Månadens krönika juni 2010

Ett brev från en mamma

”Jag började kura Lillan när hon var en liten flicka på tre månader. Jag hade en förlossningsdepression, och hon var ett kolikbarn som bara skrek. Situationen var förfärlig. Jag skrev till dig i min förtvivlan. Då svarade du att forumet fanns - du hade inte tid att personligen hjälpa mig men du skulle hjälpa mig genom forumet, så att fler kunde få del av hjälpen.
Jag började läsa, skriva och lära mig. Utan att jag själv visste det så började jag bygga upp Attityden, vilket i sin tur gjorde att Lillan började sova utan att jag hade börjat kura ... Vi började om, och i den tråd som jag fortfarande har sparat hämtade jag kraft och mod för att orka med min vardag.
Tiden gick och mitt arbete började igen. Dagis var det som gällde och Lillan sov, hon var en solstråle som alla blev förtjusta i. Hon sov överallt där man la henne (allt från T-centralen i rusningstid till ensamma kvällar, till nyår). Jag hämtade kraft och ork och började leva igen.

Vårt liv har efter mötet med dig innehållit så mycket. Vi reflekterar över saker som andra tar för givet, vi har skrattet i familjen, vi vandrar i naturen och bara är, vi tokar oss tillsammans, vi arbetar tillsammans och vi älskar varandra. Så mycket!

Nu har Lillan hunnit bli 4,5 år, och vi har aldrig haft en vaknatt efter det att jag hittade Attityden när hon var åtta eller nio månader. Hon har sovit genom tandsprickning, feber, vattkoppor, magsjuka, medicinering i sömnen, blöjbyte, temptagning… Hon har sovit där du lovade att hon skulle sova, om hon bara fick vägledning.

Med samma attityd av självklarhet var det ingen match att sluta med napp, att sluta med blöja på dagen och även på natten.

Hon växer och frodas, är väldigt tidig och läser och skriver nu. Hon är tidig med känslor och lär sig dagligen att prata om det som gör henne ledsen, arg eller besviken. Ibland blir hon arg så stickor och strån ryker för att sedan, efter en blick på mig där jag också ser så där instämmande arg ut, börja fnissa hejdlöst.

Hon är en härlig kamrat som alla gillar och vill vara med, hon är generös och omtänksam och en fantastisk vän, och hon sprider så mycket kärlek.

Och hon sover fortfarande som det barn gör, som lärt sig att sömnen är det skönaste som finns.
Tack Anna för att du fanns när jag behövde det så väl. Tack för att du gav av dina kloka råd till lilla mig. Tack för att du hjälpte mig att få Lillan att sova.
Och säg till alla som inte tror att det går - jag kurade på rygg, och Lillan är ett fantastiskt bevis på att det fungerar alldeles ypperligt. Det sitter inte i händerna, det sitter i Attityden!

På forumet just nu finns en mamma som har lika svårt som jag hade att hitta Attityden. När man tror att man har den så har man den inte - min man brukar säga att när man tror att man hittat kantareller så har man det inte, men när man väl hittar dem, så bara VET man att det är kantareller! Likadant är det med Attityden.

Jag lyfte upp hennes ben i ca 90 grader och buffade lilla rumpan så lugnt och rytmiskt, samtidigt som jag mumlade ramsan - fick för mig att den då skulle fastna bättre. För att solfjädra så la jag hela handen (med fingrarna spretande) över hennes bröstkorg och gav henne lugn (samma som vid healing; man håller bara lite tryck).

Det minns hon än. När hon är ledsen tar hon min hand och håller den över sitt hjärta och ber mig göra henne full med kärlek. Hon har hört så många gånger att all min kärlek kommer genom min hand till henne - min ramsa då var ju: ’Jag  älskar dig så mycket, här är all min kärlek!’

Allt är dimmigt från första tiden. Jag vet att jag akutsnittades. Jag vet att jag på tredje dagen fick inflammation i såret, och jag fick äta enorma mängder penicillin. Jag vet att jag därför fick stanna kvar på BB i några dagar till.

När de sedan skulle skicka hem mig och Lillan, var jag ledsen. De sa att det var babyblues fastän det gått nästan en vecka. Jag var rädd. Jag letade efter någon att hålla i handen. Åkte hem, i alla fall, och när jag varit hemma i fyra timmar vandrade jag runt som ett djur i bur nere i källaren och bara skrek och grät. Min stackars man - vad han fick utstå!

Jag grät och skrek och snorade. Min man ringde BVC, där de innan jag fått barn hade sagt att jag kunde ringa när jag ville. BVC-tanten kom farande och tittade på mig, som på en apa i bur. Hon sa att detta inte var normalt och försökte ringa en doktor, som skulle hjälpa mig. Doktorn svarade inte (det var ju inte under telefontid jag mådde dåligt, förstås!) och då åkte BVC-tanten. Jag fick inte hjälp.

