Ramsan är en godnattramsa, som upprepas fyra gånger efter varandra med ytterst kort paus emellan, ungefär som ett fyrfaldigt leve.

En ramsa består alltså av fyra "verser" (ibland, när man tycker det behövs, sex; någon gång t o m åtta). Ordalydelsen ska vara densamma hela tiden - min är helt enkelt: "Go'natti med sig, sov så gott! " - medan tonfall och röststyrka varierar efter barnets "svar", där även tystnaden är ett svar så gott som något. Sista ramsan, "versen", går ner i tonfallet och sätter punkt. Hur den kan låta initialt har Mammut Maria beskrivit som pangramsa!

Ramsan bygger till sin effekt på ryssen Pavlovs princip om betingade reflexer (ring i klockan, så dreglar hunden efter mat - därför att maten brukade serveras till ljudet av klockan). För barnet associerar ramsan mycket snart till ligga stilla-sova-somna om, därför att den brukade avsluta tillrättaläggandet, buffandet, solfjädern eller vagnandet - vilket/vilka av kurens rogivande verktyg som alltså föregick den. Mycket snart räcker det med att man ramsar i förbigående, bokstavligen en passant, eller från sin egen säng för att barnet ska lägga sig platt på mage och somna om.

Redan under andra natten av sova-hela-natten-kuren låter man ramsan ta över mer och mer, helst helt! Buffandet liksom tillrättaläggandet med s k solfjäder blir då enbart kristilldelning. För att ramsan ska kunna tränga igenom barnets frågor, reaktioner och protester innan den s k polletten har trillat ner, krävs att man energiskt övar upp den innan, före kuren. Det duger inte att själv "fråga" barnet med oro och osäkerhet i rösten. Man väljer dess lydelse och ser till att den blir rytmisk, nästan sjungande. Den ska frammatas med energiskt magstöd! Den ska kunna låta bestämd, hurtig, superglad, jättegullig, småarg, punktsättande - överlag i ordets rätta mening betryggande. Under andra natten, kanske redan under första - säkert under tredje (annars får man öva upp sig betydligt bättre!) ska man kunna erfara en dialog med barnet. Man hör och/eller känner hur och när ramsan "tar" och avpassar tonfall och röststyrka därefter. Det blir då alldeles tydligt att shn-kuren är en process. Det går alltså inte att en gång för alla hitta ett och samma sätt att säga/sjunga ramsan som i alla lägen alltid fungerar, alltid och oförändrat likadant. Här talar vi kommunikation!

Ramsan måste vara tillräckligt hög och kunna tränga fram till barnet också av den anledningen att små barn blir vettskrämda av sitt eget skrikande. Inte förrän i åtta-nio-månadersåldern, när barnet fötts till ett jag (se Barnaboken om åttamånadersångesten) förstår den lilla att också skriket - faktiskt - är MITT, även det som så att säga kommer utifrån, genom hörseln, och inte "bara" inifrån huvudet.

Den ramsa du väljer bör inte vara för kort. Min t ex kan sägas väääldigt låååångsamt och utdraget men också hurtigt och snabbt. På första "versen" är man redan på väg ut, bort från barnets säng och med siktet inställt på dörren; på andra är man igenom dörren och utanför, på tredje och fjärde är man osedd utanför dörren (med den på glänt) och på väg bort från den, allt längre. Ramsan ska aldrig ges inne vid barnets säng eller medan man dröjer sig kvar i rummet - lika lite som klockan ringde synlig ovanför hundens matskål; den hördes i bakgrunden i samband med ätandet men den störde inte. På samma sätt hör barnet ramsan i bakgrunden i samband med sovandet/insomnandet. När du i början tycker att ramsan stör mer än den lugnar, är det för att barnet fortfarande "ser" till din närvaro och person i stället för att lyssna till det ingen-rädder-för-vargen-här-budskap som du envist försöker förmedla. Så envisas! - tålmodigt, betryggande, högt och länge nog!

Ni båda ömma föräldrar kan ha varsin ramsa, konsekvent så. Också på dagen kan ni ramsa men väljer då en ramsa utan ordet natt - också den konsekvent likadan. Utomhus med barnet i vagn behöver man inte ramsa. Barn under tre och en halv månad/fyra månader kan "bekräftelseramsas" mer eller mindre sovande. Mycket små barn, under tre månader, söker bara ansiktet till rösten, blir förvirrade och ska inte ramsas! De ska i stället vänjas vid omväxlande "icke-personliga" ljud och tystnad.