"Hej Anna! Jag var hos dig i Gastsjön 2010 med min då 5 månader gamla X. Han var mitt 2a barn. Om 3 veckor väntar vi vårt fjärde. Hade inte gått utan Barnaboken! Hälsningar Susanna"

 

Varje barn föds med ett trollspö i handen.

”Min dotter ger mitt liv mening”, berättar en känd skådespelerska i en tidning.

Hänfört beskriver hon hur detta att bli mamma var det bästa som hänt henne.

 

”Det är så otroligt fantastiskt. Men blir så osjälvisk. Plötsligt är det en annan människa som har prioritet. Jag har svårt att tänka mig att jag haft ett liv utan henne.”

 

Visst hade hon hört av vänner att det var fantastiskt att få barn – att det var den ultimata kärleken. Ändå var det först när hon själv blev mor som hon förstod det. ”Det är verkligen det här som är meningen med livet.”

Det är stora ord, och egentligen borde de vara häpnadsväckande. Meningen med livet? I alla tider har människan sökt meningen med livet. Skulle svaret alltså legat så snubblande nära hela tiden? De flesta människor är ju, eller blir, föräldrar. Skulle världen vara full med folk som vet meningen med livet, och varför säger de i så fall ingenting?

 

Det gör de. De allra flesta föräldrar i denna värld, med så få undantag att de knappt kan räknas, är utan att blinka beredda att vittna om samma sak: att få barn är fantastiskt, helt förändrande, allt omvälvande. Det är obeskrivligt stort; det är verkligen livets mening.

Det är bara det att denna livets mening måste upplevas personligen. Den går inte att förmedla, inte att förklara. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn, om man inte har några själv.

 

Föräldrar talar sig lyriska om lilla Lisas första, hjärteknipande leende och om lilla Kalles fantastiska träffsäkerhet: tänk att han lyckades sätta fingret rakt i ögat på hunden! Man lyssnar och ler i föräldrarnas glädje, men man förstår inte miraklet. Och man tänker kanhända, om sanningen ska fram, att så där fjompig skulle man minsann själv inte bli, om man fick barn. Aldrig!

 

Fjompig är bara förnamnet. Släktnamnet stavas Lycka.

Man förstår inte, därför att man inte känner vad alla dessa föräldrar känner. Man kan inte känna det förrän man står där själv och håller sitt eget lilla barn i famnen.

Känslor går inte att översätta till ord och tanke. Alla som uppfylls av starka känslor vill så gärna berätta, men hur ambitiöst och vackert de än försöker, kan tankens översättning aldrig göra rättvisa åt känslans originalspråk. Känslan låter sig inte beskrivas, inte dissekeras. Känslan låter sig inte förstås utifrån intellektet.

 

- Det är alltså känslan, inte tanken, som sitter inne med svaret på den eviga frågan om livets mening.

- Vad för känsla?

- Kärleken.

 

 

Varje barn föds med ett trollspö i handen. När det trollspöet rör vid dig, faller kärlekens stjärnstoft över dig. Ja, det formligen regnar över dig, om du bara är tillräckligt nära. Hela du blir täckt av det. Du blir till en enda stor känsla av kärlek.

 

Det är stoft från en stjärna som redan fanns. Du blir till ett återsken av den stora Kärlekens stjärna, som lyser över hela jorden, över hela mänskligheten. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där, så länge det finns liv på jorden. Så länge det föds barn på jorden, kommer den att fortsätta strö sitt stjärnstoft över människornas hjärtan.

 

Kärleken är evig. Människan är det inte. Kärleken är oförstörbar.

 

När barnet lyfter sitt trollspö och kärlekens stjärnstoft faller över dig, känner du plötsligt att den insikt som drabbar dig – som måste vara din egen, för att du ska kunna förstå att detta är meningen med livet – inte är din ensam. Vart du ser, finns det människor som delar den med dig. De kunde inte förklara för dig, innan du var i stånd att förstå, och du var inte i stånd att förstå, förrän du förstod själv.

 

Plötsligt och äntligen är den kärlek, som måste vara din egen, något du också har gemensamt med hela mänskligheten: med alla dem som upplevt och upplever nåden att få älska. De känner igen kärleken i dig, liksom du känner igen kärleken i dem. Plötsligt talar ni alla ett gemensamt själarnas språk.

 

När folk gratulerar dig till barnet du fått, är det inte till nattvaket, blöjbytena, ansvaret och de ekonomiska bekymren de gratulerar dig. De beklagar dig inte! Det är till kärleken de gratulerar dig. Det är till ditt nyvunna medlemskap i den exklusiva klubb av tidlös och gränslös kärlek, som vet svaret på frågan om livets mening. De gratulerar dig till Kärleken, och kärleken är livet, dess mening och dess mål.

 

Överallt ser du bekräftelsen. Föräldrar eller ej, professionella hjälpare eller bekanta – kärlekens stjärnstoft faller över dem alla, och de ler i lycka. Inför varje nyfött barn står omgivningen enad i en gemensam, genuin välvilja.

 

Kärleken till barnet är din personliga, men den är också en del av ett helt. Din kärlek till barnet föds när det rör vid dig med sitt trollspö, men den har också alltid funnits, så som livets mening alltid funnits.

 

Kärleken själv och livet självt är ett och detsamma: en enda stor själ. Strålande som en världsalltets väldiga stjärna lever den, härlig och oförstörbar.

Och alla känner igen den. Alla ler i lycka inför den själens eviga kärlek, ty den är god, vacker och ren, och den vill väl.

- Ur Barnaboken, Förord

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren