Idag tänkte jag publicera ett mycket inspirerande inlägg från forum. 


Om man läser i Internationella Sova Hela Natten boken så kan man läsa om "attityden av självklarhet/förhållningssättet". 

Vi som är "rådgivare" på forum får ofta frågan, hur ofta skall jag ramsa, hur mycket skall jag buffa, hur länge skall jag hålla en solfjäder m.m.? På detta finns ingen formel, för precis som det finns lika många barn finns lika många olika föräldrar. Det vi alltid tajar om massor är "attyden" eller det som SHN kallar för "attityden av självklarhet".

Det spelar ingen roll HUR rätt man följer boken om man inte har någon som helst attityd av självklarhet.



:idea: Som jag ser det så tillhandahåller SHN-kuren (AW) det förhållningssätt som i sin tur gör verktygen funktionsdugliga. Utan rätt förhållningssätt funkar inte verktygen. Med rätt förhållningssätt fungerar verktygen. Rik av erfarenhet så kan jag lugnt säga att så ÄR det :!: Det är känsla och attityd av självklarhet (förhållningssätt) som avgör hur man hanterar verktygen och hur kuren sedan i sin tur fungerar. Schema och verktyg utgör själva basen men det är förhållningssättet som får saker och ting att hända :D . Förhållningssättet är som bakpulvret i ett recept på sockerkaka :thumbsup: ! Utan bakpulver händer ingenting... Rik av erfarenhet där också... :roll::wink:

:idea: Varför jag lyckas få till det hela är inte för att jag är så jäkla bra på att ramsa i olika tonarter eller på "rätt" ställe eller håller på schemat till 100% :shock: . Nej - det handlar om att jag har en övergripande tro på mig själv, barnet, situationen och på sömnens betydelse för en bra förälder/barn-relation. Ja, hela familjerelationen :heart: . Alla behöver vi sömn för att fungera och kunna tänka/agera på ett vinnande sätt i vardagen. En god sömn är språngbrädan till att kunna se allt det som finns där ute som är meningen med Livet! Hjärnan behöver vila för att kunna ta in information. För säg mig den som kan släppa tanken på sömn när någon i familjen har sömnproblem… Alla vet hur dessa grubblerier mörklägger vardagen för de som befinner sig i situationen. Ja, det är bara att läsa på diverse forum där sömnbekymmer och dess hantering eller hopplöshet upptar SÅ mycket tid av ältande fram och tillbaka. Man vill ha en lösning men ser inte skogen för alla träden. Det är bara man själv som har förmågan att genom kunskap förändra en situation där barnet/föräldern (=sammanhanget) inte får den sömn det behöver. Inget av vad AW, jag eller vem som helst annan person än man själv säger kan förändra någons situation. Tänk vilken TILLGÅNG det är :heart: ! Man har ju det hela i sig och är således inte beroende av omgivningen eller experter för att förändra en situation! KAN SJÄLV - ett begrepp som varje 2-åring ger som budskap till omvärlden. Den känslan av egen förmåga tappar vi dock på vägen... Men med medvetenhet kan vi plocka upp den! Och nu vet du :P ! 

:idea: Mitt sätt att se på sömn som en grund för känsla av hanterbarhet och glädje i vardagen bidrar till att förhållningssättet jag har är likställt AW:s. Det innebär dock inte att jag ”gör som AW gör”. Jag är övertygad om att om Anna och jag skulle kura samma barn samtidigt så skulle vertygtsanvändandet vara olika. Både gällande tidpunkt för ingripande och sättet i själva verktygandet. Helt säkert :!: Men förhållningssättet skulle vara det samma och därför skulle vi lyckas lika väl båda två. Helt säkert det också :!:

:idea: Av den anledningen så är det ju alldeles självklart att man ska "modifiera" eller "köra en egen variant". En del vill slå på stora trumman och säga att ”jo, jag körde en egen variant” eller ”ja, jag kan ju inte hålla med om ALLT…” Då vill jag fråga mig hur det annars skulle gå till?! Något annat än att ”köra egna varianter” är otänkbart i min värld! Det kan enligt mitt sätt att se det inte bli på annat sätt - vi är inte alla AW eller Mammut som tur är :roll: (....och inte ens vi är oss själva alla dagar ) utan alla är ju sina egna personer. Vad SHN-kuren bygger på är att vi alla är olika - men mer lika än olika. Det är likheterna man tar fasta på när det gäller att förstå varandra i mellanmänskliga relationer. Som i Barnaboken och SHN-kuren t ex. Man ska ta in kunskapen som på olika sätt förmedlas och införliva den i sig själv - då blir kunskapen till egen visdom! Då blir förhållningssättet också rätt och man lyckas med att hjälpa sitt barn att sova skönt om natten. På sitt alldeles egna sätt med det alldeles unika barnet. En unik situation byggd på de mellanmänskliga likheter som vi inte får förbise i jakten på det unika hos alla. Den jakten gör oss oförmögna att se att vi har en påverkan och en möjlighet till förändring som gynnar sammanhanget familjen. Många som "går in i väggen" lever med just den känslan. Den är tärande. Genom att istället bejaka och se till likheterna kan det unika hos varje individ frodas :heart: ! 

