Månadens krönika November 2003

SYND OM LILLA BARNET?

Gör ett tankeexperiment:

Det är synd om dig. Du har fått amputera benet. Du har varit med om en fruktansvärd olycka som gjort dig förlamad från halsen och nedåt. Du har förlorat talförmågan, synen, hörseln eller känseln eller alltihop på en gång. Du är kort sagt gravt handikappad, plötsligt, och läkarna ger dig inget hopp. Du får inrätta dig efter ett helt nytt liv, på helt andra villkor än dem du såg som självklara förut. Alla tycker synd om dig. Folk kan inte gärna säga "krya på dig", eftersom några utsikter till förbättring inte finns, men alla tycker du hade maximal otur och att livet verkligen har varit orättvist mot dig. Och ingen finns det att anklaga. Möjligen kan du få skadestånd, men det ger dig ju inte din friska kropp tillbaka. Alla människor visar dig den djupaste sympati. Men för dig är sanningen bitter: från och med nu är du helt beroende av andra. Inte ens att gå på muggen klarar du själv. Du är ett vårdpaket.

För en tid slår du dig till ro i allt detta medlidande. Och med all rätt tycker du också synd om dig själv. Det är ju för jävligt, det som hänt. Varför skulle det drabba just dig?!
Nu får du en personlig assistent, som sköter dig dygnet om. Och det är väl fint. Men du har lite problem med att definiera dig själv som hjälplös, efter ett tag. Du har helt enkelt svårt att finna dig tillrätta i rollen som offer. Du tröttnar på att tycka synd om dig själv. Du börjar irritera dig på folk som ständigt och jämt beklagar ditt hemska öde. Du funderar frenetiskt på om det inte finns någonting du kan göra, trots allt. Kanske röra ett lillfinger åtminstone? Kanske blinka dig fram genom tillvaron? Fjärrstyra datorn på något vis? Andas själv, äta själv? Lära dig kommunicera på något nytt sätt, med hjälp av någonting? Hitta någon sorts mening med tillvaron? Också med denna helt förändrade tillvaro, som slogs i spillror så brutalt?

"Nej, nej, nej", säger då folk omkring dig (hoppas vi inte). "Det är ingen idé. Du kan inte. Det går inte. Det är omöjligt. Det är bara så hemskt synd om dig."
Då blir du smått förbannad. Vad menar de? Ska du ge upp, eller? Då kan du ju lika gärna lägga dig ner och dö. Är det de vill? Tycker de på allvar att ditt liv inte är värt någonting bara för att du inte kan hoppa och springa längre, prata som de, eller överhuvudtaget bära dig åt som de?
"Tyck inte synd om mig", fräser du. "Hjälp mig i stället. Hjälp mig så jag kan hjälpa mig själv. För jag VILL saker här, men jag kan kanske inte, själv. Hjälp mig då för fan att kunna!"
MEDKÄNSLAN hos din personliga assistent måste till för att vederbörande ska kunna leva sig in i hur du har det. Eftersom du inte själv kan förklara vad du menar, vill och behöver - du kan ju inte ens gå på muggen själv! - måste assistenten kunna räkna ut vad du antagligen behöver och hjälpa dig till det. En duktig assistent är ytterligt noga med att avhålla sig från att sköta det där lilla, lilla åt dig som du möjligen har börjat lära dig att kunna själv. Tvärtom uppmuntrar han eller hon vartenda litet försök i den riktningen. Minsta lilla du klarar själv gör dig gladare; du får någonting att kämpa för, din eländiga tillvaro får ett innehåll, du hittar sakta en väg tillbaka till livet. Varken du själv eller assistenten orkar ju med att tycka synd om dig hur länge som helst, för det leder ingenstans. Det som betyder något är att du kan känna, igen, att livet trots allt har ett värde, och att därmed du själv har det. Bara för att din kropp är rätt oduglig, är inte du som människa värdelös.

