Månadens krönika juni 2009

Patriarken, lydfolket och fru Flat

Romarriket föll, men civilisationens vagga står kvar. Stäng in små flickor bakom galler, klä av dem nakna och låt dem visa stjärten!

(Se Patriarken och hans lydfolk, förra månadens krönika!)

Herr P som pojke blir knappast avbildad naken bakom en gallergrind med stjärtskåran söt och (den dolda) blicken i fjärran. Herr P som pojke är tuff, cool och ball, klädd som pirat och slår grinden i flisor med sitt svärd. Eller flyger över den, för all del, som Stålmannen. Så vem är det som är "det kompetenta barnet"? Är det den lilla flickan, som, i den mån hon alls kläs på styrs ut i skär tyll med krona på huvudet för att se söt och sexig ut - ordet sexig är inte främmande ens för fyraåringar numera, lika lite som ordet hora - och leka prinsessa? (Undrar just vart den ädle prinsen tog vägen.) Eller är det herr P, stor som liten? Piraten rövar och tar pengarna; stålmannens makt är frihetens och styrkans. Det är hos det starka könet kompetensen ligger. Förstod Rom och förstår herr P. Makten, Pengarna och Härligheten frodas inte bakom galler.

Och makten söker sina offer - sitt lydfolk. Tvåtusen år hit eller dit gör ingen större skillnad. Strukturen är densamma. Herr P bestämmer. Kvinnan har att rätta sig - stödja honom, omhulda honom, förverkligas genom honom, ta stryk av honom, ägas av honom, gå i hans ledband och inte tänka själv, inte agera på eget bevåg, inte ta sig några som helst friheter utanför herr P:s kontroll. Hon ska göra som han säger, därtill nödd och tvungen, det vill säga därtill skrämd och kuvad. Hon ska LYDA.

Makten söker sina offer. Ingenting är nytt under solen.

Den lilla nakna flickan, ansiktlös och namnlös, fem år på bilden, inköpt från en bildbyrå med säkert ett helt sortiment stjärtskåror att erbjuda, är kanske 25 eller 30 år i dag. Är hon fortfarande naken? Finns hon på nätet numera, kanske till salu rentav? Var det någon som såg henne påklädd? Ansiktet framifrån? Såg henne i ögonen? Såg henne? Såg människan?

Kanske blev den nakna lilla flickan mamma nyligen. I Sverige eller någon annanstans i västvärlden; bildbyråer jobbar internationellt, och det gör barnavanvårdskartellen också. Västvärlden över har herr P sina ryggdunkande kompisar, som han träffar med jämna mellanrum för att dra upp nya riktlinjer för maktbevarande kvinnoförtryck och därmed sammanhängande barnavanvård. Var hon nu födde sitt lilla barn, fick hon genast sina absoluta förhållningsorder av herr P via hans lydfolk.

Herr P har bevisligen aldrig fött barn. Han är inte gjord för det. Inte har han någonsin ammat heller, och näppeligen har han ensam skött ett nyfött människobarn en enda natt. Men han, av alla människor, vet hur det ska vara, därför att han tar sig rätten att bestämma hur det ska vara. Hur kan han ta sig den rätten? Hur kan ni tillåta honom, kvinnor, mödrar, feminister? Hur kan ni gå på hans bondfångeri? Hur kan ni, till att börja med - något som han fått att prägla hela den moderna västerländska kulturen - svälja hans svartsjukt maktgalna vanföreställningar om att barnen, de små barnen som föddes till samhällets fortbestånd och vidareutveckling (möjligen i annan riktning än hans, som dikteras av Makten, Pengarna och Härligheten) skulle vara till hinder? Hinder för mänsklig utveckling? Hinder för existensen, försörjningen och livet? Hinder som måste skuffas undan, om resten av mänskligheten, läs herr P och hans uppblåsta ledstjärnor, Makten, Pengarna och Härligheten, ska få styra oinskränkt?

"Enligt Ellen Key var det kvinnorna som skulle uppfostra de nya generationerna till moraliska människor och välfungerande samhällsmedborgare", berättar idéhistorikern vid Södertörn Anders Burman i SvD 20 maj. "Hennes utgångspunkt var att de båda könen är väsensolika: mannen förknippas med förnuft och abstrakt tänkande men också med aggressioner och krig medan kvinnan associeras med natur, känslor, kärlek omvårdnad och fred. Trots det, eller snarare just på grund av detta, menade Key att även kvinnorna måste få rösträtt och tillgång till den offentliga arenan för att på så sätt kunna förändra samhället i en mer omsorgstagande, kärleksfull och fredlig inriktning. Det är, som hon någonstans formulerar det, genom kvinnan som frälsningen skall komma."

Ellen Key var övertygad om att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Men herr P hann före. Som vanligt och med råge. Det svenska samhället kom knappast att betecknas av någon "omsorgstagande, kärleksfull och fredlig inriktning". Vilka värderingar blev i stället förhärskande? Barnet som Sak. Barnet som sexobjekt. Halsbrytande konsumism. Eskalerande våld. Anknytningsproblem. Identitetslöshet. Rotlöshet. Hemlöshet. Barnmisshandel; aga (igen). Depressioner. Ensamma barn som ringer till BRIS. Supande, skärande tonåringar. Barnamord. Galopperande förskrivning av psykofarmaka. Våldtäkter, kvinnomord, manlig maktgalenskap. Frosseri. Anarki. (Om den mänskliga förödelsen i miljonghettona skrev jag redan 1986 i romanen Rosengården.) En kissnödig ungdomskultur av utseendefixerade tomtebloss. Vad är det för språk som talar? Maktens, Pengarnas och Härlighetens.

Har det någonsin varit så glest mellan barnaskratten i Sverige som nu? Och så tätt mellan mobbningarna?

Herr P vet ingenting om födande, amning eller moderlig omvårdnad. Moderlig omvårdnad ser - har alltid sett - till det goda, ljusa, samarbetande och fredliga. Människan skulle knappast ha kunnat lägga under sig jorden som hon gjort om hon varit oförmögen att ta hand om sin avkomma. Det är mödrarna som fött upp och skött om de små barnen, och de har gjort det under brinnande kamp för tillvaron. De har inte sett barnen som ett hinder utan som en motivation, livets egen. Herr P däremot, med sina ryggdunkande läkemedelskompisar i armkrok som alla söker sig Makten, Pengarna och Härligheten, fokuserar på det sjuka, mörka och defekta med lönsamhet i blick, för där ligger en ansenlig arbetsmarknad och frodas. Mer sjukdom åt folket! Öka patientunderlaget! Låt det växa som aktieportföljerna på Wall Street! Här skär vi bonusguld med täljkniv! Tills vi kanske inte gör det längre, en stund - men vem bryr sig, det går över; lydfolket betalar! Herr P skyndar, framgångsrikt som vanligt, att säkra Makten, Pengarna och Härligheten.

Herr P kan ingenting om spädbarnsvård. Ändå, eller just därför, tar han sig den patriarkala friheten att bestämma hur det ska vara: ett elände av vanmakt, depression, anknytningsproblem och felsökeri. Och alla de underlydande inordnar sig i leden och gör som han säger, flata, förskrämda och/eller köpta, hjälplösa och vingklippta. Underdånigt följer de hans nyckfulla dekret i tron att Makten, Pengarna och Härligheten skulle vilja de små barnens väl. Eller mödrarnas! Hur kan han lyckas inbilla folk det? Det är banne mig ett mästerstycke till manipulation. Makten söker sina offer. Herr P:s härskarhierarki har sina goda minst tvåtusenåriga traditioner.

