Månadens krönika april 2008.

Syskon - några råd i vardagen

Att ge sitt barn ett syskon är att ge det en vän. Det är en kärleksgärning.
Det första barnet berikas av kärlek till fler.
Hur syskon lever tillsammans inom den första "flocken", det första lilla samhället, är om inte avgörande så mönsterbildande för samlevnaden i den egna, framtida "flocken".
Syskon som löser konflikter med våld kan bli vuxna, som löser konflikter med våld.
Syskon som fientligt bevakar revir inom den egna "flocken" kan bli vuxna, som fientligt bevakar revir inom sin egen familj.
Bror som får slå sin syster - för "syskon slåss ju" - kan bli en make, som misshandlar sin hustru.
Syskon som tillåts missunna varandra livets goda kan bli vuxna som förmenar sina vänner lyckan av att ha framgång i livet.
Spontanfienligt revirtänkande förhindrar man genom att undvika att upprätta särskilda små barnvärldar innanför hemmets väggar, dit barnen på varsitt håll hänvisas undan de verksamheter som gäller för de vuxna. Man tar barnen i bruk. Man behöver dem, vart och ett på något sätt varje dag, praktiskt och konkret, inte bara känslomässigt. Syskon som vet att de behövs, om än genom tillsynes obetydliga insatser, men som är till nytta för andra - man klarar sig sämre utan mig - konkurrerar inte med varandra.
Man låter barnen dela rum. Man godkänner inga lås på dörren eller skyltar med Tillträde förbjudet - annat än för egen räkning; inte syskonen emellan! - och man vägrar alla utstötningstendenser.

Exempel:
"Hon får inte vara här inne." - "Jo, det får hon. Får inte din syster vara här inne, då får du inte heller vara här inne. Då kan du inte få ha något eget rum." - "Jamen hon tar ju mina saker!" - "Och vad tänker du göra åt det? Din lillasyster måste kunna få vara här, och du vill inte ha dina saker förstörda. Lös det problemet! Det kan du."
"Han får inte vara här, när vi leker." - "Jo, det får han. Får han inte vara här, när ni leker, då får ni inte leka. Ni behöver inte leka med honom, men ni får inte köra ut honom härifrån."
"Jag tänker inte äta frukost, om hon ska sitta här och kladda." - "Låt då bli att äta frukost."
"Om han tar mina pennor en gång till, klipper jag till honom!" - "Ge honom en penna och ta undan de andra." - "Det tänker jag inte! Han får inte ha någon!" - "Då behöver inte du heller ha några pennor. Då kan jag få dem, tack." - "Nej!" - "Ge honom en penna, då. Dela med dig, så får du ha de andra pennorna i fred."
Framhärdar barnet, måste man förstås också själv framhärda och verkligen ta pennorna, så att det framgår att man menar allvar. Att vara otrevlig är en obehaglig men nödvändig konst, som man dessvärre måste lära sig som fostrare.
Den otrevlighet man besparar sig själv, dömer man annars barnet till.
Slagsmål mellan syskon ska inte accepteras.
Här finns, som jag ser det, ingen som helst nyanserande moral - att man inte ska slå den som är mindre, att man inte ska slå den som inte kan försvara sig, att man inte ska slå på ett visst sätt, under bältet eller i ansiktet, etcetera. Syskon ska inte slåss alls.
"Slåss inte! Ni får inte! Sluta med en gång!" - "Han är en j-a..." - "Hon är själv lika..." - "Det bryr jag mig inte om. Ni får inte slåss." -  "Han är inte klok, han..." - "Det bryr jag mig inte heller om. Ni får inte slåss. Krama varandra." - "Nej!" - "Jag tänker inte krama honom!" - "Jodå, det tänker du. Ni är syskon, och ni hör ihop. Ni tycker om varandra och ni behöver varandra, och ni vet det. Krama varandra, håll om varandra och känn att ni hör ihop! Sedan kan ni prata. Men ni får inte slåss."     
Varpå man lägger barnens armar om varandra, eller i varje fall slagskämpens om offret, och håller kvar dem så.
"Men det var hon som började!" - "Det intresserar mig inte. Det som intresserar mig är vem som slutar."
Är en påtvingad kram verkligen värd någonting?
Ja. Den bekräftar samhörigheten. Den bryter fientligheten. Den sluter fred. Kramen är oändligt mycket mera värdefull än ett pliktskyldigt "förlåt", därför att den berör. Kramen är både en revirmarkering - vi hör ihop - och en beröring i djupare bemärkelse, en beröring till den goda känslan. Slaget är en ond beröring. Kramen är en god beröring. Kramen balanserar slaget, så att positiv beröring står mot negativ, och tar ut den.
Kramen ger också och inte minst ett alternativ. Den visar en väg ut. Förebråelsen, förbudet - "Ni får inte slåss!" - blir inte fientligt hängande i luften. Kramen är gottgörelse i handling.     
Också barn som aldrig vants vid att krama varandra efter misshälligheter och bråk accepterar både snart och gärna uppmaningen att kramas. Och lättnaden efteråt är påtaglig. Barn vill fred. Och våld ska bekämpas med kärlek - om också en frammanad sådan, en kärlekens handling till erinran. Alla syskon tycker om varandra, därför att de hör ihop. Alla syskon vill leva i fred med varandra.
Avundsjuka  är ett gift. Förnuft och ett breddat perspektiv är vad man får sätta in som motvikt.     
Jag frågade ett av barnen, som då var tretton år och hade tre äldre syskon och fyra yngre, om hon någonsin brukade avundas dem. Hon svarade:
"Ja, det har hänt. Men då tänker jag på någonting som bara jag har, som inte de har. Det finns alltid någonting jag skulle avundas mig själv, om jag vore någon annan."     
Barn tänker konkret, och förnuftet låter sig påverkas av konkreta bilder. Man kan tala om vad man själv är avundsjuk på, vad man själv tycker är orättvist. Den som är avundsjuk ser sällan längre än till sig själv, och varje försök att vidga begreppen eller vända upp och ner på dem, ger förnuftet spelrum.
Klandra inte barnet. Gå i pakt och bredda perspektivet!

