Månadens krönika april 2006

En liten vår

Ute ligger snön vit och tjock efter en förnyad vinterattack, nu när våren borde stå i åtminstone någon liten blom. Någonting händer med klimatet!

Men här inne, på denna hemsida med dess många föräldrafora, spirar en liten vår alldeles underbart ohejdbar. Här är klimatet gott, stabilt och vackert!

Efter bara ett år och fyra månader – vi har banne mig inte nått lilla förtrotsåldern ännu! – som annawahlgren.com funnits till, närmar sig nu besökarantalet 200.000. Snart 1500 registrerade användare har presterat nära 40.000 inlägg. Nya forumavdelningar tillkommer – nu senast Späda barn och små, ett barnavårdsforum med råd och dåd i Barnabokens anda. För alla frågor, alla tankar, alla erfarenheter, alla råd och tips och knep och mellanmänskligt knåp det vara må, finns nu här en plattform, ett "hem" dit du och jag och alla andra kan vända sig och återvända, berikade – och själva berikande.

Det är stort, det som händer. Jag må vara hemfallen åt önsketänkande, och kanske ser jag saker och ting i ett alltför rosenrött skimmer, om man nu ska vara så surt realistisk som sig bör i ett land som inte direkt gjort sig känt som barnvänlighetens stamort på jorden (hur mycket det än valfläskas om att "vår modell", dvs den socialdemokratiska, "har skapat världens bästa land för de yngsta" (se marskrönikan). Men jag tror vi skriver historia. Här och nu. På dessa sidor, på annawahlgren.com. Jag tror vi skriver historia, nerifrån och underifrån, utifrån den kärlekens armé som heter de små barnen. Här är deras kamp vår.

Här som ingen annanstans – inte i samhällets barnavårdande institutioner, inte i den naturstridiga, fysiskt och mentalt hälsovådliga daghemsverksamheten för ett- och tvååringar, inte i den förhärskande uppoffringsattityden där livet med barn är en black om både lönsamhetsfoten, sinnesfriden, kärleksförhållandet och sexlivet, inte i mansfeminismens hjärtlösa småbarnsförtryck där små barns rätt att välja är lika försumbar som metmaskens val av krok att agna – här som ingen annanstans bevakas de små (och inte så små) barnens intressen. Inte pengarnas. Inte det traditionella manssamhällets. Inte de klagande, gnällande, suckande, lidande offren till föräldrar, främst (fortfarande) mödrar, som tycker sig ha attackerats av aliens till barn – monster –och som glömt, inom ett enda år, den glädje och tacksamhet som fyllde dem i det födelseögonblick, för vilket de kunde gett sin högra hand för att det skulle avlöpa väl, de som inte fort nog kunde skudda av sig det kärlekens stjärnstoft, som regnade över dem då (se Kärlekens gåva). Och deras attityd är det än som är förhärskande för detta samhälles syn på små barn. Eller tvärtom - för vad kom först, hönan eller ägget? – men faktum kvarstår. Barn står i vägen, barn är till hinder, barn sabbar allt från husfriden till kvinnosaken och så ska det vara, så är det bara; till bot kan endast inhämtas i bildliga styrkekramar – helvetet är allmänt, stå ut, stå uuut! – i verbal och/eller medicinsk form.

Amen, säger expertisen i statens regi, lyfter lön och lutar sig tillbaka efter väl förrättat värv. Ty balansgången är delikat, men har varit ack så framgångsrik: det gäller att få folk att föda barn och fler barn, så att det samhällsekonomiska behovet av nyproduktion säkras kontinuerligt och konsumistiskt, men det gäller också att snabbt som ögat tvätta hjärnan på föräldrarna så att de inte bara låter sig avhändas denna kärlekens gåva, som de trodde lilla barnet var, utan själva hjälper till att svika både sig själva, barnen och familjelivsvärdena med rejäl acklamation. Ty det var inte för eller med sina barn de skulle leva, ska de veta; det var för den centralstyrda arbetsmarknaden de skulle leva, med allt vad därtill hör av selad ofrihet och lika centralstyrt bakbundna händer. Med jobb eller utan!

Förtalskampanjerna av familjen, barnen, friheten att välja och skapa sitt eget medborgarrättsliga liv har så länge nu stått som så täta spön i backen att det kunde vara dags för storebror statens manipulatörer att träda fram som världens mest framgångsrika PR-byrå och börsnotera sig.

Ja, jag må vara hemfallen åt önsketänkande. Men jag tror faktiskt inte det. Jag vill tro, och jag vågar påstå, att det som sker på dessa sidor är någonting mycket stort, som i all enkelhet – underifrån och nerifrån – kan förändra världen. Åtminstone den svenska. Åtminstone vad gäller barnen. Och det är där allting börjar och allting fortsätter och allting avgörs: hos och med barnen. Barnen är framtiden. Barnen är livet. Barnen är meningen.

Här anläggs motgift. Här talar kärleken, den som vill väl och som vill frihet. Här bevakas barnens intressen. Här undermineras förtalet. Här rivs för att få ljus och luft, säger jag med Strindberg, och här byggs nya folkhem! Med hjälp av de tappraste, flitigaste, bästaste (säger jag med ett barnbarn) byggare vi har: barnen. De som är våra bästa pedagoger. Intygat av Jesus själv: "De som är sex år ska undervisa dem som är sextio." Med indirekt hjälp av dem, via er alla ömma föräldrar som skriver här, stöttar och hjälper här, tror och vet och råder här, leder och verkar och förenar här, blir den minsta och allra viktigaste världen en liten smula vackrare för varje dag!

Vad jag ville med dessa rader var inte att i vanlig ordning morra över den sjukt barnfientliga samhällsattityd som degraderar kvinnan till avelsko och barn och unga till rotlösa, identitetsförlamade, frustrerade tröstkonsumenter. Jag ville tacka er forumister! Och faktiskt, om ni inte själva råkat förstå det – göra er medvetna om att ni är med och skriver historia. Eller skriver OM historien, om man så vill. Ni tänder eldar – moteldar. Ni håller små lågor brinnande som växer sig allt större och som alltmer sprider sin värme och sitt ljus över allt fler. Ni vänder sakta men säkert – ja, säkert! – en barnfientlig attityd till en kärlekens goda, konstruktiva och uppbyggande, attityd till barnen och föräldraskapet som vill väl och ingenting annat än väl, som talar i kärlekens, tilltrons och frihetens namn.

Det är stort. Det är kamp - frihetskamp. Det är förändring. Det är god, stadig, i längden oemotståndlig förändring. Det är droppen som urholkar stenen. Det är tusen sinom tusen droppar som omformar och förändrar en verklighet, en värld, som inte alls var så illa statisk som den såg ut.

Ett ord ur Barnaboken:

Barn är inget hinder.

Hindren finns inom dig själv och i det samhälle som omger dig.

Barnet kan hjälpa dig, ja, tvinga dig – att övervinna de hindren.

Barnet kan tvinga dig att prioritera.

Barnet kan tvinga dig att utifrån klen förmåga bidra till en förändring av samhället, ett förmänskligande av samhället.

Barnet kan ge dig nya ögon som låter dig skilja det väsentliga från det oviktiga.

Barnet kan hjälpa dig att syna ditt liv, som långt styrs av krafter du aldrig ville det skulle styras av: kommersiella, samhällspolitiska, manipulerande.

Barnet kan förmå dig att återerövra ditt liv, din bestämmanderätt, ditt omdöme, din frihet.

Barnet kan låta dig se världen på nytt – den värld barnet ska leva i, och till vilken du visar vägen.

Barnet kan ge människokännedom och självkännedom.

Barnet kan ge sanningen, befriad.

Barn är inget hinder. Om det är vad du tror, lurar du dig själv.

Barn är utveckling.

Tack, kära forumister. Tack, nytillkomna, tillfälliga, återkomna, stadigvarande besökare. Tack för arbetet ni gör. Tack för att ni inte förtröttas. Tack för den samhällsrevolution ni bedriver med så tålmodiga, rakryggade, kärleksfulla förtecken. Tack för er goda kamp för de små – och inte så små – barnens rätt att bemötas och behandlas som människor, inte ting, gosedjur eller monster. Tack för respekten ni visar medsystrar och –bröder, barn och varandra och, inte minst, er själva. Och mig. Tack för medmänskligheten, vänligheten, värmen, tilliten och glädjen!

Förstå att det är krut.

Barnakärlekskrut.

Människokärlekskrut.

Så spirar en liten vår – ohejdbar!

Anna Wahlgren