:idea: Angående verktygen så är jag alldeles säker på att man kan få sitt barn att somna/somna om lugnt om man sjunger ”är du kär i mig ännu Klas-Göran” och hoppar 8 hoppsasteg baklänges med en röd och en grön gummistövel på fel fot ute på balkongen var 4:e minut :shock: - om man bara hade tilltro och ett vinnande samt självklart förhållningssätt till situationen, barnet och sig själv :D ! Absolutamente :!:

:idea: Därför ska man vara så påläst att man kan ta kunskapen till sig och förankra i sin egen personlighet samt att våga agera som egen person i kurens alla moment - inte en kopia av AW eller Mammut. Ni vet hur det är med dåliga kopior... :wink: Om jag kan, så kan jag lova att alla andra också kan - jag är bara en Mammut bland alla andra....

 

 

//Skribent: TorsMamma

 

 

DET HÄR ÄR BERÄTTELSEN OM MITT ARBETE MED SOVA HELA NATTEN-KUREN, SKRIVEN FÖR 15 ÅR SEDAN NÄR JAG ÄNNU VAR UNG OCH STARK (NÅJA). HÅLL TILL GODO!

MED KRAMAR TILL ER ALLA OCH KÄRLEK TILL DE SMÅ BARNEN! ER ANNA.

 

Epilog från Gastsjön

På senare år har jag varannan vecka tagit emot två barn åt gången i åldrarna fem till elva månader. Äldre barn har jag i regel lärt sova på plats i deras hem, eftersom barn över året är starkt präglade på sin ”flock” och förvirras av att förlora både föräldrarna och hemmet ur sikte samtidigt – något att betänka, för övrigt, vid den i Sverige gängse, svårt för tidiga daghemsplaceringen.

(För undvikande av missförstånd: Som gammal utarbetad dam kan jag inte, hinner inte och orkar inte längre kura personligen och privat.)

Inför den första natten, som jag tar hand om ensam med modern i ett annat hus, förhör jag mig om barnets tillvaro sådan den sett ut hittills. Jag skaffar mig ett underlag för det schema jag gör upp under natten.

Barn och föräldrar som kommer till mig har fastnat i ett mönster där alla har lika negativa förväntningar, som de varje natt uppfyller åt sig själva och varandra. Det mönstret måste brytas.

Min lilla Sova hela natten-kur är ingen kortsiktig bananbantning (”Jag åt en banan, och så vägde jag mig, men jag hade inte alls gått ner i vikt!”). Den är en livsfilosofi. Man får beväpna sig med tveklös tilltro till både mig, barnet och sig själv. Sova hela natten-kuren hjälper inte bara barnet att sova något lite mindre eländigt än förut, vilket är vad föräldrarna som mest vågat hoppas på. Den förändrar livet.

Undantagslöst är barnen som kommer till mig kroniskt övertrötta. De är bleka och gnälliga, ofta tappert glada alldeles för korta stunder och nästan alltid sorgligt mörka under ögonen. Deras intresse är ganska svalt för både välling, puré och annan mat. De har tagit sig fram på sitt bröstsnuttande alla tider på dygnet. En del har haft för vana att vakna fem-sex gånger under en niotimmars natt, andra upp till över tjugofem. Rekordet innehade en liten åttamånadersbaby, som till sist vaknat och skrikit i panik 36 gånger! (Paniken tillstötte efter två veckors stenhårda försök med femminutersmetoden.) Hon brukade dia sin mamma tre gånger i timmen nätterna igenom.

Gemensamt för alla barn jag tagit emot här hemma är att de aldrig sovit sammanhängande i mer än två, högst tre timmar. Därmed har inte mödrarna det heller. Men mödrarna hade förhoppningsvis en kraftreserv att ta av från tiden innan barnet föddes. Barn som hela lilla livet, efter den första ”smekmånaden”, får för lite sömn, kommer aldrig åt att bygga upp några reserver överhuvudtaget. Deras tunna marginaler blir mer och mer fatalt nerslitna, och slutligen - efter åtta-nio månader, om inte förr - brukar föräldrarna, som tidigare mest bekymrat sig över sin egen sömnbrist och krackelerande tillvaro, inse att detta inte är bra för barnet.

De har alla vänt sig till BVC för att få hjälp och funnit den hjälpen såväl förvirrad som förvirrande. Man har förklarat för dem att alla barn är olika; alla har inte så stort sömnbehov; små barn tar sig själva den sömn de behöver; barnet är ovanligt socialt; det är så här att ha spädbarn; barnet hör hemma vid sin mammas bröst, etcetera. Alla har de fått papper på femminutersmetoden, prövat den men inte stått ut med barnets hysteriska skrikande. Somliga har ändå framhärdat och fått se hur den lilla sömn barnet faktiskt någorlunda pålitligt tog sig förut, förstörts också den. En del har hänvisats till spädbarnspsykolog, som inte kunnat hjälpa. (Man får minnas att de som verkligen fått hjälp naturligtvis inte kommit till mig.) Andra har blivit föreslagna ”rogivande droppar” åt barnet – neuroleptika, som är ungefär lika rogivande som narkos. Då har föräldrarna till sist slagit bakut. Man vill inte droga sitt späda barn.

”Mina” mammor får tala om hur de vill lägga natten, och även om ingen tror att de ska få se den drömmen gå i uppfyllelse, får de motivera sig. Vilka klockslag passar familjen? Vilka tendenser finns hos spädbarnet - morgontrött och kvällspigg eller tvärtom? För sedan ändrar vi nämligen ingenting i modern tid. Bara så kan det bli ordning i kaos: små barn måste tydligt få veta vad som gäller. Och jag försäkrar att det mesta med barn är mycket enklare än man tror, om man bara har ett mål för ögonen.