Exempel:
"Jag förstår mycket väl att du är avundsjuk. Det skulle jag också vara. Men det finns inte mycket till rättvisa här i världen. Det finns miljoner människor som måste leva på vatten, och det vattnet kanske inte ens är rent. Det finns miljoner människor som svälter ihjäl, bara för att de råkade födas i ett visst land, där andra tar maten ifrån dem. Och det finns människor som aldrig arbetar en enda dag i sitt liv, och som ändå är rika. Kan du tänka dig det?"
"Jag gör så gott jag kan, men det kan aldrig bli helt rättvist. Ni två är inte heller precis likadana. Då kan allting inte heller vara precis lika. Kan ni göra så att ni blir precis likadana?"
"Jag är avundsjuk på min bror. Jag skulle vilja resa lika mycket som han gör. Fast å andra sidan har jag sådant som inte han har. Er, till exempel!"
Rättvisa framställer man då som någonting alla människor måste försöka eftersträva, men som omöjligtvis alltid kan uppnås helt. Och avundsjuka framställer man som något som förstör för alla människor - för själva glädjen i livet.
"Om du blir avundsjuk nu på din syster, därför att hon får en ny jacka men inte du, så försök i alla fall att glädja dig åt hennes fina jacka, för hennes skull! Det blir mycket roligare för henne då. Nästa gång är det du som får någonting, men inte din syster, och då kan du vara gladare åt det du får, om hon också är det."
Do ut des - jag ger för att du skall ge - var en ömsesidighetsformel i romerska rätten.
Bråk är som vuxnas gräl: en del gör nytta, en del är enbart frätande och förödande. Bråk skadar, liksom gräl sargar. Bråk mellan syskon som verkligen förändrar saker och ting till det bättre ska man inte förhindra, men att gräla bra är en konst. Ett bra gräl är egentligen inget gräl utan en förhandling.
Ofta blir det bråk om Saken.
Man kan uppmana äldre barn att låna ut Saken till yngre barn, och vice versa. Man kan uppmana barnen att turas om med Saken. Man kan också skaffa en till Sak, vilket är en dålig lösning. Med varsin likadan Sak åt barnen riskerar man att styra in dem i ett rättvisetänkande som förmodligen till sist blir absurt. Förr eller senare sitter de då i varsitt revir, som de fientligt bevakar.
Hellre kan man raskt sortera in barnen i samma "flock" och underkänna alla stridigheter: "Kan ni inte hålla sams om Saken, tar jag bort den." I ett slag enas barnen. Inför hotet att Saken ska försvinna, finner de strax en lösning. Valet står mellan delad Sak eller ingen Sak alls. Då är delad Sak bättre än ingen Sak alls.
Det kan också hända att de enas gentemot dig i stället. Deras vrede vänds mot dig, auktoriteten, och där blir de rörande överens... Hellre fick mina barn vara ilskna på mig och hålla ihop inbördes, än vara ilskna på varandra och tycka jag var toppen!

