Krönika oktober 2003

Varför skriker barnet?

Varför skriker små barn? Och vad säger forskningen?

För inte så länge sedan kunde man läsa i tidningarna att det inte alls är farligt för små barn att skrika. Tvärtom, säger forskningen, det är faktiskt bra för dem. Ja, det är bra för deras mammor också - deras sömn blir bättre! (Hur nu det går ihop.)
I fyrtio år har jag levt dag och natt med små barn. Jag har sett en del "forskning" komma och gå.
Jag har fött nio barn. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat hemma, hos barnen, och genom åren även kunnat hjälpa hundratals spädbarn att börja sova gott om natten. Jag har också bedrivit "forskning". Den har inte varit statsunderstödd eller marknadsanpassad. Det är livet med de små barnen som har varit mitt universitet.
Åtskilliga av mina teorier har jag lagt fram i Barnaboken (BonnierCarlsen 1983). Till skillnad från mycket av etablissemangets skrivbordsforskning som kommer och går som vårmodet, mer eller mindre, står sig den boken fortfarande. Jag har inte behövt revidera mina teorier, ty det jag lärt mig och förstått har jag lärt av de små barnen - som är gjorda av detsamma som vi. De är människor. De är inga gosedjur. De är gjorda av kött och blod som du och jag, och deras behov är allmängiltigt mänskliga.
Vid den tiden jag föddes, 1942, "visste" forskningen att små barn saknade känsel. Alltså opererade man spädbarn utan bedövning! Vid tiden för mitt första barns födelse, 1962, "visste" forskningen att barn föddes blinda som kattungar. Fästa blicken kunde de givetvis inte. Möjligen kunde de skilja mellan ljus och mörker efter en tid. När min lilla flicka var åtta månader gammal, häpnade jag över att hon kunde upptäcka och till och med ta till sig en nyköpt, ljus träslev, som jag lagt på sängen. Hon såg den mot det vita lakanet! Fantastiskt!
Det var också bra att skrika på den tiden (och där är vi nu igen). Barnet behövde "vädra lungorna". Skrek inte ungen, var det tveksamt om lungorna alls skulle fungera... Log barnet före en månads ålder, var det en grimas och inget leende. Barnet hade magknip.
När mitt andra barn föddes 1963, ammade jag inte alls. Då kunde nämligen "forskningen" berätta att industritillverkad modersmjölksersättning var nyttigare än bröstmjölken (ungefär som spädbarnspulvergröten nu sägs vara nyttigare än vanlig hederlig - och billig - havregrynsgröt). Modersmjölksersättningen lanserades framgångsrikt även i u-länderna, där mödrarna sedan inte hade råd att köpa mer av det dyra pulvret. Då var det för sent. Deras egen mjölk hade sinat, och spädbarnen dog som flugor.
Samtidigt lanserades den s.k. fria uppfödningen: barn skulle äta närhelst de var hungriga, och alls inte rigoröst var fjärde timme. Men de skulle fortfarande skrika sig till sömns på nätterna. Och de somnade mycket riktigt; det gör alla barn till slut. De somnar i utmattning och uppgivenhet. Eller svimmar av - efter en timme eller så av till sist outhärdlig hysteri.
Under 60-talet fick jag fem barn. (På den tiden "skaffade" man inte barn, man fick dem; barn var ingen rättighet.) Då som nu kunde det vara jobbigt att vara gravid, och "forskningen" tog fram ett lugnande medel som hette Neurosedyn. Det lanserades som särskilt lämpligt för oroliga gravida kvinnor. Barnen föddes undantagslöst missbildade - exempelvis med händerna direkt på kroppen.
Med 60-talets kvinnofrigörelse skrotades mycken gammal mödravisdom. Nu skulle samhället ta över, hemmafruarna utrotas och föräldrarna abdikera. De lät sig avhändas sitt personliga, ledande och hjälpande föräldraansvar, och den ansvarsbefrielsen hänger med än i dag. Men mamma samhället har - om man ser efter, ja, forskar en smula! - aldrig varit någon särskilt bra mamma.