Vi räknar ut den sömn barnet har fått ihop sammanlagt per dygn förut och får fram förfärande fakta. En liten sjumånaders baby, som behöver ca 15 timmars sömn/dygn, har kanske fått klara sig på tio. En elvamånaders har kanske kommit upp i åtta-nio timmar sammanlagt, när det skulle ha varit 14. De allra flesta vuxna sover, eller behöver sova, ca åtta timmar per natt. Omsatt på dem skulle ”mina” spädbarns sömnmönster betyda fem timmars sömn, högst, alltså tre timmar för lite varje natt, i en obestämd evighet. Dessa fem timmars sömn skulle sedan inte vara sammanhängande utan splittras två, tre, fyra eller fler gånger av små kylskåpsräder, något litet TV-program, några varv myspys med nära och kära … Hur många vuxna skulle överleva det? Och hur länge?

Kvällsritualen tar sin början en timme före sängdags. Barnet badar, äter, skrattar, helst så att det kiknar – skrattet-till-go'nattet är väl så viktigt för barnets välbefinnande som vällingen eller bröstet. Barn på fem-sex månader läggs sedan på mage i flat liggvagn med ett vikt, omstoppat ”draglakan” av linne i stället för kudde. Så små barn ska ha andningslarm, och det får föräldrarna hyra eller köpa innan de kommer. Större barn läggs i spjälsäng, också där med ett draglakan som huvudgärd. Mamma med barnet på armen får bekanta sig med rummet en liten stund, släcka lampan, dra ner rullgardinen och öppna fönstret på glänt. Eventuell napp tar vi bort en gång för alla. Barnet glömmer den första natten.

Mamma får gå och jag lägger barnet tillrätta: lilla kroppen på mage, armarna upp, benen uträtade, huvudet åt sidan, tunt täcke eller filt över det hela. Sedan placerar jag ena handen över ryggen och ”buffar” med den andra i lilla rumpan med löst knuten näve, nerifrån och upp i lilla kroppens riktning, så att den får sig en rejäl skjuts för varje gång. På var fjärde buffning ger jag ett mjukt men stadigt, rytmiskt tryck över ryggen, och vid behov håller jag ett finger över nacken/huvudet samtidigt. Detta första besked i handling till ett litet barn som inte har en aning om vad som pågår, brukar ta sina modiga antingen 20 eller 45 minuter. Jag säger ingenting. Det här handlar om barnet och barnets sömn, inte om mig, om tröst eller om känslor överhuvudtaget. Buffandet gör snart den lilla kroppen helt avslappnad, vilket ju också är en förutsättning för att någon människa ska kunna sova.

 

 

Skrikandet avtar och upphör för att strax börja om igen; nya frågor följer (eller förnyade desamma) i form av skrik. Jag buffar inte hela tiden och inte på samma sätt. Ju starkare skrik, desto stadigare, rejälare och snabbare buffning; ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare. Så fort barnet både är stilla i kroppen och tyst, men i god tid innan det somnar, avrundar jag med ett mjukt, avslutande tryck över ryggen, reser mig och drar en rytmisk godnattramsa i vänlig, saklig ton, medan jag lämnar rummet. Ramsan serverar jag i ett svep på fyra stycken efter varandra, möjligen sex: en när jag går från sängen på väg ut genom dörren och de följande i dörrspringan utanför samt på väg bort.

Godnattramsan, som används enbart nattetid, men alltid då och alltid densamma, utlöser snart rena betingade reflexen hos barnet, som lägger sig platt på mage och somnar. Så långt når vi naturligtvis inte första natten, men oftast redan andra eller tredje. (Spädbarn sover enligt min erfarenhet oslagbart skönast på mage och ändrar sällan den sovställningen, när de väl fått korn på den.) Många föräldrar har tagit till sig min ramsa, som i all enkelhet lyder: ”Go'natti med sig, sovgott.” Den kan göras lätt och glad, betryggande och lugn, smeksam och söt, bestämd och småarg, ljus eller mörk, hög eller låg, sjungande eller tjatigt monoton - allt efter ”samtalets” natur. Som barnet frågar, så får det svar. Här upprättas en dialog med barnet.

Efter ramsan, som i början brukar framkalla förnyat skrikande, avlyssnar jag barnet noga. Mattas skrikandet gradvis av? I så fall är det att tolka som en reaktion på beskedet jag gav, och man kan inte förbjuda folk att reagera. Och bör inte göra det heller, ty små barns reaktioner ska överlag respekteras, inte tystas. Eller stegras det till förnyat oroliga, uppjagade ”frågor”? I så fall får jag ge förnyade svar - i form av betryggande påminnelser.

I det förra fallet väntar jag ytterligare och ger sedan en så kallad bekräftelseramsa, när barnet verkligen är helt tyst (men fortfarande innan det somnar). Den ramsan är lugn och fin och talar om för barnet att allt är bra och rätt, just så ska det vara, man ligger ner och somnar så gott, och man är inte ett dugg rädd för vargen, eftersom ingenting händer här annat än att man sover, i lugn och ro. Bekräftelseramsan får alltså bokstavligen sista ordet och är vad som ska följa barnet in i sömnen, just som en bekräftelse.

