DET HÄR ÄR BERÄTTELSEN OM MITT ARBETE MED SOVA HELA NATTEN-KUREN, SKRIVEN FÖR 15 ÅR SEDAN NÄR JAG ÄNNU VAR UNG OCH STARK (NÅJA). HÅLL TILL GODO!

MED KRAMAR TILL ER ALLA OCH KÄRLEK TILL DE SMÅ BARNEN! ER ANNA.

 

Epilog från Gastsjön

På senare år har jag varannan vecka tagit emot två barn åt gången i åldrarna fem till elva månader. Äldre barn har jag i regel lärt sova på plats i deras hem, eftersom barn över året är starkt präglade på sin ”flock” och förvirras av att förlora både föräldrarna och hemmet ur sikte samtidigt – något att betänka, för övrigt, vid den i Sverige gängse, svårt för tidiga daghemsplaceringen.

(För undvikande av missförstånd: Som gammal utarbetad dam kan jag inte, hinner inte och orkar inte längre kura personligen och privat.)

Inför den första natten, som jag tar hand om ensam med modern i ett annat hus, förhör jag mig om barnets tillvaro sådan den sett ut hittills. Jag skaffar mig ett underlag för det schema jag gör upp under natten.

Barn och föräldrar som kommer till mig har fastnat i ett mönster där alla har lika negativa förväntningar, som de varje natt uppfyller åt sig själva och varandra. Det mönstret måste brytas.

Min lilla Sova hela natten-kur är ingen kortsiktig bananbantning (”Jag åt en banan, och så vägde jag mig, men jag hade inte alls gått ner i vikt!”). Den är en livsfilosofi. Man får beväpna sig med tveklös tilltro till både mig, barnet och sig själv. Sova hela natten-kuren hjälper inte bara barnet att sova något lite mindre eländigt än förut, vilket är vad föräldrarna som mest vågat hoppas på. Den förändrar livet.

Undantagslöst är barnen som kommer till mig kroniskt övertrötta. De är bleka och gnälliga, ofta tappert glada alldeles för korta stunder och nästan alltid sorgligt mörka under ögonen. Deras intresse är ganska svalt för både välling, puré och annan mat. De har tagit sig fram på sitt bröstsnuttande alla tider på dygnet. En del har haft för vana att vakna fem-sex gånger under en niotimmars natt, andra upp till över tjugofem. Rekordet innehade en liten åttamånadersbaby, som till sist vaknat och skrikit i panik 36 gånger! (Paniken tillstötte efter två veckors stenhårda försök med femminutersmetoden.) Hon brukade dia sin mamma tre gånger i timmen nätterna igenom.

Gemensamt för alla barn jag tagit emot här hemma är att de aldrig sovit sammanhängande i mer än två, högst tre timmar. Därmed har inte mödrarna det heller. Men mödrarna hade förhoppningsvis en kraftreserv att ta av från tiden innan barnet föddes. Barn som hela lilla livet, efter den första ”smekmånaden”, får för lite sömn, kommer aldrig åt att bygga upp några reserver överhuvudtaget. Deras tunna marginaler blir mer och mer fatalt nerslitna, och slutligen - efter åtta-nio månader, om inte förr - brukar föräldrarna, som tidigare mest bekymrat sig över sin egen sömnbrist och krackelerande tillvaro, inse att detta inte är bra för barnet.

De har alla vänt sig till BVC för att få hjälp och funnit den hjälpen såväl förvirrad som förvirrande. Man har förklarat för dem att alla barn är olika; alla har inte så stort sömnbehov; små barn tar sig själva den sömn de behöver; barnet är ovanligt socialt; det är så här att ha spädbarn; barnet hör hemma vid sin mammas bröst, etcetera. Alla har de fått papper på femminutersmetoden, prövat den men inte stått ut med barnets hysteriska skrikande. Somliga har ändå framhärdat och fått se hur den lilla sömn barnet faktiskt någorlunda pålitligt tog sig förut, förstörts också den. En del har hänvisats till spädbarnspsykolog, som inte kunnat hjälpa. (Man får minnas att de som verkligen fått hjälp naturligtvis inte kommit till mig.) Andra har blivit föreslagna ”rogivande droppar” åt barnet – neuroleptika, som är ungefär lika rogivande som narkos. Då har föräldrarna till sist slagit bakut. Man vill inte droga sitt späda barn.

