Månadens krönika april 2005

VAR DITT BARNS ALLRA BÄSTA VÄN

Ur en intervju gjord av Lena Olsson:
Om Anna Wahlgren bara kunde lära föräldrar tre saker - vad skulle det vara?

1.Möt ditt barn varje gång med ett leende - minns din egen glädje!
2.Var ditt barns allra bästa vän - försök alltid förstå, och lär dig tänka efter före.
3.Hjälp ditt barn att slippa göra fel.

Vilket tror du är det vanligaste misstag man gör som nybliven förälder?


- I stället för att lyssna till sin egen, inre övertygelses röst och till sitt eget sunda förnuft, tar man till sig allsköns befängda råd. Som en mamma skrev i ett mail igår:
"Hade jag inte fått din bok när jag var gravid så hade jag trott att barnen tog sig den sömn dom behöver, eftersom bvc säger så. Jag hade dessutom duttat med amningen så att både min och hans sömn hade varit sönderhackad. Han hade inte fått sova på mage heller för den delen; när jag till sist vågade lägga honom så, sov han dubbelt så länge."
När man har så många barn som du har, hur lyckas man få alla att känna sig speciella och älskade? Många med "bara" tre barn kan ju ibland känna att de inte räcker till.
- Man visar glädje och uppskattning varje dag. Man intresserar sig uppriktigt för varje barn varje dag. Man rör vid barnen och skrattar med dem, varje dag. Man skiljer noga på beteende och person. Man tar sitt personliga ansvar och "säljer" dem inte inför andra, någonsin. Man är vart och ett av sina barns bästa vän i världen, i vått och torrt. Man är aldrig negativ utan att genast visa på en positiv väg. Man kritiserar inte. Vart och ett av mina barn kunde sanningsenligt säga (och gjorde det också): "Jag har alltid vetat att jag var störst, bäst och vackrast!" Man förbereder sina barn på bästa sätt för ett starkt och kärleksfullt liv utan föräldrar.
För länge sedan hävdade du att barn helst ska få vara hemma i flera år innan de lämnas bort till dagis. Är det inte lättare att man isolerar sig och bara "lever för sina barn" om man går hemma och därmed anpassar sitt liv efter barnen?
- Barn behöver sin "flock" - minst en vuxen familjemedlem OCH sitt hem - tillgängliga de första tre åren, dvs tills de själva tar initiativet att vidga världen och göra utflykter från flocken utan medföljande flockmedlem. Vilket sker senast vid fyra år, då barnet - om det nu skulle få bestämma självt - tycker att tre timmar borta på egen hand är lagom. Eventuell isolering är ett problem för vårdnadshavaren, inte för det lilla barnet. Världen måste få vara liten innan den kan bli stor.

Ett urval frågor och svar som publicerades av TV4 på nätet efter en programserie om barn där Anna deltog. Redigering: Anna Wahlgren.

MITT BARN SKRATTAR NÄR JAG SÄGER NEJ

Min 15-månaders kille skrattar bara när vi säger nej till honom. Det kan gälla allt från att han slår oss till att han själv riskerar att göra sig illa om han fortsätter. Säger vi nej så tycker han att det är roligt och det verkar trigga honom att upprepa. Hur sätter man gränser till en sån liten?

Man sätter inte gränser "till en sån liten" - inte i ord. Det är verkningslöst. Det är handling som gäller. Slår han t ex, ta hans lilla hand och låt den klappa med din om hans. Samtidigt kan du tala om: "Man slår inte, man klappar, så här. Å, så skönt! Jättebra!" Efter trehundra gånger har du planterat en s k positiv hämning, och han slåss aldrig mer! Konstruktiv ledning, alltså - låt det ersätta alla trista, verkningslösa förmaningar! En sån liten kan också lätt avledas, distraheras, vid behov. Alltid med ett leende.

JAG ORKAR INTE MED ALLT TJAT

Vi har en 5 1/2-åring (flicka) som är fullt ös när hon ser sin chans att avbryta eller göra oss sura/irriterade. Hon KAN och hon är otroligt duktig på alla sätt och vis, men hon KAN också vara en gnällpotta som får mig att tända till rejält. Ibland är jag så trött på hennes tjatande och skrikande att jag skulle vilja slänga ut henne genom dörren och helst själv få rymma. Vi har tagit bort saker hon gillar/saker hon inte får vara med på, så som bl a Dr Phil rekommenderar. Vi slår näven i bordet och säger ifrån men hon blir om möjligt ännu värre då. Ibland har hon åkt in på rummet, och det slutar med att hon skriker och gråter så hon nästan svimmar. Inte roligt alls... Hon är dessutom uppnosig till 1000 och svarar emot hela tiden när vi säger ifrån. Hon kan tjata sig BLÅ om saker och lugnar sig inte om man säger att man ska hjälpa till om 5 sekunder. Känns som NOLL respekt. Det blir bråk varje dag. HJÄLP!! Jag är livrädd för att hon ska flippa ur totalt när hon startar skolan till hösten.

I skolan blir hon förmodligen en liten ängel. Det brukar vara så… Det är ER hon testar och ni håller inte måttet, tydligen. Så tänk om! Bestäm er för att 1. från och med nu vara enbart trevliga i tonen mot henne, 2. inte "höra" alla otrevligheter från henne, 3. ta henne i bruk i nödvändiga hushållssysslor i minst två pass om dagen (se Barnaboken om social delaktighet, som är ett sesam-öppna-dig för alla människor), 4. tala om innan vad som gäller, konstruktivt och vänligt instruerande, 5. fortsätta förvisa vid behov (viket ni kan beklaga, om ni vill; förvisningen är inget straff utan en konsekvens av ett oacceptabelt beteende) och alltid dels förbereda, dels följa upp förvisningen: "Om du inte kan prata utan att skrika får du tyvärr skrika färdigt för dig själv. Så får du komma sedan när du kan prata vänligt igen." Lämna sedan inte platsen vid dörren. Så fort hon tystnar, om så bara för att dra efter andan, öppnar du lite och undrar vänligt: "Är du färdig? Vill du komma nu?" Nytt tjut betyder stängd dörr och upprepad väntan. Tystnad betyder medgivande, och då ska hon behandlas vänligt och glatt med allmän uppskattning för den eftergift hon gjort - slutat skrika/tjata/gapa - för att få kvarstå i gemenskapen. Utan vidare kommentarer och givetvis utan triumferande efterförmaningar. Nu har du en otroligt tråkig inställning till ditt barn, detta barn som fyllde ditt hjärta till brädden med lycka när du fick henne nyfödd i din famn för fem och ett halvt år sedan. Jag behöver inte citera dig; du ser själv vad du har skrivit, och det är ganska fruktansvärt. Jag skulle önska att du ville läsa Barnaboken och försöka ta till dig en helt annan inställning, ett helt annat förhållningssätt till ditt lilla barn, som inte har bett om att få vara till besvär för dig och er - ni som gav henne livet och som hade till uppgift att vara hennes alla bästa vän i världen.

MIN SON SITTER INTE STILL VID MATBORDET

Jag har ett problem med min snart sjuårige son. Han har alltid haft svårt att sitta stilla när vi äter. Jag har i alla år hållit efter honom tycker jag och jag vet inte om jag har varit för hård mot honom, för jag tycker att han verkar bli nervös när vi sitter vid bordet. Det är nästan som om han vet att han måste sitta stilla och därför kan han inte det. Han fick en lillebror för fyra månader sedan och sen dess har det blivit värre. Han får nästan som tics ibland, gör konstiga miner och sitter och gungar på stolen från sida till sida. Vi har jätteofta bråk och uppträden vid bordet när jag höjer rösten och jag tjatar på honom. Det är som att han stänger av det jag säger. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag lägga ner tjatet helt och säga: "Du vet hur man gör vid bordet, nu tänker jag inte tjata mer", eller vad ska jag göra? Jag vill ju inte att han ska bli nervös för evig tid. Han beter sig ganska nervöst i vissa situationer. Han har haft ett jobbigt år det senaste året, med raseriutbrott och ganska mycket konflikter och tjat.

Du har fastnat i ett verkningslöst tjat, som bokstavligen går honom på nerverna. Stackars pojke! Skulle du själv orka få ner en tugga och bli annat än nervös om du blev utsatt för en sådan behandling vid varenda måltid av din värdinna på en fest, din mamma, din man, din chef? Vi får nog vara glada om din lille pojke inte blir "nervös för evig tid". Det är bra att du ser det nu, klarsynt till sist! Så servera honom som ett glädjebud: "Vet du vad? Jag har bestämt mig för att sluta tjata på dig vid matbordet, och vi ska BARA prata om trevliga saker eller inte prata alls, och så ska vi njuta av maten i stället! Vet du vad vi ska laga idag?" Varpå du tar honom i bruk i matlagningen, medan du uppfostrar dig själv: mat och ätande ska vara förknippat med glädje. Redan att små barn lär sig hantera kniv och gaffel - eller kinesiska pinnar! - är ett mindre mirakel. Men de lär sig. Själva. Av hur andra gör. Sällan blir de vuxnas föredöme så påtagligt tydligt som vid just matbordet. Besinna de orden!

MIN TVÅÅRING KAN INTE TA ETT NEJ

Jag hade en ovärderlig hjälp av din bok för två år sedan när jag skulle försöka få till sömnen på min lilla son. Fungerade alldeles utmärkt, och det sitter i! Hoppas nu att du kan hjälpa mig ännu en gång... Min son är nu två år och sanslöst envis. Vi är väldigt tydliga och har alltid varit med var gränser går och likaså med rutiner. Han får vara med och laga mat, baka och fixa här hemma, jag upplever att vi har en bra kommunikation där jag lyssnar till hans vilja och kompromissar där det känns ok och inte när det inte gör det. Till saken. Han är ju trots allt bara två år men han kan inte ta ett nej. Man kan börja smått med ett nej och en kortfattat förklaring, sen eskalerar det och han lyder absolut inte. Han är bara glad och försöker outtröttligt genomföra sin plan. Inte förrän han blir ledsen slutar han - i en halv sekund - sen försöker han igen med vad för bus han nu höll på med. Detta känns jättesvårt. Han är en väldigt, väldigt aktiv pojke som inte gärna tar det lugnt och det känns rätt slitsamt att jaga runt på någon som sitter uppe i bokhyllan, hoppar från bordet och jaaa, listan på bus är lång. Hur kan jag få honom att lyssna? JUST DET, att ta mig, oss på allvar (det känns inte som han fattar att vi menar allvar)? Det är nog lite på pricken hur det känns och det är konstigt eftersom vi jobbat så hårt med att vara tydliga, konsekventa och samtidigt visa kärlek.

