• Ska du genomföra Sova hela natten-kuren, så bestäm dig för att verkligen genomföra den! Pröva eller "testa" inte! (Jämför med banandieten: "Jaha, titta, nu åt jag en banan, och så vägde jag mig för att se om jag hade gått ner, men det hade jag inte alls. Jag hade gått upp! Den där metoden fungerar inte.") Ladda, fatta beslutet och kör, och se varken bakåt eller åt sidorna!

• Ramsa på dagen också, om barnet sover inne, men använd en ramsa som inte innehåller ordet natt. Gör också i övrigt skillnad: mer ljus och ljud, vanliga kläder, lätt täcke eller tunn filt, inga saker i sängen. Barnet ska känna det som om hon eller han bara tog sig en lur mitt i händelsernas centrum. Så skiljer vi natten från dag.

• Bökiga overaller är inte skönt för magsovare ute. Att tänka om kan hjälpa. Hur skulle du själv vilja sova ute på en parkbänk? Med något varmt under, säkert, och något (rejält) varmt över, men kanske inte i termobyxor och vadderad täckjacka? Tumsugare kan behöva ett hål klippt i vanten.

• Barn som förut sovit fint i vagnen på rygg kan fortsätta med det på dagen, men de flesta föredrar att sova på mage när de väl har fått korn på det. Vissa små älsklingar somnar gärna på rygg men vaknar och krånglar efter en stund - och/eller behöver sova längre. Vänd då barnet helt radikalt och ta bort eventuell kudde. Ersätt med "draglakan" och lägg tillrätta.

• Även helt nyfödda kan vända på huvudet. Var aldrig rädd att inte barnet ska ta sig luft. Är bara underlaget slätt och farligt mjuka sängkläder hålls undan, är kvävningsrisken på mage obefintlig.

• Dagslurarna krånglar ofta till en början, även de som fungerat före kuren. Liksom vargtimmen mellan kl 4 och 6. Det beror på att lilla älsklingen, som börjat sova på nätterna mer än kanske någonsin förut, tror att hon eller han är utsövd. Ändra inte schemat! Framhärda med Attityden. Lilla älsklingen är inte utsövd för fem öre - än. Men blir.

• Se inte bakåt. Se till det som börjar likna någonting nu! Kom ihåg att du inte kan utvärdera någonting alls, förrän du har genomfört hela kuren och uppföljningsveckan. Små barn "brukar" ingenting. De gör som vi lär dem. De har sin personlighet och en viss rytm, men de föds inte med vanor och färdiga beteenden. Det är helt vi vuxna som inför och bestämmer både vanor och ovanor, och barnen följer oss i tron att vi vet vad vi gör, eftersom vi ju bevisligen tar oss fram här i världen. Vi överlever, och de undrar hur. Tänk alltså inte i termer av vägrar eller vill inte eller ens vill. Din uppgift är att bryta ett mönster som blev olidligt för er alla. Det var därför du bestämde dig för att genomföra sova-hela-natten-kuren. Och lika lätt som det var att under lång tid lära barnet ett ganska eländigt mönster, lika lätt är det att snabbt införa ett alldeles nytt, för barnet söker din ledning. Fyra dygn plus uppföljningsvecka är inte mycket jämfört med kanske åtta-nio månader, eller hur?

• Ta bort nappen första natten. Saknaden efter den drunknar i det allmänna frågandet. Barnet har glömt den nästa morgon. Om du gör det. Nappen stör mer ju äldre barnet blir.

• Det viktiga är inte att barnet sover varje minut som det är tänkt att hon eller han ska sova. Det viktiga är att barnet har förutsättningarna. Ge alltså dem! Med marginalkvart, inte mer. Vänta aldrig på att barnet ska verka trött först; bara följ klockan och lägg. Du skulle aldrig vänta med att ge mat tills barnet började blekna av svält och svimma av.

• Vagna eller buffa på natten? Välj endera under kuren och uppföljningsveckan. Du kan buffa från start också ett mycket litet barn, om du vill. Personligen tycker jag det är enklare att vagna riktigt små barn inte minst för att man kan ta vagnen med sig. (Många föräldrar skaffar sig en begagnad, billig extravagn av äldre modell med rymlig, flat botten att ha inomhus.)

• Missa inte att träna både buffning och vagning före kuren, det senare med tyngd i vagnen, det förra på partner. Det gäller att få in den effektiva snitsen. När du kommer så långt som till barnet, måste du veta exakt vad du gör och varför. Du får inte ramla i fällan att undermedvetet fråga barnet: "Funkar det här? Vad tycker du?!" Frågor, där du hoppas på svar från barnet i form av någon sorts godkännanden och bekräftelser, väcker bara barnets (stegrade) oro. Din osäkerhet betyder fara för livhanken! Och släpper därmed snart in vargen.

• När du vagnar tyst på ett vrålskrikande måste du lyckas inom ett par minuter, och då gäller det att ta i. Hugg vagnen som om den höll på att trilla nerför ett stup! Dra med stadiga, snabba, rytmiska tag! Det får inte vara alltför skönt att bli vagnad. Då får du bli stående där i evighet, och barnet kommer att protestera så fort vagnen stannar. Så fort den lilla lugnat ner sig, dämpa ett par gånger, skaka sedan vagnen lite snabbt avslutande från sida till sida och gå därifrån med ramsan. Nästa gång börjar du med ramsan och lyssnar av. Räcker det absolut inte - men ha tålamod! - utan barnet avgjort håller på att skrika upp sig och stanna där, storma då dit och rädda vagnen från stupet igen. Men låt det inte ta längre än högst två minuter, och gå därifrån varje gång.

• När du buffar tyst på barnet allra första gången första natten av kuren kan det ta 20 minuter, 45 minuter eller t o m mer. Då ska du veta att det aldrig någonsin kommer att ta så lång tid igen. Ha tålamod, tänk på annat och fortsätt! Lilla ungen är totalförvirrad inför allt detta nya som hon eller han inte förstår meningen med och ställer tusen frågor. Och tror sig omgiven av lika många vargar. Trösten är inte att rädda (bekräfta faran). Trösten och konsten är att betrygga.

• Redan under andra natten ska du kunna låta ramsan ta över helt. Därför måste den tränas in - innan. Den får inte vara för kort. Den ska vara rytmisk och sägas/sjungas med ordentligt magstöd. Den ska vara så hög att den tränger igenom de mest ihärdiga protester. Alla de fyra, sex eller någon enstaka gång åtta "verserna" ska dras i ett svep, utan paus och utan frågetecken emellan. Den sista ska sätta klar punkt och gå ner i tonfallet. Tänk på att barnet blir vettskrämt också av sitt eget skrikande. Inte förrän barnet är fött till ett jag - i åtta, niomånadersåldern - fattar hon eller han ens att det där skriket kommer från barnet självt! Därför måste ramsan kunna överrösta och nå fram.

• I början åstadkommer den avslutande bekräftelseramsan i förnyade frågor i stället för att bekräfta lugnet. Ge dig inte förrän barnet har tagit den till sig och är fortsatt tyst! Bekräftelsen på att allt är väl och rätt ska följa med barnet in i sömnen. Den hjälper den lilla att kunna/våga somna om av sig själv nästa gång. Är däremot skrikandet det sista barnet tar med sig in i sömnen, kommer den lilla att börja med att skrika nästa gång hon eller han vaknar. Frågan är då alltjämt obesvarad. "Kommer vargen och tar mig nu?"

• Sikta på en nattning på två minuter (utom allra första gången), inte mer. Är ni två föräldrar så skratta båda med barnet och var med in i rummet båda, så bekräftar ni varandra. Annars är det risk att barnet hojtar på mamma, om pappa lägger och vice versa, för att få veta om det här verkligen kan anses rätt och riktigt, dvs inte farligt och osäkert. Därför ska helst också båda vara med på den jublande glada morgonen!

