Månadens krönika december 2010

Sova hela natten - hur det började

Det är inte mina egna barn, som fått mig att utveckla Sova hela natten-kuren. Det är andras.
Allt jag kan om små (och inte så små) barn, har barnen själva lärt mig. Det är barnen som har varit mitt universitet.
Jag har levt och verkat med barn i hela mitt vuxna liv. Jag har aldrig arbetat utanför hemmet. Jag visste ingenting om små barn, när jag 19 år gammal fick ett själv. Jag hade ingen aning om någonting. Jag hade inte ens vuxit upp i en familj. Jag hade inte så mycket att välja på: jag var tvungen att försöka lära av BARNET. Utgångspunkten måste vara att ungen väl antagligen var gjord av detsamma som jag.

Det var hon. Hon var människa, av kött och blod som jag, med samma allmänmänskliga behov som jag.

Det jag lärde av henne var det mänskligt universella. Hennes åtta syskon, varav det yngsta nu är 31 år, gav mig vidareutbildning i ämnet.

Gud hade gett mig gåvan att förstå små barn – ungefär som det finns folk som förstår sig på hästar (vilket jag verkligen inte gör) eller har gröna fingrar (vilket jag verkligen inte har). Därför blev mitt första barn inte någon experimentbaby. Jag iakttog henne nyfiket, läraktigt och med en inlevelseförmåga som jag bara kan tacka min Skapare för. Och jag handlade i enlighet med BARNETS frågor och reaktioner, inte efter vad tidens dekret ville lära mig.

För 47 år sedan, när hon föddes, gällde fortfarande fyratimmarsprincipen. Barnet skulle ammas var fjärde timme. Efter avslutat mål – högst 20 minuter långt – skulle båda brösten tömmas fullständigt. Bröstpump fanns inte att tillgå på BB, där de nyblivna mödrarna tillbringade en vecka utan att få gå upp ur sängen de första tre dagarna. Man fick pumpa ur för hand. På tredje dagen rann mjölken till, och då fick man sig barnet levererat för matning. Inte förr.

Hemma skulle barnet ha si och så mycket mjölk varje gång. Det fanns listor på grammet över små barns åldersrelaterade behov. Ransonerna var snåla, såg jag snart, men viktuppgången kontrollerades noga på Barnavårdscentralen: ökade barnet i vikt sina ca 200 g i veckan, var allting bra. För att man skulle veta att barnet fick i sig det hon eller han behövde, uppmanades man att hyra en våg. Barnet skulle vägas före och efter måltiden. Jag vill minnas att 110 gram mjölk per mål var standardransonen för ett fyraveckors spädbarn.

Vid månadsgränsen skulle barnet vänjas av med nattmålet (som på den tiden skrevs i singularis). Vagga skulle man ha. För att tysta barnet kunde man också dra barnvagnen över trösklar och mattkanter. Och man kunde åka bil med barnet i en babylift. Bilbarnstolar och säkerhetsselar förekom inte. Och så fort navelstumpen med tillhörande hisklig klämma hade ramlat av, skulle barnet läggas att ”sova groda” på mage. Dessförinnan skulle barnet läggas på sidan i fosterställning med en hoprullad filt i ryggen. Det var noga med att byta sida varje gång.

Direkt från det jag kom hem med min lilla nyfödda, en vecka gammal, gjorde jag precis som man skulle. Men barnet skrek. Och skrek. Och skrek.

Varför skrek hon? Hon fick ju vad hon skulle ha, enligt våg och listor, så varför var hon inte nöjd? Hon skrek dygnet om. Du som läser detta vet förmodligen att den där lilla korta meningen rymmer så mycket blod, svett och tårar att det kunde fylla Atlanten.

Jag hade den ofattbara turen att efter två veckor hemma upptäcka att det var fel på vågen vi hade hyrt. Barnet hade inte alls fått vad hon skulle ha. Hon hade minskat i vikt sedan födelsen! Därmed slängde jag allt vad listor och vågar hette och såg till barnets välbefinnande enbart. Hon fick mat tills mjölken så gott som sprutade ur öronen på henne. Skrikandet upphörde tvärt. Och det kom inte tillbaka. Den följande veckan gjorde hon ingenting annat än ät och sov, åt och sov. Därefter firade hon av sitt första, magnifika leende.

Ofattbar tur, ja – för där gick skiljevägen. Det var inte barnavårdscentralens fel att vågen vi hyrt var defekt, men nya vägningar visade att barnet, när hon väl fick äta sig proppmätt, slukade nästan dubbla den av BVC rekommenderade ransonen. Och det fortsatte hon med hela första året. Blev hon bara mätt, med råge mätt, proppmätt varje gång – så skrek hon inte. Hon njöt.

