Ur kapitlet "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" i Barnaboken. Det är precis 40 år sedan jag skrev den texten...

Hälsningar från er Anna!

 

En människa, stor eller liten, måste behövas.

 

Att behövas innebär inte bara, eller ens i första hand enligt min mening, att vara känslomässigt behövd.

 

Att behövas är att ha en uppgift. Det är att ingå i ett sammanhang. Det är att ha en funktion att fylla, där ens insatser betyder något för andra. Det är att inför sig själv kunna säga: De andra klarar sig sämre utan mig.

 

Utan att behövas, på ett konkret och för henne själv bevisbart sätt, kan människan inte uppleva någon djupare mening med sitt liv.

 

Kärleken lindrar meningslösheten, men kärleken kan inte fullt ut – eller ens särskilt långt – kompensera den.

 

För om så tio människor skulle omge dig dagarna i ända och oavbrutet betyga dig sin kärlek, omfamna dig, lyssna till dig, smeka dig och bedyra att de älskade dig, skulle det ändå inte vara tillräckligt. Du skulle antagligen inte ens tro dem. Du måste kunna peka på något du bevisligen uträttar, stort eller litet, viktigt eller förhållandevis betydelselöst, men som går utanför dig själv: ”Jag behövs. Jag ingår i ett sammanhang. Man skulle klara sig sämre utan mig.” (Oavsett om man älskar mig eller inte!)

 

Barn behövs inte, och gamla inte heller, i ett samhälle som skilt familjen från produktionen. Gamla står på undantag, barn på tillväxt.

 

Varje dag försöker ett barn ta sitt liv i Sverige. Varje vecka lyckas ett barn.

 

Också bland gamla människor har självmorden ökat starkt.

 

Är det bristen på kärlek, som driver dessa barn till en död för egen hand?

 

Det finns inga enkla svar. Men jag tror det starkaste svaret av alla är meningslösheten.

 

Storebrors skuldbemängda kärleksevangelium luktar kompensation.  I den kortsiktiga lönsamhetens namn har han skapat ett samhälle, där barn inte behövs och inte får behövas.

 

Barn liksom gamla och övriga icke produktiva förvisas kategoriskt från all social delaktighet, och inte med beklagande utan med ideologiskt uppmuntrande tillrop.

 

Om ett par barn till exempel rings sjuka till dagis en morgon, blir personalens reaktion: ”Skönt, då blir det två färre.” Den reaktionen visar inte att personalen är elak, likgiltig för barn eller olämplig i sitt arbete. Den visar bara att barnen inte behövs på daghemmet.

 

Vore det så att de behövdes, skulle reaktionen bli den motsatta: ”Om två är borta, hur ska det då gå för oss andra?”

 

Man klarar sig sämre utan mig är alltså ingenting dessa barn kan säga sig – vilket inte utesluter att de kan ha kul på dagis, men det är något annat än att behövas.

 

I den industrialiserade världen har en barndom, unik i världshistorien, sett dagens ljus.

 

Vuxna gästspelar i barnens värld, när de vuxna kan och vill, i stället för att ta in barnen i sin egen värld, när barnen kan och vill.

 

Detta är omvända världen.

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren