Månadens krönika februari 2006

Rutiner – himmel eller helvete?

Jag minns när mitt första barn blivit lite över året. Då fick jag för första gången, men bevars inte sista, höra den evigt tjatiga frågan: ”Men är det inte jobbigt?”
Jag frågade tillbaka, sanningsenligt förvånad: ”Jobbigt? Hur så?”
”Du kan ju inte ha en minut för dig själv!” sa vederbörande.
Jag tänkte efter. ”Sex timmar om dagen har jag tillsammans med barnet”, svarade jag. ”Resten har jag för mig själv.”
Den lilla vaknade sex på morgonen. Hon fick flaska och byte i sängen. Därefter sina leksaker, sitt munspel som hon älskade och sina kritor att dekorera väggen med. Bakom stängd dörr lekte och arbetade hon fullkomligt nöjd, tills hon blev trött. Då la hon sig ner i röran och tog sig en lur på trekvart eller en timme. När hon vaknat, satte hon sig upp och fortsatte där hon var.
Klockan tio fick hon gröt, blev klädd och var uppe till tolv. Det vi gjorde då, det gjorde vi tillsammans. Leksaker förekom inte.
Tolv sov hon middag i en och en halv timme. Halv två fick hon filmjölk och smörgås, och när det var klart, med byte, vid tvåtiden, umgicks vi sedan fram till middagen klockan fem. Vi var ute, hon roade sig med mig, hon bedrev eget forskningsarbete och jag lagade middag med henne.
Hon satt med vid bordet, och efter maten tog hennes far vid. Halv sex ungefär tappade han upp badet. De hade sin egen stund. Och när han lagt henne och gett henne välling, somnade hon halv sju.
Min ”jobbiga” insats omfattade alltså två (underbara) förmiddagstimmar och fyra suveränt givande eftermiddagstimmar. Med en sådan struktur kommer man inte ens på tanken att det hela skulle vara jobbigt. Det är bara, bara roligt.
Sex timmar – ett äventyr lika stort för mig som för henne. Så varför skulle jag klaga?
Det var förstås för att jag visste att dessa timmar hade sin begränsade tid. Jag kunde vika dem för henne. Inte så att jag la undan det jag själv hade för händer, men så att jag hade tid, tålamod, råd och lust att låta henne vara med, på hennes sätt, i hennes takt. I hennes egen verksamhet utanför rutinerna kunde jag också kosta på mig att ta del, när hon så önskade eller behövde, utan otålighet men med förtjusning och nyfikenhet.
Och när jag hör någon klaga över hur jobbigt det är med småbarn, tänker jag i mitt stilla sinne något jag här tänker formulera, men som jag varit för feg för att säga direkt: Det är lika jobbigt för ett litet barn att ha en vuxen inpå sig hela dagarna, som det är för den vuxne att ha ett litet barn inpå sig hela dagarna. Det kunde kanske de som klagar någon gång tänka på!
Det finns ingen anledning att tro annat än att ens eget ständiga sällskap blir lika tröttsamt för barnet som barnets ständiga närvaro blir för en själv. Ens egen påverkan, närvaro, utstrålning betyder en evinnerlig inblandning, även om man inte gör ett smack. Närvaron i sig är inblandning nog. Barnet måste, precis som den vuxne, få vara i fred. Det är en förolämpning mot barnet att tro att den lilla människan skulle vara gjord av något annat än den stora. Varför skulle barnets behov av integritet och privatliv vara mindre än den vuxnes? Ingen människa orkar med en annan människas närvaro och påverkan, aktiv eller passiv, dag ut och dag in. Barn utgör inga undantag.
*
Det är rutinerna som bildar stommen i vardagen. De ger dagen struktur. Man vet när dagen börjar, när den slutar och vad som händer däremellan. Kanske kan bara den, som själv haft ett litet barn kring året i en vardag utan rutiner, till fullo förstå hur mycket det underlättar att vardagen är förutsägbar. För båda (alla) parter.
Att låta en liten unge utforska världen i frihet kan tyckas vara ett heltidsjobb. Men rutinerna ger ramen. Om man vet att middagssömnen infaller en och en halv timme efter grötmålet, till exempel, då kan man ge barnet all frihet i världen den timmen som är barnets mellan det avslutade målet och middagssömnen. Då kan man lugnt ställa sig till barnets disposition och fungera som redskap, guide, förlängd förmåga. Man vet att det har sin begränsade tid, och att man sedan när barnet sover middag kan syssla med det man vill göra i avskildhet.
Om dagen däremot saknar struktur, kan det till sist bli som en mamma berättade för mig: ”Jag vaknar och slår upp ögonen och ser framför mig en fullständigt oändlig dag, som jag inte vet hur jag ska komma igenom. Jag vill inte gå upp. Sexton timmar kommer det att dröja innan jag får gå och lägga mig igen, brukar jag tänka. Minst sexton timmar, och då är jag bara ännu tröttare än på morgonen. Och så går det runt. Vardag som helg. Vad ska man göra?”
Strukturera. Strukturen, rutinerna, ger en klar åtskillnad mellan ensamhet och samvaro. Då orkar man. Och då orkar barnet.
*
Men när nästa barn kommer, då? Lyssna och njut av denna beskrivning från en nybliven tvåbarnsmamma:
”Vår stumpa var 21 månader när lillebror kom. Första månaden fick allt bli lite som det ville, han fick mat så fort han pep - men vi hade standardmodellen som riktlinje. Vi höll benhårt på hennes schema även när han kommit.