Dagen efter stod jag hos läkaren, som remitterade mig till gynakuten. Väl där inne (med en liten åttadagars Lillan) kom de fram till att jag behövde hjälp. Jag skulle in på psyket - UTAN Lillan. (Det finns ingenstans i vården där man kan läggas in två - jag menar, jag ammade ju! Nej, är man utskriven så är man; då tas man inte tillbaka tillsammans.)

Jag vägrade, givetvis. Till deras lättnad. Då skrev de ut starka sömntabletter åt mig. Att Lillan skrek och att jag bad om hjälp med att förstå henne, fattade de inte - eller ville inte ta i.

Hem igen. Tog sömntabletter och lyckades sova i sex timmar. Vaknade till en dotter som skrek som en galning och en make som gråtfärdig gick runt i köket och vyssade. Då gjorde det så ont i mig!
På eftermiddagen kom psykdoktorn – som tydligen alltid kommer när det har varit fråga om inläggning på psyk.
Det mobila teamet var jättebra på så vis att de gav mig olika tekniker att använda. Men jag hade panikångest i samband med förlossningsdepressionen, och då skulle jag medicineras mot ångesten. Med morgonen i färskt minne vägrade jag.
Då ville de att socialen skulle komma och ta hand om barnet ca fyra timmar om dagen. Jag, som förstod vartåt det barkade, sa att visst skulle de få komma … Kunde de bara ringa innan, så vi kunde boka in tider? De ringde – efter ca tio dagar, som jag gissat - och då sa jag att jag mådde så otroligt mycket bättre bara av att få sova och att de inte behövde komma. De nöjde sig med det. Jag klarade mig undan sociala myndigheter.
Min mjölk hade sinat - jag var nyopererad - åt stark penicillin - och stod dessutom på maxdos cortison (som blir som amfetamin, när man äter det i dessa doser), men jag vägrade sömntabletter. Och jag ringde en terapeut för att få hjälp och betalade kalaset själv. (Skulle landstinget betalat, hade jag ännu inte fått vård, med dessa köer.)
Lillan skrek och skrek. På BVC sa man att vissa barn skriker ... Personalen där ska ju stå för kunskap och erfarenhet, och vem var jag i mitt tillstånd att ifrågasätta dem? Det var inte förrän en kvinna kom hem till oss (god vän till en bekant, som kommit över för att bekanten bett om det, och som jobbade på amningsmottagningen) som jag började förstå hur illa det var. Hon sa att flickan var hungrig. Min man och jag tittade förfärat på varandra - skulle vi ha varit elaka mot vårt kärleksbarn - vår prinsessa? Jag dök igen!
Jag konfronterade BVC med min nya kunskap om att Lillan åt för lite. Då sa de att barn äter så mycket som de behöver och att Lillan ökat i vikt - alltså fick hon vad hon behövde! Jag blev villrådig igen. Jag frågade om sömnen och fick till svar att barn sover lika olika som de äter olika mycket… Ingen hjälp alltså.
Varje natt skrek Lillan och stånkade, ulkade och grymtade. Det lät som om hon var förstoppad. Jag tog ånyo upp det med BVC - jag hade tid där varje vecka eftersom jag var så dålig, gudbevars - som avfärdade mig med att barn är individuella och bajsar helt olika. Min kusin är barnmorska i Norge, och när jag pratade med henne berättade hon att barn som får ersättning i Norge även får maltextrakt. På BVC skrattade de och sa att de aldrig hört talas om något liknande, men att Lillan kanske var mjölkproteinallergiker (nya flugan). Det blev byte till Nutramigen (som luktar gammal död ko!) men Lillan blev inte bättre, det blev snarare värre.

Till slut så grät jag så mycket för att BVC inte tog mig på allvar att maken följde med. Han slog näven i bordet och undrade varför de ville att vi skulle plåga vårt barn. Doktorn skrev genast ut laxerande droppar i mycket mild dos, varpå Lillan kunde börja bajsa, varje dag! Vilken lycka!

När det gäller sömnen var det lika dåligt bevänt som med allt annat. Lillan sov bara när hon dukade under av trötthet. Jag bad om hjälp igen, men fick då femminutersmetoden presenterad för mig. Då grät jag rakt ut, snörvlade och sa nej tack.

Gick hem och började leta på Internet och hittade dig, Anna. Jag skrev brev till dig samma dag, och resten är historia, som de säger.

Det tog mig nio månader innan jag vågade vara ensam i sex timmar. Efter ett år kunde jag vara själv, ensam på kvällen, och fortfarande tycker jag inte om att vara själv med Lillan. Tror inte att jag klarar av att vara hennes mamma på ett bra sätt. Vet rationellt att det är fel, men ändå ...

Blev gravid igen, femton månader senare, men jag brakade ihop psykiskt. Jag visste att denna gång så skulle jag dö. Min man vågade inte ta risken. Vi avbröt graviditeten.

Vi vågar inte fler gånger. Hela jag skälver.
 