Tack för varma ord! Men varför inte följa Barnabokens gyllene regel - ingen sk barnuppfostran förrän barnet självt kräver det och är moget för det, dvs från och med trotsåldern? Att säga NEJ till en tvååring och sedan förklara sig blå kan fungera någon gång, men är det verkligen värt det mycket höga priset av en besviken, ledsen, arg liten unge som inte för sitt liv kan förstå annat än att "lyda" betyder något väldigt otrevligt? Han blir avvisad, känner sig underkänd och hamnar i vanmakt. Lär dig lirka i stället, glatt och positivt, instruera i handling, tala om saker innan, ta honom i bruk i konstruktiva sysslor därhemma och inte minst: låt honom rasa av sig utomhus varenda dag utan undantag och i frihet! Ska små barn gå att ha i möblerade rum, måste de få springa lösa ute - precis som lyckliga hundar får göra. Hemma låter det som om han skulle behöva en repstege! Tillsammans med din förståelse. Vilja till förståelse. Du ska nog kräva mindre av honom att han ska ta er på allvar än du ska kräva av dig och er att ni ska ta honom på allvar. Jag tror Barnaboken kan ge er en helt annan syn på saken än den ni har nu, och det skulle vara till stor lättnad för er alla!

HUR SOVER BARNET HELA NATTEN?

Kan man få sjuveckors bebisar att sova en hel natt, eller bör de äta ett par gånger varje natt?

Tumregeln är: en månadsgammal baby klarar och behöver sex timmars sömn, vid två månader åtta timmar, vid tre månader tio timmar, vid fyra månader elva-tolv timmar. Hur man undviker sömnproblem genom att göra det rätt och lätt för både sig själv och barnet från början, står beskrivet i Barnaboken.

LÅT ALDRIG ETT NEJ HÄNGA KVAR I LUFTEN

ag har en nu femårig pojke som är så snäll och vänlig! Han är en liten "meckare", när tillfälle ges och mycket fantasifull, munnen går i ett, om allt möjligt och omöjligt och är fysikintresserad får man väl kalla det. Han tävlar hela tiden, med 3-åriga lillebrorsan, med pappa, med dagiskompisarna (går halvtid på dagis). Han har nog precis som sin pappa en stark tävlingsinstinkt, vi uppmuntrar det inte. MEN han hanterar inte tillsägelser, att förlora eller att inte få som han vill särskilt bra. Och faller ofta ihop som en blöt fläck på marken. Jag har en känsla av att det ofta är i situationer då jag/vi överträder? hans personliga integritet, hmm - det måste man ju ibland. t ex när han tror sig kunna något jag inte tillåter honom att göra, som att cykla på trottoaren längs stora vägen. Dagispersonalen anser honom vara "normal" men ovanligt känslig för tillsägelser. Vi har haft det såhär alltid och jag önskar att jag kunde hjälpa honom.

Det är vanmakten som får honom att bryta samman, och vanmakt är nog det både gräsligaste och farligaste av alla mänskliga sinnestillstånd. Så låt aldrig ett NEJ hänga kvar i luften utan visa honom alltid en konstruktiv, positiv väg ut! "Nej, min älskling, här får du inte cykla, det är för farligt. Men DÄR borta kan man cykla, ser du?" Och ta dit honom och beundra hans ansträngningar. Han vill så mycket - hjälp honom att slippa göra fel! Små barn befinner sig i ett sådant totalt underläge ändå. Han vill så mycket, vill lära och kunna och göra så mycket. Försök kanalisera allt detta till saker han verkligen får lyckas med och beröm honom. Få honom att känna sig duktig och stor, men då ska han också få anstränga sig - glöm alltså inte att ta honom i meningsfullt bruk i huset. "KAN du…?" - "Ja titta, du kunde! Tack snälla du för hjälpen, så bra det blev!" Och lär dagispersonalen att aldrig säga till utan att också visa på. Det som ska till är inte en massa förklaringar utan konstruktiv handling.

ALLA BARN VILL HJÄLPA TILL

Hur gör man för att få sina barn mer hjälpsamma?

Man tar dem i bruk i sådant som är nödvändigt för alla, "flocken", dvs det gemensamma bästa, och/eller "bara" bra för andra. Även mycket små barn ska kunna få känna i ryggmärgen att de andra klarar sig sämre utan mig. Och då är det inte känslor vi pratar om. Det börjar i diskbaljan. Alla barn vill hjälpa till när de är små för att lära sig hur man gör här i världen. Då stänger vi dem ute, för att det går så mycket fortare och blir så mycket bättre när vi gör det själva. Det är mycket dumt av oss. Men den skadan går att reparera - barn är generösa; de låter oss backa bandet och börja om, rätt. Pröva får du se!
VÅRA POJKAR BARA BRÅKAR
Våra pojkar 7 och 9 år, bara bråkar, skyller på den andre, ger varandra tjuvnyp så mycket de bara orkar. Hur ska vi göra för att de ska få syskonkärlek, visa respekt och hänsyn istället?
Tjuvnyp och bråk ska ögonblickligen förhindras. "Det var han som började!" ska t ex bemötas med: "Det intressanta är inte vem som började. Det intressanta är vem som slutar. Så vem slutar?" Tig och vänta på svaret. I kapitlet om syskon i Barnaboken har jag gett mängder med exempel på hur man odlar, stöder och uppmuntrar just syskonkärlek, respekt och hänsyn. Avbryter du varje bråk med att de ska krama varandra i stället - lägg stridstuppens armar om offret och pass på så han inte bits under tiden! - drar du under kramen en liten predikan: "Ni är bröder, ni älskar varandra, ni vill inte bråka, ni hör ihop, kom ihåg det, tänk på det, glöm aldrig det. Så!" Släpp dem och prata inte mer om saken. Detta planterar en s k positiv hämning. Nästa gång någon vill ryka på den andre, minns han att han blir tvungen att kramas, och eftersom han inte vill kramas, avstår han från att bråka… Och denna påtvingade kram kommer mycket snart av sig själv, när de verkligen har gjort någon illa. Barn vill gottgöra, inte bara stå skamset och säga förlåt på order. De vill gottgöra i handling. Kramen ger god beröring i motsats till ond.