Vi började sedan med att försöka få in honom på schema när han var ganska precis en månad (gick rätt långsamt och vi hade en del bakslag, men när han blev två månader föll allt på plats). Schemat har vi lagt så att det synkar med både hans beteende och hennes befintliga schema. Middagsluren kommer båda att få ha samma tid, vare sig de vill eller inte!

Att gå ut blev det lite si och så med i början, men från att han blev en säker sovare så går gumman och jag oftast ut runt en timme på förmiddagen efter frukost. Vi är då ute på tomten och skottar snö, gör snöänglar, letar hundar… och annat man kan förströ sig med. Ibland kommer någon granne upp med en liten lekkompis. Lillen står ännu inne och sover, men han ska få ligga ute han också snart. Lite för veligt väder än så länge...

Båda barnen går upp samtidigt. Stumpan äter själv sin välling i soffan, och jag sitter bredvid och matar lillebror. När hon ätit färdigt brukar han ha hunnit få i sig tillräckligt för att vara nöjd en stund. Då tar vi morgontoaletten för gumman och avslutar den med en liten pottsittning (hon har kastat blöjan, och hade två timmar ensamlek). Då passar jag på att göra morgontoalett för lilleman. När hon är klar så hoppar hon tillbaka i spjälisen för ensamlek (hela proceduren tar max en halvtimme) och jag går upp och matar färdigt lillebror.

Han är uppe 2 timmar och sover sedan 2 timmar. Ensamleken för gumman har fått bli 1 3/4 timme för tillfället eftersom det är så länge hon klarar sig utan potta efter morgonvällingen. Han lägger sig strax innan hon kommer upp, så då har vi nästan två timmar för oss själva. Vi gör gemensamt frukost, städar undan och gör de jobb som måste göras, sedan går vi ut.

Skulle vi inte hinna ut på förmiddagen, så tar vi det efter middagsvilan. De vilar nu samtidigt, 13-14.30. Sedan har han en liten lur till på eftermiddagen, 17-17.45, då vi lagar middag (ev större förberedelser görs tidigare) och äter. Hon och ena föräldern äter färdigt under tiden som den andre tar upp lillebror och förbereder kvällsvällingen. Är jag själv så äter hon färdigt under tiden jag fixar resten.

Sedan är det dags för kvällsbadet. Vi går ner i samlad tropp och börjar spola upp vatten. Sedan får lillebror ligga lite antingen i badrummet på skötdynan som vi lagt på golvet, eller i sin säng och titta på mobilen som vi monterat i fotänden (så slipper den vara i vägen när man skall lägga
honom för att sova, men är ändå på plats om han behöver ligga själv en stund). Stumpan klär av sig, och får kliva i badet. Därefter är det dags för lillebror att få mat. Det påbörjas i badrummet under tiden hon badar.

