Lilla Saga 9 månader - ett korrigerat återfall


Mamma:

Jag har en bekännelse att göra.

Sakta men (väldigt) säkert har vi låtit Sagas sömn gå åt skogen. Du har säkert sett fenomenet förr - det börjar i ena änden med: "Det var väl inte så farligt att hon somnade vid flaskan ikväll, va?" och slutar (efter många, många månader av långsam SHN-avvänjning) med att man, som vi i natt, får gå upp och "vagna" spjälsängen (ja herregud - jag hatar mig själv!) MINST 15 gånger, och ungen sover ÄNDÅ inte! Och jag överdriver inte.

Naturligtvis har vi kommit till insikten att vi måste ta tag i detta nu en gång för alla, men jag behöver hjälp från dig. Dessutom är hon ganska snorig, tjejen, är det verkligen en bra idé då? (Men samtidigt, vad är alternativet?)

Och eftersom hon "glömt" allt vad SHN betyder vid detta laget och kommer att bli rasande, så känner jag att jag måste veta vad man rent allvarligt GÖR om hon kräks eller svimmar? Och eftersom vi absolut fastnat i något slags vagnande, så ska vi väl helt sluta med det, eller hur? Och enbart ramsa?


AW:

Det är verkligen inte första gången jag får en dylik bekännelse! Jag kan bli både förvånad, ledsen och sur när folk inte är RÄDDA om den fina sömnen - men det gick kanske för lätt att införa den?!

Och visst förstår jag. Lilla Saga är första barnet, och det är så mycket man ska fatta - som t ex att små barn växer, att de inte är nyfödda i evighet; att man med jämna mellanrum måste strama upp saker och ting, precis som man ju justerar schemat och allt möjligt, allteftersom saker förändras. Man måste helt enkelt ligga ett steg före och lära sig tänka efter innan. Vart kan saker och ting komma att leda? Den efterklokhet som drabbat dig nu kommer att lära dig att tänka dig för i fortsättningen, och det är det lilla Saga som lär dig det. Tacka för det! Den talangen får du användning för hela hennes uppväxt igenom.

Vagnar ni spjälsängen? Med vyssan lull? Strunt samma; fastnat har ni uppenbarligen och alldeles för länge, så skippa vagningen helt. Börja med att tänka UT, inte IN. Men svimma och kräkas ska hon inte! Har ni inte börjat buffa henne?

Bestäm er för vad ni ska ta till. Jag skulle nog köra tillrättaläggandet, vänligt men bestämt, och sedan buffa, och gå till väga precis så som shn-kuren är beskriven i Lathunden. Buffad KAN hon inte skrika upp sig till hysteri - det går liksom bara inte (om man har någorlunda effektiv teknik). Så kräkningar och svimningar stryker vi ur protokollet!

Men det är också möjligt att jag skulle bedöma att hon faktiskt VET vad som gäller och hålla mig till tillrättaläggandet med solfjädern efteråt, uppifrån, statiskt, stadigt och länge nog, tills hon blev - ja, du vet vad... sömntung i hela lilla kroppen. Och trycka till, avslutningsvis, och gå ut med ramsan. Jag skulle inte dra mig för att stå i tio minuter, om det behövdes, så här i början - så att hon garanterat hann lugna ner sig, tystna och stillna. När jag gick och började ramsa, skulle hon säkert bli skitförbannad, och då få lov att vara det. Ja, se Lathunden!

Om hon sedan verkligen jobbade upp sig, så att jag tyckte det började verka otrevligt på allvar, skulle jag mycket bestämt storma in och göra om tillrättaläggandet och solfjädern, och inte särskilt gulligt då utan mycket distinkt och mer bestämt än vänligt, fast inte argt eller ovänligt. Skulle hon sedan till slut (efter mitt nogsamma avvaktande) börja låta ledsen och trött och inte stillna på ramsan utan verkligen be om hjälp, skulle hon få den - samma sak fast aningen mjukare, men fortfarande inte gulligt eller tröstande utan sant BETRYGGANDE.

Jag skulle räkna med två rätt tuffa nätter med mycket - men allt kortvarigare - spring. Och arbeta upp ramsan så att den verkligen trängde igenom märg och ben och nådde fram till henne, utan frågetecken - och verkligt tjatigt, så att det hördes långa vägar att jag/den/sovandet INTE var förhandlingsbart.

Jag skulle tänka på - psykologiskt ställa in mig på - att återföra både henne och mig själv till ordningen. Och eftersom ordningen funnits, skulle jag räkna med att den nya "satsningen" skulle landa i den till slut, och kuren därför gå fortare. Faktiskt.

