Plötslig spädbarnsdöd kallar hem två eller tre barn på tusen från jordelivet per år. Genom århundraden har vetenskapen försökt förstå orsakerna till denna tragedi. Barnen slutar andas under sömnen och dör. Inga fel kan upptäckas vid obduktion. PSD kallades tidigare oförklarlig spädbarnsdöd.

Min teori är enkel Exclamation Andningen fungerar bevisligen inte automatiskt från första stund. I livmodern behövde barnet aldrig ta sina lungor i bruk. Flera gånger om dygnet gör nyfödda barn andningsuppehåll så länge som 40 sekunder, något få vuxna skulle klara av. Det är inte svårt att tänka sig att den ännu outvecklade andningsautomatiken kan fallera under djup sömn. Spädbarnen sover djupt och gott, "glömmer" att dra efter andan igen och dör, fridfullt. Det tar inte mer än ett par minuter.

Sedan urminnes tider har föräldrar varit medvetna om att detta kan hända. Oroligt har de kontrollerat barnets andning som ömsom varit flämtande, som om barnet kippade efter luft, ömsom tillsynes obefintlig (eller just obefintlig, för tillfället). De har hållit en spegel vid barnets mun och näsa och spanat efter imma. De har rört vid barnets hand eller fot för att få en reflexrörelse till svar. Lyckligt nog finns i dessa tider s k andningslarm att hyra eller köpa. En sensorplatta under madrassen avläser barnets andning, och en liten lampa blinkar betryggande. Vid andningsuppehåll går larmet redan efter 12 sekunder, och föräldrarna uppmärksammas på vad som skulle kunna hända, innan det är för sent.

I alla tider, fram till 1992, har även Västerlandets mödrar lagt sina spädbarn att sova på mage (senast från och med den egentliga födelsen vid 2-3 veckors ålder; dessförinnan lades de mer eller mindre lindade barnen ofta på sidan i fosterställning). Man har instinktivt vetat dels att barnen sover bättre på mage dels att magläget är nödvändigt för motoriken. Utvecklingen av de fem sinnena - av syn-, hörsel-, lukt-, smak- och känselorganen - hänger intimt samman med denna.

Manliga forskare har kunnat visa att risken för SIDS nedbringas väsentligt, om barnet läggs att sova på rygg i stället för mage. Statistiken sägs uppvisa en minskning av antalet dödsfall med 50%. Statistiken säger dock ingenting om de barn som faktiskt dör både på rygg och på sida, inte heller om de kvävningsfall som ingen aldrig så förfinad obduktion kan skilja från SIDS.

Som jag förstår det härrör den vackra statistiken ur det faktum att spädbarn sover sämre på rygg. De sover ytligare. De "kommer ihåg" att andas. De hamnar inte lika lätt i den goda djupsömn, där andningsuppehållen kan bli ett för mycket och för långt.

Naturligtvis ska livet prioriteras i alla lägen, men ska en vacker statistik verkligen bekräftas på bekostnad av de små barnens goda sömn?

Ett spädbarn på rygg är som en sköldpadda på sitt skal. Rörelsefriheten är strypt. Spädbarnen kan sprattla med armar och ben - och måste kanske lindas för att inte väcka sig själva - men längre kommer de inte, förrän de kan vända sig över på mage för egen maskin. Det sägs på sina håll att risken för SIDS därmed skulle vara över. Det är den inte. Den är inte över förrän andningen går automatiskt, och det kan, i exceptionella fall, dröja till 1,5 års ålder.

Varför vänder sig små barn på mage, fastän de lagts att sova på rygg? Har de samma intuitiva vetskap som forna tiders mödrar alltid haft (och alltjämt har i övriga världen)? Följer de instinktivt utvecklingens imperativ, som säger att motoriken ska jobba för full maskin och de fem sinnena med den? Varför ligger inte sköldpaddan stillsamt kvar på sitt skal?

En veritabel skräckpropaganda har följt i den vackra statistikens spår. Det heter numera att man utmanar ödet, om man lägger sitt barn på mage. Barnet kan inte andas. Luftvägarna blockeras. Man riskerar i princip barnets liv... Naturligtvis är detta inte sant. Också en helt nyfödd människounge kan lyfta och vända på huvudet. Också helt nyfödda barn idkar kryprörelser (om de får chansen). För att inte föräldrarna ska förlita sig på sina instinkter och sitt sunda förnuft får de dessutom, till värn för forskarprestigen, höra att de inte ska skaffa andningslarm. Då blir de bara "oroliga". Sanningen är givetvis den motsatta. Larmet garanterar inte att barnet inte dör, lika lite som ett brandlarm garanterar att huset inte brinner ner. Men man hinner ingripa. Man hinner släcka elden, förhoppningsvis. Man hinner - i varsam handling - förytliga barnets sömn och därmed påminna det om att andas.

Det numera allmänt stipulerade ryggläget för med sig fler problem än plattskallen (som inte går tillbaka efter sex månader). En liten unge som inte får ta sig sin naturnödvändiga motoriska träning dag och natt kommer att rulla med kroppen i stället för att krypa, åla på rygg med hälarna i golvet och snurra runt, stumt, på samma fläck, etc. Så har inga levande varelser någonsin uppfört sig genom evolutionen. Konsekvenserna är oöverskådliga. Tro mig, inom tjugo-trettio år går det ett skri genom även den prestigefyllda forskarvärlden: Tillbaks på mage!