I det senare fallet ger jag, efter det första beskedet, så många betryggande påminnelser som någonsin behövs för att barnet ska känna sig övertygat om att jag klarar av att hålla vargen i schack. Jag lägger tillrätta igen, buffar igen, drar ramsan igen, lika många gånger som barnet frågar - och en gång till, tills bekräftelseramsan kan sätta nöjaktig punkt och barnet somna i ro.

Barn i barnvagn ”vagnar” jag enligt samma princip: lägger tillrätta enligt ovan och drar vagnen rytmiskt och snabbt fram och tillbaka med en rejäl knyck i varje riktning, så att den lilla kroppen genast slappnar av. Tekniken får man öva upp precis som ramsan, och minnas att all ängslig, frågande försiktighet, när man försöker ge ett handlingens (eller ordens) lugnande besked, omedelbart förstärker barnets oro. Då är det verkligen fara på färde! Ju starkare skrik ju starkare oro, och desto stadigare, rejälare och snabbare måste man vagna. Ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare behöver man vagna för att få barnet tyst. Och tyst ska barnet vara, avslappnat och lugnt. Det är hela tiden målet för alltsammans: små barn ska lugnas där de ligger så att de vågar somna tryggt. Jag slutar vagna med några små snabba skakningar i handtaget på vagnen, medan barnet fortfarande är vaket. Det stora genombrottet kommer när barnet inte längre förknippar insomnandet (eller tillfälliga små uppvaknanden senare, som barnet då självt tar hand om) med någon fara, som möjligen hotar.

Under natten vakar jag för att ögonblickligen kunna vara på plats och ge svar på allra första frågan, så fort barnet vaknar. Jag upprepar beskedet, påminner så många gånger som behövs och ger slutligen bekräftelseramsan, ända tills den tas emot med lugn. Första tolvtimmarsnatten (eller vad man nu har bestämt) kan de små barnen vakna oroliga både tio och tjugo gånger och ställa sina frågor i allt mellan en halv minut och en timme i stöten. Jag ger svar lika många gånger - och en gång till.

Andra natten brukar de små barnen sätta personligt rekord i sammanhängande sömn, även om det bara är fyra-fem timmar. Antalet gånger de vaknar och tiden de är vakna åt gången krymper med minst hälften.

Tredje natten krymper den lilla statistiken i sin tur till hälften. Nu sover det lilla barnet sammanhängande i sju-åtta-nio timmar, och den sammanlagda nattsömnen börjar närma sig den tänkta.

Fjärde tolvtimmarsnatten vaknar barnet inte många gånger – en eller två, tre eller ingen alls. Barnet tystnar genast på ramsan, även om hon eller han inte alltid somnar om med detsamma - särskilt inte under vargtimmen (sic!) på tidiga morgonkulan. Men barnet börjar känna sig tryggt, också och till och med då. Hon eller han börjar våga tro att vargen faktiskt inte kommer, och tillåter sig nu att njuta av att ligga ner så skönt. Vid det här laget har buffningen ersatts helt av godnattramsan i dess olika tonfall. I fortsättningen är buffningen att betrakta som kristilldelning. Och då vill det till att man inte har ”fastnat” med den, eftersom små barn kommer på mycket snart att det är väldigt trevligt att bli buffad – ungefär som man som vuxen skulle njuta stort av att bli masserad hela natten … men det var inte riktigt meningen! Även godnattramsan utanför dörren riskerar att bli till trevlig underhållning, om den goda modern eller fadern inte tänker sig för. Ramsan ska ge besked, påminnelse respektive bekräftelse och ingenting annat. Den ska inte hålla barnet vaket.

Schemat jag skisserar för dygnet bygger på att barnet ska ha tillräckligt med sömn och tillräckligt med mat. Jag börjar med nattsömnen, som vi kanske förlagt till 7-7. Även efter en lång natt blir små barn trötta efter ca två timmar. Där spikar vi en lur på 45 minuter eller 1,5 timme. Naturliga sömnrytmspass är exakt 5 min, 20 min, 45 min, 1,5 tim, 2 tim, efter vilka det är lätt att väcka den lilla, om han eller hon inte vaknar av sig själv. Äta bör folk i alla format göra med minst tre och en halv, högst fyra timmars mellanrum, från start till start, och från fem månaders ålder under högst trekvart åt gången. Jag lägger in fyra mål plus nattslurken i form av kvällsflaska och/eller bröst, som kommer sist inför läggningen och kan följa redan en timme på middagen. Tidiga eftermiddagen får sig så en middagslur inplanerad på 1,5 timme eller vad som passar, beroende på det sammanlagda sömnbehovet. En sex-sjumånaders baby behöver ca 15 timmars sömn, en sju-åtta månaders 14,5, en nio-tio-elvamånaders 14 och en ettåring 13,5.

På morgonen får ”mina” föräldrar göra stor, härlig sak av det strålande glada mötet på utsatt tid. Nu börjar en ny, underbar dag! Det ska vara kolossalt trevligt att vakna, lika trevligt som det snart blir att somna, bland annat just därför. Schemat ska hållas med högst en kvarts marginal åt båda hållen, så att man kan pricka in ”väckningen” medan barnet verkligen sover eller åtminstone är tyst (men inte om och när barnet skriker; då är det frågor och svar som gäller).