”Mina” mammor får tala om hur de vill lägga natten, och även om ingen tror att de ska få se den drömmen gå i uppfyllelse, får de motivera sig. Vilka klockslag passar familjen? Vilka tendenser finns hos spädbarnet - morgontrött och kvällspigg eller tvärtom? För sedan ändrar vi nämligen ingenting i modern tid. Bara så kan det bli ordning i kaos: små barn måste tydligt få veta vad som gäller. Och jag försäkrar att det mesta med barn är mycket enklare än man tror, om man bara har ett mål för ögonen.

Vi räknar ut den sömn barnet har fått ihop sammanlagt per dygn förut och får fram förfärande fakta. En liten sjumånaders baby, som behöver ca 15 timmars sömn/dygn, har kanske fått klara sig på tio. En elvamånaders har kanske kommit upp i åtta-nio timmar sammanlagt, när det skulle ha varit 14. De allra flesta vuxna sover, eller behöver sova, ca åtta timmar per natt. Omsatt på dem skulle ”mina” spädbarns sömnmönster betyda fem timmars sömn, högst, alltså tre timmar för lite varje natt, i en obestämd evighet. Dessa fem timmars sömn skulle sedan inte vara sammanhängande utan splittras två, tre, fyra eller fler gånger av små kylskåpsräder, något litet TV-program, några varv myspys med nära och kära … Hur många vuxna skulle överleva det? Och hur länge?

Kvällsritualen tar sin början en timme före sängdags. Barnet badar, äter, skrattar, helst så att det kiknar – skrattet-till-go'nattet är väl så viktigt för barnets välbefinnande som vällingen eller bröstet. Barn på fem-sex månader läggs sedan på mage i flat liggvagn med ett vikt, omstoppat ”draglakan” av linne i stället för kudde. Så små barn ska ha andningslarm, och det får föräldrarna hyra eller köpa innan de kommer. Större barn läggs i spjälsäng, också där med ett draglakan som huvudgärd. Mamma med barnet på armen får bekanta sig med rummet en liten stund, släcka lampan, dra ner rullgardinen och öppna fönstret på glänt. Eventuell napp tar vi bort en gång för alla. Barnet glömmer den första natten.

Mamma får gå och jag lägger barnet tillrätta: lilla kroppen på mage, armarna upp, benen uträtade, huvudet åt sidan, tunt täcke eller filt över det hela. Sedan placerar jag ena handen över ryggen och ”buffar” med den andra i lilla rumpan med löst knuten näve, nerifrån och upp i lilla kroppens riktning, så att den får sig en rejäl skjuts för varje gång. På var fjärde buffning ger jag ett mjukt men stadigt, rytmiskt tryck över ryggen, och vid behov håller jag ett finger över nacken/huvudet samtidigt. Detta första besked i handling till ett litet barn som inte har en aning om vad som pågår, brukar ta sina modiga antingen 20 eller 45 minuter. Jag säger ingenting. Det här handlar om barnet och barnets sömn, inte om mig, om tröst eller om känslor överhuvudtaget. Buffandet gör snart den lilla kroppen helt avslappnad, vilket ju också är en förutsättning för att någon människa ska kunna sova.

 

 

Skrikandet avtar och upphör för att strax börja om igen; nya frågor följer (eller förnyade desamma) i form av skrik. Jag buffar inte hela tiden och inte på samma sätt. Ju starkare skrik, desto stadigare, rejälare och snabbare buffning; ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare. Så fort barnet både är stilla i kroppen och tyst, men i god tid innan det somnar, avrundar jag med ett mjukt, avslutande tryck över ryggen, reser mig och drar en rytmisk godnattramsa i vänlig, saklig ton, medan jag lämnar rummet. Ramsan serverar jag i ett svep på fyra stycken efter varandra, möjligen sex: en när jag går från sängen på väg ut genom dörren och de följande i dörrspringan utanför samt på väg bort.