Samhället saknar personligt ansvar och därmed det personliga engagemang, som är en oundgänglig förutsättning för god barnavård (liksom för all god människovård).
Barnen har fått betala dyrt för manssamhällets systematiska desarmering av kvinnornas mödrakraft.
Mödrar i Sverige före min generation, liksom än i dag på många håll i världen, visste exempelvis att små barn behöver sina föräldrar, eller åtminstone sin mamma och sitt hem, tillgängliga de första tre åren.
Lekskolor och söndagsskolor tog inte emot yngre barn. Aktiviteter för små barn riktade sig till 4-6-åringar, och de pågick aldrig längre än tre timmar. Så lång tid anser också en fyraåring att det är lagom att vara på utflykt från sin "flock", har jag lärt mig. Varken mer eller mindre - om nu barnet självt får bestämma!
Stress, utbrändhet, sömnlöshet, hyperaktivitet bland barn förekom inte, när mina barn var små. Barndiabetes och barnallergiker hörde man möjligen talas om - med förundran. Antibiotika gavs inte till barn under ett år, såvida inte livsfara hotade. Socker fick inte förekomma i små barns kost. Antidepressiva medel åt små barn var inte påtänkt.
När jag senare, 1980, slog larm om att späda barn gavs nervlugnande mediciner (vart femtonde barn mellan 0 och två år ordinerades neuroleptika), fick det goda landet Sverige en chock. Nu skriver vi 2000-tal. Små barn har inga fackföreningar och kan inte sjukskriva sig, men de strejkar och protesterar för brinnande livet. Det liv mamma samhället dikterar för dem är inte bra för dem, och vem som helst kan se det som ser efter. Men "forskningen" står i Marknadens tjänst. Den kan tala om att små barn inte alls far illa av att skrika, av att bli sjuka en gång i veckan, av att behäftas med diverse "bristande hjärnfunktioner", av att äta tung antidepressiv medicin, av att drogas med amfetamin (Ritalina), av att proppas fulla med socker i industriellt framställd föda som laborerar med 4.000 olika kemiska tillsatser - redan spädbarnsgröten består till 25% av socker - eller av att hänvisas till djungelns lag i en daghemsverksamhet som inte längre ens orkar låtsas att den är till för barnen, hur mycket små ettåringar än ska kallas "elever" i fortsättningen.
Det finns alla skäl i världen att ta denna marknadsanpassade forskning med en stor nypa salt. Det är, enligt min bestämda erfarenhet, mera regel än undantag att expertisen ser till andra, läs ekonomiska, intressen än barnets.
Spädbarn ska sova på rygg, har exempelvis "forskningen" slagit fast. Då skulle risken för plötslig spädbarnsdöd nedbringas med 50%. Och på ett vis är det sant: på rygg sover små barn sämre än på magedvs. ytligare, och "glömmer" därmed inte lika lätt att andas, vilket de kan göra i den goda djupsömnen. Men i vems intresse ligger den goda sömnen? Barnets. Den ska alltså offras för en förbättrad statistik?
Statistiken ljuger också, som statistik gärna gör. Den säger t ex ingenting om de spädbarn som faktiskt dör liggande på sidan eller på rygg. Den säger heller ingenting om det ohyggliga mörkertal som på ren svenska utgörs av mord. En förälder som inte står ut med skrikandet längre utan lägger en kudde över sitt vrålande spädbarn och kväver det, ofrivilligt eller med flit, går fri. Kvävningsdöden går inte att skilja från plötslig, eller som det förr hette, oförklarlig spädbarnsdöd. Man kan nedbringa risken för SIDS på ett betydligt enklare sätt, som också är snällare mot barnet: med ett andningslarm. Nyfödda - som aldrig andats förr - gör andningsuppehåll på så lång tid som 40 sekunder flera gånger per dygn. Med ett larm blir föräldrarna uppmärksammade på andningsuppehållet redan efter 12 sekunder. De kan då enkelt röra vid barnet eller, för all del, lägga över det just platt på rygg - så blir sömnen ytligare och andningen kommer igång. Men här har "forskningen" sin prestige att försvara.