JAG ÄR SÅ TRÖTT - HJÄLP MIG

Jag är en rätt så nybliven mamma. Min son är 17 månader. Jag har läst din bok om barnuppfostran. Har provat allt som du har skrivit, men tyvärr kan jag inte få min son och sova. Verkar som han är rädd för sin säng. Och bara vill ha närhet av oss, framförallt mig. Har provat att lägga honom i sin säng sen, när han har somnat in. Sover där högst en halvtimma, inte mer. Sen är det samma procedur om igen. Så snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra mer för att få honom att somna. Kanske jag har eller gör något fel...

Det är inte så att han "vill" eller "vägrar" det ena eller det andra. Han gör som han har blivit lärd. Han tror att det ska vara så. När han vaknar och skriker undrar han vad som gäller, bland diverse motsägande besked från er, och framförallt undrar han om ni har koll på vargen, så att den inte kommer och tar honom! Det är alltså den gamla överlevnadsångesten som spökar, inte en massa närhetsbehov. (Nära bör man vara vaken, anser jag!) På min hemsidas föräldraforum har du hela sova-hela-natten-kuren utlagd i detalj. Lite äldre barn som din pojke buffar man inte utan lägger bara tillrätta och håller på plats en liten stund och följer sedan upp med ramsan utanför dörren.. Läser du på noga och genomför sova-hela-natten-kuren (för lite äldre barn), är det här problemet ur världen på ingen tid.

SÄMRE SÖMN VID ÅTTAMÅNADERSÅNGEST

Jag har en fråga som jag tror att du fått många gånger men nu kommer den igen. Det handlar om sömn. Jag har en pojke på 3 år och en på 1år. Den lille sov från början väldigt bra men för ca två månader sedan så började han att sova oroligt, och nu så sover han dåligt stor del av natten. Detta trots buffningar, ramsor, fasta rutiner, mörklagt sovrum. Vad ska jag göra? Han blir arg när jag ska buffa honom, irriterad och ledsen när jag ramsar, han är trött och vill sova men jag vet inte vad jag ska göra för att han ska komma till ro. Jag har använt din metod sen han var nyfödd, så den är inte ny för honom. Framåt morgonen vid fyratiden så brukar han väcka sin storebror, som kan få svårt att somna om han också. Vad ska vi göra annorlunda?

Det är inte ovanligt att små barn som sovit fint börjar krångla i samband med åttamånadersångesten (som kan inträffa vid nio eller tio månader lika gärna). Återför honom till ordningen! Ge honom en liten "kur" på fyra-fem nätter. Strunta i buffandet och lägg bara tillrätta och håll på plats i vad det tar, från 10 sek till 10 min, tills han är sömntung i hela lilla kroppen men inte hunnit somna. Gå ut med ramsan och "fastna" inte, som ni gjort nu - se Lathunden, Tips på vägen etc på föräldraforumsidan! Där finns alla instruktioner, även för vargtimmen (4-6). Med tålamod, målmedvetenhet och några nätters metodiskt arbete går det här snart förbi.

MITT BARN ÄR FÖR BESTÄMMANDE

Vad ska jag göra med min tjej på 2,5 år som inte vill låna utsina leksaker mm till sina kompisar? På dagis fungerar det bra, men ej hemma. Hon kan också "bestämma" över andra barns leksaker när vi är på besök hos dem. Tidigare har hon alltid frågat om hon får låna leksaker när vi hälsar på hos någon. Min väninna tycker att mitt barn är så vidrigt som gör på detta vis mot hennes 5 månader yngre flicka. Hjälp mig! Jag tycker detta är ett problem.


Börja med att ta barnet i bruk i något vettigt, något där du "behöver hjälp" varje dag (minst två sådana pass) för att du faktiskt inte kan själv (som hon ska tro). En människa som gör nytta för andra blir också bättre på att ha ledigt! Att hon "bestämmer" över andras saker utöver sina egna är ett sätt att försöka ta kontroll, skapa sin egen betydelse, ta ett övertag för att komma ur maktlöshetens underläge. Det ska hon inte behöva. Planera med din väninna om vad ni och barnen kan arbeta med, i stället för att bara hänvisa dem till varandra och dessa evinnerliga leksaker. Träna dig i att verkligen behöva henne, på allvar, konkret och praktiskt, och tacka när jobbet är klart och beröm henne för hjälpen! Då blir hon också samarbetsvilligare i allt annat, eftersom hon får känna sig behövd i stället för avvisad.

MITT BARN ÄTER FÖR DÅLIG MAT

Vår 2-åring äter väldigt dåligt. Försöker få henne hungrig enligt fyratimmars principen; detta gör jag väl lite halvhjärtat. Vi bor i Tyskland, och här proppar man i barn choklad, chips, kex, godis och yoghurtar i förfärliga färger och med godis i. Hon får inga sötsaker, godis, kex eller chips av oss, och jag försöker stoppa alla som jag ser tänker ge henne något. Jag känner mej som en elak mor som säger nej när man viftar framför näsan på henne samtidigt som man frågar: "Får jag ge henne...?" I min dagliga kamp slutar jag alltid som förlorare. Hon får välling morgon och kväll, och hon är som besatt av den. Jag har provat att inte ge henne den på morgonen och försökt med allt möjligt istället. Efter några dagar ger jag upp och hon får vällingen. Då är hon ännu mer fixerad av den än innan. Hur länge tycker du det är okej att ge välling? Jag känner sådan stress över att hon egentligen bara får i sej en nödlösning. För övrigt är hon pigg, glad och nästan aldrig sjuk.

Du får behandla dina generösa bekanta, när de frågar, som man får behandla små barn: säg nej, men ge genast glatt ett alternativ! "Tyvärr, hon får så konstig mage av sött, men du kanske har ett litet äpple på dig?" Välling kan hon äta morgon och kväll hur länge som helst, i princip. Det är ingen nödlösning. Sockerfri välling är bra mat! Strama upp mattiderna - det ska gå tre och en halv timme mellan sista tuggan på ena målet och första på andra. Ge inte en massa bukfyllande vatten mellan målen och inga som helst mellanmål förrän aptiten hämtat sig. Men minns också att en tvååring äter betydligt mindre än en ettåring, ja, ofta mindre än en baby. Skulle tillväxttakten fortsätta som under första året, när barnet tredubblar sin födelsevikt, skulle ungen väga 729 kg vid fem års ålder, om den hade en födelsevikt på 3…

FÖDD TILL ETT JAG

Jag har en son på 8 1/2 månader. Det är mitt första barn. Jag upplever mer ofta än ibland att han är gnällig eller låter missnöjd. Han är glad så länge som jag ger honom hela min uppmärksamhet fast ibland gnäller han då också, som om han blev trött på mig. Han vill ofta att jag tar upp honom men direkt vill han bort när han får syn på saker han vill åt. När jag låter honom komma till det han vill genom att t ex sätta honom vid det som verkar intressant, kan han snabbt börja klättra på mig igen för att återigen vilja att jag släpper honom. Jag känner att jag inte vet hur jag ska bemöta honom i detta. Ska jag ta upp eller ge honom den uppmärksamhet han vill ha när han gnäller eller låter missnöjd, eller ska jag låta honom vara om jag märker att han klarar sig utan min uppmärksamhet? Han kan verkligen se riktigt ledsen ut och fälla stora tårar så att jag inte kan låta bli att ta upp honom. Då slutar han på en gång och är glad och nyfiken på att utforska vidare.

Här har vi att göra med både åttamånadersångest, sömnbrist och allmän nyfikenhet, skulle jag tro. (Plus en rejäl skopa otillfredsställelse, om han inte kan krypa än. Så lägg honom alltid på mage!) Att bli född till ett jag - att inte vara en del av världen och människorna omkring en som man trodde, utan en egen person i denna värld, medan människorna är andra, egna personer i en värld som inte heller den står och faller med en själv - är en förvirrande upptäckt, en ny födelse och lika omtumlande som den första, bokstavliga. Där behöver han skydd när han ber om det. Ta inte alltid upp utan sätt dig hos honom och var till hands, se vad han visar och vill, ge honom bara "den tomma tiden" och vänta på vad han gör! Ta aldrig upp honom när han gnäller utan när han är glad, och när du bär honom, håll honom bortvänd från dig och transportera honom dit ni ska. Du kan ledigt inskränka din (för honom synliga) uppmärksamhet. Hans värld ska bli hans nu, och du ska "bara" bli redskap och guide! Gnällighet kan också bero på övertrötthet, och du bör räkna efter (och strukturera hans dagar och nätter, om du inte redan gjort det). Hans sammanlagda sömnbehov ligger på ca 14 tim/dygn. Nyfikenheten har du redan konstaterat - "besvara" alltid den, visa honom världen och låt honom använda sig av den! Och glöm inte att ta honom i bruk. Det kan man göra från och med att små barn kan sitta. För små barn är världen inte känslor och relationer i första hand. Om den aktiva sociala delaktigheten står massor att läsa i Barnaboken.

KRÄV INGENTING AV SMÅ BARN

Vad kan man kräva av en tvååring, och hur bestämda ska vi vara?

Kräva? Ingenting. Bestämda - dvs i en attityd av fullkomlig självklarhet - ska ni vara i rutinerna, som ni inte ska ifrågasätta. (Det kommer barnet att göra i trotsåldern, som inte infallit än.) Ni kan be om hjälp - "KAN du…?" och tacka så mycket, men ni kan inte "uppfostra" ett så litet barn utan att göra både barnet och er själva förtvivlade. Jag vill rekommendera Barnaboken! Små barn ska njutas - och njuta själva av den medfödda livsglädje vi bör sätta en ära i att inte beröva dem.