• Samma person - den sakligaste av er - bör ta de första två nätterna av kuren. Sedan tar nästa de följande två. Då ska den första helst inte ta över (så att barnet märker det) utan bara instruera och vägleda. Från och med uppföljningsveckan kan ni sedan alternera hur som helst.

• Barnet ska skratta hela vägen till sängen. Från och med andra kvällen läggs det glada barnet bara tillrätta (med de distinkta handgreppen och avslutande "solfjäder").Man kan buffa några korta tag som markering, men trycker sedan genast till och går ut med ramsan, även om barnet protesterar innan man hinner ut ur rummet. Fastna inte Exclamation -bara i så fall i skrattet-till-go´nattet!

• Gör andra ljud i huset som inte har med barnet att göra. För dig dämpar det överkoncentrationen, och för barnet, som tror att du ändå inte hör, innebär det lättnad att inse att du är upptagen med att "ladda bössan" och hålla undan vargen. Hög Mozart är sällan fel!

•Ge katrinplommonpuré under kuren (från 3 mån; kan också späs med välkokt vatten och ges i flaska)! De flesta små älsklingar blir hårda i magen när de börjar sova bättre och därmed äta mer.

• Allt som händer oförhappandes går att åtgärda i sängen: byta blöja, ge vatten (till nöds) och stärkande tröst åt sjukt, febrigt barn; ja, t.o.m. byta lakan. Tar du upp den lilla, tror barnet antingen att det är morgon eller att vargen verkligen har lyckats ta sig in, så att alla måste fly. Den brutala regeln är: ta bara upp barnet om du måste fara till akuten.

• Dagens föräldrar, som fått veta att "bebisen hör hemma vid sin mammas bröst", har knappt hört sitt barn gråta och tolkar skriken som missnöjesyttringar i stället för frågor. Eller som hysteri, rentav - men ett hysteriskt barn antingen kräks eller svimmar eller båda delarna. Frågor i form av skrik (och hur skulle barnet annars uttrycka dem?) är inte hysteri. De är just frågor, som kräver sina för barnet nöjaktiga svar. Ge dig inte förrän du lyckats finna de rätta svaren och kan ge dem! Sova-hela-natten-kuren ger dig verktygen. Lär dig ta dem i bruk rätt. Barnets slutliga reaktion ska vara lättnad.

• Från och med andra natten: inskränk trafiken till ett minimum. Helst ska du inte gå in alls. Vare sig du tycker om det eller inte, är faktum att du stör. Du är inte Guds enda välsignelse för ditt barn. Barnets egen lugna, trygga nattsömn är viktigare än din underbara person. Även om du tycker tanken är ofattbar! Är du orolig när du går in, är du dessutom en fara för allmän, eller i varje fall för barnets, säkerhet. Då har du vargen svansande mellan benen.

• Om barnet ska kunna fortsätta göra framsteg, krävs att du gör "baksteg" - först, och kontinuerligt. Lär dig backa alltmer i allt större förtroende för barnet.

• Vargtimmen kan spöka i flera veckor. Barnet vaknar en eller flera gånger mellan 4 och 6 eller somnar inte om alls, i början. Ha tålamod! Gå inte in, annat än möjligen en enda gång vid totalkris. Mota Olle (vargen) i grind redan när lilla ungen vaknar, glad, med en ramsa x4 i ljus och vänlig och betryggande ton, som säger att dagen inte har börjat än (för barnet). Undvik senare i det absolut längsta att göra något. Gör andra ljud i huset, eller låt det vara tyst. Om och när du känner att du verkligen inte orkar höra mer - en utgångspunkt som är psykologiskt nyttig därför att den avhåller dig från att tycka synd om barnet, som det inte synd om ett dugg (det är bara att lägga sig ner och sova, och det kommer den lilla älsklingen snart på också, om inte annat så av rena tristessen), kan du ge en mycket bestämd, hög, småarg ramsa, som talar om att du och resten av världen fått nog. Vid komplett desperation, lägg tillrätta, men i så fall bara en enda gång under morgonen och under tystnad. Ut genast. Ramsa, sätt punkt och gå.