Fundera, läs på, bestäm dig, bestäm er, och kör! Träna buffning på varandra. Träna ramsa, minst tre tonfall!

Strunta i snuvan; förkylningen blir inte bättre för att hon inte får sova.


Mamma:

När vi genomförde kuren för mer än fyra månader sedan (och som vi långsamt raserade mer och mer i två månaders tid) så kändes allt jättebra efteråt. Men efter ett tag när man vant sig och bakslagen kom, kändes det så enkelt att bara "svara fel" på hennes frågor - det räckte ju till en början då med bara lite skak på sängen för att hon skulle somna om... Men vi BORDE ju ramsat och stått ut med en timmes (?) skrik i värsta fall. Fast just då kändes det som den svåraste vägen, kortsiktigt i alla fall... Förstår du hur jag tänker?


AW:

Klart jag förstår dig. Kortsiktiga lösningar, visst - de fungerar en gång. Men inte nästa. Eller nästa igen. Barnen berättar det hur tydligt som helst: tar man bara upp lilla ungen en halvtimme för tidigt en morgon, vaknar barnet nästan på slaget en halvtimme tidigare ändå nästa morgon, och vips! är man tillbaka där man började. Det tar inte många nätter.

Så det var det där med schemat klistrat på näsan! Minns shn-kurens enkla grundprincip: barnet ska lugnas där det ligger.

Ni kan så bra, så! Men utgångspunkten får inte vara att hon ska skrika, utan att hon ska FÅ (obs!) sova.


Tisdag 30 nov

Mamma:

Ikväll kör vi. Vi ska ladda upp med bullar och kaffe att ta till i mörkaste natten, när det känns som värst. Det ska bli riktigt "mysigt", haha! Ja, en sådan här dag som idag vill jag inte uppleva fler gånger - hopplöshet, vanmakt och förtvivlan är bara förnamnen...

Vad kan man göra eller tänka för att "ligga steget före"? Är det att helt enkelt ställa in sig på att hon faktiskt får skrika lite vid läggdags, t ex? (Jo, så måste det nog vara, eller hur?)

Att hon är väldigt mammig och pappig just nu, och inte gärna vill vara ensam, spelar
det någon roll just nu?

AW:

Nu måste jag nog ändå gräla lite. Du räknar med att hon ska skrika. Varför gör du det?! Din och er uppgift är ju att LUGNA henne - det är det verktygen i kuren är till för!

Att hon inte är lika glad längre beror förstås på det otrevliga vargasällskapet (er oro, er osäkerhet, era dubbla budskap) och på sömnbrist. Hennes är lika allvarlig som din/er. Allt det där går förbi, när hon blir trygg i sig själv igen och får/kan/vågar sova gott på nätterna, vilket allt hänger oupplösligt samman. Så ni har gjort henne svåra björntjänster här...


Mamma:

Som det ser ut nu så verkar det som att din teori om att hon vet vad som gäller sedan innan är den rätta. Vi skrattade sista gången innan tillrättaläggandet 20.02; hon frågade ihärdigt till 20.28 - men ramsan behövde bara sägas två gånger under den tiden, och det var mot slutet när jag skulle bekräfta - och klockan 20.29 tog hon sista bekräftelsen med sig in i den sömn hon fortfarande ägnar sig åt (21.04). Vid det här laget hade vi normalt sett vagnat henne både två och tre gånger.

AW:

Bra, bra! Nu vill jag också höra att ni verkligen har läst på, förstått och begripit, så att ni inte tror att lilla Saga ska ta hand om kuren, sömnen, besluten, svaren, beskeden, nätterna, rutinerna, etc etc, åt er...!


Mamma:

Så! Nu sover hon i alla fall!

Måste försvara mig litegrann, bara! Jag har så väl förstått kuren EGENTLIGEN. Om inte annat så påminner mig den ömme fadern om och om igen... Det jag bara var mest rädd för, om man kan säga så, är ju det faktum att vi fastnat i ALLT förra gången. Var det inte vagning så var det buffning och sedan ramsning - men fastnade, det gjorde vi, hela tiden! Vad vi än försökte.

Det är ju vetskapen om detta - att jag måste sluta abrupt med allt detta överdrivna användande av verktygen - som har "skrämt" mig. Jag har tänkt: "Vad har jag då kvar?" Men jag har insett att det jag har kvar är just KUREN! Som den ska göras, och inget annat. Inga halvmesyrer eller kansken eller omifallatt... Utan bara kuren så som Anna Wahlgren beskrivit den! Jag skäms över att erkänna att vi faktiskt införde kuren förut utan skrattet-till-go'nattet, t ex. Jag har alltså insett att det inte var SHN-kuren vi införde. Gud vet vad vi sysslade med egentligen!