Så vår nakna lilla flicka, sexobjektet till avelsko till nybliven mor, tror herr P på hans ord, sprungna ur makt- och kontrollbegär med - givetvis - ekonomiska förtecken. Hon lyssnar och lyder. Hon ammar med blödande bröst medan hon skriker i smärta. "Alla kan amma", säger herr P (utom han, då, möjligen). På order av hans löneberoende lydfolk lägger hon barnet på golvet, ställer sig på alla fyra över det och droppar mjölk, blod och tårar ner i den skrikande lilla munnen. "Kan du inte amma, är det ditt eget fel. Ät frukost utan smörgås, drick kaffe utan mjölk, skäms dig genom kostcirkeln och komplettera med medicin", beordrar herr P och tar fram receptblocket, som han fått på kommission av sin kompis pillertrillaren. Låt oss strypa lilla mamma under kontrollerade former så hon får sin lämpliga andnöd och hålla henne kvar där på golvet, i underläge, bakom galler, vingklippt av både barn och piller!

Så vår nakna lilla flicka, sexobjektet till avelsko till nybliven mor, ammar sitt barn dygnet runt, för nu har herr P mullrat ur sig att gör hon inte det, äventyrar hon hjärnans utveckling för sitt lilla barn (det är det senaste). Blir ungen dum, får dåliga betyg i skolan eller misslyckas i livet i största allmänhet är det alltså mammas fel, som inte ammade nätterna igenom i en obestämd evighet.

Vår nakna flicka, gift fru Flat, vill naturligtvis sitt lilla barns bästa och kommer inte många meter utanför sängen. Helst ska hon ha ungen hängande vid bröstvårtan hela dagarna också. Sjalindustrin blomstrar. Och herr P och hans kompisar i WHO-kartellen dunkar varandra i ryggen och åker till Las Vegas på nästa balla läkemedelskonferens, där Makten, Pengarna och Härligheten blinkar och glimrar över härliga kasinon med gratis sprit. Skål, grabbar! Det gamla grabbskämtet (?) får travesteras en smula: "Är kärringen mer än tio meter från sängen är hon på rymmen."

Fru Flat, vettskrämd i god tid redan före förlossningen, lägger naturligtvis också sitt nyfödda barn att sova på rygg (i den mån hon alls törs lägga det ifrån sig), för det har herr P sagt att hon måste. Annars utsätter hon barnet för livsfara. Lägger hon barnet på mage mördar hon det, praktiskt taget! Det har västvärlden fått veta med stora bokstäver sedan 1992, då grabbarna i WHO fick för sig att utfärda sitt naturvidriga rygglägesdekret. Och när herr P talar, då lyder lydfolket. Så underbart kittlande för Makten, Pengarna och Härligheten!

Visserligen vänder fru Flat på sin lilla sköldpadda därhemma, som råkat hamna uppochned på sitt skal och ligger hjälplös och sprattlar - hon vet instinktivt att inga sköldpaddor överlever på rygg - och visserligen räddar hon livet på en groda också, som råkat hamna uppochned, liksom en skalbagge hon hittar sprattlande med alla benen i vädret i trädgården och som går sin snara död till mötes om ingen hjälper den runt. Vilket hon gör i rena förbifarten. Men sitt eget barn hjälper hon inte runt. För det har herr P sagt att hon absolut inte får. Barnet ska ligga där på rygg och sprattla, oförmöget att förflytta sig, utlämnat med mjukdelarna blottade, en lättköpt måltavla för allsköns livshotande faror och med oron för livhanken ständigt där. Varpå barnet naturligtvis sover lika oroligt som sköldpaddan skulle göra på sitt skal, vaknar och skriker stup i kvarten (läs var 20:e, i bästa fall var 45:e minut), behöver vändas men kan inte själv, lika lite som sköldpaddan, grodan eller skalbaggen kunde det, och ber om hjälp desperat. Men fru Flat vågar inte hjälpa. Hon ska sätta sig över sina instinkter, har herr P bestämt; hon ska både underkänna och rädas sitt sunda förnuft, det som räddade livet på sköldpaddan, grodan och skalbaggen. Hon ska hållas skräckslagen inför blotta tanken att låta barnet "sova groda", för då dör det i plötslig spädbarnsdöd säkert som amen i kyrkan.

Hur har herr P lyckats inbilla henne det? Och med henne all västvärldens nyblivna föräldrar? Tala om skrämselpropaganda! Och så lyckosam! Man måste nästan beundra herr P, pater familias. "Ammar du inte på nätterna, kvinna, sabbar du ditt barns hjärna, och vänder du ditt barn på mage, dödar du barnet." Och på detta tror folk? Människor som i alla tider varit kapabla att ta hand om sin avkomma? MÖDRAR?

Men statistiken har ju gått ner! kvider vettskrämda förstagångsföräldrar. Alltså är det livsfarligt att lägga små barn på mage! Jaså? Statistiken för trafikolyckor går ner radikalt om ingen kör bil. Vill man ha nolltolerans för PSD, utan att använda det andningslarm herr P också försöker förbjuda, eftersom det är herr P och ingen annan som ensam ska ha kontrollen över både mor och barn, ska man inte låta barnet sova alls. Så enkelt är det. Håll ungen vaken 24 timmar om dygnet, så dör den garanterat inte (förrän den möjligen dör av brist på den djupsömn ingen människa kan överleva utan)! "Det är bra om du kollar andningen var femte minut", säger nu lydfolket till kvinnan, den nyblivna modern. Var femte minut dygnet om ska hon kolla att barnet andas.

Hur lyckas herr P samtidigt inbilla folk att ryggläget är säkert? De ca 30 barn som årligen dör i PSD i Sverige låg på rygg. Eller sida (vilket också är förbjudet numera - barn på sida kan nämligen ramla över på mage, mullrar herr P. Men barn på sida ramlar inte över på mage. Barn på sida på plant underlag faller över på rygg, om de faller alls. Sådant skulle herr P veta om han någonsin själv skött ett spädbarn eller två.) De 20-30 barn som enligt varierande uppgifter årligen dör i PSD i Sverige är exakt lika många barn för många. De skulle inte behövt dö! Ett andningslarm hade varnat i tid. Ett teknikens under som kan komma små barn till godo, ja, faktiskt rädda liv, borde naturligtvis tacksamt applåderas av alla. Men motarbetas frenetiskt av herr P, som ser sitt patriarkala maktmonopol hotat av minsta lilla möjliga kvinnliga rörelsefrihet. Enligt tvåtusenåriga traditioner med lydfolket i släptåg.

Och där, i sitt rabiata motstånd mot säkerhetsåtgärden andningslarm, har herr P gått lite för långt. Sunda förnuftet hos vanligt folk slår bakut till slut. Brandvarnaren är ju en livräddande välsignelse - skulle huset brinna ner först, innan man fick lov att installera en? Föräldrar som redan mist ett barn i PSD får ett andningslarm med sig hem till nästa.

Lydfolket skriker att JAG ska bevisa att inget spädbarn, som haft ett verksamt andningslarm i sängen, dött i PSD. Jag ska bevisa att det som inte finns dokumenterat inte finns dokumenterat, eftersom det som skulle dokumenteras inte har hänt, vilket skulle dokumenteras. Medan herr P:s ord är lag, för lydfolket att rätta sig efter fromt och obetingat. Han behöver inte leda i bevis att ryggläget är säkert, fastän det bevisligen (!) inte är det. Han behöver inte redovisa någon statistik över hur de barnen låg och ligger som avlider i SIDS. (Hur många av dem hade larm? Inga, eller hur?) Han behöver inte vetenskapligt underbygga sina lögnaktiga påståenden om att späda barn "alltid" har sovit på rygg, vilket de inte alls har; det gjorde han förvisso inte själv. Han behöver inte ens tala om VARFÖR statistiken för dödsfall i SIDS gått ner så rejält som "alla forskare är överens om", nämligen därför att barn på rygg sover uselt eller inte alls. (Undantaget är "murmeldjuren", de ca 25% av spädbarn som sover gott stående på huvudet i garderoben, om så skulle vara.) Statistiken för trafikolyckor går onekligen ner om ingen kör bil, vilket inte lär förvåna någon. Att små barn - långt upp i åldrarna - inte sover som folk på nätterna längre är ett lika nytt fenomen som WHO:s rygglägesdekret från 1992. Sambandet mellan rygglägets oroliga sömn och barnfamiljernas eskalerande sömnproblem kan vara dolt bara för strutsen.

