Månadens krönika oktober 2009

Jo, små barn ska sova på nätterna!

"Små barn tar sig själva den sömn de behöver", har ni som nyblivna föräldrar antagligen fått höra. "Det är ingenting ni behöver bekymra er för. Låt barnet bestämma, bara!"
Detta är sant när det gäller nyfödda barn, vilkas sömn är att likna vid medvetslöshet. Och det är säkerligen sant när det gäller ofödda barn! Nyföddhetsperioden är emellertid kort. Den omfattar bara de första två levnadsveckorna, ibland också halva eller hela tredje. Därefter inträder den egentliga födelsen. Barnet, som hämtat sig från den traumatiska födelsechocken med allt vad den innebar, börjar vända sig utåt i alla bemärkelser, och en enveten strävan till social delaktighet ser dagens ljus.
Från och med den egentliga födelsen tar sig inga eller få barn själva den sömn de behöver. Man kan inte begära det av dem.
Inte heller kan man begära att de själva ska ta sig den mat de behöver.
Du väntar dig inte att ditt lilla barn ska kunna peka och yla mot kylskåpet, när hungern sätter in. Du tror inte att hon eller han ska dra av mamma tröjan, knäppa upp hennes behå och fiska fram bröstet.
Du gör det möjligt för barnet att äta. Du serverar maten. Du matar, envisas och trugar, för du vet att barnet måste få i sig mat. Du kan inte äta åt barnet. Det du kan och måste och göra, flera gånger varje dag, är att ge ditt lilla barn förutsättningarna för att tillgodogöra sig näring.
Jag tror du skulle ha blivit mäkta förvånad om barnläkaren eller BVC-sköterskan sagt till dig: "Små barn tar sig själva den mat de behöver. Det är ingenting ni behöver bekymra er över. Låt barnet bestämma, bara!"
Späda barn kan varken ombesörja sin egen mathållning själva eller försätta sig i den ro som krävs för att de ska kunna - våga - sova lugnt och länge nog, trygga i sig själva.
De kan inte själva säkra sin överlevnad.
De kan inte själva hålla vargen stången.
                                                                 *
Människan är utrustad med en stark beskyddarinstinkt. Den omfattar inte bara den egna avkomman. Spädbarnsskrik är det ljud som berör mest alla kategorier. Inte ens en barnlös, manlig karriärist, som hastar förbi i sin kritstreckskostym med portföljen i högsta hugg på väg till ett superviktigt möte, kan undgå att reagera på spädbarnsskrik. Och han reagerar med just oro. Han kanske inte stannar upp, för det hinner han inte, men han kastar oroliga blickar omkring sig. Var är mamman? Varför är det ingen som gör något? Är ungen alldeles ensam i världen?
Spädbarnsskrik väcker omedelbart vår beskyddarinstinkt till liv. Vi vet alla, precis som det nyfödda barnet, att det är ute med små människobarn om de faller till marken, bildligt eller bokstavligt talat. Vargen tar dem. Spädbarnen skriker i överlevnadsångest, och överlevnadsdriften är den starkaste vi har. Utan den skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan. I stället lade vi under oss jorden, och det gjorde vi inte genom att överge varandra - särskilt inte de små barnen, de som skulle föra släktet vidare. 
Grips du någon gång själv av oro för att den arketypiska vargen ska komma och ta dig, vet du vad som möjligen hjälper att sätta emot: sunda förnuftet, det du tillskansat dig genom livet, självkännedom, kunskap, egna och andras erfarenheter med mera. Samtal med familj och vänner hoppas du ska hjälpa - men bara om de inte ytterligare spär på din oro. Nej, det här kommer du aldrig att klara, är inte vad du vill höra. Det är lika bra att du ger upp, för du har inte en chans!
