Lille Ludvig 3.5 månader


Mailväxling mellan mig och mamma till Ludvig 3,5 månader:

Eftersom osäkerheten kan slå till ibland (inte bra!) vill vi kolla med dig att vi tänkt rätt, så att vi inte bara "prövar" nya sovvanor utan går in för att verkligen genomföra dem. Lille Ludvig, 3,5 mån, ska flytta till spjälsäng och börja sova hel natt. Det känns bäst att kolla direkt med dig (så att vi inte börjar ställa frågor åt Ludvig). Andningslarmet kom på posten idag.

Så här ser lilla Ludvigs schema ut:
kl 6 Mat (x2), morgontvätt, morgonstök (med pappa)
kl 7.30 Extraslurk och sova
kl 9 Mat (x2), blöjbyte, ensamlek, morgonsysslor (med mamma)
kl 11 Extraslurk och sova ute
kl 13 Mat (x2), blöjbyte, sysslor (diska, koka eller läsa)
kl 15 Extraslurk och sova ute
kl 17 Mat (x2), blöjbyte, sysslor
kl 18.45 Extraslurk och sova
kl 19-19.30 Vakna, umgås
kl 20 Mat (x2) och kvällstvätt
kl 21-21.30 Extraslurk och läggdags

Det här har vi följt ca en månad. Ludvig är alltså vaken ca nio timmar per dygn. Jag erbjuder alltid mat två gånger + extraslurken. Ludvig har nästan slutat ta mat den andra gången. Borde jag försöka sluta med extraslurken istället? Målet kl 20/21 har börjat krångla ibland också. Han är inte intresserad av mat, vänder bort huvudet och börjar ibland gråta. Vår lilla stora (7,5 kg) krabat får ingen annan mat än bröstmjölk ännu.

Och sedan till sovandet. Vi har hittills "vagnat" honom till sömns. Och fortsatt och vagnat då han vaknat på nätterna. De gånger då han skrikit/frågat mycket har vi tagit upp honom (hmm, då var vargen där!). De senaste nätterna har vi vagnat honom till sömns ca 1/2 timme och sedan vagnat flera, flera gånger under vargtimmen.

Så här har vi tänkt göra nu:
Bädda med draglakan.
Vi har fått låna en spjälsäng. Ludvig har inte sovit i den förut. Tror du det är bra att vi tar den i bruk samma natt som vi inför magsovandet (och upphör med vagnandet)? Eller blir det för mycket nytt? Vår vagn känns så trång och smal att sova på mage i. Kvällstvätta och ha skoj från kl 20.Med både mamma och pappa
Mata honom strax före kl 21.
Under dygnets andra måltider somnar han oftast direkt efter extraslurken, men det är sällan han gör det efter kl 21-målet. Ibland tycker jag att han är för pigg och ibland övertrött. Lägga honom på mage
Lägga till rätta, hålla båda händerna på lilla ryggen, trycka till lite och gå med en godnattramsa. En på sängkanten, en på väg ut och två till i dörröppningen.

Nu kommer vi till biten där vi känner oss litet osäkra, när och hur vi ska ingripa.
1. Om han börjar böka med huvudet i madrassen och fråga en massa väntar vi en stund och kör sedan en ramsa till i dörröppningen, då Ludvig är tyst men inte sover.
2. Om han börjar skrika upp sig ramsar vi först, lägger till rätta sen och buffar så många gånger det behövs ända tills han tystnar men inte sover. Då ramsar vi på nytt. Vaknar han då igen börjar vi om från början.
3. Om han vill ha svar på frågor mitt i natten, ramsar jag direkt han vaknar. Om inte det hjälper buffar vi på nytt och avslutar med ramsa.
4. Om han vaknar andra och tredje natten räcker det förhoppningsvis med ramsan. Om han börjar skrika upp sig lägger vi tillrätta och buffar (i nödfall).

Till sist några detaljfrågor:
Hur länge och mycket ska han illvråla innan man går in och buffar?
Hur ska man veta när man skall sätta punkt för ramsan och buffandet så att man inte fastnar?
Ska jag i fortsättningen ramsa så fort jag hör att han vaknar till?
När ska vi släcka lampan, före eller efter man lagt honom tillrätta?
Hur länge bör man ha andningslarm?
Om han lyfter huvudet då man ska lägga honom tillrätta, kan man försiktigt hålla huvudet nere då?