Andningslarm ska föräldrarna absolut inte ha, får de veta. Då blir de bara oroliga! Har de däremot förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd, får de ett larm med sig hem till nästa. Mitt hus måste alltså brinna ner först, innan jag får lov att installera brandlarm? Ryggläget, som är en nyhet i pädbarnsvården, har förutom den försämrade sömnen sina pinsamma små biverkningar: barnen får platta bakhuvuden. Redan efter ett halvår är det för sent; någon vackert rundad huvudform kommer inte tillbaka. Och lilla hjärnan, som växer så det knakar, vart ska den växa? Åt sidorna? De små går också miste om den välgörande gymnastik, som är motoriskt nödvändig. På rygg lär de sig inte krypa. De blir orörliga som små sköldpaddor på sitt skal och kan möjligen sprattla med armar och ben, kanske snurra eller rulla runt (men så rör sig inga djur inom hela revolutionen).
Och nu får vi höra från experthåll att små barn inte "behöver" krypa. "De börjar gå direkt," säger BVC. Så varför har små barn i alla tider tagit sig fram på alla fyra innan de börjat gå? För att fördriva tiden?
Få vuxna tycker om att sova platt på rygg. Inte många vuxna tycker heller det är särskilt roligt att gråta sig till sömns, och en hysterisk vuxen har hittills aldrig setts falla i någon god sömn, vad jag vet. Men nu gör den s.k. femminutersmetoden, på ren svenska skrikmetoden, sitt segertåg över västvärlden. Och vi får avpassad "forskning" som kan visa att det inte bara är OK att låta små barn skrika, utan det är t.o.m. bra för dem! Jag har bara ett ord för den saken, om läsaren ursäktar: bullshit.

Små barn som skriker ställer frågor. Eller också reagerar de. På sina frågor ska de ha svar, betryggande svar i ord och handling. För sina reaktioner, såväl positiva som negativa, ska de ha medkännande och respekt. Den fråga de ställer som överskuggar allt lyder: "Kommer jag att överleva? Eller kommer jag att duka under?" Nyfödda som hamnar i Sverige har ingen aning om att de fötts till den bästa av världar vad materiell standard beträffar. Den arma erfarenhet de har är att livet är skört; livet hängde bokstavligen på en tråd, och den tråden slets av. De måste ut ur den trygga livmodertillvaron, där de aldrig upplevde hunger, behövde andas, frös eller visste av någon fara alls. De måste ut för att de inte får någon näring längre och heller inget syre. De föds inte fyllda av kärlek och längtan efter mamma. De föds torterade av överlevnadsångest. De är övertygade om att de håller på att dö. De vill och måste leva; det är därför de föds. Men de tror att de ska dö. Deras förmåga att överleva på egen hand är obefintlig, och det vet de om. Den vetskapen är naturligtvis en sinnenas vetskap, en instinkternas eller, om man så vill, en själens - inte en förnuftets eller intellektets vuxna, logiska, erfarenhetsbaserade vetskap, som de inte har. Men den finns där. Varje minut. Varje sekund.

Nyfödda människobarn är hjälplösa. De är totalt beroende av att någon eller något också utanför magen tar sig an dem, skyddar och hjälper dem och borgar för deras överlevnad, varje stund dygnet om, också sedan de fötts. På egen hand klarar de sig inte. De kan inte skaffa föda, hålla sig varna, fly undan vargen. Ensamma förmår de inte ens rädda livet, än mindre uppehålla det.
I denna våldsamma överlevnadsångest drar de sitt första andetag, som de stöter ut i ett skrik. De har aldrig andats förr. Hur känns det? Det tar dem ungefär ett halvt år att få verklig automatik på andningen. Intellektuellt förstår de naturligtvis inte att denna andning innebär att luften de drar in syresätter deras blod, vilket gör att de kan leva
.
