Månadens krönika september 2004

Vad är ADHD?

I oktober 1996 definierades Attention Deficit Hyperactivity Disorder med följande beskrivning av en amerikansk psykiater på nätet (American Online):

“De huvudsakliga symptomen beskriver en kombination av koncentrationssvårigheter och impulsivitet, samt hos vissa fysisk rastlöshet eller hyperaktivt beteende. Stora svårigheter att bibehålla uppmärksamheten föreligger. --- Hos barn märks inlärningssvårigheter. De får inte sina läxor och uppgifter gjorda. De har enorma organisationsproblem och kan inte hålla rätt på sina saker. De tappar ofta bort saker, som läxtillbehör, papper etc. De blir lätt distraherade av intryck utifrån, som t ex när folk pratar eller saker händer utanför fönstret. De glömmer saker och ting - mycket ofta, vilket betyder att de inte får gjort vad de ska. Många barn har svårt för att sitta still, stå i kö osv. De är igång hela tiden och uppvisar ett överaktivt beteende. De reagerar impulsivt, utan att tänka efter – vid ADHD gäller ofta att man handlar innan man tänker, i stället för att tänka innan man
handlar.”

Psykiatern tillfogar: ”Det vore djupt orättvist och missledande att lägga skulden för ADHD-symptom och -beteende på föräldrar och lärare.”

ADHD är en biologisk och genetisk störning i hjärnan, förklarar han. ”Det är viktigt att man beaktar detta biologiska perspektiv så att man rätt kan förstå och behandla ADHD”.

När jag läser detta, och betraktar de barn jag mött som diagnosticerats med ADHD, kan jag inte undgå att fråga mig: Vilka barn stämmer inte in på beskrivningen ovan? Vilka barn uppvisar inte de ”symptomen”? Någon gång? Ofta? Väldigt ofta?

Stämmer inte jag också in på dem? Och du? Vi alla? Är då världen full av folk med ADHD?

Eller var, kanske. I år, 2004, talas det inte lika mycket om ADHD. I stället är det diagnosen autism, som seglar upp i täten bland de s k bokstavssjukdomarna. ”Vart tionde barn, ungefär, är autistiskt”, förklarade en psykiater för mig i USA förra vintern. ”Men nästa år räknar vi med att det är vart fjärde.”

Men låt oss återgå till ADHD: ”En diagnosticerbar, behandlingsbar, biologiskt baserad störning”, påstår – eller påstod, i varje fall – gängse barnpsykiatri.

Vilket inte är sant.

Ingen har någonsin med vetenskapliga metoder kunnat bevisa någon ”biologisk störning” i hjärnan på små barn som skulle orsaka ADHD . Till och med APA, American Psychiatric Association, medger detta: ”Några laboratorietester som kan användas för diagnos för koncentrationsstörningar eller hyperaktivitet finns inte.” FDA, Food and Drug Administration, bekräftar: ”Ännu har ingen bestämd patologisk faktor för sådan störning upptäckts.” Likaså DEA, Drug Enforcement Agency: ”Anledningen till att man inte kan finna några undersökningar som ger tydliga och klarläggande bevis på fysiska eller kemiska abnormiteter i samband med ADHD är att det inte finns några.”

ADHD är ingen påvisbar hjärnskada. ADHD är ingenting annat än en neuropsykiatrisk hypotes. Men det är en lönsam hypotes. Den göder en miljondollarindustri.

En bakgrund:

1920 dök begreppet MBD – Minimal Brain Damage; liten hjärnskada - upp för första gången, ursprungligen för att identifiera påvisbara organiska hjärnskador hos vuxna. Eftersom någon sådan liten hjärnskada inte gick att påvisa, fick man modifiera benämningen. MBD skulle uttydas Minimal Brain Dysfunction i stället: mindre bristfunktion i hjärnan. Den diagnosen var så pålitligt diffus, att alla möjliga symptom och icke-symptom kunde underställas den. MBD blev vad som kom att kallas en slasktrattsdiagnos. I Sverige gav skeptiska läkare den nyupptäckta moder-bokstavssjukdomen MBD sin egen översättning: Mycket Bristfällig Diagnos.

1937 rapporterade den amerikanske läkaren Charles Bradley att han funnit att dagliga doser amfetamin ofta verkade dämpande på barn i stället för stimulerande. Amfetamin är ett syntetiskt framställt narkotiskt preparat, som sorterar under vad som brukar kallas uppåttjack. Bradleys upptäckt att det i stället verkade lugnande på små barn skulle kunna jämföras med effekten av alkohol: förr i världen sövde man ofta små barn med sockerbitar indränkta i brännvin. Samma brännvin femton år senare sövde inte de barn som blivit ungdomar eller vuxna – tvärtom.

1963 blev genombrottsåret då amfetaminet och MBD möttes. Några läkare vid ett barnpsykiatriskt institut i USA testade då amfetamin på 81 barn i en undersökning som sponsrades av NIMH, National Institute of Mental Health, för miljonbelopp. Samma år arrangerades ett seminarium i Washington med titeln Barn med MBD. Det seminariet resulterade i att diagnosbilden kom att omfatta snart sagt vartenda tänkbart beteende hos barn som var mindre önskvärt eller lätthanterligt för de vuxna.

Så banades vägen över hela västvärlden för den omfattande drogförskrivning som sker idag.