Efter badet ligger lillebror med på skötbordet till dess att pyjamasen är på. Kvällsvällen görs på samma sätt som morgonvällen, fast vi läser en bok eller lyssnar på sagoskiva också. Och han är med när vi busar sista gången för dagen. Sedan lägger hon sig, 18.30, och han äter färdigt. Kvällen avslutas med ett bad och sedan lägger han sig 19. Vi tänkte införa samma läggtid efter hans dop om 1.5 månad, eftersom vi har en del aktiviteter med övernattande gäster fram till dess. Annars hade det nog fått bli tidigare.

Hon arbetar ordentligt i två pass varje dag, med sådant som måste göras hemma (baka, laga mat, diska, sy, städa, tvätta, duka ...). Dessutom ber jag om hjälp när det behövs (hämta raptrasa, hålla kläder, skicka blöjor, öppna kylskåpsdörren, öppna och stänga dörrar, tända och släcka lampor ...). Och så får hon alltid ’tillgång’ till lillebror, när hon vill - utom när han äter, då får det räcka med att klappa. Sedan är det förstås mycket prat och skratt också!

Första dryga månaden tog maken hand om hennes uppstigning, vilket gjorde att jag inte hade någon tid att passa förrän kl. 9. Han såg också till att det fanns frukostmackor framställda till mig, och att min och stumpans lunch var klar att värma. Vi gjorde också en kort lista över sådant som måste ses till varje dag, men kan glömmas i den allmänna röran (koka flaskor, dra igång disk-/tvättmaskin + torktumlare etc).

Det var lite rörigt först, men allt gick oändligt mycket lättare än jag väntat mig - tack vare rutinerna. Det blev lite extra spännande när gumman abrupt bestämde sig för att sluta med blöjorna... men det mesta går att göra med en bebis på ena armen och en flaska fastklämd under hakan (skriva ett meterlångt inlägg till exempel...)!”
*
” Rutiner ger frihet, tycker jag.” Så säger en annan mamma, när frågan om rutiner – himmel eller helvete? - kommer upp.
”Frihet eftersom:

Barnen somnar vid en bestämd tid på kvällen. Då hinner man med en massa egna saker.
Barnen äter alltid bra, för de är hungriga när der är matdags. Mindre oro.

Barnen sover på bestämda tider på dagen, och därför kan man planera in egna saker då.
När man är bortbjuden vet att man kommer att ha med sig utvilade, glada och mätta barn som kommer att ha roligt, om man bara tänker lite och planerar.
Man vet, när man är bortbjuden, att barnen kan sova där också, och vid rätt tid. Det är bara att lägga dem, i deras vagn i hallen, i en resesäng, eller en annan säng, så att barnen mår bra dagen efter också.

Jag får sova hela nätter, och barnen får sova hela nätter. Att följa tider, det känns inte begränsande, inte när det ger så mycket.
Jag tycker inte att det är jobbigt att vara småbarnsförälder. Det är frihet för mig.”
*
Tack, signaturerna hjhelena och MarieH från föräldraforumen!
*
Ett grundläggande ABC för spädbarn skulle kunna tecknas i tre komponenter, förhärskande i vardagen: kärleken, rutinerna och den sociala delaktigheten.
Kärleken betecknar den direkta kontakt mellan dig och barnet som innebär ett helgjutet möte, en absolut inriktning, en total närvaro tillsammans här och nu.
Rutinerna betecknar det praktiska: vården, vanorna, tiderna – alla vardagens ceremonier kring barnet.
Den sociala delaktigheten betecknar verksamheten i ”flocken” - verkligheten sådan den skulle varit barnet förutan. Barnets sociala delaktighet är till en början tillsynes passiv.
Modern till en liten fyramånaders Hugo berättar hur ett mål går till:
”När jag tar upp honom håller jag honom alltid intill mig och gosar en stund. Återseendets glädje.” Det är kärleken.
”Sedan beror det på hur hungrig och hur våt han är vilket man gör först, byter eller ger mat.” Det är rutinerna.
”Efter det är han uppe med mig ett tag, i en lift, på en säng, umgås med syskon, tittar på när jag stryker eller är i köket…” Det är den (än så länge passiva) sociala delaktigheten.
Det har gått troll i detta enkla ABC. Det är socialpolitiska troll. Ett av trollen sätter sig bredbent över A och B och blandar ihop dem. Ett annat troll slår sig ner på C och äter upp det.
Första trollet har åstadkommit den förvirringen att kärlek och rutiner förblandas: om jag älskar mitt barn kan jag inte bestämma när dagen är slut och det är sängdags. Om jag älskar mitt barn kan jag inte i handling säga: ”NEJ, du får inte använda mitt bröst som napp nätterna igenom.” Om jag älskar mitt barn kan jag inte sätta på barnet en röd jacka om barnet vill ha en blå jacka, nätstrumpor eller ingenting alls.
Du kan säkert rada upp fler exempel. Gemensamt för dem alla är missuppfattningen att rutiner skulle ha någonting med kärlek att göra. ”Tvingar” man barnet att rätta sig efter vissa rutiner, kuvar man barnets vilja, säger trollet, och kväser dess självständighet – allt bevis på att man inte älskar sitt barn utan är auktoritär.
I konsekvensens namn borde då en person på en arbetsplats respekteras mindre och anses kväst i sin verksamhet för att han är tvungen att börja sitt arbete klockan nio och inte när som helst; en journalist skulle förmodas arbeta sämre för att han måste sitta vid samma dator dag ut och dag in i stället för att slå sig ner vid vilken dator som helst på redaktionen; en bonde skulle vara osjälvständig och kuvad redan av det faktum att året följer vissa årstider.
Rutinerna är redskap. Att arbeta och leva efter vissa rutiner betyder ingenting annat för personligheten och dess utveckling än möjligen att energi frigörs till viktigare ting än att fundera över huruvida man ska äta just nu, sova just nu, äta alls eller sova alls, i så fall var och äta vad, och varför inte äta något annat i stället och varför inte sova i en annan säng i stället, och varför just med blå lakan och varför inte äta på fyrkantigt porslin?
Ett spädbarn har inga rutiner. Naturligtvis ska du som vuxen införa dem!
Det andra trollet i sagan slog sig ner på C och åt upp den sociala delaktigheten.
Redan barnledigheten är dessvärre en förrädisk konstruktion. Den barnlediga föräldern isoleras, avskuren från sin egen sociala delaktighet i samhället. I hemmet finns föralldel mycket att uträtta som erbjuder barnet social delaktighet, något man också får ta vara på – och den verkligheten räcker långt för barnet, för världen måste få vara liten innan den kan bli stor. Men som barnledig från ett arbete utanför hemmet vet du att din egen sociala delaktighet förutsätter ditt lilla barns förvisning. Tidigt kommer du att skilja ut barnets verklighet från din egen.
Redan inom hemmets väggar kan det därför hända att du upprättar en barnvärld, där du ”gästspelar” hos barnet i stället för att ta in det i din egen värld – helt enligt det samhällsmönster vi har. Och barnet tas aldrig i bruk.
De flesta barn får vara med så långt som till den passiva delaktigheten – sedan är det slut. Verkligheten ersätts med leksaker. Den verksamhet som gäller för de vuxna, och är nödvändig för de vuxna, sluts. I stället leker föräldrarna lekar med barnet, läser sagor och kryper på golvet – därmed inte sagt att det skulle vara fel att krypa på golvet. Leka är roligt. Men nödvändigt är det inte. Barnet kan självt, de vuxna förutan.
Den sociala delaktigheten, däremot, kan barnet inte åstadkomma de vuxna förutan.
Ingen aldrig så uppmärksam kärlek kan skyla bristen på mening. Om inte en människa i grunden av sin självkänsla vet att hon behövs – de andra klarar sig sämre utan mig! – står hon på randen till existentiell tomhet.
Det kan förstås tyckas ovidkommande att påtala detta i samband med blott några månader gamla spädbarn. Jag tycker inte det. För det är nu, just nu, dessa tre komponenter, detta enkla ABC låter sig urskiljas.
Som mamma eller pappa ser du själv vad det är du gör: du har vissa rutiner som du följer, du har stunder av kärlek i nära möte, och du har göromål i huset där det faller sig naturligt att barnet får ligga bredvid dig och se på vad du gör, därför att du vill ha den lilla under uppsikt under arbetet.
Om dessa tre kan få fortsätta finnas sida vid sida, om den första inte förblandas med den andra och den tredje inte stäcks, om kärleken kan få råda stark och rutinerna stå fria som redskap, och om den passiva delaktigheten kan tillåtas bli aktiv så som barnet kommer att önska och begära – då är ditt barn ett avundsvärt barn.
Medan du gör samhällsrevolution!

Anna Wahlgren