Lika lite förstår de att det sugande, som de är programmerade i ryggmärgen till att energiskt utöva, betyder att livhanken räddas av den vätska de får i munnen och sväljer. De suger för att de måste suga, och de suger på allt. Sambandet mat i munnen-full magemättnad- välbehag-lindrad överlevnadsånget finns inte för dem. Det sambandet uppenbarar erfarenheten så småningom, och det brukar ta sina modiga tre månader.

Vissa barn föds med starkare överlevnadsångest än andra, precis som det alltid finns någon nykläckt fågelunge i fågelboet som skriker värre än de andra och norpar åt sig de fetaste maskarna framför näbbarna på sina ofta både mindre och tanigare syskon. Men kolik har inte de fågelungarna, och inte de nyfödda barnen heller. Barn föds inte med kolik eller magknip eller mjölkallergi, som är det senaste "vårmodet". (Hur kan man vara mjölkallergiker när man lever på bröstmjölk?) Kolik är, enligt min bestämda erfarenhet, icke lindrad överlevnadsångest. I samma stund man lyckas lindra överlevnadsångesten försvinner också "koliken". Jag har kunnat hjälpa hundratals barn (och föräldrar) också med den saken. Det har aldrig misslyckats hittills.
För att små barn ska våga tro att de inte ska duka under utan faktiskt klara livhanken, krävs inte bara mat, mycket mat och mera mat (Standardmodellen i Barnaboken är ett pålitligt "recept"). De ska också orka leva. Det gör inte barn utan sömn, mycket sömn och mera sömn.
Förr i världen visste man att barn behövde sova tolv timmar om natten ända upp i tioårsåldern. I dag säger BVC att alla barn är olika; en del behöver helt enkelt inte sova så mycket; de är så "sociala", som det heter. "Barn tar sig själva den sömn de behöver." Men späda barn - som lämnat den traumatiska nyföddhetsperioden bakom sig, då deras sömn är att likna vid medvetslöshet - kan inte själva ta sig den sömn de behöver. Sambandet känna sig trött-ligga ner-vara tyst-vila-somna in-sova-vakna piggare finns inte för dem. De fasar för sitt liv; de tror att de ska duka under, och i den överlevnadsångesten skriker de. De behöver hjälp att komma i ro, precis som de behöver hjälp med bröstet, flaskan, gröten och purén för att kunna äta. De kan lika lite själva "ta sig" den mat de behöver som den sömn de behöver!
Till hjälp i den sömnbrist som slutligen slår föräldrarna på knä - fortfarande utan att man först och främst ser till barnets desperata behov av sömn - delar BVC ut papper på skrikmetoden, erbjuder neuroleptika som kallas "rogivande", ordnar konsultationer med spädbarnspsykolog, föreslår neurologiska undersökningar för att utesluta - eller konstatera - någon liten tänkbar bristfunktion hos lilla hjärnan... På sina håll nämner man slutligen mig: "Och så finns ju Anna Wahlgren, förstås." Jag är ett sista halmstrå. Och ett stolt halmstrå. För det arbete jag gör, och har gjort i alla år utifrån min alldeles egna "forskning", har ett enda syfte: att de små barnen ska bli precis så glada och lyckliga som små barn ska vara. Och det kan man inte bli med kronisk sömnbrist. Inte heller med någon ångest för livhanken gnagande i själen.
Små barn är inte gjorda av något annat än vi vuxna. Deras behov är allmängiltigt mänskliga.
Ett nytt påfund, som inte direkt står i de små barnens tjänst, är Socialstyrelsens dekret att spädbarn ska ammas i ett helt år. Då ska man få bukt med allergierna, har man tänkt sig. Men naturen är inte riktigt med på de noterna. Barn tröttnar på att dia. Tänderna kommer. Magen är klar efter ett halvår att smälta allsköns föda. Man kan också äta själv så smått med händerna, och det vill man; det är ett av tusentals steg mot den icke hjälplöshet, som betyder egen överlevnadsförmåga.
Men nu säger "forskningen" att barn ska ammas hela första året ut - ja, t.o.m. språkbruket har förändrats; numera är det barnen själva som ammar, hur nu det är möjligt; när fick de bröst med mjölk i? - och när då mjölkproduktionen av naturliga skäl börjar avta efter ca sex månader, dvs. "helamningen" blir otillräcklig som uppfödning och behöver kompletteras med annan mat, ska de små barnen hålla igång den genom att dia också nattetid. BVC får råda mammorna att väcka
de barn som sover "för länge" och ge dem bröstet. Där ryker den livsnödvändiga, sammanhängande nattsömnen.
"Min" personliga rekordhållare, lilla Kassandra, åtta månader, brukade vakna 30-35 gånger per natt och diade tre gånger i timmen. Vad säger då "forskningen"? Har allergierna minskat i omfattning? Det verkar inte så. Tvärtom anses nu vart och vartannat spädbarn lida av den märkliga mjölkallergin, som är ett nytt fenomen. Mödrarna tillsägs sluta med mjölk, smör, ost etc. i sin kost (härliga frukostar som blir kvar!) och det är givetvis enklare att lägga ansvaret på - och söka felen hos - enskilda mödrar och barn än att skärskåda och ifrågasätta exempelvis den ytterst lönsamma livsmedelsindustrin med tillhörande gifter, miljöförstöringen i övrigt eller små barns livsvillkor överhuvud i västvärlden, som är - och jag menar vad jag säger - katastrofala.
Bland vuxna är fenomenet utbrändhet allmänt känt i dag. Åratal av sjukskrivningar är inte ovanligt. Problemet har uppmärksammats av politikerna därför att Försäkringskassan knäar. Utbrändhet är dyrt, mycket dyrt, ja, för dyrt. Alltså måste det åtgärdas. Men hur?
Under tiden bränner vi ut de små barnen. De "behöver inte så mycket sömn". Den lilla sömn de får ska hackas sönder av ständigt bröstsnuttande, ständig oro och ständig överstimulans.
Jag har nu haft i min vård min första utbrända baby, sju-åtta månader gammal. Han var så psykiskt slut och fysiskt kraftlös, att han inte orkade föra en sak till munnen som han fick i handen. Då reagerade BVC och ville skicka honom på neurologiskt test. Min diagnos var enklare: han var för trött. Satte man honom i en gåstol, tyckte han det var kul och hängde där, hoppandes en smula då och då. Efter fyra nätters sömn placerades han i samma gåstol och satte sig genast i rörelse. Inte bara det: han orkade tänka. Han räknade ut att han med gåstolens hjälp kunde ta sig till stereon, och där skulle han nå de intressanta knapparna och kunna trycka på dem! Fyra steg i en tankekedja, alltså - som han tidigare inte ens orkat påbörja.
Normalt tar det små barn en vecka, allrahögst två, efter min lilla sovahela- natten-kur att hämta sig de krafter de dittills aldrig fått njuta i sin kroniska övertrötthet. Den här lille pojken behövde tre och en halv månad! Att jämföra med vuxnas årslånga sjukskrivningar. Paradoxalt nog finns det något mycket gott i detta. "Forskningen" kommer nämligen aldrig att kunna påstå att det inte gör någonting om
små barn blir utbrända, eller att de tvärtom mår riktigt bra av det... Och varför inte? Därför att vuxna, som drabbas av utbrändhet, bevisligen är så sjuka att det kostar samhället alldeles för mycket pengar, och då kan inte problemet viftas bort längre. Då blir det kris.

Och då kommer kanske den sanning i dagen som borde vara självklar: vuxna är gjorda av detsamma som små barn. Liksom barn är gjorda av detsamma som vi vuxna.
Anna Wahlgren
Copyright: Anna Wahlgren