Vi verkar kanske en aning osäkra nu, men vi tror fullt och fast på att vi ska lyckas visa vår son hur han skall komma till ro och sova lugnt. Vi har ju infört en av dina "kurer", Standarmodellen, med mycket lyckat resultat tidigare, så! Den dagen vi började med Standardmodellen kommer jag inte att glömma. Efter första målet sov Ludvig djupt och skönt. (Tidigare vaknade han alltid då jag lyfte honom till vagnen.) Tänk att det var så enkelt, att jag som älskar att läsa böcker kunde läsa mig till hur vi skulle lyckas ge Ludvig den välbehövliga sömnen! Tack än en gång för Barnaboken! .

-------------------------------


Ni verkar vara underbart motiverade och beslutsamma, och då är jag säker på att det hela ska gå hur bra som helst! Bara man är medveten om att sova-hela-natten-kuren inte går absolut klockrent på räls - det kan vara fem steg fram och två tillbaka. Men då vet man vad man ska göra, och blir inte orolig!

Ja, du bör slopa extraslurken nu - han är så pass stor att han bör äta under en och samma timme åt gången, inte mer. Han ska ju också börja somna själv, inte av någon "knockout-slurk" längre. Så försök truga i honom allt du kan under två omgångar, eller tre om du vill, men inom en timme! Som det är nu, enligt schemat, äter han i praktiken var 90:e minut hela dagen igenom - det blir faktiskt tio mål om dagen! - och det behöver han verkligen inte längre. Han behöver glesa ut måltiderna och får då, i kombination med nattsömnen, betydligt bättre aptit "per gång". Det kommer i sin tur, tillsynes paradoxalt, att innebära att han inte fortsätter öka fullt lika kraftigt i vikt.
På kvällen däremot kan han få en sista slurk innan skrattet-till-go´nattet och läggningen. Då bör det ha gått en timme sedan han avslutade förra målet.
Han läggs lite väl sent. (Härlig social delaktighet på schemat!!) Ska han upp sex, skulle han kunna läggas åtta, och ni skulle kunna sikta på tio timmars natt. (Om bara ca två veckor är han ju mogen för tolv timmar.) Så fundera på det, innan ni "spikar" schemat! Sista målet krånglar nu förmodligen för att han helt enkelt är för trött så sent. Och ibland går han då igång igen och blir "pigg" respektive övertrött. Det är inte riktigt meningen. Det orkar han inte i längden.
Du skulle kunna tänka på tider som dessa (bara som förslag):
6-7 äta (med de andra "programpunkterna" under och efter)
8.30-10 sova 1,5 tim
10-11 äta
12-2 sova middag 2 tim
2-3 äta
4-5.30 sova 1,5 tim
5.30-6.30 äta
bad 7
nattslurk 7.30
skratt och sova 8

Fundera på det! Som du ser äter han här direkt efter varje lur och lär sig somna själv inför lurarna (med lite hjälp när det behövs) efter den sociala delaktigheten, utan att äta det sista han gör.

Det här schemaförslaget ger också 15 tim sömn/dygn, precis som ditt ovan. Det är möjligt att han tar sig en halvtimme till, om han får chansen (kanske med hjälp av ett par s.k. marginalkvartar, som man ju alltid kan bjuda på om han inte vill vakna direkt på slaget.) Marginalkvarten åt båda hållen ger lyhördhet för barnet utan att störa de fasta rutinerna.

Ja, börja rakt av med alla nyheter på en gång! Först blir det lite förvirring, men redan natt två börjar han tro att det "alltid" varit så! (Du har inte napp, väl? Ta i så fall bort den också i samma svep. Han glömmer den på en natt.)

Ni kommer att få börja med att buffa. Det kommer ni inte ifrån, när ni vagnat förut. Då måste lilla kroppen få röra sig lite med de där "skjutsarna". Öva upp buffningen på varandra först och studera instruktionerna i Lathunden! Den som föreställer barnet kan gärna krångla lite, för övningens skull.