Godnattramsan, som används enbart nattetid, men alltid då och alltid densamma, utlöser snart rena betingade reflexen hos barnet, som lägger sig platt på mage och somnar. Så långt når vi naturligtvis inte första natten, men oftast redan andra eller tredje. (Spädbarn sover enligt min erfarenhet oslagbart skönast på mage och ändrar sällan den sovställningen, när de väl fått korn på den.) Många föräldrar har tagit till sig min ramsa, som i all enkelhet lyder: ”Go'natti med sig, sovgott.” Den kan göras lätt och glad, betryggande och lugn, smeksam och söt, bestämd och småarg, ljus eller mörk, hög eller låg, sjungande eller tjatigt monoton - allt efter ”samtalets” natur. Som barnet frågar, så får det svar. Här upprättas en dialog med barnet.

Efter ramsan, som i början brukar framkalla förnyat skrikande, avlyssnar jag barnet noga. Mattas skrikandet gradvis av? I så fall är det att tolka som en reaktion på beskedet jag gav, och man kan inte förbjuda folk att reagera. Och bör inte göra det heller, ty små barns reaktioner ska överlag respekteras, inte tystas. Eller stegras det till förnyat oroliga, uppjagade ”frågor”? I så fall får jag ge förnyade svar - i form av betryggande påminnelser.

I det förra fallet väntar jag ytterligare och ger sedan en så kallad bekräftelseramsa, när barnet verkligen är helt tyst (men fortfarande innan det somnar). Den ramsan är lugn och fin och talar om för barnet att allt är bra och rätt, just så ska det vara, man ligger ner och somnar så gott, och man är inte ett dugg rädd för vargen, eftersom ingenting händer här annat än att man sover, i lugn och ro. Bekräftelseramsan får alltså bokstavligen sista ordet och är vad som ska följa barnet in i sömnen, just som en bekräftelse.

I det senare fallet ger jag, efter det första beskedet, så många betryggande påminnelser som någonsin behövs för att barnet ska känna sig övertygat om att jag klarar av att hålla vargen i schack. Jag lägger tillrätta igen, buffar igen, drar ramsan igen, lika många gånger som barnet frågar - och en gång till, tills bekräftelseramsan kan sätta nöjaktig punkt och barnet somna i ro.

Barn i barnvagn ”vagnar” jag enligt samma princip: lägger tillrätta enligt ovan och drar vagnen rytmiskt och snabbt fram och tillbaka med en rejäl knyck i varje riktning, så att den lilla kroppen genast slappnar av. Tekniken får man öva upp precis som ramsan, och minnas att all ängslig, frågande försiktighet, när man försöker ge ett handlingens (eller ordens) lugnande besked, omedelbart förstärker barnets oro. Då är det verkligen fara på färde! Ju starkare skrik ju starkare oro, och desto stadigare, rejälare och snabbare måste man vagna. Ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare behöver man vagna för att få barnet tyst. Och tyst ska barnet vara, avslappnat och lugnt. Det är hela tiden målet för alltsammans: små barn ska lugnas där de ligger så att de vågar somna tryggt. Jag slutar vagna med några små snabba skakningar i handtaget på vagnen, medan barnet fortfarande är vaket. Det stora genombrottet kommer när barnet inte längre förknippar insomnandet (eller tillfälliga små uppvaknanden senare, som barnet då självt tar hand om) med någon fara, som möjligen hotar.

Under natten vakar jag för att ögonblickligen kunna vara på plats och ge svar på allra första frågan, så fort barnet vaknar. Jag upprepar beskedet, påminner så många gånger som behövs och ger slutligen bekräftelseramsan, ända tills den tas emot med lugn. Första tolvtimmarsnatten (eller vad man nu har bestämt) kan de små barnen vakna oroliga både tio och tjugo gånger och ställa sina frågor i allt mellan en halv minut och en timme i stöten. Jag ger svar lika många gånger - och en gång till.

Andra natten brukar de små barnen sätta personligt rekord i sammanhängande sömn, även om det bara är fyra-fem timmar. Antalet gånger de vaknar och tiden de är vakna åt gången krymper med minst hälften.

Tredje natten krymper den lilla statistiken i sin tur till hälften. Nu sover det lilla barnet sammanhängande i sju-åtta-nio timmar, och den sammanlagda nattsömnen börjar närma sig den tänkta.