Exempel:
"Antingen sitter ni still i bilen, eller också stannar jag bilen. Då kör vi inte längre." (Saken, bilresan, hotar försvinna.)
"Jag har gjort en tårta åt er för att ni skulle bli glada, inte för att det skulle bli bråk. Blir det bråk om tårtan, så tar jag bort tårtan."
"Eftersom ni verkar ha så mycket energi till bråk här, så kan vi ju använda era krafter till något nyttigt, tänkte jag. Du kan göra ren ugnen, och du kan skura toaletten. Inte det? Hitta då själva på något bättre. Får jag höra!"
Bråk mellan syskonen bör följas upp.
"Du är fortfarande på dåligt humör. Ni har alltså inte rett upp det där?" - "Jo, men ..." - "Vad då men?" - "Hon är så taskig." - "Gå då tillbaks och säg henne det. Tala om vad du tycker är taskigt, som hon har gjort. Och tala om för henne hur du skulle vilja ha det i stället."
Skvaller kan vara ett problem av rang. För vad är skvaller? Får Bror tala om att Syster har börjat röka? Får Syster tala om att Bror har ramlat ner från taket, där han inte får lov att vara?
Man får försöka skilja på skvaller för syskonets bästa och skvaller som förtal. Bror som har ramlat ner från taket behöver hjälp, oavsett om det han gjorde var rätt eller fel. Syster som har börjat röka är på väg att skada sig - hon behöver också hjälp. "Om någon behöver hjälp får man tala om vad som har hänt, även om den personen har gjort något som är fel." Skvaller i övrigt bör man inte godkänna.

Exempel:
"Bror sitter och surfar på din dator på nätterna!" - "Det är inte ditt problem." Syster ska inte ha någonting för att hon skvallrat.
I fortsättningen bevakar man datorn och nätterna bättre, men för den skull behöver man ingenting säga till Bror. Han kan få tro att man märkt vad han haft för sig men är finkänslig och förstående nog att inte förebrå honom. Konstaterar då Syster triumferande att man tagit undan datorn, får man uppfinna något skäl: man behövde den i sovrummet, man satt illa på stolen där den stod, man bestämde sig för att rensa den i långliga tider och tyckte det var bäst att ta bort den under tiden, eller vad man nu kan få ihop. Syster får tro vad hon vill, men inte att hon har nitat Bror.
"Syster kastade bort sin smörgås." - "Du får inte skvallra på din syster." - "Men ska hon få kasta bort sina smörgåsar?" - "Det är jag som uppfostrar henne, inte du." - "Men du märker ju ingenting!" - "Jag märker inte allt som du gör heller. Vill du att Syster ska skvallra på dig?"
"Bror slår Syster!" - "Tala då om att Syster har slagit sig. Men du får inte tala om att det är Bror som slagit Syster." - "Men det har han ju!" - "Ja, men det är skvaller. Då får du berätta vad som har hänt, men du får inte berätta vem som har gjort det."
Illojalitet förhindras genom det goda exemplet. Man är sina barns bästa förebild.
Man förtalar aldrig det ena barnet inför det andra. Man beklagar sig aldrig över det ena barnet inför det andra. Man beklagar sig heller inte över det ena eller andra barnet inför andra vuxna, och naturligtvis särskilt inte i barnets närvaro.
Sist men inte minst: man tar alltid angripna familjemedlemmar i försvar inför barnen, så att den negativa bilden inte kvarstår oemotsagd. Står illojaliteten på tröskeln ska den motas bort och balanseras via processen avståndstagande - förståelse - försoning.