Alltså: Lägg distinkt tillrätta och börja genast buffa, under tystnad. Räkna med att allra första gången kan ta vad som helst mellan 20 och 45 minuter. Men så lång tid tar det aldrig mer! När han slappnar av och tystnar, gå ut med ramsan utan att dröja. Helst ska den (sakligaste) av er som tar de första två nätterna hinna ut genom dörren på första "versen". Den ska alltså INTE vara vid sängkanten. Resten ska inte vara i dörröppningen utan utanför dörren, som står på glänt med bara en liten springa.
1. Ja, mycket viktigt att ramsa DIREKT som svar, så fort han vaknar och frågar, alltså innan han ens kommer i närheten av att skrika upp sig. Lika viktigt att lyssna av sedan med tålamod och inte ha för bråttom med nästa ramsa. Regeln första natten är att INTE ramsa mer än man ramsar. Förstår du? Ramsar du direkt x4 eller kanske x6 eller t o m någon gång x8, i ett svep, i väntan på att ramsan ska "ta" (vilket den inte gör i första början), tar det kanske en halv minut. Då ska du INTE ramsa under minst en minut. Första natten alltså, när förvirringen är total!
Sedan ska det gradvis bli mer och mer sällan, alltså gå längre och längre tid mellan ramsorna.

2. Skriker han verkligen upp sig trots ramsandet, så att han måste få hjälp med att komma i ro, lägger du tillrätta snabbt och distinkt och tyst och buffar sedan igen, tills han är avslappnad och tyst, men då gäller det att gå ögonblickligen och inte dröja. Man kan avsluta med ett litet tryck över lilla ryggen här, resa sig och sikta på dörren - och börja ramsa när man är på väg ut. Det gäller att pricka in bekräftelseramsan också - den ska han ha med sig i sömnen. Protesterar han mot den (vilket han säkerligen gör första natten av och till) börjar man om med påminnelsen - efter en stund, inte genast! - och avvaktar rätt tidpunkt igen för bekräftelsen. Osv, tills bekräftelseramsan får sista ordet.

3. Ja. Plus bekräftelse.

4. Ja, då ska ramsan ta över gradvis helt och han ska också ges chansen att somna om själv efter muttrande, gnyende etc - så man är inte lika ilsnabb med ramsan längre. Buffandet försvinner och vid kris tar man till tillrättaläggandet bara, plus ramsa. Buffandet kan man sedan ha som markering när man lägger barnet för natten, bara några tag som litet besked, om man tycker det känns bra i stället för att bara lägga tillrätta. (Och även förstås, om man absolut måste lägga tillrätta under natten - men högst en gång per "omgång"! - kan man buffa ett par tag bara som markering, innan man trycker till lite och går ut.)

Han SKA inte illvråla, men det kommer han att göra allra först. Då gäller det att ha hög volym på ramsan! Plötsligt märker ni hur den "tar", och då är det bara att ropa Amen! Han kommer snart att bli ilsken i skrikandet, i stället för förvirrad och ledsen (om inte förr så andra natten), och det är ett hälsotecken!

Man måste sätta punkt så fort man någonsin kan. Man ska hela tiden tänka UT. I köket har man lämpligen papper och penna och klocka, och där ska man skriva upp hela tiden vad som händer, så inne hos barnet kan man verkligen inte stå och hänga... Så FORT han slappnar av och tystnar (helt första natten, behöver inte vara alldeles heltyst andra natten) ska man ut därifrån. Tänker man UT i stället för in, gör barnet snart det också och skriker en inte TILL sig utan ifrån sig, och man kan återgå till att hålla vargen stången utanför barnets rum, inte inne i det, vilket är störande.

Ja, håll huvudet nere. När du distinkt lagt tillrätta med huvudet åt höger kan du hålla det på plats med lillfingret på "rygghanden". Reser han ändå upp det kan du lägga tillrätta en gång till, för då har han förmodligen dragit upp benen också och dragit ner en arm eller båda. Det är bara att upprepa tillrättaläggandet, snabbt, och fortsätta buffa. Det metodiska, tydliga tillrättaläggandet signalerar aktivitet-upphör till lilla barnahjärnan.
Släck lampan med lille Ludvig på armen innan, säg gärna godnatt åt den utan att titta på honom, lampan är en kompis som ni träffar igen i morgon! Glada, glada! Natta honom bägge två - skratt, skratt - och så går den ena ut och drar igen dörren utan att stänga helt, medan den andra lägger tillrätta etc. Båda två på morgonen gärna också, med stor glad show. Störta in i ett ögonblick - inom marginalkvarten - när han sover eller åtminstone är tyst och nöjd!