Medkänslan ger hjälp till självhjälp.
MEDLIDANDET konserverar status quo. "Det är ingen idé. Du kan inte. Det går inte. Det är hopplöst. Det är bara så hemskt synd om dig!" Mamma kan gärna trösta dig, assistenten kan gärna tycka synd om dig, och du själv med - ett tag. Men inte hur länge som helst. Till slut tycker du att alla ömkanden och ojanden börjar kännas nedvärderande. De uträttar ingenting som är bra för dig. De håller dig kvar i underläge i stället. Du får medlidsamma klappar på huvudet därför att du är svag och hjälplös och oduglig, men det är inte vad du behöver. Du protesterar mot allt detta medlidande, som tycks vilja beröva dig inte bara ditt människovärde utan också meningen med ditt liv. Nu efter olyckan har du ju ingenting att leva för, är vad folk hamrar in i din skalle, även om ingen säger det högt. Allt har gått åt helvete. Synd, men det är kört! Din usla tillvaro är lika meningslös som innehållslös, men eftersom vi goda, levnadsdugliga människor tycker synd om dig, ska vi vara snälla och klappa dig på huvudet när vi går förbi.

Medlidandet ger tröst. Trösten tycker synd om - och ger hjälplöshetsbevarande allmosor.
Visst är det synd om den handikappade. Visst är det synd om den fattige. Men varför vill varken handikappad eller fattig ha medlidande? Varför gillar du inte själv att vara hjälplös? Varför har du ingen lust - när det kommer till kritan - att ge upp?
Att ge upp är att dö.

För det lilla barnet är ditt oroliga medlidande och din uppgivna tröst ett hot mot själva livskraften.
Trösten är visserligen kortsiktigt skön, precis som du tycker det är härligt att mamma svalkar din heta panna när du har 40 graders feber och måste stanna hemma från jobbet. Men du vill bli frisk igen, och du skulle inte uppskatta om mamma försökte hålla dig kvar i sängen i evighet: "Du är så sjuk, så sjuk, min stackars lille pojke, du kommer aldrig att bli frisk igen!" När du ligger på soffan hemma hos mamma och är synd om, är du svag, oduglig och hjälplös. Det är visserligen ansvarsbefriande, och du är verkligen inte särskilt tillräknelig när du har 40 graders feber. Men i längden är det olidligt. För det var inte det du tänkte dig med ditt liv: att du skulle vara evinnerligen svag, hjälplös och oduglig. Nej, nu vill du upp och hoppa och vara någon att räkna med. Du vill bli sedd och respekterad som en människa som har ett värde, inte bara för vad hon är till sin måhända underbara person utan också till vad hon gör här i världen.
Din oro, ditt medlidande och ditt tröstande hjälplösförklarar ditt barn. "Tyvärr, du klarar inte det här. Du är svag och oduglig. Du kommer att duka under." En fågelunge med bruten vinge måste tyvärr lämnas kvar på marken att dö, när fågelföräldrarna drar söderut. Det är ju en gång för alla så att det är de starka som överlever. De svaga dukar under.