• Lilla ungen som hoppar upp till stående innan du ens hinner ut ur rummet - låt henne/honom stå! Avlyssna utanför, osedd. Den lilla är arg, sur, glad, allmänt förvirrad eller svär som en borstbindare. Tyvärr, inte mycket att göra åt! Budskapet är: på natten händer ingenting, och nu är barnet lagt för natten. (Det budskapet tränger in så småningom, om än inte just i kväll.) Det är inte förbjudet att stå upp, och det är inte förbjudet att reagera. Det som är förbjudet är att bli riktigt, riktigt ledsen. Och trött, vilket brukar hänga samman. Då hör du hur barnet ber om hjälp. Det är också först då hon eller han är mottaglig för hjälp. Så vänta till dess! Lägg tillrätta (då ligger också barnet kvar), tryck till, gå ut, ramsa och bekräfta.

• Populärt bland små älsklingar som kan lägga sig själva och somnar på ramsan efter att ha ägnat sig åt olika orgier är att knöla ihop sig vid fotändan eller slockna på tvären, ovanpå täcket. När barnet sovit i tio minuter (inte tjugo) kan du gå in utan att barnet märker det. Då kan du helt sakligt lyfta barnet rätt och stoppa om. Håll svalt i rummet!

• Det vanligaste misstaget är att "fastna". Gör inte det! Om och när barnet skriker, ska det kännas för er bägge två - både dig och barnet - som om barnet skrek dig från sig, inte till sig. Du kommer kanske, men bara för att genast gå igen. Varje gång du fastnar därinne sticker vargen in sin dreglande käft i dörröppningen och flåsar.

• Efter första natten på kuren är det inte nödvändigt att vänta tills barnet är helt tyst, innan du börjar ramsa. Det är inte farligt eller fel att vara arg, vilket förmodligen är vad den lilla älsklingen blir under just andra natten. Efter första natten ska du också börja med att ramsa, aldrig med att gå in, när barnet vaknar efter att ha sovit.

• Under slutet av andra eller början på tredje natten börjar barnet på allvar förstå vad som gäller och känna en första trygghet i det. ("Men gäller det i natt också? Kan man lita på det? Är ni där ordentligt? Håller ni koll på vargen? Törs man sova lugnt?"). Då kan den som har vakten (sic !) dra ihop påminnelseramsan och bekräftelseramsan, så att de blir ett och detsamma. Tonfallet mjuknar, stillnar och går ner, och tystnaden kvarstår. Polletten har ramlat ner.

• Det superstrikta schemat verkar krångligt till en början. Du känner dig låst. Kommer du någonsin att kunna gå hemifrån med ungen? Träffa folk igen? Du tror att du aldrig mer ska kunna vara flexibel eller improvisera. Sanningen är den motsatta. En liten älskling som fått rutinerna satta genom kuren och uppföljningsveckan - och ett par veckor till, så att tiderna sitter som berget - kan äta och sova var som helst, matas och läggas av vem som helst, tas med överallt och besvärsfritt resa över halva jordklotet - om bara tiderna är desamma. Du kommer att kunna planera vilka vildsinta aktiviteter som helst, och du behöver aldrig oroa dig för hur det ska gå. Här kan vi tala rörelsefrihet!

• Ha schemat klistrat på näsan, bildlikt talat! Tänk igenom det noga, noga innan du spikar det, och lika noga varje gång du efter moget övervägande inser att du måste justera det. Ge alltid varje schema minst en vecka, innan du ens drömmer om att utvärdera det! Barnet måste få en sportslig chans att lära sig vad som gäller.