Det du vill ha är deras uppmuntran och medmänskliga respekt, även om de kanske inte begriper vad som är så förfärligt med din - ja, överlevnadsångest. Du vill ha deras lugnande perspektiv på saker och ting. Enkla ord, burna av övertygelse, som: det här kommer att ordna sig, du klarar det här, du är inte ensam i världen, allting kommer att bli bra, du KAN! är vad du vill höra. De orden kan du också ta till dig, om du bara känner dig förstådd, på djupet förstådd; inte överkörd med hurtiga klyschor eller bortviftad med likgiltighet.
De vänner du knappast skulle söka dig till för att anförtro dina tillsynes oöverstigliga bekymmer är de som själva badar i ångest. En blind är inte bra på att leda en blind. Du skulle gå till någon du hade förtroende för, någon du såg som stark, klok, erfaren och kunnig. Och här talar vi naturligtvis inte alls "bara" personliga problem. I din yrkesverksamhet väljer du också noga ut vem eller vad som möjligen kan hjälpa dig. Står du på konkursens rand är det inte en annan misslyckad företagare du behöver.
Betänker du detta, förstår du att ditt lilla barn måste få erfara ditt eget, orubbliga lugn för att själv kunna känna lugn.
Det var inte oro du behövde, när du såg dig om efter hjälp. Du ville inte se dina vänner brista i gråt själva över din sorgliga belägenhet. Du fikade inte efter tröst. Du ville ha deras medkänsla, ja, men inte något ynkande medlidande. Du ville ha förståelse och ett engagerat öra, ja, men inte en hopplöshetens stumma förtvivlan. Du behövde hjälp!
Överlevnadsångesten är ett hopkok av fruktan för livhanken, ångest över kampen för tillvaron, skräck för att duka under - fysiskt eller psykiskt eller båda delarna. Ska livet säkras, tillvaron ros i land och kropp och psyke stabiliseras på ett någorlunda funktionellt vis, måste man först och främst återfå sitt lugn.
Spädbarnet har inget lugn att återfå. Överlevnadsångesten slog klorna i barnet redan innan det var fött. Barnet måste ut från den välkända, lugna livmodertillvaron i vetskapen om att det här klarar jag aldrig själv. Med livlinan avsliten var den totala hjälplösheten ett faktum.
I sin överlevnadsångest skriker barnet. Och skriker. Och skriker. Hos föräldrarna vaknar omedelbart beskyddarinstinkten. Det är själva livet som ska skyddas, personifierat av detta lilla barn.
Det är inte bara oron som vaknar. Varför är det ingen som gör något? frågade sig den förbiskyndande kritstreckskostymen. Beskyddarinstinkten kräver handling. Barnet ska ha mat; utan mat kan vi inte leva. Men mat räcker inte. En rad andra åtgärder måste också vidtas för att det lilla barnets liv ska säkras.
En "åtgärd" Gud och naturen själv sett till i god tid är föräldrarnas beredskap att älska detta lilla barn, som föds med ett trollspö av kärlek i handen.
Det som också måste säkras är lugnet. Spädbarnet har inget lugn att återgå till. Det måste etableras nu.
Ditt eget lugn, som du förhoppningsvis återfick med hjälp av sunt förnuft, kunskap och erfarenhet, vänskap, klokskap, perspektiv med mera, löste inte dina problem. De fanns kvar. Men du blev i stånd att hantera dem. Det var du inte förut. Så länge du gick där tyngd av oro, sömnlös och med magen och huvudet svidande av ångest, var du chanslös. Du hamnade i en ond cirkel. Allt blev bara värre.  Till slut såg du inte en enda ljuspunkt i tillvaron. Det fanns absolut ingenting du kunde glädja dig åt så länge oron, överlevnadsångesten, torterade dig.
Detsamma gäller ditt lilla barn. Små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna.
Sömnlösa nätter, där man slumrar oroligt men aldrig sover riktigt gott och djupt, är inte roligare för små människor än för stora.
Du har säkert fått höra motsatsen:
 