AW:

Hon svarade tydligen lättat och fint den gången, och ni behövde inte jobba så hårt. Kanske tog ramsan aldrig över som den ska (så att den ensam räcker för att utlösa den betingade reflex, som får barnet att somna om eller åtminstone lägga sig ner tyst). Sedan har ni börjat springa in och ut (vilket man ju bör göra först efteråt, när barnet sovit i tio min, för att stoppa om, kolla, etc). Med ert spring har ni stört, och snart har trafiken väckt oro. Då har ni släppt in vargen. Det är ju som den där vakten jag pratar om - han måste spana utåt fjärran och bortåt horisonten för att upptäcka eventuell fara; han ska inte springa omkring mitt bland dem som sover, eller försöker sova, och stirra oroligt på dem, de som skulle få sova lugnt just för att han höll vakten!

Hm, har lilla mamma inte förstått kuren? Principerna för den? Varför den fungerar? Då är det hög tid att ni läser på, bägge två, för om man inte förstår VARFÖR sova-hela-natten-kuren fungerar, då blir man ett lätt rov för tvivel, när man ska försöka förstå HUR den fungerar.


Mamma:

Jag frågade Mammut Maria om jag skulle gå in och lägga ner Saga, när hon ställde sig upp i sängen. Hon sa till mig: "Låt henne ställa sig upp! Hon lägger sig ner själv till sist." Jag vet inte varför jag inte kunde ha den tilltron till min smarta Saga?? För naturligtvis var det ju precis det hon gjorde nu ikväll...

Dessutom sa hon: "Sluta med ALLT du gör, och ramsa bara de gångerna du är sugen på att ta upp henne för att du tror hon ska bli hysterisk!" Det gjorde mig rädd DÅ... Allt detta plus allmän sömnbristförvirring ... Kanske låter jag osäker på principerna och allt det där, men det är jag ju inte egentligen. Jag vet precis hur kuren ska gå till, och det är INTE som vi gjort förut!


Onsdag 1 dec

Mamma:

Måste bara snabbt berätta att hon nu - kvart i åtta - fortfarande sover sött! Detta ska inte bli några problem, känner jag. Visst vaknade hon och var vrålförbannad tio gånger innan midnatt, men sedan inte mer! Och den längsta omgången varade i 12 minuter. Vad är det, liksom? Och hon "krävde" faktiskt inte en enda ramsa efter hon somnat! (Frågan är hur den ska kunna utlösa någon betingad reflex, om vi aldrig behöver använda den? Hon fixar det ju själv till sist!)

Ja, idag är jag lycklig, lycklig, och det tror jag Saga också är, när hon väl blir väckt av pappa klockan 8!

AW:

Strålande jobbat! Nu blev jag riktigt glad! Och ingen vargtimme ens - då "sitter" det hur fint som helst alldeles snart, när före-midnattstjafset krymper undan, säkert redan i natt.

Försök ändå låta ramsan få sista ordet alla gånger det är läge (dvs varje gång hon möjligen skrikit, inte när hon vaknat, pratat/låtit lite - utan skrik - och somnar om själv).


Torsdag 2 dec

Mamma:

Inatt gick det kanon! Hon frågade i 8 minuter vid läggdags, sen vaknade hon till två gånger om vardera 1 minut efter en timme, och sen sov hon tills vi väckte henne!

Däremot: till första dagsluren skrek hon i 8 minuter igen, sedan sov hon i 35 minuter, och sedan fick vi både ramsa lite och lägga tillrätta en gång, för hon var jättearg/ledsen, ända tills vi tog upp henne en marginalkvart innan hon var klar. Hon skulle sova i 1,5 timme. Alltså "grät" hon i ca 45 minuter... Och är just nu, en timme och en kvart senare, grundligt trött. Och så en ordentlig förkylning ovanpå alltihop. Du kan kanske tänka dig på vad för humör hon är på? Och hon ska inte sova nästa gång förrän om tre timmar. Bläää... Känns inte bra.

Jag vet att vi förra gången också kunde ha svårt med dagslurarna, när hon vaknade för tidigt. Hon somnade aldrig om. Så vi införde att hon fick "byta" 45-minutaren mot 1,5-timmesluren de dagar det inträffade. Det gick alltid jämnt upp på det sättet. Men så är väl helt fel att göra?!