Sedan decennier häpnar jag över de lagar och förordningar herr P tar sig friheten att stipulera för den spädbarnsvård om vilken han ingenting vet. Under sig har han sitt lydfolk, som snällt rapar upp hans order och gör som han säger, inte sällan mot bättre vetande men obrottsligt lydiga, för annars kan de hamna i onåd och bli av med försörjningen. De ser inte, vill inte se, vågar inte se eller har inte råd att se hur herr P stäcker, stävjer och stryper i sin linda varje kvinnligt utbrytningsförsök mot friheten, utvecklingen och självständigheten. Lydfolket, av tvåtusenårig hävd kvinnor, slavar och slavinnor, för skrämt hans talan. I ord och handling. På hans villkor. Under hans dekret. Med hans godkännande, så länge de håller sig i underläge. Kvinnan ska hållas vingklippt. Hon ska inte göra honom rangen stridig som Den Starkare. Hon ska vara och förbli Den Svagare, nummer två, det andra könet, den sämre sorten.

Och för att hålla henne där, så att hon inte inbillar sig att hon kan ta sig några som helst friheter av självständigt tänkande eller agerande, måste han ju kontrollera hennes varje mått och steg. På det upplysta (?) 2000-talet har han gjort det naturligaste av allt - att få och ha barn - till en sjukdom. Som ska medicineras. Droga både mor och barn, så har vi dem under kontroll! Och får pris och beröm och bonusar och provision från läkemedelsbolagen! Klipp deras vingar, så de håller sig på mattan! Sjuka och svaga. Hjälplösa. Beroende. Lydiga. Lär dem se sig som de maktlösa offer de är och ska förbli!

Underkastelse. Underlydande. Underutveckling. Se där herr P:s påbud för kvinnan, avelskon. Se där den för herr P fruktsamma och alldeles nödvändiga myllan för fortsatt odling och växt av Makten, Pengarna och Härligheten.

Mig veterligt har bara en barnavanvårdskartellens herr P - dynastin Sears i Amerika - öppet avslöjat den nakna sanningen: "Ryggsovande bebisar vaknar lättare. Lättväckthet till svar på ett livshotande fenomen (min kurs) är en hälsosam, skyddande mekanism som man tror förminskar risken för PSD. Ryggsovare vaknar lättare och sover mindre djupt än magsovare. Mödrar har observerat, och forskning har bekräftat, att bebisar sover djupare på mage."

"Men att sova djupare betyder inte att sova säkrare", tillägger gosedjursgurun på askdrsears, där han naturligtvis inte andas ett ljud om någon apnea monitor. Nej, funkar inte den "naturliga modellen", som är att mamma har barnet vid bröstet som ett plåster dag och natt, ska man å det bestämdaste motsätta sig Cry It Out, dvs 5mm eller skrikmetoden (för hur ska herr P/dr Sears kunna sova om ungen skriker på nätterna, han som är the breadwinner och måste ligga på soffan med öronproppar?). Då anbefaller gosdesjursgurun frankt medicinering: "the strong hypnotic prescription drug chloral hydrate to knock your child out".

Jag har arbetat med späda, små och inte så små barn i hela mitt vuxna liv. Det är snart femtio år. Mitt personliga forskningsunderlag omfattar över åttahundra barn, som jag personligen "kurat" under trettio års tid och kunnat hjälpa till betryggande säkerhet för liv och lem, så att de sover som drömmar, vaknar glada och äter med god aptit. Tröst hjälper nämligen inte det barn - och ingen annan människa heller - som frågar efter faktisk och fysisk säkerhet. Jag sitter inne med kunskaper om och erfarenheter av en verklighet med små barn som herr P aldrig kan komma i närheten av, hur mycket läkemedelssponsrad och marknadsmålstyrd forskning han än åberopar bakom sitt skrivbord.