• Små barn tar sig själva den sömn de behöver. Men det gjorde ju inte du, där du låg och vred och vände dig i sängen och inte kunde komma i ro för alla bekymmer som plågade dig! Du kunde inte ta dig den sömn du behövde. Du skulle inget hellre vilja, men det gick inte.
 
• Små barn behöver inte så mycket sömn. Varför skulle de inte göra det? Du gör det ju. Hur mycket som helst, känns det som! Du är helt slut. Vad ska då inte ditt lilla barn vara? Se på den bleka hyn, de mörka skuggorna under ögonen, den trötta, blanka blicken, som inte strålar klar!
 
• Alla små barn vaknar på nätterna de första åren. Det beror på det och detta, har du fått veta, och är fullkomligt normalt. För att inte säga oundvikligt. Sömn - glöm det! Ständiga uppvaknanden de första två, tre åren är något du får räkna med (och stå ut med). Men hur kommer det sig då att de små barn - till och med så små som blott fyra månader - som fått sin enkla hjälp av Sova hela natten-kuren till att sova sina tolv timmar natt, sammanhängande och gott, inte fortsätter vakna och skrika på nätterna?
 
Och det värsta av alltsammans är väl att du inte står ut, snart. Du kan inte längre böja dig för status quo. Du börjar så smått misstro de fakta i målet du serveras. Sedan när blev det bestämt att små barn inte ska sova på nätterna? Ska verkligen inte små barn göra det? Sov du inte själv som liten?
Och nu är det inte bara sömnbristen du lider av, den som hotar att slå undan benen på både äktenskap och arbete och kärleksliv och glädje i tillvaron. Du känner dig också djupt otillräcklig som förälder. Sömnproblemet har blivit dig övermäktigt. Det hjälper inte hur många gånger du får höra att allt är normalt: Så här är det att ha barn. Du står inte ut ändå, hur mycket du än borde.
Gick livet med ett litet barn verkligen bara ut på att stå ut?
Alla vet, verkligen du också, att små barn är hjälplösa. De är helt beroende av vuxenvärldens omsorger. Helst ska de inte bara överleva utan också leva, det vill säga känna - och visa - glädje, tillfredsställelse och förnöjsamhet över sitt goda liv. Med all er kärlek ska väl ni föräldrar kunna vara bra nog att lyckas åstadkomma och befästa den där glädjen och tillfredsställelsen! Det förväntar sig alla. Inte minst ni själva. Men varje ihållande skrik, som aldrig tycks vilja ta slut, blir en bekräftelse på motsatsen: ert misslyckande som föräldrar.  Det hjälper inte vad jag gör. Jag känner mig som världens sämsta mamma.
Detta är en tortyr väl så grym som sömnbristen. Att känna sig usel som förälder är att känna sig usel som människa. Duger man inte till att ta hand om sitt lilla barn på ett sätt som avger välbefinnande, trots att man har de bästa tänkbara förutsättningar såväl känslomässigt som materiellt, då är man inte mycket att ha. Att vara förälder, att ha barn, är ju eller borde vara det naturligaste av allt! Folk har haft barn i alla tider och uppenbarligen kunnat ta hand om dem, annars hade vi inte gått kvar och trampat den här jorden. En enda liten nyfödd bebis stjälpte knappast världen på ända förr för en familj som kanske redan hade elva ungar och arton kor som skulle mjölkas. Så hur bar de sig åt?  Hur bär sig alla andra åt? Varför kan inte jag?
Självförtroendet luckras upp, och det är illa nog. Men självkänslan rinner också undan. Den försvinner ner i vanmaktens avgrund tillsammans med de onda tårarna. Och det är värre. Med självkänslan underminerad står varje människa farligt nära sitt psykiska sammanbrott. Och då hjälper det inte hur mycket du älskar detta lilla barn, hur mycket du bär och tröstar, hur mycket du samsover och stoppar in nappar eller själv, som ammande mor, fungerar som napp nätterna igenom. Då håller du på att bli galen. Då önskar du ditt barn andra och bättre föräldrar och dig själv ofödd.
Beskyddarinstinkten, som väcks hos oss alla när små barn skriker, har, eller borde ha, till främsta uppgift att ge lugn. Det är inte meningen att vi ska bekräfta de små barnens överlevnadsångest genom att själva bli oroliga och spä på deras oro för livhanken ytterligare.
Detta lugn borde stå högt, mycket högt, på åtgärdslistan över vad små barn behöver här i världen. Men när du sökt förklaringar till varför ditt lilla barn vaknar och skriker nätterna igenom, medan du alltmer desperat undrat vad du ska ta dig till, vågar jag svära på att du aldrig fått höra, varken från den expertis du konsulterat eller från omgivningen, att barnet behöver lugn.
I stället har du blivit uppmanad att ägna dig åt felsökning. Något måste ju vara fel, eftersom barnet inte sover. Kolik? Gaser? Ont i magen? Reflux? Sjukdom ska uteslutas först och främst, så iväg till doktorn! Allergi, kanhända? Spekulationerna har haglat. Tandsprickning? Mardrömmar? Nattskräck? Något genetiskt? Är barnet för varmt, för kallt, för blött, för torrt? Kanske lider barnet av otillfredsställd närhetstörst!  Men kan man hålla en liten unge mot sitt bröst mer än 24 timmar om dygnet? Vi har försökt allt.
Sova hela natten-kuren ger dig de effektivt lugnande verktyg som bärs av ditt eget orubbliga lugn. Attityden av självklarhet är ett av dem.
Barnets grundtillstånd, kan man säga, är oro för livhanken. Alla små barn, som drivits ut ur livmodern sedan såväl närings- som syretillförsel strypts, föds ur dödens käftar med överlevnadsångest i bagaget.
Denna överlevnadsångest måste lindras, ögonblickligen och fortlöpande. Instinktivt vet alla människor att små barn som skriker behöver mat först och främst. Man kan aldrig ge en nyfödd för mycket mat. Det kommer ut i endera änden.
En mätt mage lindrar överlevnadsångesten i högsta grad, men den utplånar den inte. Hur mätt lilla magen än är, förblir man som litet spädbarn hjälplös och utsatt, ur stånd att överleva på egen hand. Faller man till marken, kan man inte ens gå därifrån. Svälter man inte ihjäl på sin mätta mage så fryser man ihjäl - eller också kommer de vilda djuren och tar en.
Om detta är alla små barn instinktivt medvetna från första stund, och det är därför de omedelbart blir nervösa av ett alltför varligt handlag. Trots att de bevisligen aldrig har fallit, är de livrädda - bokstavligen - för att falla, som de "tror", till marken, där det är ute med dem.
Verktygen i Sova hela natten-kuren är rejält handfasta. När du tillämpar dem, kommer du inte att smeka barnet över huvudet, magen eller ryggen, klappa tröstande på lilla kinden eller försiktigt plocka upp barnet för att mer eller mindre uppgivet bära omkring på henne eller honom i din oroliga famn. Du kommer att handskas med ditt lilla barn med mycket stadiga tag. Du kommer att kunna lugna barnet, i stället för att ytterligare oroa det.
Det lilla barnet ska lugnas där det ligger. Ord räcker inte, som du säkert redan har konstaterat. Det ska handgripligheter till. Verktygen är fysiska. De syftar alla till att a) få skrikandet att upphöra, b) få lilla barnet mjukt och avslappnat i kroppen.
Det är inte lätt att somna om man skriker eller gråter. Det är närmast omöjligt. Inte heller är det lätt att somna om man är spänd som en stålfjäder i kroppen. Lugnet, såväl det psykiska som det fysiska, är förutsättningen för varje människa, stor som liten, att kunna somna skönt - och också för att kunna somna om, när man vaknat till under natten, vilket alla människor gör då och då (även om man inte alltid minns det efteråt).
Motsatsen till lugn är oro. Motsatsen till oro är lugn.
Du kommer att förbluffas över hur effektiva verktygen är. Du kommer att häpna över hur lätt det faktiskt är att förmedla lugn till ett oroligt spädbarn - också till just ditt lilla barn, som också är människa, gjord av kött och blod som du och alla andra.
Och det beror i all enkelhet på att det är lugn barnet behöver och vill ha.
Liksom vi alla.

Copyright: Anna Wahlgren