Larmet skulle jag behålla till tio, elva månaders ålder för säkerhets skull. Har du två sensorplattor? Hyr annars en till sedan, när han rör sig mer i sängen och lätt kan hamna utanför plattan! Då går larmet igång, och man får slag... (Slit aldrig upp barnet om larmet går utan stäng av det och kolla att barnet andas! Vänd annars lugnt över barnet på rygg, så ska du se att andningen kommer igång igen.) Glöm inte att sätta på larmet igen när du lagt sensorplattan - och barnet - rätt.

Nu i början kan du begränsa utrymmet i spjälsängen med en hårt hoprullad barnfilt eller två och "boa" in honom lite. Inget alltför mjukt, dock. Spjälskydd är alltid trevligt, även om det kanske inte längre är nödvändigt (beror förstås på avståndet mellan spjälorna).

Underbart att du har den inställningen att om ena "metoden" funkade så elegant så ska väl den andra också göra det! Och det ska den! Med attityden av tveklös självklarhet, som är A och O i all barnavård, kommer ni snart att ha härligt sköna nätter allihop!

Minns bara att sova-hela-natten-kuren är en process - det är därför det är så kul och nyttigt att skriva ner förloppet. Man kan alltså inte göra exakt likadant natt för natt (som du såg ovan med ramsandet t.ex.) och inte säga exakta tidsrymder som barnet "får" skrika innan man ramsar nästa gång, osv. (För mig får barnet inte skrika alls, annat än allra första gången jag buffar, första natten. Det är jag som ska kunna få slut på skrikandet med tillräckligt betryggande besked. Barnet gör det inte åt mig.) Det händer nya saker varje natt, barnet frågar annorlunda, man svarar annorlunda, ibland svarar man inte alls, ibland svarar barnet självt... Det är ett fantastiskt spännande äventyr! Du kommer att bli så skicklig på att lyssna av och veta exakt vad du ska göra - och vad du inte ska göra!

Och ni får absolut inte stirra er blinda på hur det "ska" vara, för det är så mycket som spelar in. Man tar ett delmål i taget. Först ska lille Ludvig lära sig fatta galoppen - att det inte är farligt att somna själv. När han har gjort det - ja, då blir "dialogen" annorlunda. Det kommer att kännas så härligt! Då blir ni säkra på handen och kan dra er tillbaka alltmer och överlåta alltmer åt honom i själv, i takt med att ni ser att han både förstår och KAN (och snart verkligen VILL).

Men första natten, och ofta också andra, innan lilla älsklingen verkligen börjar förstå vad det hela handlar om, ÄR jobbiga med en hel del springande. Det kommer man inte ifrån. Det är därför jag försöker förbereda föräldrarna på att verkligen ställa in sig på två hela vaknätter, så att den som har "vakten" inte räknar med att kunna gå och lägga sig utan är beredd att svara barnet DIREKT. Tredje natten brukar man kunna få sova åtminstone av och till - inte sällan många timmar i sträck.

Slutligen: Sova-hela-natten-kuren omfattar inte bara fyra nätter utan också en lugn och metodisk uppföljningsvecka. De flesta små älsklingar brukar börja sova hel natt först under den. Dessförinnan börjar de dock allt oftare somna om själva, när de vaknar till - och det var det vi ville, eller hur! Då är ingen rädder för vargen där!

Så ha tålamod, visa förtroende för barnet, dra er tillbaka mer och mer, stör aldrig någonsin barnet i onödan - kom ihåg att det övergripande budskapet är: PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING.

En bild i huvudet av soldaten på vakt som håller geväret laddat mot fiendeland, eller sjömannen på lejdaren som spanar efter isberg, kan kanske hjälpa: Vakten finns där för att de andra ska kunna sova lugnt. Han spanar utåt och bortåt för att genast uppmärksamma eventuell fara. Han fungerar som en sköld av trygghet för de sovande, mellan dem och faran, Vargen. Men han kliver inte omkring bland dem som ligger och sover eller försöker sova och stör dem. Då skulle de spritta upp illvakna och tro att det verkligen var fara på färde!

-Anna Wahlgren

--------------------------------


Vi har nu genomfört kuren och uppföljningsveckan plus några dagar till. Det har för det mesta gått bra. Här kommer en del av anteckningarna:

Natt 1

Kl 20.15 Den blivande sjusovaren lades tillrätta på mage och började genast fråga (allt fler frågor och på högre volym). Jag buffade i 25 minuter tills han var helt lugn i kroppen men fortfarande vaken. (Jag tänkte hela tiden: Det här går fortare nästa gång, det här går fortare nästa gång...) Då var det hastiga tag ut, på samma gång som jag levererade ramsan.

Han vaknade till på nytt, men då avvaktade jag en stund, och då lugnade han sig faktiskt så småningom! Då var det dags för bekräftelseramsa, och sedan sov (!) han.

Kl 23.55 Vaknade. Jag ramsade direkt, lyssnade av, protesterna stegrade sig så jag gick in och buffade. Ramsade igen. Buffade igen. Ramsade igen. (Tog ca 10 minuter.)

Kl 01.50 Ramsade. Buffade. Ramsade. Buffade. Ramsade. Buffade. Ramsade = för många gånger. Tror att jag ingrep för snabbt (var rädd för att grannarnas nattsömn var i farozonen).

Kl 04.30-6.00 Vaknade flera gånger, skrattade i sömnen, sög på tummen. Jag ramsade en gång (kl 05.00) och fick ett tyst svar.

Kl 06.00 Super(lativ) morgon.

Vi försökte leva enligt "ladda bössan i hallen"-teorin, d.v.s. ut så fort som möjligt. De här raderna antecknade jag andra natten kl 00.55:

Känns som att vara med i tv-programmet Fångarna på fortet. Gå in i cellen laddad, stadig på hand, målmedveten och gör ditt absolut bästa. Tänk att 17 andra bebisar skriker "kom ut" (som lagmedlemmarna gör i tv-programmet). Ibland lyckas du riktigt bra inne i cellen och då får du en nyckel. Ibland lyckas du inte, men då är det att samla nya krafter och försöka på nytt. Då du samlat tillräckligt antal nycklar kan du öppna dörren till skattkammaren (= ge ditt barn alla förutsättningar för en god nattsömn).

Natt två och tre förlöpte bra. Han vaknade till ett par gånger, men somnade för det mesta om själv.

Natt 4-6 var helt fantastiska. Han sov nästan hela nätterna. Då han vaknade pratade han litet, busade runt i sängen och drog sen en djup suck och tycktes tänka: "Lika bra att somna om, här händer ju ändå ingenting!"

Just nu känns det som om det håller på att bli sämre med nattsömnen igen. Han vaknar flera gånger per natt. Senaste natten ramsade jag. Det har jag inte behövt göra på många nätter. Ibland kan han t.o.m. gråta. Vet inte vad vi har gjort för fel...?!

Dagsovandet fungerar inte bra ännu. Han sover sällan mer än 45 minuter då han egentligen borde sova 1,5 timmar. Speciellt luren mellan kl 16-17.30 är krånglig. Utomhus går det bättre, men inomhus är det svårt att få honom att somna (och somna om) dagtid. Kanske dagslurarna börjar fungera då schemat riktigt lagt sig om ett par veckor?!

Polletten har alltså inte trillat ner helt och hållet ännu, men med litet tid och tålamod hoppas vi att den kommer att göra det så småningom.

Då kompisarna pratar om fem-minuters metoden, känns det så bra att veta att vi inte föll i fällan och använde den enkla och hemska utvägen. Istället har vi använt din metod som kräver energi, tillit, kärlek, tid och engagemang. Det känns som om vi gett vår son något som han har nytta av hela livet.

Vi följer schemat:
6-7 äta (mm, mm)
8-9.30 sova 1,5 tim
9.30-10.30 äta
12-2 sova middag 2 tim
2-3 äta
4-5.30 sova 1,5 tim
5.30-6.30 äta
bad 7
nattslurk 7.30
skratt och sova 8.

------------------------------------


Du är ju för duktig. Och lille Ludde också. Vilket SMART barn, får jag säga! Alla små älsklingar fattar sannerligen inte galoppen så snabbt som han, men det kan ju å andra sidan bero på att deras ömma föräldrar möjligen släpper in vargen mellan benen ibland. De har väl inte sett Fångarna på Fortet, ha!

Det har som sagt gått kolossalt bra, och jag är så stolt över dig och er alla tre! Nu gäller det bara att fortsätta, utan att se vare sig bakåt eller åt sidorna. Bara framåt. Detta att han nu vaknat till lite mer och t.o.m. gråtit är visserligen inte kul men ingenting ovanligt alls, och det går förbi.

För det första sover han ju så enormt mycket mer nu än förut och tror att han är utsövd, vilket han inte är (märks kanske tydligast på dagarna än så länge - det går också förbi).

För det andra hör ett eller annat återfall till bilden. Man - barnet - kan ta det under en enda genomgräslig natt - eller droppa ut det lite på några stycken. Det tycks som om de små barnen måste göra en sista djupdykning i den förvirring och osäkerhet som rådde förut, för att sedan slutgiltigt lämna det bakom sig och bestämma sig för att allt är lugnt - vargen kommer inte.

Sova-hela-natten-kuren kräver sin tid, och det är i regel först under uppföljningsveckan som vi kan börja tala om någorlunda stabilitet. Tiden lägger erfarenhet till erfarenhet för barnet. Han måste helt enkelt själv få konstatera att faktiskt - det händer ingenting! Jag kan sova lugnt! Det händer ingenting NU HELLER! Och den egna, pålitliga erfarenheten kan ingen människa tillskansa sig annat än med just tiden. Så tro föralldel inte att "något börjar hända" som skulle vara fel. Det här är precis som det brukar vara! Håll stilen, läs på igen om du behöver så att du vet exakt vad du gör och varför, och tillåt inte en gnutta oro (=vargen).

Du har alltså infört mitt schemaförslag? (Rodnar av stolthet.) Gjorde du det på en gång, alltså för ca två veckor sedan, borde det sitta snart rätt bra tycker jag, men dagslurarna krånglar alltså fortfarande. 45 min är en klassiker; ett naturligt sömnrytmspass, så att säga. Låt honom vara i det längsta när han vaknar till och ramsa så lite som möjligt, typ bekräftelseramsa när han bestämmer sig för att somna om och en rejäl påminnelse om och när han slutligen har för sig att han INTE ska sova mer. Det viktiga är nu inte att han sover varje minut han "ska" sova utan att han har förutsättningarna. Så ge honom dem, och håll fast vid dem!

Och var konsekvent med placeringen, tills allting sitter: ska han sova i vagnen så låt honom göra det vid samma lur varje dag; motsvarande med sängen inne. Håll tiden med marginalkvarten, envisas fromt och metodiskt och stör så lite som möjligt!
Det här klarar du galant, och det kommer att gå vägen!

Eller också inte - d.v.s. det KAN hända att den där sista luren måste skäras ner till 45 min just, om han lika envist varenda dag i en hel vecka framöver demonstrerar att han har klara problem med att fixa 1,5 timme där, och du inte lyckas få honom till det. Så ge honom en vecka till, och revidera sedan schemat om det behövs.

Tack för dina varma och tänkvärda ord på slutet. Ja, sova-hela-natten-kuren står för mer än en "metod" eller en banal teknik. Den är en livsfilosofi - ett förhållningssätt till såväl barnet som föräldraskapet.

Anledningen till att 5mm - som inte alls är någon svensk "uppfinning" utan högst kontinental med rötter i 1940-talet, då spädbarnen generellt fick skrika sig till sömns (de behövde "vädra lungorna", hette det) - vunnit sådan mark, är att den står för ett förhållningssätt som är betydligt enklare än sova-hela-natten-kurens (som du skriver: enkel och hemsk). Detta förhållningssätt speglas i hela den nutida västerländska samhällssynen på små barn. Man lägger ansvaret på barnen: "Små barn tar sig själva den sömn de behöver. " (Det gör de inte alls, lika lite som de själva tar sig den mat de behöver. De måste matas.) Föräldrarna manipuleras att avsäga sig sitt ledande, hjälpande, stödjande och därmed - vilket är summan av kardemumman - personliga ansvar. Barnen förväntas av sig själva och på egen hand veta och känna sina behov. Helst ska de också själva fylla dem! Deras frågor studsas tillbaka till dem. Deras frågor möter frågor i retur, vilket obönhörligen leder till vanmakt. Vanmakt är det farligaste och mest destruktiva av alla mänskliga sinnestillstånd.

I den totala, klart svekfulla förvirring små barn får växa upp i i dag, uppvisar de alldeles självklart reaktioner på all denna vanmakt, som de känner både från sig själva och från sina föräldrar - och från Mamma Samhället, förstås, som aldrig, historien igenom, varit någon särskilt bra mamma (just p.g.a det bristande personliga ansvaret). Mot vanmakten finns egentligen bara ett akut fungerande skydd, och det är aggressivitet. Barnen måste hätskt visa ifrån sig det de inte kan acceptera (om de nu inte väljer att tystna i apati). Det vi ser i dag är föräldrar som på fullt och uppgivet allvar kallar sina små barn för monster.

Barn ska ha kärlek, som vill deras frihet och kraft! De ska inte slås ner med vanmakt, aggressioner och skuld.

-Anna Wahlgren

-------------------------------------

Polletten har börjat trilla allt längre ner! Livet med en bebis känns just nu fantastiskt.

Under den gångna veckan har Ludvigs nattsömn blivit bättre och stabilare. De tre senaste nätterna har han knappt vaknat alls. Ibland busar han om litet i sängen men somnar om ganska snabbt. Senaste natten drömde han säkert något läskigt (stackarn) och grät till litet.

Vargtimmen kl 4-6 höll i sig ca 2,5 veckor. Nu har vi som sagt tagit MÅNGA steg framåt. Skulle någon ha sagt åt mig för en månad sedan att då Ludvig är fyra månader kommer han att sova 10 timmar per natt, och dessutom somna själv, hade jag nog aldrig trott på det.

Tålamod och tillit är två viktiga ingredienser i sova-hela-natten-kuren, tycker vi.

Ludvig är så glad och framåt nu. Allt är bara kul. En av våra bekanta konstaterade förtjust: "Han verkar ju vara en glad skit!"

Men, just det, en sak måste jag berätta... Det är som du skriver någonstans att småttingarna inte kan vara nog försiktiga i sitt val av föräldrar. Det finns korkade typer, mer korkade typer och ÄNNU mer korkade typer. Härom natten tillhörde jag nog den tredje kategorin. Jag vaknade av att Ludvig busade om litet i sängen, så jag antog att det började bli morgon. Tittade på klockan och den var 5.45. Sträckte på mig i sängen, tände sedan lampan och började med mitt glada morgonspråk. Ludvig vaknade. Plötsligt fick jag en känsla av att något var fel. Både Ludvig och min man såg så sömniga ut. Då säger min man: "Vad sysslar du med?! Klockan är ju bara tre!"

Dagslurarna har också börjat fungera bättre. Han har faktiskt sovit 1,5 timmar mellan 16 och 17.30 flera gånger nu. Många gånger vaknar han nog efter 45 minuter, men somnar oftast om. Schemat tycker jag fungerar bra. Han verkar ha vant sig vid tiderna. Man känner sig som en riktig förrädare om man måste avvika från schemat. Igår var vi tvungna då vi hade en läkartid.

Jag var på en föreläsning igår kväll om spädbarn och beröring. Föreläsaren sa att vi ska bära våra barn och ha dem i famnen så mycket som möjligt. Då blir de självständiga vuxna!? Jag tänkte: Hur ska de lära sig krypa, gå, springa om de ska klämmas fast i famnen hela sin vakna tid? Och hur ska de tas om hand då deras mammor måste åka på rehabilitering för ryggskador, då de burit runt på sina klimpar dagarna i ända?

Utan dig och Barnaboken hade jag säkert blivit en sådan mamma som sagt: "Det är så jobbigt att ha barn. Vår Ludvig sover dåligt på nätterna och gnäller på dagarna..." Bla, bla. En bokhandlare jag känner uttryckte sig så här om Barnaboken: "Den här boken borde alla föräldrar ha. Man får mycket stöd och hjälp från den, samtidigt som den hjälper en att tänka själv."