I dagarna kommer Barnaboken ut på engelska. Redan finns GNS, A Good Night's Sleep - Internationella Sova hela natten - på engelska, tyska och snart italienska, finska och ryska. Sakta men säkert slår SHN ut herr P:s två enda, arma, usla misshandelsråd: 1) att låta barnet skrika tills det går i däck av mer eller mindre hysterisk överlevnadsångest och utmattning; 2) att själv däcka barnet genom tung medicinering. (Borde han inte polisanmälas för denna misshandel, dessa övergrepp? Nej, det går ju inte, för det är herr P som är polisen...)

I dag i DN (28 maj) ondgör sig herr P över mina "olämpliga metoder" att lugna små barn. Hur lämpliga är hans, då? Jag får lugna, glada små barn som sover gott om natten, äter med god aptit och begår världen med upptäckarlusta, livsglädje och kärlek. Vad får han?

Jag får nu klä skott för de hårda bandage som jag definitivt inte skulle utdela i dag, eftersom de lösryckta ur sitt sammanhang framstår som helt gräsliga. Det förstod jag inte på den tiden - för flera år sedan, när mitt föräldraforum var en ganska intim inrättning utan mediabevakning och där mina (enstaka) brutala svar kom sig av en gnällande offermentalitet över flera sidor, där det klagades och klagades över lilla barnet, som ju inte bett om att få ställa till ett helvete för sina ömma föräldrar. Så jag gör gladeligen en halvpudel. I dag skulle jag aldrig skriva så. Idag skulle jag aldrig försöka bekämpa något offergnäll med så hårda, bryska bandage. I dag, flera år senare när forumet växt enormt och många är mig behjälpliga, rekommenderar jag alla hjälpsökande föräldrar att ge högaktningsfullt f-n i Sova hela natten-kuren, om de inte tror på den. Folk behöver ju inte ta körkort heller, om de inte vill. I dag har jag lärt mig att visa ifrån mig de som inte vill ha hjälp utan bara är ute efter att misskreditera mig och mitt forum. (Var är de "framstående barnläkarnas" forum?)

Obestridligen har jag knäckt koden. Det har inte herr P. Koden stavas Säkerhet, faktisk och fysisk säkerhet till liv och lem, den varenda människa, och särskilt herr P vill jag påstå, ägnar sig dagligen och stundligen åt att säkra för egen räkning. Om den behöver även de små hjälplösa barnen försäkras. Jag vet hur man gör. Det vet inte herr P. Han är lite för mycket egofixerad vid Makten, Pengarna och Härligheten för att se till de andras, de minstas, de svagastes intressen. Enligt (minst) tvåtusenåriga traditioner.

Men där, precis där, frodas faktiskt lite civil olydnad i leden! Vilket förklarar att hut går hem till slut, det vill säga förklarar varför Sova hela natten-kuren sopar banan med både Cry It Out (skrikmetoden från 1940-talets USA och verkligen ingen svensk "uppfinning" av Eckerbergh eller hans fru), liksom av tung medicinering av friska spädbarn - de som nu klassas som de Nya Patienterna av en läkemedelsindustri som naturligtvis dreglar över 109.000 nya potentiella konsumenter bara i Sverige varje år. För människor vill inte se sina barn skrika sig förstörda. Människor vill inte känna sig odugliga som föräldrar. Människor vill inte droga sina fullkomligt friska barn. Människor vill inte vackla omkring på nätterna i en sömnbristens tortyr som påverkar precis allt, inte minst glädjen över det lilla barnet som kom till dem som en kärlekens gåva. Människor vill inte se sig som sjuka, hjälpbehövande offer för det som borde vara - och är - det naturligaste och lyckligaste av allt, att få ett litet barn i sin famn!