AW:

Härligt!

Ack ja, nu får du "kura" efter konstens alla regler på dagarna, eftersom du/ni inte gjorde det ordentligt förut. Alltså landar inte dagslurarna I något som gällde tidigare. Så det är bara att köra på, från början. Håll schemat klistrat på näsan! Ge henne förutsättningarna och räkna med att hon tar vara på dem (till slut).

Du har alltid en femminuters att lägga in vid kris. Vagna inte, lägg tillrätta och ramsa, i korta, effektiva stötar, och GÅ, varje gång!


Söndag 5 dec

Mamma:

Det hela går bra överlag. Hon har visserligen varit vaken två timmar i två nätter nu, men det går framåt!

Vid läggningen frågar hon i runt 8 minuter. Värre är det på dagarna. Det kan ta upp till 20 minuter innan hon sover. Men hon somnar åtminstone själv! DET är jag glad för. Och ramsa behöver vi knappt göra - hon är mest förbannad, aldrig ledsen.

Däremot har jag väldigt svårt att få den humorfria ligisten att skratta. Hon är ju inte kittlig! Flyga flygplan ner i sängen fick jag rådet av Maria att prova, men Saga har inte samma humor som vi, tydligen... Hon börjar gråta ilsket så fort vi kommer in i rummet och hon fattar att det är läggdags. Så förstår jag att det inte ska vara! Vad tror du?

AW:

Bra att hon är förbannad. Det får hon vara. Odla ramsan bara, det besvär jag dig! Den ska utlösa sin betingade reflex till slut, och man får inte ge sig. Tjata på! Skicka med henne en bekräftelse, hur sur hon än blir! Det går förbi!

Trist typ som inte låter sig kittlas?! Men humor MÅSTE hon ha, det har alla barn. Pröva med att spela pajas, själva! Tittut, "ramla", snubbla, kittla den ömme fadern (det känner du väl för? Trött, vadå?)! Vänd henne uppochner och låt henne titta i spegeln och vrålskratta själva... Fantasi... Du vet! Ilskna gråten HÖR ni bara inte. Var upptagna med varandra och lägg henne bara liksom i förbigående och fortsätt garva inbördes, utan att ägna henne någon större (tillsynes) uppmärksamhet eller uppmärksamhet alls, förrän hon VILL skratta med (det kommer). Hon får så gärna tro att ni inte är kloka, bara hon tröttnar på att vara ilsken/sur, och det GÖR hon till slut!


Torsdag 9 dec

Mamma:

Ja, Saga sover precis som hon ska, mellan 20.00 -08.00. Igår kväll tog det tre (!!!) minuter innan hon fick en bekräftelse, och den tog hon utan snack!

På dagarna tar hon fyra-fem minuter på sig att somna, men sedan sover hon tills hon vaknar exakt på klockslaget. Och hon är glad och pigg på dagarna - och en riktig tuffing, som tog sina första steg för en vecka sedan!

Nu sover vi så gott allihop. Jag hade glömt hur skönt det var... Very Happy


Liten "epilog" i januari 2005

Mamma till AW:

En grej bara som jag känner att jag måste berätta! Vem skulle annars glädjas och riktigt ärligt förstå i mitt "sömnsnack"? Nu när jag var iväg i helgen, så hade Saga varit på så bra humör och sovit så bra och somnat snabbt utan för mycket frågor! (Hon skriker ju fortfarande ett tag om dagarna, men på kvällarna är det knappt att hon gruffar längre -TROTS att hon inte direkt asgarvar ännu!)

Men vet du vad som hände ikväll, när den ömme fadern var borta och jag var ensam och som vanligt lite rädd att ta en ensam "fight" (hehe)? Hon sträcker sig ivrigt ner mot sängen (varpå jag fick för mig att det var för hon "tappade balansen"), och när jag lägger henne i sängen så gör hon några glädjetjut och skuffar rundor med näsan i madrassen! Och somnar två minuter senare!   


Detta trodde jag nog egentligen aldrig skulle inträffa - att hon ivrigt skulle sträcka sig mot sängen och se fram mot sin skönhetssömn!  


Ville bara dela med mig och berätta det, för jag är så lycklig, så lycklig! Och förresten har hon fått sin sjunde tand i dagarna och varit gladare än någonsin ändå! (Femman, sexan och sjuan har också kommit upp utan rabalder eftersom det var sedan vi kurade om henne! Tänk att det OCKSÅ stämde, hehe!