Jag förstod inte varför de rekommenderade ransonerna var så snåla. Varför skulle små barn hållas på svältgränsen? ”Se nu till att hon inte får för mycket mat”, fick man höra, ständigt och jämt. Jag berättade förstås inte sanningen: att jag gav henne inte bara så mycket mat som gick ner under 20 minuter utan trugade i henne både ”förrätt” och ”efterrätt” också - varenda gång. I minst 20 minuter till.

Och snart fick jag för första gången höra talas om kolik. Rysliga skildringar florerade om små barn som skrek dag och natt i tre månader.

Jag, som tack vare den felaktiga vågen hade lärt mig tänka själv en smula, visste ju vad som hade fått min egen mistlur till unge tyst, nöjd och belåten: mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat. Jag gick och ruvade på min egen teori om kolik. Och den kom att besannas hundratals gånger om genom åren: kolik är icke lindrad överlevnadsångest.

Inga barn föds med kolik. Det finns inga predestinerade kolikbarn, lika lite som det finns huvudvärkskvinnor eller magsårsmän. Med mitt patentrecept - mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat – lät sig sedan samtliga barn, vars föräldrar kastade listorna och proppade dem så fulla med mat att det rann över i båda ändar, kureras på ingen tid.

För första gången – men inte sista – undrade jag över den märkliga ordning som mer eller mindre öppet stipulerar att små barn inte ska må så där väldigt bra. Inte för bra. Bara lagom bra! De ska äta det de behöver för att överleva, inte mer. De ska sova det de behöver för att klara sig, inte mer. (Sova natt fick de ju ändå göra på den tiden, i motsats till nu – men de skulle gärna skrika sig till sömns, precis som nu.) Spädbarn ska inte vältra sig i välbefinnande, tycktes vara regeln, då som nu. De ska inte NJUTA. De ska skrika och ha problem. Och framför allt ska de ställa till problem - främst förstås för sina ömma mödrar.

Möjligen fanns ett samband då mellan kvinnofrigörelsen och arbetsmarknadens – i varje fall i Sverige – enorma behov av arbetskraft. Redan i början av 1960-talet ansågs det alltså högst comme il faût att se de små barnen som jobbiga hinder för det mesta.

Misstänksam som jag blivit vädrade jag samhällspolitisk konspiration. Barnen skulle helt enkelt hållas jobbiga! Då var det lättare för mödrarna att lösgöra sig. Och under 1970-talet dominerades den offentliga debatten mycket riktigt av klagomål på inte bara barnen utan familjen som institution. Folk skilde sig på löpande band och krävde ilsket att samhället skulle ta hand om både vård och fostran av de små barnen. Kvinnorna hade ett helvete med barnen: det var jobbigt att vänta dem, det var jobbigt att föda dem, det var jobbigt att ha dem, och det var jobbigt att bli av med dem. Det fanns inte daghemsplats till alla.

Min lilla flicka var lycklig. Hon mådde så bra som en liten – eller stor, för all del - människa kan göra. Hon åt som en häst, sov som en gris, arbetade med liv och lust, begick världen både inne och ute som den frimodiga upptäcktsresande hon var - och förblev - med ett intellekt som sprakade likt en stjärnhimmel utan gräns.

Var hon lycklig för att hon hade mamma hemma? Det vill jag inte påstå. Jag har aldrig överskattat min personliga betydelse som vårdare. Min lilla flicka kallade mig inte ens mamma, för det sa jag aldrig om mig själv. Jag var Anna. Min ambition var att finnas tillgänglig som hennes allra bästa vän i världen, en bundsförvant som bevakade hennes intressen, vilket hon ju per definition inte kunde själv. Mina insatser bestod i att ge henne förutsättningarna för hennes egen fria utveckling, den som stod inskriven i henne som en lag, evolutionens egen lag.

Det tog mig inte många dagar att begripa att om hennes utveckling skulle förlöpa fri – ”What a man can be, he must be” – måste hon till att börja med äta mycket mer än vad som krävdes för den rena överlevnaden, och hon måste sova mycket mer än vad hon i och för sig skulle ha klarat sig på.