Gud la mörker över jorden och både människor och djur gick till vila; sådan var tanken, och sådan är praktiken - enligt GNS; inte enligt herr P. Inte vad gäller kvinnor och barn. De får binda upp varandra i ömsesidig överlevnadsångest. Att kvinnor ska hållas vingklippta på mattan och göra som herr P bestämmer, beordrar och föreskriver, är det knappt någon som motsäger i dag, lika lite som för tvåtusen år sedan. Men att barnen inte ska få ha ett gott och lyckligt liv, födda till den bästa av världar av de bästa föräldrar, få sova gott på nätterna, äta med god aptit och leka och skratta fritt och glatt som små barn ska göra - det motsäger jag och med mig många, många. Barnaboken har snart sålt i en miljon exemplar i Europa. Alla föräldrars åstundan är och förblir 1) barnens överlevnad, 2) barnens lycka i livet, och det är det jag ger röst åt i böckerna och styrka och stöd åt i min livsgärning. Jag river för att få ljus och luft. För att återkalla det sunda förnuftet. Barnakärleken.

Och just där viker, till slut, lydfolkets underdåniga förtroende förr herr P och hans receptblock - vill jag tro, tror jag och ser jag, så sakteliga. Liksom finanspojkarna på Wall Street gick lite för långt till slut och kraschade halva (eller hela?) västvärldens ekonomi, har herr P har gått lite för långt i sitt underkännande av föräldrar. Herr P har lekt lite för häftigt med nyblivna mödrars sökande osäkerhet. Herr P har tillskansat sig lite för mycket av Makten, Pengarna och Härligheten på bekostnad av inte bara mödrarnas frihet, sinnesro och livslust utan också barnens, de oskyldiga små barnens - de som föddes så efterlängtade och älskade, och som blott några månader senare ska lära sig ordet NEJ, selas i kontaktlöst utåtvända barnvagnar och skolas in i djungelns lag, den som piskar dem att lära och anamma Mammons bud: Makten, Pengarna och Härligheten.

Den mänskliga finanskrisen är här.

(Fritt ur Internationella Sova hela natten:) Små barn ska njutas - och njuta själva! Något annat är inte försvarbart, vad än herr P och hans maktgalna ordning för dagen säger.

Fortfarande i dag, snart ett halvsekel sedan jag fick mitt första barn, förhärskar den ordning som jag ser som konspiratorisk under livsmedelsindustrins, läkemedelsindustrins och den korrupta "forskningens" lönsamma fanor: små barn ska hållas jobbiga - det ger arbetstillfällen åt många! Ja, det föder faktiskt en hel arbetsmarknad med alla möjliga underavdelningar av allsköns kommers. Det föder Makten, Pengarna och Härligheten.

Hur skulle världen se ut om den befolkades av harmoniska ungar som mådde toppen, njöt av att finnas till och obehindrat använde sin hälsosamt välutvecklade hjärna? Vem skulle lyckas ta makten över dem?

I dag är det sömnbristen, med ty åtföljande aptitlöshet på både mat och allt annat livets konstruktiva goda, som fjättrar de små - och inte så små - barnen till såväl fysisk, andlig som intellektuell ofrihet. Små barns sömnproblem kom inte från himlen. De har odlats fram i vår kultur. Barnen föddes inte med sömnbrist, lika lite som de föddes med kolik. Västvärldens föräldrar har inte bara mot bättre vetande, i missriktad välvilja, försummat att tillgodose de små barnens allmänmänskliga basbehov på ett för barnen tillfredsställande sätt - de har också sedan decennier uttryckligen uppmuntrats till att göra det.

Och det är därför Sova hela natten-kuren på sina håll ännu ses som kontroversiell. (Dock inte av barnen.) Sova hela natten-kuren nöjer sig nämligen inte med att hjälpa små barn till att sova lite lagom, lagom oroligt och inte för mycket, så att mödrarna också kan få sova lite lagom, lagom oroligt och inte för mycket, så att alla berörda fortsätter vara defekta, nödställda, behövande patientunderlag för herr P och hans lydfolk. Sova hela natten-kuren arbetar för något så stort som frihet - frihet för både små och stora, för både kvinnor och barn!

Finns något farligare för Makten, Pengarna och Härligheten än människors frihet att utvecklas till sin fulla mänskliga potential?