• Fungerar Sova hela natten-kuren på äldre barn? Ja. Slopa buffningen. (Om lilla ungen inte är van vid att buffas, får hon eller han förmodligen slag av dylik behandling!) Lägg distinkt tillrätta, antingen enligt Lathunden eller så som du vet att barnet brukar tycka om att ligga, och håll på plats med "solfjädern" i ca tio sekunder. (Det kan behövas mer, och förstås särskilt första gången. Den lilla ska bli sömntung i kroppen men inte hinna somna.) Säg ingenting.Tryck till avslutningsvis och gå ut med ramsan. Fortsätt med ramsan bort från dörren och gör andra ljud i huset, som inte har med barnet att göra. För påminnelser och bekräftelser därefter: följ lathunden.

• Ännu större barn, då? För det första: behåll spjälsängen eller återinför den! Två- treåringar är för små för att ligga i öppna landskap. De tar sig ur, inte nödvändigtvis för att de längtar efter sina dagars ömma upphov utan för att de inte vet var de hör hemma längre. De saknar sin kära gamla säng, som var deras trygga "rum". De blir så innerligt glada när de får den tillbaka. Vänta med ökensäng till åtminstone efter trotsåldern! Kör sedan kuren. Lägg tillrätta enligt ovan. Träna in en effektiv ramsa. Pratar barnet och ropar ord, upprepa ramsan utifrån i glatt orubblig evighet à la goddag-yxskaft - lika många gånger som barnet kör sina diverse tricks (frågor), och en gång till.

• Folk i tre-fyra-fem-sexårsåldern ska överhuvudtaget inte tillåtas gå ur sängen. Gärna ligga i mörkret och ha tråkigt, men inte gå ur den. Sätt dig på en stol i dörröppningen, så att barnet ser dig, och läs en tidning eller en bok eller sticka eller skriv eller gör vad som helst som inte har med barnet att göra. Din verksamhet ska tyckas kräva din totala uppmärksamhet. Titta inte inåt barnet och säg ingenting. Vid minsta rörelse i lilla sänghalmen sätter du stopp med en barsk, punktsättande ramsa. Hinner barnet upp, hinner det i alla fall inte ut! Hugg den lilla optimisten direkt, led snabbt tillbaka till sängen, tryck till utan ord och gå ut med ramsan. Upprepa lugnt.

• Att hålla mörkt i rummet underlättar kolossalt. 90 % av små barns alla intryck kommer genom synen. Alla vaknar vi till flera gånger under natten, mer eller mindre omedvetet. Vi vuxna vet att det fortfarande är natt och sover vidare. Det vet inte barnet. Finns då något att se, sätter lilla skallen omedelbart igång sina diverse verksamheter. Kan du inte ge barnet ett eget rum, är den mest suveräna lösningen en skena i taket med tunt mörkläggningsdraperi ända ner till golvet. Se till att draperiet faller minst en meter från spjälsängen, så att lilla älsklingen inte kan resa sig och glutta ut själv!

• Små barn ändrar liksom vi ställning under sömnen och måste inte ligga kvar som man lagt dem. Benen far upp, armarna ner, huvudet vänds åt vänster - eller ansiktet borras rakt ner i draglakanet. Tillrättaläggandet ger ett magiskt första besked till lilla barnahjärnan att all aktivitet upphör. Den sköna sovställningen sedan är barnets val.

• Risken för plötslig spädbarnsdöd nedbringas säkrare med hjälp av andningslarm än med barnet på rygg. Spädbarn ska "sova groda´" på plant underlag. Var och en av oss ska igenom hela evolutionen: åla som en orm, kräla som en krokodil, ta oss fram på alla fyra som en apa - för att slutligen resa oss på två ben och utvecklas till den upprättgående, självständigt tänkande varelse som kallas människa. Djupseendet t ex är oupplösligt förbundet med "crosswise"-krälandet. Samtliga fem sinnesorgans utveckling är med naturnödvändighet beroende av den motoriska utvecklingen. Ha barnet på rygg så lite som möjligt, helst inte alls!