Det är, som sagt, när en liten människa (liksom en stor) får sina grundläggande basbehov tillfredsställda med råge - inte bara i efterhand när bristen blivit akut eller överhuvudtaget uppstått utan förebyggande, kontinuerligt och i rikt mått - som hon är fri att lyfta mot en stjärnhimmel utan gräns. Det är då hon är fri att utvecklas till sin fulla mänskliga potential. Det är då hon är FRI i motsats till fjättrad, bunden och ofri.

”Du kan ju inte ha en minut för dig själv!” hände det att folk beklagade mig, när den lilla hade blivit ett år. Jag förstod uppriktigt inte vad de talade om. Skulle det vara synd om mig? Hur då? Dessutom hade jag hur många minuter som helst, för att inte säga timmar, för mig själv. Barnet sov tolv timmar natt. Hon bedrev ensamlek i sängen i två timmar varje morgon, då hon ägnade sig åt pedagogisk problemlösning (och stundom tog sig en liten lur); hon sov middag i en och en halv timme och lades av sin pappa för natten klockan sex. Vad skulle jag ha att klaga på?

Jag förstod att jag borde klaga. Hade jag sagt som sanningen var, att jag knappt kunde vänta på att få NJUTA det där glada, smarta, oavbrutet intressanta lilla människobarnets närvaro under de stunder jag inte hade för mig själv, hade jag talat för döva öron.

Små barn ska njutas – och njuta själva! Något annat är inte försvarbart, vad än ”ordningen” för dagen säger.


Men fortfarande i dag, snart ett halvsekel senare, förhärskar den ordning som jag, lika misstänksam nu som då, ser som konspiratorisk: små barn ska hållas problematiska – det ger arbetstillfällen åt många! Ja, det föder faktiskt en hel industri med alla möjliga underavdelningar av allsköns kommers, inte minst medicinsk.

Hur skulle världen se ut om den befolkades av harmoniska ungar som mådde toppen, njöt av att finnas till och obehindrat använde sin hälsosamt välutvecklade hjärna? Vem skulle lyckas ta makten över DEM?

I dag är det sömnbristen som fjättrar de små – och inte så små - barnen till såväl fysisk, andlig som intellektuell ofrihet.

Små barns sömnproblem kom inte från himlen. De har odlats fram i vår kultur. Barnen föddes inte med sömnbrist, lika lite som de föddes med kolik. Enligt min konspirationsteori har västvärldens föräldrar inte bara mot bättre vetande, i missriktad välvilja, försummat att tillgodose de små barnens allmänmänskliga basbehov på ett för barnen tillfredsställande sätt – de har också sedan decennier uttryckligen uppmuntrats till att göra det.

Och det är därför Sova hela natten-kuren på sina håll ännu ses som kontroversiell. (Dock inte av barnen.)

Sova hela natten-kuren nöjer sig nämligen inte med att hjälpa små barn till att sova lite lagom, lagom oroligt och inte för mycket, så att föräldrarna också kan få sova lite lagom, lagom oroligt och inte för mycket. Sova hela natten-kuren arbetar för något så stort som FRIHET – frihet för både små och stora!

På sin överflödande mätta mage sov mitt lilla barn vid tre veckors ålder sex eller sju timmar i sträck på nätterna utan annan hjälp än lugn och ro. Från månadsgränsen är detta snarare regel än undantag bland späda barn, som med jämna mellanrum under dagen får så mycket mat de någonsin kan ta emot och lite till.

I samband med den egentliga födelsen, i slutet av andra levnadsveckan eller början av tredje, blir detta ”lite till” synnerligen väsentligt. Större ransoner ändå krävs mot slutet av andra levnadsmånaden.

Blir bara lilla magen (mer än) tillräckligt mätt även nu, låter tvåmånadersbarnet gärna natten förlängas till åtta timmar. Lite rogivande hjälp kan behövas i starten, men det är inte mycket. Tvåmånadersbarnet visar – under givna förutsättningar – att hon eller han är ett tacksamt vanedjur. Vid tre månader blir det då inte svårt att införa tio timmars natt och vid fyra månader tolv.

Och då behöver man inte kura!


När en människa INTE får sina grundläggande basbehov tillfredsställda – behoven av mat, sömn och säkerhet – blir hon fastlåst i sin överlevnadsångest och kommer inte längre. Inte i något enda avseende kommer hon längre.

När hon får dessa basbehov fyllda litegrann, då och då, ibland, och inte särskilt tillfredsställande när det väl händer, klarar hon sig. Är hon stark, klarar hon sig bra. Hon kan, åtminstone litegrann, då och då, ibland, höja sig över den djungelns lag som styrs av ren överlevnadsdrift. Men hon är fortfarande ofri. Hon är fortfarande fjättrad. Hon blir aldrig riktigt fri från oron, osäkerheten och den förödande känslan av utsatthet, hur starkt hon än lyckas övermanna själva överlevnadsångesten. Hennes vingar lyfter inte annat än med yttersta möda. Hon får ägna mycken tid och kraft åt att stå ut.