På det ledande läkemedelsföretaget CIBA-Geigy var man inte sen att börja tillverka amfetaminpreparatet Ritalina. I CIBA-Geigys massiva försäljningskampanj marknadsfördes inte bara undermedicinen mot bråkiga barn utan också ”sjukdomen” som gjorde dem bråkiga: Minimal Brain Dysfunction, MBD. Representanter för företaget skickades ut i skolorna. Ett säljargument löd: ”Ritalina kan förvandla ett lågpresterande, hyperaktivt barn till en intresserad, alert, samarbetsvillig elev på 20 minuter.” Det fanns gott om lärare och rektorer som blev förtjusta inför det perspektivet – och lika gott om bekymrade föräldrar, som nu med lättnad kunde skaka av sig all skuld och skam och se förklaringen till sitt barns oregerligheter: de berodde på bristande hjärnfunktioner, som gick att diagnosticera! En enda läkare bara i USA kunde lätt skriva ut amfetamin till 2000 skolbarn om året och bli miljonär.

Efter en omröstning i APA, American Psychiatric Association, stadfästes begreppet koncentrationsstörningar och hyperaktivitet, ADHD, som en bristfunktion i hjärnan och därmed sjukdom. Inom ett år hade enbart i USA en halv miljon barn diagnosticerats med ADHD, en ”hjärnsjukdom”som röstats fram genom handuppräckning. ADHD infördes nu i APA:s DSM, ”Diagnostisk och statistisk handbok för mentala störningar”.

DSM publicerades första gången 1952. I handboken presenterades då 112 olika mentala störningar. Två år senare var förteckningen tre gånger så omfattande. Då upptog DSM inte mindre än 370 mentala störningar. Bland nykomlingarna fanns bl a CD, Contact Disorder – för ungar som hade svårt med ”kontakten” - och SED, Serious Emotional Disorder – för folk med ”allvarlig känslomässig störning”.

Införandet av en ny diagnos, en ny s k bokstavssjukdom, i DSM sker alltid genom omröstning. Psykiatrierna håller en kongress någonstans under trevliga former, arrangerade och betalda av läkemedelsbolagen. Vid omröstningen sitter naturligtvis övervägande manliga psykiatrer i panelen, och man kan tänka sig hur snacket går efter en god middag: ”Vad säger ni, grabbar? Ska vi inte ha en olydnadssjukdom också? Obedience Deficit Disorder? Vad sägs? Jag har massor med bekymrade föräldrar i min praktik som inte får ungarna att lyda. Nu får man ju inte slå dem heller längre, hur som helst. Så vad ska föräldrarna göra? De behöver en vettig diagnos, och ungen ska ha medicin, naturligtvis! Kom igen nu. Alla som röstar på ODD räcker upp handen. Hur många vill ha in ODD i handboken?”

1990 framställdes 1.700 kg Ritalina i USA. 1992 hade produktionen mer än fördubblats till 3.650 kg. 1994 var den uppe i 8.819 kg. 1996 producerades 13.000 kg - 13 ton. År 2000 stod fem miljoner amerikanska skolbarn i kö varje morgon, uppradade som i filmen Gökboet, för att få sina piller.

En lärare i Queensland, Australien, med uppgift att dela ut medicin som en annan syster Rachel, gav röst åt mångas oro med orden: ”Som förskollärare gör det mig så ont att behöva ge dessa droger till barn ända ner i treårsåldern och sedan se dem gå omkring i ett zombieliknande tillstånd.” Men så stor är makten hos denna miljondollarindustri, att varken lärare eller föräldrar kan vägra ge barnen Ritalina när de en gång diagnosticerats – då stängs barnen av från skolan, ty den, och även föräldrarna, har starka ekonomiska intressen i att ”hjärnskadan” fortbestår.

I nära 40 år har miljoner och åter miljoner barn ätit amfetamin. Under samma tid har antalet självmord bland barn och unga ökat våldsamt. Under samma 40 år har skolan överlag mer eller mindre kollapsat, och våldet har eskalerat enormt. I USA ställer National Center for Hyperactive Children i välunderbyggd utsikt att 50% av alla barn som går på amfetamin kommer att stå åtalade för allvarliga brott innan de fyllt 18 år. Samma drog pulserar i ådrorna på skolbarn som på knarkarna i amerikanska och kanadensiska storstäder, där enligt polisen två tredjedelar av alla brott begås under inverkan av just Ritalina.

I november 1986 misshandlade en 14-årig pojke en klasskamrat till döds med ett bollträ i Canton, Massachussetts. Från tredje klass hade han ordinerats Ritalina.

I september 1988 sköt en 19-årig pojke två barn till döds i grundskolan i Greenwood i South Carolina samt skadade sju barn och två vuxna. Sedan han var 14 år hade han stått under psykiatrisk behandling och fått minst sju sorters psykiatriska preparat. En av medicinerna slutade han ta strax före sin skjutorgie.

I maj 1998 sköt en 14-årig pojke sina föräldrar till döds. Efter det stormade han in i skolan i Springfield, Oregon, sköt ihjäl två människor och skadade 22 personer. 14-åringen gick på Prozac och Ritalina.

Exemplen är bara alltför många.

I september 1997 knackade en liten elvaårig pojke dörr i Jackson Township i New Jersey för att sälja saker för den lokala Hem- och Skolaföreningen. Av en 16-årig pojke, som var ensam hemma, blev han våldtagen och strypt. Efteråt tog 16-åringen ett foto av den mördade pojken där han låg med sladden från klockradion runt halsen. Vid tiden för dådet stod 16-åringen under psykiatrisk behandling och medicinerades med Ritalina. Han försökte förklara sitt fruktansvärda dåd: ”Jag dödade inte den där lille pojken. Det var doktorn jag dödade, för han lyssnade inte på mig.”

Den amerikanske barnneurologen Fred Baughman ger ett skarpt råd till alla föräldrar: ”Om någon påstår att ditt barn lider av en hjärnskada och måste behandlas med Ritalina eller något annat hjärnförändrande preparat, ta då ditt barn i handen och gå din väg. Gå bort från den mottagningen, och ta ditt barn ur den skolan.”

Anna Wahlgren