Under Sova hela natten-kuren genomgår de små barnen en metamorfos. De första två dagarna blir de så trötta som de verkligen är – en trötthet som naturens imperativ tidigare tvingat dem att sätta sig över. Hur mycket oro, stress och sömnbrist små barn än släpar på, måste de likafullt växa och utvecklas och lära och ta emot intryck med sinnena på högvarv, varje vaken minut. De kan inte ta sig någon mental vila. De får ingen ro för sin tvingande bestämning. När de nu äntligen börjar få den sömn de behöver och därmed sin mentala vila, blir tröttheten snart sunt sömnig. De gnuggar sig i ögonen och gäspar. Blekheten viker. De får rosor på kinderna.

På tredje dagen brukar matkrånglet ge med sig. Aptiten ökar. Lilla magen kan få en chock och bli hård. Vi laddar med katrinplommonpuré, en burk om dagen. Fasta måltider med tydlig början och tydligt slut – ”Tack för maten!” – underlättar livet. Klängigheten försvinner alltmer. Krafterna tilltar. Motoriken blir säkrare. Barnet ”pratar” med nya, förnöjsamma ljud, också från sängen ibland, och något vackrare finns inte att höra. Människan måtte ursprungligen ha börjat dagen med en sång!

Resan hit kunde vara väl så jobbig, medan samma resa åt andra hållet, på fjärde dagen, blir ett glatt och trevligt äventyr. Pappor som varit kvar hemma brukar utbrista, när de återser sitt barn: ”Det är ju en helt ny liten unge!” Snart formligen exploderar all möjlig utveckling. Hela familjen hamnar i en god cirkel, som blir lika självpåfyllande som någonsin den onda var. Och alla berörda förstår vad jag menar, när jag säger: Små barn ska njutas – och njuta själva.

Sova hela natten-kuren fortsätter med uppföljningsveckan hemma, som ska vara så lugn och enkel som möjligt. Då befäster sig rutinerna. Spridda rester av oron finns kvar: vargtimmen mellan 4 och 6 brukar vara seg att övervinna, vilket talar sitt tydliga språk. En eller två av dagslurarna söker ännu sin trygga form. Föräldrarna kan vara frestade att ändra på schemat innan det satt sig, men det vore lika förvirrande som att ändra på klockan innan barnet hunnit lära sig den. Barnet sover nu i eget rum, eller avskärmat i sängkammaren med ett mörkläggningsdraperi från golv till tak, eftersom föräldrarnas närvaro annars stör den lilla. Att barnet hör dem gör ingenting, tvärtom. Men att både se och känna av dem gör ungen tydligt orolig. Och/eller nyfiken, för all del!

Gammalt skräp kommer i dagen: diverse envisa åkommor, som hängt med i veckor eller månader, blommar ut och försvinner. I samma anda tar sig barnet ett återfall eller två i sin gamla eländiga överlevnadsångest, för att sedan ge den på båten. Ungen kan plötsligt bryta samman vid läggningen - nu är det slut på det roliga, och aldrig kommer det igen! Sedan inser barnet att det kommer mera roligt, i morgon, igen och igen … Tillvaron blir förutsägbar. Barnet somnar förnöjsamt. När ”mina” barn efter inalles en månads kur är så att säga färdiga, och överlevnadsångesten har vikt undan för verklig trygghet - den som barnen bär med sig i sig själva - händer det att de mitt under kvällsshowen kryper eller går till spjälsängen och ställer sig att titta vädjande på sina dagars ömma upphov: Lägg mig, tack! Föräldrarnas självkänsla och säkerhet växer i samma takt som barnets.

En månad efter kurens början har polletten ramlat ner över hela linjen. Barnet har blivit sin egen lilla klocka. Schemat ger säkerhet åt alla parter. Folk har ett trevligt liv, som låter sig planeras och njutas. Barnet kan förutse sina dagar och hälsar dem med glädje. Skrikandet är borta. Sova och äta kan man nu göra var som helst, bara schemat med sina fasta tider gäller. Den goda nattsömnen har kommit för att stanna. Självständigheten är massiv. Solstrålen i huset är inte bara en trygg liten människa; han eller hon är också en fri liten människa, och vem som helst kan se det.

Och barnet har fått breda marginaler. Nu betyder tandsprickningen inget obehag – bara att det kliar, så det är skönt att gnaga på en sockerfri fullkornsskorpa. Motståndskraften är på plats. Vad som än tar emot, blir det inte oöverstigligt påfrestande som förut, när den lilla ungen var så slut att nästan allting blev för mycket (vid den tiden mamma aldrig kom ur nattsärken och började gråta vid blotta tanken på en hjärtlig släktsammankomst eller en glad kväll på stan). Barnet tar inget extra för en ny tand, en släng av feber eller, för den delen, den krävande balansakten i att stå. Och gå. Själv. Utan att vingla på trötta, osäkra ben. Utvilad tycker man bara det är roligt att leva!

Och så ska det vara. Små barn ska vara frimodiga, lyckliga och glada. Livsglädjen finns i dem. Livslusten finns i dem. Människan, med sin förhållandevis klena konstitution, har inte överlevt som art för att hon varit svag, hjälplös eller beklagansvärd. Hon har inte gjort sig till herre över jorden för att det varit synd om henne. Hon har inte fötts för att duka under, utan för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen. Den starka vilja hos små barn som föräldrar kan få för sig att gnälla över, är anledningen till att de själva går omkring här på jorden.

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren

 

 

 

"Hej Anna! Jag var hos dig i Gastsjön 2010 med min då 5 månader gamla X. Han var mitt 2a barn. Om 3 veckor väntar vi vårt fjärde. Hade inte gått utan Barnaboken! Hälsningar Susanna"

 

Varje barn föds med ett trollspö i handen.

”Min dotter ger mitt liv mening”, berättar en känd skådespelerska i en tidning.

Hänfört beskriver hon hur detta att bli mamma var det bästa som hänt henne.

 

”Det är så otroligt fantastiskt. Men blir så osjälvisk. Plötsligt är det en annan människa som har prioritet. Jag har svårt att tänka mig att jag haft ett liv utan henne.”

 

Visst hade hon hört av vänner att det var fantastiskt att få barn – att det var den ultimata kärleken. Ändå var det först när hon själv blev mor som hon förstod det. ”Det är verkligen det här som är meningen med livet.”

Det är stora ord, och egentligen borde de vara häpnadsväckande. Meningen med livet? I alla tider har människan sökt meningen med livet. Skulle svaret alltså legat så snubblande nära hela tiden? De flesta människor är ju, eller blir, föräldrar. Skulle världen vara full med folk som vet meningen med livet, och varför säger de i så fall ingenting?

 

Det gör de. De allra flesta föräldrar i denna värld, med så få undantag att de knappt kan räknas, är utan att blinka beredda att vittna om samma sak: att få barn är fantastiskt, helt förändrande, allt omvälvande. Det är obeskrivligt stort; det är verkligen livets mening.

Det är bara det att denna livets mening måste upplevas personligen. Den går inte att förmedla, inte att förklara. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn, om man inte har några själv.

 

Föräldrar talar sig lyriska om lilla Lisas första, hjärteknipande leende och om lilla Kalles fantastiska träffsäkerhet: tänk att han lyckades sätta fingret rakt i ögat på hunden! Man lyssnar och ler i föräldrarnas glädje, men man förstår inte miraklet. Och man tänker kanhända, om sanningen ska fram, att så där fjompig skulle man minsann själv inte bli, om man fick barn. Aldrig!

 

Fjompig är bara förnamnet. Släktnamnet stavas Lycka.

Man förstår inte, därför att man inte känner vad alla dessa föräldrar känner. Man kan inte känna det förrän man står där själv och håller sitt eget lilla barn i famnen.

Känslor går inte att översätta till ord och tanke. Alla som uppfylls av starka känslor vill så gärna berätta, men hur ambitiöst och vackert de än försöker, kan tankens översättning aldrig göra rättvisa åt känslans originalspråk. Känslan låter sig inte beskrivas, inte dissekeras. Känslan låter sig inte förstås utifrån intellektet.

 

- Det är alltså känslan, inte tanken, som sitter inne med svaret på den eviga frågan om livets mening.

- Vad för känsla?

- Kärleken.

 

 

Varje barn föds med ett trollspö i handen. När det trollspöet rör vid dig, faller kärlekens stjärnstoft över dig. Ja, det formligen regnar över dig, om du bara är tillräckligt nära. Hela du blir täckt av det. Du blir till en enda stor känsla av kärlek.

 

Det är stoft från en stjärna som redan fanns. Du blir till ett återsken av den stora Kärlekens stjärna, som lyser över hela jorden, över hela mänskligheten. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där, så länge det finns liv på jorden. Så länge det föds barn på jorden, kommer den att fortsätta strö sitt stjärnstoft över människornas hjärtan.

 

Kärleken är evig. Människan är det inte. Kärleken är oförstörbar.

 

När barnet lyfter sitt trollspö och kärlekens stjärnstoft faller över dig, känner du plötsligt att den insikt som drabbar dig – som måste vara din egen, för att du ska kunna förstå att detta är meningen med livet – inte är din ensam. Vart du ser, finns det människor som delar den med dig. De kunde inte förklara för dig, innan du var i stånd att förstå, och du var inte i stånd att förstå, förrän du förstod själv.

 

Plötsligt och äntligen är den kärlek, som måste vara din egen, något du också har gemensamt med hela mänskligheten: med alla dem som upplevt och upplever nåden att få älska. De känner igen kärleken i dig, liksom du känner igen kärleken i dem. Plötsligt talar ni alla ett gemensamt själarnas språk.

 

När folk gratulerar dig till barnet du fått, är det inte till nattvaket, blöjbytena, ansvaret och de ekonomiska bekymren de gratulerar dig. De beklagar dig inte! Det är till kärleken de gratulerar dig. Det är till ditt nyvunna medlemskap i den exklusiva klubb av tidlös och gränslös kärlek, som vet svaret på frågan om livets mening. De gratulerar dig till Kärleken, och kärleken är livet, dess mening och dess mål.

 

Överallt ser du bekräftelsen. Föräldrar eller ej, professionella hjälpare eller bekanta – kärlekens stjärnstoft faller över dem alla, och de ler i lycka. Inför varje nyfött barn står omgivningen enad i en gemensam, genuin välvilja.

 

Kärleken till barnet är din personliga, men den är också en del av ett helt. Din kärlek till barnet föds när det rör vid dig med sitt trollspö, men den har också alltid funnits, så som livets mening alltid funnits.

 

Kärleken själv och livet självt är ett och detsamma: en enda stor själ. Strålande som en världsalltets väldiga stjärna lever den, härlig och oförstörbar.

Och alla känner igen den. Alla ler i lycka inför den själens eviga kärlek, ty den är god, vacker och ren, och den vill väl.

- Ur Barnaboken, Förord

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren

 

 

En dag blev jag kontaktad av en Mamma som ville ha hjälp med sin son som inte sov bra. Mamman var trött och på bristningsgränsen, så var även pappa.

Mamma var ute och gick med vagnen med sonen i mest hela dagarna i hopp om att han skulle sova, så fort vagnen stannade så vaknade han.

Jag blev inkallad att vara hos familjen i 4 dagar och 3 nätter för att stötta, implementera och hjälpa denna härliga familj få en trevligare tillvaro och familjeharmoni.

Så här skriver pappan själv på sin blogg om kurningen:

 

Anna Wahlgrens "Sova hela natten"-metod är omtalad och framförallt hyllad. Sonen har sovit i fyratimmarspass på nätterna (helt okej) men haft problem med sömnen på dagarna. Sista två veckorna har han därmed varit lite gnälligare än vanligt. Detta ledde till att jag & Frugan® köpte boken om Sova hela natten-metoden och har pluggat varenda liten bokstav den senaste månaden. Igår drog vi igång kuren (med grym assistans) och endast efter 24 timmar känns det väldigt förhoppningsfullt. Sonen sov sin första 11-timmarsnatt (utan matpauser) direkt (magiskt!) och idag har han sovit mer på dagen tack vare Annas tjuvknep än vad han gjort på väldigt länge... Vi har tio dagar kvar nu innan metoden tydligen ska sitta som berget, ser fram emot det.

 

 

 

51

 

Redan efter första dygnet hade jag och sötnosen hittat varandra, jag tog första natten själv för att vid andra natten introducera pappa.
Mamma som trodde hon inte hade den "attityd" som krävs för detta visade sig ha en alldeles utmärkt attyd och fick sin son att sova förträffligt numera både dag som natt, pappa fick jobba lite extra på det där med "ramsan" och hur man använder olika tonlägen, lyssnar och går vidare.
Att lära sig "lyssna" på sitt barn är verkligen en talang måste jag säga, det är verkligen inte lätt. Det är också detta vi pratar om så väldigt mycket på forum.

Ett exempel på just detta var denna gosse ett härligt bevis på! Jag märkte redan första natten att om jag lyssnade och märkte hur han svarade på saker jag gjortde, ett exempel på detta var att när han började skrika och jag kom närmare dörren och han hörde mina steg, så tystnade han för att se om jag nu kommer in och buffar lite till? Dvs. han lärde sig fort att "buffning" var skönt, och första natten när man skriker kommer ju någon in och buffar så där härligt. Mot slutet av första natten så märkte jag att han slutade så fort jag tog i handtaget och skulle in, vad gör jag då?

Jo, jag vände så klart och gick ut med en härligt hurtig ramsa.

Natt två fick pappa ta över och vi övade ramsning hela den natten! Sonen lyssnade och svarade. På dagarna räckte det med att vi bankade till hårt på handtaget på vagnen (som hade ett tunt skynke över) så tystnade han och sen en ramsa.

 

Sonen har två tänder sen en dryg månad tillbaka och nu kommer nummer tre. Han sover lite sämre, dreglar mer och biter på allt (precis allt) som han kommer över. Nu, såhär två månader och två veckor efter det att vi drog igång Anna Wahlgrens "Sova hela natten"-metod och i och med detta lärde sig sonen att sova på fasta tider, i eget rum, i egen säng - har livet som förälder varit så pass fenomenalt att jag inte skulle kunna tänka mig ett föräldraskap utan. Sonen mår toppenbra av fasta tider/rutiner och har verkligen börjat njuta av att sova, äntligen. Han sover 15 timmar per dygn (totalt) och behöver aldrig vara trött/gnällig en enda sekund. Och det: Hade jag aldrig trott var möjligt för tre månader sedan.

 

Det mest fantastiska med denna historia är att mamman sa hela tiden när jag var där att det kommer dröja länge innan gossen får ett syskon, men döm om min förvåning när det bara gått några få månader och jag får höra att lille gossen nu skall få ett syskon! Det är inte svårt att förstå hur man vill ha flera barn när livet blir så som Petter skriver på sin blogg om hur det nu är i deras vardag.

 

 

Sonen är 13 månader gammal och redan min chef. Eller chef - Jag är hans slavSlav-Pappa® anmäler sig varje morgon, ställer upp på allt och gör som han blir tillsagd. Bara. Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi trott att jag (så snabbt dessutom) skulle hamna här. Jag trodde att jag skulle vara kompromisslös i min fasthet och konsekvens som förälder. Pedagogisk och sträng. Jo hej-du. Jag är rena rama sillmjölken jag. Som gör precis som han blir tillsagd. Sonen pekar på saker han vill att pappa ska öppna/stänga/värma/peta på/hämta/kasta/lyfta och då gör pappa som han blir tillsagd. Det funkar inte skitbra den här strategin kan jag säga då jag inom loppet av ett år mest troligt kommer att bo i garaget, fastkedjad och endast utfodrad med hårdbröd/vatten.