Om och när hon emellertid får sina grundläggande basbehov tillfredsställda med råge, inte bara i efterhand när bristen blivit akut eller överhuvudtaget uppstått utan förebyggande, kontinuerligt och i rikt mått, då är hon fri att lyfta mot en stjärnhimmel utan gräns. Då är hon fri att utvecklas till sin fulla mänskliga potential. Då är hon fri i motsats till fjättrad, bunden och ofri.

I njutningen över att leva bor en befrielse, som spränger bojorna i en sång av frihet!

*

Två bilder i text får illustrera min krönika. Den ena är hämtad från föräldrasajten Familjeliv.se (november 2010), den andra ur Internationella Sova hela natten (Förlag Anna Wahlgren AB 2008).


Familjeliv:

”Det här är så fruktansvärt att jag inte önskar min värsta fiende att må så här!

Vi hade allt, ett passionerat kärleksfullt och ömt förhållande, en fantastisk underbar 3-årig tjej och världens sötaste lilla babyflicka.

Problemet är bara att den lilla flickan på 9 månader hela sitt liv haft extrema (och då menar jag verkligen EXTREMA) sömnproblem. Jag går som i en dimma, kan inte tänka klart, svimmar ibland och har extrem sömnbrist. Vår lilla dotter på 9 månader kan aldrig sova om hon inte vaggas och buffas medan hon sover och får nappen i munnen varje minut. Om jag lämnar henne 1 minut utan att vagga eller buffa medan hon sover så gallskriker hon. Därför går jag aldrig och lägger mig utan sitter påklädd uppe hela natten.


På dagen måste jag hela tiden gå med henne i barnvagnen för att hon ska komma i ro. Jag går tills benen viker sig. Jag tycker så synd om vår 3-åring som jag inte har ork att leka med och jag är rädd att jag skall vara till livsfara, när jag inte kan tänka klart. Tänk om jag skulle glömma plattan på eller svimma när jag är ensam med dem.

Min sambo jobbar och hjälper mig ibland men även han har av detta gått in i väggen och orkar inte mer. Vi har ingen tid att prata med varandra, INGEN! Vi kan inte ens äta tillsammans vid bordet, aldrig lägga oss tillsammans, aldrig ha något samliv.

Varken BVC, barnkliniken eller någon kan hjälpa oss, vi har försökt allt. Läkarna säger bara att det inte är något fel på vår lilla tjej och att vi bara ska härda ut.

Enda sättet för oss att orka leva är att vi flyttar isär så att vi får ha delad vårdnad och man får sova varannan vecka. Det är så fruktansvärt hemskt, sorgligt och jag finner inga ord. Jag älskar ju min sambo, nästa vecka flyttar han ut. Allt detta bara för att få sova. Jag vill inte leva längre.”


Internationella Sova hela natten:

”Vi är totalt stumma över vilka resultat din metod ger på vår lille kille. Vi är så enormt tacksamma att du finns och för det jobbet du gör och har ägnat ditt liv åt.

Vi har fått en helt fantastisk kille som äter som en häst, sover som en stock och som är så lycklig, trygg och glad hela dagarna – han riktigt tjoar av glädje!

I dag fyller han exakt 18 månader, och vi började med din kur för en vecka sedan. Efter över 17 månaders trugande och kaos och utredningar på BVC så började vårt hjärta äta med en enorm aptit redan efter andra dagen på kuren. När vi lägger honom på kvällarna somnar han med en lycklig suck och protesterar ingenting när man lämnar rummet.

Alla tips som vi prövat från BVC har varit direkt värdelösa och troligtvis utsatt honom för ännu fler vargar allt eftersom.

Vi är så enormt lyckliga. Det bästa av allt är att man riktigt ser hur vår lilla goding utvecklas i rasande takt i bland annat talet, och hur han är så otroligt trygg och stolt i sina rutiner. Han fullständigt sprudlar av glädje och livsenergi.

För bara någon vecka sedan var dagarna fyllda av övertrötthet, trugande, grinighet och uppgivenhet.

TACK!”

Copyright: Anna Wahlgren

Fotnot: ”Internationella Sova hela natten” finns nu på svenska, engelska, tyska och ryska. Under nästa år kommer den ut på finska, danska, italienska och franska.