Medkänslan, i motsats till medlidandet, ger hjälp till självhjälp. Den ser och förstår - och uppmuntrar och tilltror. Den respekterar. Den tillmäter värde. Den stöder meningsfulla omständigheter, den ombesörjer nödvändiga förutsättningar. Den möjliggör för barnet att ta sina resurser i bruk.
Mammas ömma vård syftar trots allt till att du snart ska bli frisk igen. Älskar hon dig det minsta, vet hon att det inte ligger i ditt intresse att stanna kvar på soffan i evighet, hjälplös och oduglig (möjligen i hennes eget; hon blir ju en god och snäll gammal mamma, evinnerligen behövd av dig). Medkänslan vill laga fågelungens brutna vinge - inte för att vinna pris utan för att göra det möjligt för ungen att flyga. Medlidandet å sin sida ordnar möjligen med en vacker begravning...
Tyck inte synd om barnet som fötts till denna eländiga värld!
Varför skulle det vara synd om ungen? Den är hel och ren, mätt och välnärd, har tak över huvudet och kläder på kroppen, och vargen håller du borta, tjugofyra timmar om dygnet. Så tänk efter! Har människan överlevt så många andra arter, genom miljoner år av evolution, och utvecklat en sådan okuvlig styrka att hon lagt under sig hela världen, för att det varit synd om henne? För att hon varit ett offer för - vad då? För att hon varit svag och hjälplös och oduglig?
Knappast.
Ställ krav i stället. Uppmuntra, tilltro, sporra! "Använd nu dina rika förutsättningar till att skapa dig ett gott liv! Det kan du. Du kanske inte tror det alltid, men jag vet det. Du kan."
Förvänta dig om inte stordåd, så åtminstone anständig glädje! Ty livsglädjen är - var en gång - medfödd. Det är lusten att leva som övervinner allt, inte självmedlidandet.
Med den sortens positiva förväntningar hjälper man en människa att förverkliga sig själv. Det är kärlek.
Man gör det inte genom att söka fel hos henne, beklaga henne, ömka henne och låta henne ge upp inför minsta svårighet som möjligen ställer ett eller annat krav på henne. Det är inte kärlek. Det är snarare att se till sina egna mindre ädla intressen på någon annans bekostnad.

Handen på hjärtat: du tröstar och tröstar, timme ut och timme in, men resultatet är inte särskilt uppmuntrande, eller hur? Trösten hjälper inte barnet. Inte särskilt länge. Och inte så att någonting förändras. Inte ens en hyfsad nattsömn kan du ju trösta fram, hur envist du än kämpar, natt efter natt. Så varför lyssnar du inte till barnet? Varför ser du inte att det du gör inte ligger i barnets intresse? Barnet fortsätter protestera, eller hur?

Mot vad?

Mot tröstens allmosor. Som låser barnet till hjälplöshet, svaghet, livsoduglighet.
Barnet vägrar förlika sig med sin hjälplöshet, precis som du skulle vägra förlika dig med att ha mammas svalkande hand på din panna livet ut. Du vill inte bli liggande där, hjälplös och svag, oduglig och meningslös, till nytta och glädje för ingen, inte ens för dig själv. Det vore detsamma som att ge upp. Och barnet vill inte ge upp. Barnet vill stärkas i sin livskraft, inte försvagas i den; precis som du. Barnet vill leva, inte dö. Precis som du.

I missriktad välvilja försöker du i stället, med ditt evinnerliga tröstande, lära din lilla människounge att misstro sig själv, att vara synd om, att ge upp - ja, att döma ut sig själv som livsoduglig. Det var kanske inte riktigt din uppgift som förälder.

Meningen var att du skulle hjälpa, dvs möjliggöra. Inte stjälpa, dvs omintetgöra.

Gudskelov vägrar din lilla unge att låta sig hjälplösförklaras - lika länge som du envisas med att trösta. Och lite till, får vi hoppas. Med hjälp av det där som kallas stark vilja - den som också kan kallas överlevnadsförmåga. Det är den vi har att tacka för mänsklighetens fortbestånd.
Slutligen, apropå 40 graders feber - skulle du själv vilja ligga och kramas, när du kokar?
Lär dig stå tillbaka i respekt för barnets behov, som är exakt desamma som dina egna - också och inte minst när barnet verkligen är behövande!
Synd om lilla barnet?

Varje barns varje skrik är en fråga. Inte en missnöjesyttring.
"Kommer jag att klara det här - eller kommer jag att duka under?"
Vad vill du själv ha för svar på dina frågor här i livet?
"Ja, du kommer att klara det!"
Eller: "Nej, det kommer nog inte att gå så bra. Jag är verkligen orolig. Det är bara så hemskt synd om dig."
Små barn ska inte beklagas. De ska njutas. Och de ska hjälpas att njuta av livet!!