Kommer ihåg när jag, precis innan jag var nybliven mamma, fick frågan från min svärmor om vad jag önskade mig när jag hade givit henne ett barnbarn. Jag svarade att det enda jag ville ha - hon älskar att baka och laga mat - var matlådor att lägga i frysen, så att jag kunde tina i micron och helhjärtat ta hand om barnet. Hon skrattade åt mig och sa: - Vem hade inte velat det? Det får du inte! Så jobbigt är det inte att laga mat!

När Lillan sedan kommit, kom svärmor farande tillsammans med svärfar. Hon plockade upp Lillan och deklarerade att man inte kunde se ett dugg av mig i barnet, utan det var bara barnets faders drag och hennes egna man kunde urskilja. Jag som redan mådde dåligt tog ju hissen rakt ner i depressionen. Det var inte mitt barn!
 
Jag fick ingen hjälp med det jag ville (maten). Jag fick heller ingen hjälp med hur jag skulle bete mig när Lillan skrek, grät, ylade, hade kolik, hade utslag, skulle bada, sova regelbundet mm mm …  Bruksanvisningen nekades mig! Då skrev jag till dig. (Och i vanliga fall är jag en riktig tuffing, som klarar det mesta.)
 
Idag är vi familjer som består av mamma och pappa och barn i bästa fall. Mormor och farmor finns i periferin (om ens där). Det finns ingen tid att lära av varandra, det finns ingen tid för mormor eller farmor att vara nära när det lilla pyret kommer. Man står ensam i vardagen, ensam vid bekymmer, ensam vid läggningar med en enorm känsla av att man måste fixa allt bra.

Men hur ska man kunna när ingen visar? Hur ska man veta, när man aldrig fått stöd?
 
BVC säger att barnet visar - men vem visar barnet?!

Du visade mig (och några tusen till), och för det är jag dig evigt tacksam. Minns en gång när jag var så ledsen och full av misströstan och dessa tankar for genom huvudet - hur jag önskade att du var min mor, så att jag skulle få någon som visade mig hur man skulle göra!

I andra kulturer så är det naturligt att hjälpa varandra, men inte i vår. Sen får goda professorer oja sig hur mycket de vill, klaga på nannysar och kurer bäst de vill. Jag var hemma mitt i natten, jag var hemma med all ångest, jag var hemma med ett spädbarn och visste inte hur jag skulle göra! (Slår vad om att han, doktorn med sin nya bok om hur man inte ska göra, aldrig har varit i mina skor.)

Det är lätt att ge råd när man sitter på läktaren.

Man är ensam idag – förr, i det gamla bondesamhället, var man en familj. Då behövde man kanske inte Barnaboken, men i dagsläget så behöver man en mamma som håller en i handen! Man behöver nära och kära som finns där utan fördömande, utan skuld, utan frågor.
 
Idag var det förskolans dag. Lillan har flyttat upp en avdelning ett år för tidigt. Hur jag kämpade för att hon skulle få de stimuli hon så väl behövde! (Hon var ju så stor - hon nöjde sig inte, som de andra barnen i hennes ålder, med att leka i sandlådan - men jag fick hota med att anmäla förskolan för att inte "tillvarata varje barns unika utveckling", som det stod i utvecklingsplanen att de skulle.) I dag fick jag kvitto på att jag gjort rätt.  I dag stod tre fröknar och berättade att ingen kunde märka att Lillan var ett år yngre än de andra - ingen kunde märka det på tal, skrift, känslomässig utveckling, motorisk utveckling.
 
Så Anna, summa summarum i dag ... Att födas är svårt, att leva är svårare, att leva lycklig är svårast. Att dö är lättast, antagligen. Man får kämpa varje bit på vägen, och utan någon vid ens sida som visar vägen så är det oerhört lätt att gå vilse i det vi kallar livet. Det var vad jag gjorde tills jag fann dig.
 
Du hjälpte mig genom forumet, och jag tackar Gud för att jag var så stark att jag orkade söka hjälp där och inte gav upp när du hänvisade mig dit. Jag vet nu att forumet gav mig ett andningshål och en chans att synas utan att synas (så inte alla skulle förstå hur hemsk jag var, som inte klarade av min lilla). Jag läser än idag de råd jag fick i tråden. Jag var så stolt att du tog dig tid att svara mig i den - om du visste vad det betydde för mig!

Nu sover Lillan, och kvällen kommer - förr hade jag klättrat på väggarna när kvällen kom och jag var själv (eller så hade jag städat som en galning för att ha något att syssla med).

Nu har jag hittat lite lugn – det är inte så att jag trivs när maken åker bort, precis, men jag står ut och kan hantera ångesten. Jag är ett maskrosbarn, en överlevare av rang, som terapeuten uttryckte det med tårar i ögonen. Hon blev en vän under alla de där timmarna i terapi. Lika mycket som du Anna blev en vän i nattens hemska timmar, när all ångest bara åt mig.
 
Förutom att få Lillan att sova hjälpte du mig tillbaka till verkligheten.
 
När Lillan är ledsen tar hon min hand och håller den över sitt hjärta och ber mig göra henne full med kärlek …”

Copyright: Anna Wahlgren