Fjärde tolvtimmarsnatten vaknar barnet inte många gånger – en eller två, tre eller ingen alls. Barnet tystnar genast på ramsan, även om hon eller han inte alltid somnar om med detsamma - särskilt inte under vargtimmen (sic!) på tidiga morgonkulan. Men barnet börjar känna sig tryggt, också och till och med då. Hon eller han börjar våga tro att vargen faktiskt inte kommer, och tillåter sig nu att njuta av att ligga ner så skönt. Vid det här laget har buffningen ersatts helt av godnattramsan i dess olika tonfall. I fortsättningen är buffningen att betrakta som kristilldelning. Och då vill det till att man inte har ”fastnat” med den, eftersom små barn kommer på mycket snart att det är väldigt trevligt att bli buffad – ungefär som man som vuxen skulle njuta stort av att bli masserad hela natten … men det var inte riktigt meningen! Även godnattramsan utanför dörren riskerar att bli till trevlig underhållning, om den goda modern eller fadern inte tänker sig för. Ramsan ska ge besked, påminnelse respektive bekräftelse och ingenting annat. Den ska inte hålla barnet vaket.

Schemat jag skisserar för dygnet bygger på att barnet ska ha tillräckligt med sömn och tillräckligt med mat. Jag börjar med nattsömnen, som vi kanske förlagt till 7-7. Även efter en lång natt blir små barn trötta efter ca två timmar. Där spikar vi en lur på 45 minuter eller 1,5 timme. Naturliga sömnrytmspass är exakt 5 min, 20 min, 45 min, 1,5 tim, 2 tim, efter vilka det är lätt att väcka den lilla, om han eller hon inte vaknar av sig själv. Äta bör folk i alla format göra med minst tre och en halv, högst fyra timmars mellanrum, från start till start, och från fem månaders ålder under högst trekvart åt gången. Jag lägger in fyra mål plus nattslurken i form av kvällsflaska och/eller bröst, som kommer sist inför läggningen och kan följa redan en timme på middagen. Tidiga eftermiddagen får sig så en middagslur inplanerad på 1,5 timme eller vad som passar, beroende på det sammanlagda sömnbehovet. En sex-sjumånaders baby behöver ca 15 timmars sömn, en sju-åtta månaders 14,5, en nio-tio-elvamånaders 14 och en ettåring 13,5.

På morgonen får ”mina” föräldrar göra stor, härlig sak av det strålande glada mötet på utsatt tid. Nu börjar en ny, underbar dag! Det ska vara kolossalt trevligt att vakna, lika trevligt som det snart blir att somna, bland annat just därför. Schemat ska hållas med högst en kvarts marginal åt båda hållen, så att man kan pricka in ”väckningen” medan barnet verkligen sover eller åtminstone är tyst (men inte om och när barnet skriker; då är det frågor och svar som gäller).

Under Sova hela natten-kuren genomgår de små barnen en metamorfos. De första två dagarna blir de så trötta som de verkligen är – en trötthet som naturens imperativ tidigare tvingat dem att sätta sig över. Hur mycket oro, stress och sömnbrist små barn än släpar på, måste de likafullt växa och utvecklas och lära och ta emot intryck med sinnena på högvarv, varje vaken minut. De kan inte ta sig någon mental vila. De får ingen ro för sin tvingande bestämning. När de nu äntligen börjar få den sömn de behöver och därmed sin mentala vila, blir tröttheten snart sunt sömnig. De gnuggar sig i ögonen och gäspar. Blekheten viker. De får rosor på kinderna.

På tredje dagen brukar matkrånglet ge med sig. Aptiten ökar. Lilla magen kan få en chock och bli hård. Vi laddar med katrinplommonpuré, en burk om dagen. Fasta måltider med tydlig början och tydligt slut – ”Tack för maten!” – underlättar livet. Klängigheten försvinner alltmer. Krafterna tilltar. Motoriken blir säkrare. Barnet ”pratar” med nya, förnöjsamma ljud, också från sängen ibland, och något vackrare finns inte att höra. Människan måtte ursprungligen ha börjat dagen med en sång!