TESTAR SINA GRÄNSER VARJE DAG

Vi har en son på tre år - som förövrigt är vårt enda barn - som av åldern att tyda testar sina gränser varje dag. Vi går igenom en handfull konflikter dagligen som diskuteras pedagogiskt, utreds och löses mer eller mindre smärtfritt. Vi spenderar för övrigt mycket tid tillsammans då han än så länge endast går på dagis ca 15-20 timmar/vecka (oftast färre). Nåväl, hur viktigt är "efterarbetet" om man löst själva gränskonflikten? Vi kommer in efter en lång eftermiddag i skogen, kvällsmat ska ätas men först ber jag honom tvätta sina händer. Väl inne i badrummet ska det lekas med otaliga saker innan själva handtvätten sätter fart. Efter ett visst upprepande angående tvättningen erbjuder jag mig att hjälpa till. Irritationen stiger och när man kan tro att han faktiskt inte hör vad jag säger går jag handgripligen tillväga och säger "vi skulle tvätta händerna, du får tillbaka den här pappersrullen så fort du är färdig. Han får då ett utbrott, jagar mig för att få tillbaka rullen, gapar & skriker... Då kliver min man in i situationen, lyfter upp och tar med sonen till badrummet, "tvångstvättar" händerna vilket medför att jag ställer tillbaka rullen för honom att leka med igen, samtidigt som jag säger att han kan komma och äta kvällsmat när han lekt färdigt med rullen. Rullen han numera tappat sitt värde och noteras inte över huvudtaget - bara gapskrik och snörvlande! Min man och jag sätter oss och äter och inom några minuter sitter även vår son på sin plats med en intagen butter attityd. Han är vanligtvis inte långsint, brukar röra sig om högst en minut, så det hör inte till vanligheten att han sitter under en hel måltid och vilar blicken på en och samma punkt med denna buttra min. Nåväl, Eftersom situationen är relativt ny för oss agerade vi - som man gör i nya situationer - antagligen ganska orutinerat och ev. olämpligt?! Vi frågade säkert 10 gånger om han ville ha korvmacka? ostmacka? kaviarmacka? ljust bröd, mörkt bröd? skorpor? te? oboy? mjölk? Med förhoppning att han ska vara så hungrig att han plötsligt kanske "glömmer av" den tidigare händelsen och bli sig själv igen. Till svar får vi ett trumpet, ljudlöst nekande - gång på gång. Vi förklarar för honom varför vi hade blivit arga och försökte locka honom att kommentera händelsen - utan framgång där heller! Till slut ser vi hur hans ögonlock håller på att falla ned, min man håller då fram armarna och ber honom sitta och kramas i hans knä vilket han går med på. Då kommer första orden på 10 minuter: "Vill ha en macka med leverpastej"! Han äter den med god aptit och sedan ytterligare en. Humöret stabiliserar sig varpå han somnar inom 20 min. Borde vi kanske varit lite hårdare i denna situation? Dvs frågat EN gång ang. vilken macka istället för tio. Gjort mindre notis utav honom och inte "lallat" så vid minsta vink?! Vi var ju självklart angelägna över att han skulle få lite mat i magen innan sänggåendet.

Trotsåldern är förtroendets tydligaste utmaning, och jag har skrivit ingående om den med massvis av exempel i Barnaboken. Jag är inte någon riktig vän av dessa oändliga pedagogiska diskussioner som jag tycker små barn borde få slippa… Ibland frågar jag mig: Hur svårt kan det bli?! Barns språk är först och främst handlingens, och det borde vårt också vara. Orden kan (och bör) få ackompanjera, men de gör sällan jobbet! Innan du alltså ber honom tvätta händerna, ska du veta 1. att det är nödvändigt, dvs att du menar vad du säger, 2. att du är beredd att i handling se till att din begäran efterkoms, 3. att du har tid och ork att vara konsekvent. (Annars är det bättre du ställer en fråga: "Vill du tvätta händerna?" och då kunna ta ett eventuellt nej.) Nu skickade du iväg honom ensam, efter denna trevliga gemensamma dag, och det är att utmana ödet. Jag skulle sagt, så fort vi kom innanför dörren: "Nu ska vi tvätta händerna, älskling, och sedan får vi kvällsmat!" och gjort det tillsammans med honom (du behövde väl tvätta dina också, eller hur?). Hade jag ändå skickat in honom själv, och märkte att ingenting hände, skulle jag gått dit, sett honom leka och sagt: "Oj då, du glömde visst tvätta händerna?" och helt radikalt gjort det på honom. Förmodligen hade han då högeligen upplyst mig om att han "KAN SJÄLV!" och då hade jag blivit sååå glatt överraskad, som om det aldrig hade hänt förut. "Ja titta, du kunde! Vad BRA! Fast det DÄR lilla fingret vill nog också bli tvättat…" (ifall han hade "glömt" värsta smutsen). Och inte skulle jag gett tio olika smörgåsförslag. Minns du sketchen om valet mellan Aftonbladet och Expressen? En vuxen kan få krupp för mindre än fem pålägg, tro mig. Mödan du la ner på toarullen, som aldrig hade kommit med i bilden om du tvättat händerna med honom från början, kvar i den goda kontakten från utedagen, och på förklaringarna vid matbordet och vädjandena om kommentarer (dvs hans bekräftelse och godkännande av ert beteende!), kunde du betydligt mer framgångsrikt ha lagt ner på att ta honom i bruk inför måltiden, ta hjälp av honom i både dukning och val av de beramade påläggen, prisat och berömt och glatts åt hans insatser och själv låtsats vara den som "hjälpt till" medan han gjorde jobbet, dvs ställt frågor och inhämtat förslag etc. I stället gick du och din man och satte er att äta själva och han fick lösa sin utstötta "butterhet" själv. Trösten i din mans knä gick han med på därför att han naturligtvis kände sig alldeles ensam i världen och stelnat ledsen inuti. Kom ihåg att det som alltid, alltid gäller är att vara sitt lilla barns allra bästa vän! En treåring är ingen intellektuell samarbetspartner.

LÅT HANDLINGEN TA ÖVER ORDEN

Jag har en 6 åring och en 4 åring. Det är väsen varje gång, när vi ska lägga oss och när vi ska gå upp, när barnen ska komma in osv. Jag säger till på skarpen att nu är det bra, jag kan även ta i och gapa så taket nästan lyfter sig, men det hjälper inte. Dom bara går sin egen väg eller lägger sej ner och krälar eller skriker. Vad gör man? Barnen har hitintills haft mer respekt för sin pappa, men det känns som att det också avtar. Har vi varit för mesiga från början? Är det för sent?

Ni har nog inte varit för mesiga men ifrågasatt, eller aldrig genomfört, goda sovrutiner. Att sova ska vara trevligt och skönt och något barnen själva vill, liksom uppvaknandet till en ny, trevlig dag ska vara förknippat med glädje. Så tänk om! Betänk att gapande och skrikande aldrig någonsin gör några änglar av små barn (eller av någon människa, för den delen). Det enda som händer är att barnen gapar och skriker tillbaks. Ett egendomligt umgängessätt, tycker jag. Men även där är ni alltså ledare och föredömen. Det är ingen bra väg. Låt nu handlingen ta över alla orden och bli goda, konstruktiva, vänliga ledare i stället, som arbetar konsekvent och tålmodigt i de små barnens intresse. Det går, det går utmärkt - och det är tacksamt.

SKRÄCKEXEMPEL PÅ CURLING

Min kusin är en curlingförälder ut i fingerspetsarna. Vi är fler som ser på barnen att de inte mår bra av att alltid få bestämma, att alltid få som de vill, att det alltid ska vara rättvist… syskon emellan. Vill den ena ha en ny vinteroverall så får hon det, även om hon fick en för bara en månad sedan. Då måste självklart brorsan få det också... Vad ska annars han tro!? Vill lillkillen ha nya tapeter, trots att han bara är 5 år, så får han det. Vill han ha en färg som mamma hatar, så är det hans rum, och han vill bestämma... och får bestämma. Ska de sitta och äta middag och alla har satt sig, utom dottern, pga att hon vill komma när HON vill komma, så får hon ändå styra och ställa när hon kommer. Vill hon ha mammas stol så flyttar mamma på sig och låter dottern få stolen. Själv får mamma sitta på tripp-trapp-stolen. "Bara det inte blir skrik och gnäll", menar hon. I affärerna kan barnen skrika till sig saker hela tiden. Det spelar ingen roll om det är en leksak för 300 kronor. Men det blir dyrt... för brorsan/syrran måste ju också få något för 300 kronor då. Om någon av dem vrålar att mamma har lagat äcklig mat, plockar mamma så snällt undan, och barnet kan gå och ta något i kylen som passar. Barnet vet inte ens vad maten smakar, men varför riskera?! Under en måltid kan barnet skrika, gnälla, klaga, smeta mat på bordet, byta stol, springa mellan TV:n och bordet, spotta ut på tallriken, lägga över det äckliga på syskonens tallrikar och istället ta det goda. Om mina barn skulle bete sig så vid matbordet hade jag sagt ifrån innan de kommit halvvägs. Middagen är den enda stund på dagen då hela familjen är samlad. Alla är trötta efter arbetsdagen, vare sig förskola, skola eller arbete. Då vill man ha lugn och ro och få höra hur de andra har haft det. Då vill inte jag att en av oss ska sitta och skrika och tjafsa. Med uppnosiga kommentarer och sista ordet i form av något otrevligt "men du då!!!" eller "Behöver inte du bry dig om!" Min förskoleson kan gärna få vara sur. Det är vi alla mellan varven. Men inte vid matbordet. Antingen kan man anstränga sig att vara trevlig, eller så kan man gå in i sitt rum och vara sur. De vet att de är mer än välkomna tillbaka när humöret har lagt sig. Det handlar ju inte riktigt om att "låsa in barnen", bara att de ska ta hänsyn till oss andra. Tänker jag helt fel, eller? Jag är övertygad om att min kusin kommer att få det urjobbigt med barnen i tonåren om hon fortsätter så här. Hon gör sig själv en björntjänst genom att låta dem få som de vill. Hur ska man få henne att förstå utan att såra henne?

Ett skräckexempel på avancerad curling! Utan tvekan står stora problem på tröskeln här. Det värsta är - som du märkt - att man aldrig särskilt framgångsrikt kan ge råd till människor som inte ber om dem. De blir bara förb-e och/eller sårade, vilket genast går ut över vuxenrelationen ifråga. Men du är dock släkt med mamman, och jag tycker du och de andra i släkten som reagerat ska enas i en massivt kärleksfull övermakt och be att få tala allvar med mamma. Givetvis utan barnen med. Mamma måste förstå att den här sortens missriktade kärlek, som inte tänker längre än näsan räcker och därmed inte ser till barnens intressen på sikt, oftast resulterar i allt annat än kärlek tillbaka. Som ett exempel kan du ju berätta om gossen jag mötte som ännu vid sexton års ålder sov i sin mammas säng - pappa hade för länge sedan flyttat ner i källaren - och blev matad (!) varje dag med hembakta bullar, doppade i varm choklad, när han kom hem från skolan. En dag fick han nog och stack hemifrån. Den sextonåringen bröt kontakten med sin mamma för livet. Även pappa packade ihop sina pinaler och försvann, när pojken gjort det. Mamma blev ensam.

GÅ I PAKT MED BARNEN

Min fråga rör min sambos systers barn. Hemma hos sig får barnen hoppa i soffan och de får bullar och annat gott innan maten, om de vill det. Det tycker jag är fel och är inte riktigt säker på hur jag ska göra när de är hos oss. Jag gillar inte att de går i eller hoppar i soffan, ska jag säga till så alla i rummet hör eller bara till barnet det berör? (Det är bara jag som reagerar och ibland känns det som om jag är den stygga tanten.) Jag har inte sagt något ännu för jag är osäker på hur jag ska göra. De är 3 och 5 år gamla. Är det någon "vits" att hålla på med att man inte får efterrätt om man inte har ätit upp maten, när de är hos oss för att hälsa på?

Chikanera eller tillrättavisa aldrig ett barn inför andra, är min absoluta tumregel. Ta alltså berörd unge avsides. Barn är gudskelov lättlurade, så om du ser glad och hemlighetsfull ut samtidigt som du tar med dig barnet: "Kom med mig en liten stund, älskling!" så anar ingen, inte barnet heller, att du kokar inombords. Upprätta ögonkontakt, sittande på huk med händerna på barnets axlar, och tala om vad som gäller här. Betona inte vad som inte gäller. Visa riktigt fint och tjusigt hur man sitter still på en stol eller i en soffa, som ett ljus! Och var någonstans får man hoppa? Just det, på golvet, hopp hopp! Låt barnet visa och beröm. Nu har ni ingått en pakt, och ungen gillar dig skarpt för att du hjälper honom/henne att slippa göra fel och att i stället KUNNA. Likadant med efterrätten: betona positivt vad som gäller. "Och sedan, när vi har ätit den här goda maten, så kanske, kanske får vi efterrätt!" Du ska inte vara för säker själv. Gå i pakt med barnen!

HAN SOVER ALLDELES FÖR LITE

Jag har en son på 2 år och 8 månader som är min största glädje och inspiration i livet, men sova vill han inte (förstås)! Just nu sover han mellan oss föräldrar och det är det enda sätt som vi har fått honom att sova hela natten på. Vi har försökt att få honom att somna vid 7-tiden på kvällen efter välling och godnattsaga. Det slutar alltid med att vi ligger hos honom tills han somnar vid halv tiotiden eller senare. Vi vill så gärna att han ska känna sig trygg och somna av sig själv och sova skönt så att han vaknar utvilad. Han måste upp vid 7 på morgonen och han är ett väldigt aktivt barn, så han behöver sova mer än han gör nu. Hur tycker du att vi rent konkret skall gå tillväga?

Han sover alldeles på tok för lite! Det är nog dags att återta föräldraansvaret här. Det är inte lille pojken som "vill" det ena eller det andra (inte sova!) utan han undrar vad som gäller. Han behöver somna och sova trygg i sig själv, och det är ju just vad ni vill. Men ni kan inte begära att han ska styra om det åt er. Så bestäm från och med nu att på natten händer ingenting; vad man än har för eventuella bekymmer tar man hand om dem på dagarna. Förlägg (de glada och trevliga) nattningsritualerna till utanför hans rum och säng. I sängen ska han bara sova. Och han ska skratta hela vägen dit! Släck i rummet, gå ut med en glad ramsa, ha tänt utanför och sitt, en av er, så han ser er i dörröppningen, och läs eller se på TV eller handarbeta med tillsynes full koncentration. Vad han än kommer med för protester eller frågor, svara med samma glada godnattramsa enligt modell god dag-yxskaft, lika många gånger och en gång till. Han ska givetvis inte ha en chans att ta sig ur sängen. Hinner han det, leder ni honom genast vänligt men bestämt tillbaka igen och fortsätter där ni var, enligt ovan. Ge honom en "kur" på detta viset i några kvällar/nätter/morgnar, så har ni snart hans goda sömn i hamn. Och han behöver minst tolv timmar/dygn.

HUR TIDIGT BÖR BARN TA ANSVAR?

Hur tidigt tycker du att barn bör ta ansvar / utföra en del sysslor, på en gård / i familjens arbete? Och i vilken omfattning? Det gäller en 10-årig son som bor på en gård med sina föräldrar.

Kalla till familjekonferens, tycker jag. På temat "alla måste ju hjälpas åt, som vi vet, för att allting ska fungera" kan ni gemensamt komma fram till vem som lämpligen bör/vill/kan göra vad, ensamma respektive tillsammans, och göra upp ett veckoschema (som ses över och ev. ändras här och där, vecka för vecka). Sonen är stor nog att ha synpunkter och få komma med förslag, och han ska tillfrågas noga. Se till att det han gör inte bara eller ens i första hand ligger i hans eget, personliga intresse utan i allas ert intresse, i gårdens och famljearbetets! Han kan ha uppgifter med eget ansvar, dvs som han utför själv enligt det överenskomna och tydligt uppsatta schemat utan att påminnas, men han måste noga instrueras första gången och få visa, i handling, att han förstår och kan; sedan ska arbetet "inspekteras" på allvar när det är slutfört. Detta senare är mycket viktigt. Behövs det, får han anstränga sig lite till för att det ska bli rätt - så att han inte lär sig ge efter för minsta motståndets lag. Sedan ska han ha genuin uppskattning för att det han gjort var bra (inte för att han var snäll) och full rätt att vara "ledig" och ostörd, tills… ja, vad det nu är som ska hända sedan.
VI ÄR SÅ TR&O