Med det sagt kände jag att jag ville recensera Anna Wahlgren-metoden "Sova hela natten" som vi (efter att ha köpt hennes bok) gav oss på för ganska precis åtta månader sedan. Sonen sov vid det laget dåligt, oroligt. Han var bevisligen otrygg i sängen och ville inte heller sova särskilt mycket i vagnen. Han var naturligtvis kroniskt trött och ledsen. Jag/Frun började efter 4-5 månader känna oss som urkramade, bättre begagnade disktrasor. Metoden i boken lät lite för bra för att vara sann, såklart, men vi var båda överens om att vi åtminstone kunde ge det en chans.

Det tog 11 dygn att på riktigt komma in i metoden, det tog Sonen 11 dygn att vänja sig vid tanken på att tryggheten fanns i hans säng. Att sova var en belöning snarare än ett straff som skulle framkalla ångest. Sängen blev snabbt hans koja, hans räddning. Och efter 11 dygn sov sonen 13 timmar i sträck, utan midnattsmatningar och vakna skrikattacker mot morgonkvisten. 13 timmar i sträck, varje natt. Detta har såklart inneburit att jag och Frugan® fått sova mer de senaste åtta månaderna än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att vara småbarnsförälder har tack vare Sova hela natten-metoden inte inneburit kronisk sömnbrist för vår del. Snarare tvärtom.

Och den där oavbrutna, djupa, sköna, trygga sömnen på 13 timmar per natt har gjort sonen till ett mycket glad liten kille. Han var i och för sig ledsen där ett tag när det skulle ploppa upp gaddar men bortsett från det är det enbart leenden och skratt, upptäckarlusta och nyfikenhet.

 

Jag har fått äran att hjälpa flera tusen mammor och pappor för att inte säga barn på sin väg till bättre sömn och det är alltid lika roligt och underbar när man får höra hur ett barn får den goda sömnen, sover tyggt och är glada och frodas som sig bör.

Jag avsutar detta blogginlägg med ett citat från Anna Wahglren: "Små barn skall njutas - och njuta själva!"

 

Källhänvisning:

https://www.gamereactor.se/blogs/Petter/862194/Sova+hela+nattenmetoden/

https://www.gamereactor.se/blogs/Petter/877633/Sova+Hela+Natten/

https://www.gamereactor.se/blogs/Petter/919333/Sova+hela+nattenmetoden/

 

 

//Skribent: TorsMamma

 

 

Ur kapitlet "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" i Barnaboken. Det är precis 40 år sedan jag skrev den texten...

Hälsningar från er Anna!

 

En människa, stor eller liten, måste behövas.

 

Att behövas innebär inte bara, eller ens i första hand enligt min mening, att vara känslomässigt behövd.

 

Att behövas är att ha en uppgift. Det är att ingå i ett sammanhang. Det är att ha en funktion att fylla, där ens insatser betyder något för andra. Det är att inför sig själv kunna säga: De andra klarar sig sämre utan mig.

 

Utan att behövas, på ett konkret och för henne själv bevisbart sätt, kan människan inte uppleva någon djupare mening med sitt liv.

 

Kärleken lindrar meningslösheten, men kärleken kan inte fullt ut – eller ens särskilt långt – kompensera den.

 

För om så tio människor skulle omge dig dagarna i ända och oavbrutet betyga dig sin kärlek, omfamna dig, lyssna till dig, smeka dig och bedyra att de älskade dig, skulle det ändå inte vara tillräckligt. Du skulle antagligen inte ens tro dem. Du måste kunna peka på något du bevisligen uträttar, stort eller litet, viktigt eller förhållandevis betydelselöst, men som går utanför dig själv: ”Jag behövs. Jag ingår i ett sammanhang. Man skulle klara sig sämre utan mig.” (Oavsett om man älskar mig eller inte!)

 

Barn behövs inte, och gamla inte heller, i ett samhälle som skilt familjen från produktionen. Gamla står på undantag, barn på tillväxt.

 

Varje dag försöker ett barn ta sitt liv i Sverige. Varje vecka lyckas ett barn.

 

Också bland gamla människor har självmorden ökat starkt.

 

Är det bristen på kärlek, som driver dessa barn till en död för egen hand?

 

Det finns inga enkla svar. Men jag tror det starkaste svaret av alla är meningslösheten.

 

Storebrors skuldbemängda kärleksevangelium luktar kompensation.  I den kortsiktiga lönsamhetens namn har han skapat ett samhälle, där barn inte behövs och inte får behövas.

 

Barn liksom gamla och övriga icke produktiva förvisas kategoriskt från all social delaktighet, och inte med beklagande utan med ideologiskt uppmuntrande tillrop.

 

Om ett par barn till exempel rings sjuka till dagis en morgon, blir personalens reaktion: ”Skönt, då blir det två färre.” Den reaktionen visar inte att personalen är elak, likgiltig för barn eller olämplig i sitt arbete. Den visar bara att barnen inte behövs på daghemmet.

 

Vore det så att de behövdes, skulle reaktionen bli den motsatta: ”Om två är borta, hur ska det då gå för oss andra?”

 

Man klarar sig sämre utan mig är alltså ingenting dessa barn kan säga sig – vilket inte utesluter att de kan ha kul på dagis, men det är något annat än att behövas.

 

I den industrialiserade världen har en barndom, unik i världshistorien, sett dagens ljus.

 

Vuxna gästspelar i barnens värld, när de vuxna kan och vill, i stället för att ta in barnen i sin egen värld, när barnen kan och vill.

 

Detta är omvända världen.

 

 

//Skribent: Anna Wahlgren