Exempel:
"Hon är jättekorkad, och det tänker jag tala om för hennes kille!" - "Jag förbjuder dig att säga så om din syster. Jag säger inte så om dig."
"Det var inte jag! Det var han, som tog den!" - "Du kan aldrig få mig att tro att du inte tog den genom att skylla på din bror. Det är du som ska övertyga mig om att du inte tog den." - "Jamen det kan jag kanske inte." - "Men skylla på din bror kan du? Gör inte om det."
"Det är faktiskt inget roligt att Syster alltid bråkar. Det tycker inte andra syster heller. Nu har vi bestämt oss för att inte vara med henne." - "Då får du säga det till Syster och försöka klara ut saker och ting. Men du får inte tala illa om Syster med din andra syster, och ni får inte bakom ryggen på er syster bestämma att ni inte ska vara med henne."
Missunnsamhet är ett slags andlig snålhet, som bäst bekämpas med det gamla goda vapnet: delad glädje är dubbel glädje.
Också här är ens vuxna exempel avgörande. Kan man, som mamma eller pappa, verkligen glädjas åt och med ett barn, som har lyckats med något - även om man skulle önska att barnet i stället hade lyckats med något annat, som man tycker är viktigare - eller som gjort något fint, även om det kunde göras mycket finare på ett annat sätt, som man själv skulle ha gjort - eller klätt sig med omsorg och entusiasm, även om resultatet är förfärligt - eller möblerat om i sitt rum, även om det inte ser klokt ut - eller lagt ner alla sina pengar på en sak man tycker var vettlös - då kan också ens barn sinsemellan glädjas med varandra.    
"Varför ska hon alltid ha så bra betyg, för? Det är inte rättvist." - "Det är väl kul att hon har bra betyg? Det är roligt för henne. Det är därför jag är glad, inte för betygens skull. Jag är glad för det som du gör och kan också. Därför att du är glad för det." - "Jag skulle önska att det gick riktigt dåligt för henne i stället." - "Det tror jag inte. Om det gick dåligt för henne, skulle du inte bli gladare för det."
Hänsynslöshet är ofta ren obetänksamhet.

Exempel:    
Storasyster sliter något ur handen på lillebror. "Den här får han inte ha!" - "Tacka då och ta fint, och ge honom något annat i stället."
Storebror stänger dörren mitt för näsan på lillebror. "Du får inte komma nu!" - "Tala då om för honom att du kommer strax, och se glad ut. Du stänger ju dörren för att det är något du vill göra ensam, inte för att han har gjort dig något."    
Bror vill dricka upp hela läsken. "Syster är ju inte här. Hon får väl skylla sig själv." - "Tänk på din syster och spara till henne. Då tänker hon på dig nästa gång."   
Syster retar Bror. "Du som inte ens vågar dyka! Du törs ju ingenting. Du är feg." - "Lär honom då, du som kan. Du som är så modig, hjälp honom att också vara modig! Eller låt bli att håna honom för att han inte kan."
Sammanhållningen mellan syskonen stärks genom varje arrangemang som betonar deras samhörighet, den som är sprungen ur den gemensamma bakgrunden och den faktiska tillhörigheten i "flocken". Alla hör ihop - oavsett vad de tycker om varandra, och oavsett om de "passar" ihop.    
I många kulturer har syskonskaran sin sovplats tillsammans inte bara i samma rum utan i en stor, gemensam säng. Där blir det gemensamma reviret påtagligt intill bokstavlighet. Syskon kan dela allt som går att dela - rum, möbler, saker, en cykel, kläder till och med. Även om man skulle kunna köpa dem egna uppsättningar av allting, kan man avstå från det just med tanke på sammanhållningen. Inte ens bland syskon som ständigt tycks vara i luven på varandra har jag någonsin träffat på ett barn som skulle vilja byta bort sin syster eller bror mot fler materiella förmåner - åtminstone inte vid närmare eftertanke.   
Det återkommande temat - tillsammans - har sin givna lilla förutsättning, som man inte behöver påpeka många gånger för att den ska ta udden av eventuella protester: antingen tillsammans, eller också inte alls.
"Ni får den tillsammans - ni får köpa den tillsammans - ni får göra det tillsammans."
Jag anser inte att man ska be om ursäkt för de inskränkningar man av ekonomiska skäl kanske måste göra: "Jag har inte råd, när vi är så många". Barnen kan få tanken att man/"flocken" naturligtvis skulle haft bättre råd, alltså överlevt bättre, om inte de hade funnits. I stället får man försöka framhäva den goda sidan av saken, som ju alltid finns: "Inte blir man mätt av att se på er, men glad blir man!" 
"Alla andra får..." hörde jag aldrig sägas i mitt hus. Men alla andra har heller inte så många syskon ... Det finns alltid ett kärleksfullt argument: "Allt som går att köpa för pengar kan man alltid skaffa sig, om man verkligen går in för det, men man kan aldrig köpa sig en syster eller bror eller en vän från födseln och för livet."
Den som inte tror på det goda hos människan får all anledning att ompröva sin uppfattning inför en skara syskon, som lever under samma tak. Syskon visar varandra ömhet, omtanke, hänsyn. De hjälper och beskyddar varandra. De söker sanningen och vill inte ljuga, luras, svika varandra. De lär varandra och visar varandra - med eller utan de vuxnas goda minne! - och de håller ihop utåt, även gentemot de vuxna, om så skulle behövas (och det gör det). De tar ansvar. De tänker på varandra. De frågar efter varandra. De bryr sig om.
Små syskons samröre med varandra präglas övervägande av omtanke, hjälpsamhet, ömhet. Äldre barn kan behöva uppmuntras ibland. De står under (åtskillig negativ) påverkan utifrån. Som förälder får man uppmuntra dem genom att uttalat, i ord och handling, förvänta sig att de ska göra för varandra det som människor gör som håller av varandra.
Men man ska också visa sin uppskattning när de gör det - även om man betraktar det som självklart. Försök uppmuntra ömsesidigheten, så att det inte bara är det större barnet som kan och vet! "Vänta - låt henne försöka!" kan man behöva säga, när ett litet barn försöker "hjälpa" ett större. Minsta lilla gest av omtanke, omsorg, hänsyn, som man kan inspirera barnen att visa varandra, binder syskonen samman starkare. Det goda mellan syskon måste uppmärksammas lika mycket som det dåliga, och helst mycket mer - så att syskonen verkligen ser det goda som så övervägande som det är.
Vid det goda vänjer sig människan, snabbt som vore det en rättighet. Vid det onda vänjer hon sig aldrig.
Flocksammanhållningen, det gemensamma reviret, kräver sitt: syskonen bör veta var alla befinner sig respektive när de kommer hem, och de bör säga hej till varandra när de går. Och de bör leta rätt på varandra när de kommer hem, allt för att bekräfta tillhörigheten.        
Barn i stora familjer känner sig sällan försummade, hur paradoxalt det än kan låta. Vad är det deras föräldrar har gemensamt?
De rör vid vart och ett av sina barn varje dag - kramar, klappar, smeker.
De uppmuntrar vart och ett av sina barn varje dag - ger beröm, visar uppskattning, tackar för något, uppmärksammar en insats eller ett försök.
De visar särskilt intresse för vart och ett av sina barn varje dag - i något som gäller endast detta barn.
"Kom får jag tala med dig", betyder då inte alltid att det är dags för moralpredikan. Lika ofta eller oftare väntar en stund av förtrolighet. "Hur gick det nu med det där du skulle göra?" - "Vad sa han, när du pratade med honom om det där?" - "Du var bekymrad för det och det, hur har det blivit nu?"
De "håller" i sina barn med ett särskilt engagemang i var och en. De låter ingen dag gå utan ett möte.
De behöver sina barn och tar dem i bruk, vart och ett på något sätt varje dag. I regel är det under en gemensam överenskommelse och ofta i lagarbete - allt under nödvändighetens stjärna, som i flerbarnsfamiljen kan lysa med en sällsamt positiv kraft, fri från klagan och irritation.
De skrattar.

Copyright: Anna Wahlgren. Ur Barnaboken, jubileumsutgåvan 2008.