• Andningen går inte automatiskt från livets början. I magen hade fostret gälar! Om du tror att du skulle bli orolig av att ha ett andningslarm till barnet, fråga dig då varför du inte blir orolig av bilbarnstolen eller cykelhjälmen. I Sverige får de föräldrar, som förlorat ett barn i PSD, ett larm med sig hem från sjukhuset till nästa barn. Måste ditt hus brinna ner först, innan du med gott samvete kan installera brandvarnare?

• Att lägga tillrätta (de allra första gångerna) kan betyda att lyfta tillrätta, för att kunna lägga ner och hålla barnet på plats. Detta betyder inte våld - i varje fall inte mer våld än du använder varje dag för byta blöja, pressa in barnet i en overall eller spänna fast henne/honom i en bilbarnstol. Snart upptäcker barnet att det är skönt både att ligga ner och att avnjuta buffning. Och slappnar av och stillnar. Det är då du slutar buffa. Vilket snart i sin tur föranleder protester...


• Åtskilliga små barn sover änglalikt i början av kuren. De blir så lättade över att äntligen få hjälp att komma i ro. Sedan börjar cirkusen (igen). Här följer en fråga med svar:

"Det gick så bra i början. Kuren funkade jättefint. Lina, åtta månader, sov längre och längre för varje natt. Men nu efter nionde natten verkar det som om vi är tillbaks där vi började. Hon vaknar var och varannan timme och skriker. Vad gör vi för fel?"

"Antingen har hon fått ett "återfall" - ungefär som bantaren som börjar jättebra, går ner fem kilo och sedan plötsligt vräker i sig en hel tårta. Det är som om de små barnen ville göra en sista djupdykning i hur det var förut, innan de för gott kan ta farväl av eländet och gå in för ett bättre liv. Eller också har ni "fastnat". Ni ger besked i oändlighet, fastän hon mycket väl vet vad som gäller. Ni måste inse att ni stör henne med varje onödigt ingripande. Känn lite mer förtroende för henne! Buffa inte mer, utan odla ramsan till fulländning! Och coola ner er. Tänk på att det är fruktansvärt ansträngande för alla människor Exclamation och alldeles särskilt för små barn, som inte kan säga ifrån - att bli föremål för oupphörlig, aktiv uppmärksamhet (överkoncentration). Det är som om du skulle sitta på värsta lyxkrogen och njuta en fantastisk gourmetmåltid, och någon, som inte åt själv, skulle sitta på andra sidan bordet och stirra oroligt på dig hela tiden: "Smakar det bra? Är biffen för blodig? Ville du haft den bättre stekt? Är den välkryddad? För mycket kryddad? Inte kryddad alls? Hur är grönsakerna? Krispiga? Sega? Kalla? Varma? Blaskiga? Hur är potatisen? Varför äter du inte av potatisen? Ska jag skicka ut potatisen? Vill du hellre ha potatismos? Skulle du tycka bättre om potatismos? Jag kan beställa potatismos! Är du mätt? Är det för mycket mat? För litet mat? Fel mat? Ville du hellre haft någon annan mat? Och hur är vinet? Surt? För kallt? För varmt? Hade du hellre velat gå någon annanstans?" Osv, osv... Till slut skulle du väl bara vrålat rätt ut i lokalen: "GÅ! Låt mig få äta i fred, för Guds skull!!" Det kan hjälpa att tänka er att ni har sjutton andra bebisar i rummet intill som vrålar för full hals. De behöver hjälp med att komma i ro, nu. När det jobbet är klart har ni arton kor som måste mjölkas, nu. Ni måste inse att det inte bara är lilla Lina, som ska gå från klarhet till klarhet. För att hon ska kunna (fortsätta) göra framsteg, krävs att ni gör baksteg, först. Sova-hela-natten-kuren är en process. Den genomför sig inte själv per inbyggd automatik, bara för att ni har påbörjat den. Ni måste aktivt backa tillbaka, varje dag och varje natt; ni måste steg för steg korta ner och inskränka era ingripanden. Så ta nya tag! Läs på och återgå till ordningen Exclamation Framför allt: mota ut era egna vargar innan de ens kommer i närheten av lilla Lina. Någon enda gång mer!"