Resan hit kunde vara väl så jobbig, medan samma resa åt andra hållet, på fjärde dagen, blir ett glatt och trevligt äventyr. Pappor som varit kvar hemma brukar utbrista, när de återser sitt barn: ”Det är ju en helt ny liten unge!” Snart formligen exploderar all möjlig utveckling. Hela familjen hamnar i en god cirkel, som blir lika självpåfyllande som någonsin den onda var. Och alla berörda förstår vad jag menar, när jag säger: Små barn ska njutas – och njuta själva.

Sova hela natten-kuren fortsätter med uppföljningsveckan hemma, som ska vara så lugn och enkel som möjligt. Då befäster sig rutinerna. Spridda rester av oron finns kvar: vargtimmen mellan 4 och 6 brukar vara seg att övervinna, vilket talar sitt tydliga språk. En eller två av dagslurarna söker ännu sin trygga form. Föräldrarna kan vara frestade att ändra på schemat innan det satt sig, men det vore lika förvirrande som att ändra på klockan innan barnet hunnit lära sig den. Barnet sover nu i eget rum, eller avskärmat i sängkammaren med ett mörkläggningsdraperi från golv till tak, eftersom föräldrarnas närvaro annars stör den lilla. Att barnet hör dem gör ingenting, tvärtom. Men att både se och känna av dem gör ungen tydligt orolig. Och/eller nyfiken, för all del!

Gammalt skräp kommer i dagen: diverse envisa åkommor, som hängt med i veckor eller månader, blommar ut och försvinner. I samma anda tar sig barnet ett återfall eller två i sin gamla eländiga överlevnadsångest, för att sedan ge den på båten. Ungen kan plötsligt bryta samman vid läggningen - nu är det slut på det roliga, och aldrig kommer det igen! Sedan inser barnet att det kommer mera roligt, i morgon, igen och igen … Tillvaron blir förutsägbar. Barnet somnar förnöjsamt. När ”mina” barn efter inalles en månads kur är så att säga färdiga, och överlevnadsångesten har vikt undan för verklig trygghet - den som barnen bär med sig i sig själva - händer det att de mitt under kvällsshowen kryper eller går till spjälsängen och ställer sig att titta vädjande på sina dagars ömma upphov: Lägg mig, tack! Föräldrarnas självkänsla och säkerhet växer i samma takt som barnets.

En månad efter kurens början har polletten ramlat ner över hela linjen. Barnet har blivit sin egen lilla klocka. Schemat ger säkerhet åt alla parter. Folk har ett trevligt liv, som låter sig planeras och njutas. Barnet kan förutse sina dagar och hälsar dem med glädje. Skrikandet är borta. Sova och äta kan man nu göra var som helst, bara schemat med sina fasta tider gäller. Den goda nattsömnen har kommit för att stanna. Självständigheten är massiv. Solstrålen i huset är inte bara en trygg liten människa; han eller hon är också en fri liten människa, och vem som helst kan se det.

Och barnet har fått breda marginaler. Nu betyder tandsprickningen inget obehag – bara att det kliar, så det är skönt att gnaga på en sockerfri fullkornsskorpa. Motståndskraften är på plats. Vad som än tar emot, blir det inte oöverstigligt påfrestande som förut, när den lilla ungen var så slut att nästan allting blev för mycket (vid den tiden mamma aldrig kom ur nattsärken och började gråta vid blotta tanken på en hjärtlig släktsammankomst eller en glad kväll på stan). Barnet tar inget extra för en ny tand, en släng av feber eller, för den delen, den krävande balansakten i att stå. Och gå. Själv. Utan att vingla på trötta, osäkra ben. Utvilad tycker man bara det är roligt att leva!

Och så ska det vara. Små barn ska vara frimodiga, lyckliga och glada. Livsglädjen finns i dem. Livslusten finns i dem. Människan, med sin förhållandevis klena konstitution, har inte överlevt som art för att hon varit svag, hjälplös eller beklagansvärd. Hon har inte gjort sig till herre över jorden för att det varit synd om henne. Hon har inte fötts för att duka under, utan för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen. Den starka vilja hos små barn som föräldrar kan få för sig att gnälla över, är anledningen till att de själva går omkring här på jorden.

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren