Standardmodellen

Standardmodellen tillfredsställer det nyfödda barnets samtliga allmänmänskliga behov vid varje mål under dagen och på natten barnets basbehov.

Som nyfött räknas ett barn under smekmånaden, fram till och med tredje levnadsveckan, under vilken den så kallade egentliga födelsen inträffar.

Dag: fyra stora mål om ca 1,5 tim vardera, följt av 2,5 tim sömn. Rättesnöret för dagsprogrammet är alltså 1,5 – 2,5.

Natt: två nattmål om ca 20 min vardera. Med Standardmodellen infaller nattmålen i regel kring kl 01 och kl 04.

I och med den egentliga födelsen, vid ca tre veckor, ökas vakentiden respektive minskas sovpassen med ca en halvtimme. Rättesnöret för dagsprogrammet blir nu 2-2. Den nytillkomna vakentiden bjuder (passiv) social delaktighet. Den lilla äter som förut inom 1,5 tim, läggs vaken och somnar själv. Någon sista knockout-slurk ges inte mer.

Vid en månad slopas det tidiga nattmålet, och barnet ges sex timmars sammanhängande natt (22-04 är vanligt). För dagarna börjar nu fasta rutiner låta sig skönjas efter barnets noga noterade tendenser. Ungefärliga tider för ett månadsgammalt barn kan vara dessa – med reservation för att Standardmodellen beskriver en metod, inte ett slaviskt tidsschema:

8.00-9.00: mat och vaken 1 timme. Bröst x2 eller x3 med byte och umgänge enligt Standardmodellen.
9.00-11.30: sova 2,5 timmar.
11.30-13.00: mat och vaken 1,5 timme.
13.00-15.30: sova 2,5 timmar.
15.30-17.30: mat och vaken 2 timmar.
17.30-19.30: sova 2 timmar.
19.30-22.30: mat och vaken 3 timmar med avbrott för 20-minuterslur vid det övertrötta kvällstrasslet. Bad, mat, bröst och flaska.
22.30-4.30: sova natt 6 timmar
4.30-4.50: nattmål (i dunkel utan prat, bröst x2 eller flaska, ev. med snabbt byte emellan), 20 minuter.
4.50-8.00: sova 3 timmar till.

Vid två månader dras dagens sista, sena mål ihop med det tidigare kvällsmålet. Natten blir nu åtta timmar lång (20-04 är vanligt). Ett noga genomtänkt schema spikas för hela dygnet med en kvarts marginal åt båda hållen, inte mer.

Jag brukar betrakta de första två månaderna efter förlossningen som ett slags förlängd graviditet. Det kan vara praktiskt att se det så. Du hemfaller inte åt missuppfattningen att allting ska fortsätta vara i evighet så som det är nu.

Det tar ungefär två månader för amningen att fungera gnisselfritt (om problem alls uppstår, vilket de inte behöver göra).

Det tar ungefär två månader innan kroppen börjar likna någonting och du känner dig någorlunda som en människa, psykiskt, efter den omstörtande förlossningen.

Det tar, inte minst, två månader innan du har ett regelbundet schema att sköta barnet efter, vilket låter tillvaron ta form och ge rum åt annat.

Efter två månader är också det lilla barnet överens med mycket som tidigare var en gåta. Hon eller han känner sin kropps funktioner – eller är i varje fall van vid dem. Hon är förtrogen med omgivningen. Har hon fått all mat hon behöver och lite till, är överlevnadsångesten stillad, och hon vågar tro att hon ska klara livhanken. Hon börjar på allvar kunna kosta på sig att ha trevligt, och hon låter sig tryggt inlemmas i den vardag som är din under de villkor som gäller för dig (”flocken”).

Men vägen dit fram, till tvåmånadersgränsen, kan vara slingrande ibland. För att du då lugnt och fint ska kunna ta dagen som den kommer, utan att tro att eventuella svårigheter ska förbli, kan det underlätta att se första tiden som en förlängning av havandeskapet. Så kan du också låta första månaden nu verkligen vara en smekmånad, fylld av njutning och glädje!

Utgå alltid från att ett nyfött barn som skriker behöver mat!

Säkert har du sett ett litet fågelbo, fullt av jämmerligt pipande ungar. Föräldrarna jobbar som slavar för att förse dem med mat. Och knappt har ungarna svalt, förrän de börjar pipa igen. Det ligger ångest i deras skrik. Det är överlevnadsångest. På samma sätt torteras det nyfödda människobarnet av överlevnadsångest. Ingenting lindrar den ångesten utom mat. Hur mycket du än tröstar och vaggar och vyssjar och sjunger och bär, hjälper det ändå inte. Precis som fågelungarna i boet måste nyfödda människoungar ha mat, innan de kan ta till sig några andra av detta livets godsaker.

Inga barn föds med kolik. Kolik är icke lindrad överlevnadsångest. Botemedlet heter mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat.

Under smekmånaden är det hela tiden barnet som bestämmer (inom ramen för Standardmodellen; se nedan). Den lilla ska mat så fort hon vaknar, dvs. så fort hon börjar skrika, ögonblickligen.

Nyfödda vaknar ofta till utan att för den skull vara hungriga – då ”säger” de ingenting och ska förstås inte tas upp.

Omvänt gör de ofta långa andningsuppehåll – upp till 40 sekunder – i sömnen, eftersom andningen inte går automatiskt de första månaderna. Därför ett så kallat andningslarm eller apnélarm, som dygnet om avläser barnets andning, en säkerhetsåtgärd som bör vidtas först av allt, redan på BB och oavsett sovställning.

Standardmodellen dag:

1. Mat från ena bröstet, utan avbrott, ända tills barnet bryter. Rap.
2. Mera mat från samma bröst, med tålmodigt trugande, ända tills barnet omöjligtvis kan förmås äta mer.
3. Skötning
4. Umgänge
5. Påfyllning ur det andra bröstet, ända tills barnet bryter. Rap.
6. Insomningsslurk,också från bröst nummer två.
7. Sova.

1. När du sätter dig i en skön fåtölj för att amma, får du försöka hitta en ställning där axel och arm är avspända. Du behöver stöd för din arm under barnet, och barnet behöver stöd för sitt tunga huvud och sin svaga rygg. Lägg barnets ena arm neråt ryggen på dig, under din arm, och håll barnets fria lilla hand med ditt finger. Tratta in så mycket som möjligt av vårtgården i lilla munnen. Ha en amningstrasa modell Snutten i beredskap, för nu blir det läckage!
   
   Stör inte barnet under ätandet. Du kan smågunga lite med barnet i famnen om det känns naturligt, och söker den lilla din blick, svarar du förstås med ett leende. Men du behöver ingenting säga, och du bör inte byta ställning eller härja med barnet på annat vis under diandet.
   
   Det här tar tid, och du är ingen dålig mor om du läser under tiden, pratar med någon (utan att se på barnet) eller tittar på TV. Men låt inte barnet somna! Varje gång den lilla stannar av i sugandet, rör litegrann med bröstvårtan i hennes mun så stimulerar du henne att äta igen. Du kan också dra bröstvårtan sakta mot dig, som om du tänkte dra ut den. Förhoppningsvis sätter barnet då ny fart.
   
   Låt den lilla äta tills hon absolut inte kan ta mer. Rapa henne då mot axeln. Dangla upp henne som en liten säck potatis och håll ett stadigt tag över lilla ryggen medan du med löst knuten hand ”buffar” henne i lilla rumpan, nerifrån och uppåt.
   
   Många små älsklingar behagar somna som stenar efter denna första portion. Låt dig inte bedras! Skulle du lägga den lilla att sova nu, skulle hon vakna efter en halvtimme. Eller en kvart. Eller fem minuter. Försök alltså undvika att hon somnar in djupt. Efter rapen kan du lägga henne på rygg på bordet framför dig. Inga nyfödda tycker om att ligga platt på rygg på hårt underlag. Endast fullständigt proppmätta små älsklingar sover vidare så. Övriga vaknar inom kort.
   
2. Servera nu nästa portion, fortfarande ur samma bröst. Nu går det inte ner lika mycket, men det är värdefulla, feta droppar. Avbryt inte när barnet suger tomt. Barnet suger fram nästa omgång. Truga!
   
   Rapen efteråt kan bli trög. Gå runt med barnet och buffa stadigt i lilla stjärten, underifrån. Men inte sova nu!
   
3. Lägg nu den lilla framför dig och börja klä av. Rummet ska vara varmt och dragfritt och dina händer varma. Skötningen är skönast på en mjuk filt. Byt blöja, tvätta och sköt med säkra, stadiga tag! Alla nyfödda har en instinktiv skräck för att falla. De ”vet” att det är ute med dem om de faller till marken: antingen fryser de ihjäl eller svälter ihjäl – om inte vargen hinner ta dem först. Lösa och osäkra, alltför försiktiga grepp gör dem därför omedelbart nervösa.
   
   Stillna när barnet sträcker på sig. Inte lyfta eller vända en nyfödd som sträcker på kroppen. Vänta! Respektera också barnets koncentration, den inåtvända, egna, gåtfulla, som plötsligt (och ofta) tycks få världen att stå stilla.
   
   Klä barnet med säkra händer, fint och slätt. Sockor behövs; blodcirkulationen är inte ”färdig” än.
   
   För att få ett stadigt och lätthanterligt litet paket inför umgänget, ta en babybomullsfilt och vik ner en tredjedel eller lite mer. Lägg den vikta filten slätt över barnets mage ända uppe vid armhålorna, så att en kortare bit filt är på ena sidan och en lång på den andra. Lyft barnet i fötterna och för in den kortare änden under ryggen på den lilla, så att den sticker fram på andra sidan. Dra åt änden över magen och håll den fäst där med handen, under resten av filten. Linda sedan den längre sidan av filten runt barnet och dra åt allt eftersom du lindar.
   
4. Ta nu med dig paketet och sätt dig någonstans med den lilla vänd mot dig, med huvudet vilande i dina händer. Försök få tag i blicken. Vidga dina egna ögon. Se till att det faller ljus på dem och på ditt ansikte. Härja inte med barnet, håll dig stilla, mjuk och leende. Säg något, ”hej” duger bra, ”hoho” eller ”hallå” eller vad du vill – och känner du dig löjlig, så tycker i alla fall inte barnet det! Du kommer att få svar. Det här kallas umgänge!
   
   Umgänget bryts av att barnet blir trött i ryggen eller verkar missnöjt, plötsligt. Håll upp stadigt mot famnen och låt vila ett ögonblick (dock inte somna).
   
5. Lägg barnet med säkra tag åt andra bröstets sida. Lilla armen ner, stöd för huvudet, lilla handen kring ditt finger. Påfyllning. Abryt inte. Truga lätt när barnet börjar ge upp.
   
   Dra försiktigt bröstvårtan bakåt och se reaktionen. Släpper den lilla taget, håller ögonen slutna och kniper ihop munnen – som kanske fått en sugblåsa av rena ansträngningen – då ska det förmodligen inte vara mer där. Men du ska inte ge dig för det. För bröstvårtan fram och tillbaka över lilla munnen. Nu kan du följa ett fascinerande skådespel: ungen ser formligen äcklad ut, som om hon serverats ett fat kall gröt ovanpå en trerätters gourmetmiddag. SÅ ska en mätt liten unge se ut! Och gör hon inte det, låter sig ännu en liten omgång serveras.
   
   Invänta rapen. Hjälp den på traven om det behövs. Lägg slutligen barnet till bröstet en sista gång, samma bröst som nyss – för den avgörande, avslutande extraslurken.
   
   Det är ingen mening med att lägga en nyfödd förrän hon redan sover. (Tro nu inte att detta gäller i evighet – från och med den egentliga födelsen, vid eller strax före tre veckors ålder, både kan och bör den lilla somna själv i så att säga medvetet tillstånd.) Skulle hon nu ändå protestera och vakna när du lägger henne, krävs ytterligare en extraslatt. Det är fråga om så ytterst lite, kanske inte ens fem gram. Sedan är det som om barnet fått ett klubbslag och somnar som en stock.
   
   Ytterligare en timme bör nu ha gått, så att målet med allt vad det innefattar enligt Standardmodellen pågått i en och en halv timme. Men helt nyfödda orkar sällan vara uppe så länge första veckan. De sover också ofta längre mellan målen än 2,5 timme. Försök bara se till att den lilla inte somnar under målet utan först när alla punkterna är nogsamt genomförda! Först då har hon fått alla sina behov tillfredsställda och kan sova länge, skönt och gott till nästa gång.

Lägg barnet på mage från första början. Också helt nyfödda kan lyfta på huvudet, vända det från sida till sida och obesvärat ta sig luft (bara underlaget är platt). Eller låt barnet ligga på sidan i fosterställning första veckan – med en hoprullad filt bakom ryggen för stöd och varannangångsbyte (dra i så fall fram lilla undre armen och låt en ytterst platt liten kudde kompensera axelkulans höjd).

Bädda med ett slätt omstoppat, trevikt lakan under ansiktet att sagla och småkräkas på. Efter varje uppstötning kan du då lätt vika fram en ren sida. (Ryggläge för nyfödda är som du förstår INTE att rekommendera.) Dra upp täcket/filten ända till lilla örat! Små magsovare återfinns gärna hopkrupna à la groda längst upp i sängens vänstra hörn.

Aktivera andningslarmet innan du går. Och ta ingen förfelad hänsyn: ljud och ljus som vanligt. Det som kommer att väcka den nyfödda är hunger, dvs. överlevnadsångesten river på nytt tag i henne. Låt henne sova färdigt, och var beredd!

Till kvällen är det dags för storskötning. (Bada inte barnet förrän såret efter navelstumpen är helt läkt och torrt.) I vanlig ordning tar du skötningen efter de första två omgångarna mat.

Klä av barnet helt och täck den lilla kroppen med filten du haft på gång under dagen. Fukta en tvättlapp i ljummet vatten. Tvål behövs inte nu. Börja med ansiktet. Ögonen kan vara grumsiga. Rengör försiktigt – dra med tvättlappen utifrån och in mot ögonvrån. Skölj ur och fukta tvättlappen igen och torka rent ansiktet, bakom öronen, under hakan, i halsens alla veck. Trycktorka med mjuk liten handduk. Dra ett tag med den varma, fuktiga tvättlappen över huvudet och håret, om det nu finns något. Torka och borsta, kanske!

Tvätta lilla magen, armhålorna, armarna, händerna, mellan fingrarna, handflatornas veck. Flytta filten allt eftersom, så att du håller lilla älsklingen varm! Fortsätt med lilla underlivet, benen och fötterna. Ludd mellan tårna, kanske? Vänd på steken och tvätta rygg och stjärt. Nackvecken, knävecken! Vänd igen.

Smörj nu en liten aning barnsalva i diverse veck. Jag brukar tänka på små armhålorna, armvecken, vecken vid händerna, huden bakom öronen (blir lätt fnasig), knävecken, halsvecken och vecken vid fötterna. Och så stjärten, förstås – särskilt skinkorna och ljumsvecken.

Någon liten nagel kanske hänger på trekvart? Bit av den! Naglarna är så mjuka; de hårdnar av att klippas, och nyfödda river sig gärna.

Sätt nu på blöja och rena kläder. Ny, ren filt om till paket, stadigt lindat.

Fortsätt sedan med programmet enligt Standardmodellen: andra bröstet, sedan rap, sedan umgänge, och när hon inte orkar längre, ger du henne den avslutande extraslurken från samma bröst.

Standardmodellen natt:

1. Mat omedelbart, så fort den lilla piper.
2. Rap.
3. Snabbt blöjbyte utan tvättning (om det inte hänt större saker) och utan prat.
4. Påfyllning ur bröst nummer två.
5. Rap och somna om.

Med hela programmet enligt Standardmodellen på dagen med fem stora mål à 1,5 timme behöver du bara räkna med två korta nattmål om ca 20 min vardera.

Ge nattmålen i dunkel eller i skenet av röd lampa. Prata inte, och dra inte ut på dem. Lägg inte barnet hos dig i sängen! Det här är inte rätta tiden för gos och mys. Håll dig saklig. Barnet behöver mat, så att överlevnadsångesten hålls stången. Det är det hela – på natten.

Någon gång kan nattmålen bli tre och de stora dagsmålen bara fyra, därför att dygnet ser ut som det gör med ”fel” antal timmar för att pusslet ska gå ihop. Låt barnet bestämma första tiden när målen ska påbörjas och gör anteckningar, men fuska inte med de stora målen – sträva alltid efter att verkligen göra dem 1 ½ timme långa, och med ett vaket barn! Annars rasar lätt hela bygget.

Omvänt, sträva alltid efter att få sömnpassen mellan målen minst 2 tim långa. Vaknar man för tidigt och tror att man ska äta efter att ha sovit ordentligt i 20 eller 45 min, får man vagnas lite (se nedan) eller småbuffas en stund, så att man somnar om. Och så får man mer mat nästa gång innan man läggs!

När smekmånaden är till ända, slopar du det ena nattmålet, det som brukar infalla vid ettiden. Vid en månads ålder är ett fullviktigt, ”standardmodellat” spädbarn fullt i stånd att sova natt sex timmar i sträck utan mat.

Trenätterskuren:

Avvakta några nätter kring månadsskiftet och se om barnet visar tendenser till att sova över. Om inte, bestäm en natt då nattmålet ska bort. Bestäm det på morgonen – så att dagen verkligen blir fullmatad, i ordets rätta bemärkelse!

Lägg den lilla att sova i vagn för natten. När hon så vaknar och skriker på mat, sätt igång och vagna. Säg ingenting och undvik att röra vid barnet.

Dra med både långa och snabba, stadiga tag, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hela din arms fulla längd ska nyttjas när du skjuter armen ifrån dig och tempot vara snabbt. Det är alltså inte fråga om några små snåla, försiktiga, gulliga rörelser (då kan du få stå där hela natten. Barnet tycker det är underbart! Men vi vill att den lilla älsklingen ska få korn på sin förmåga att sova och somna om själv). Skriker barnet rejält, får du också ta i rejält. En ordentlig knyck ska påbörja varje drag, ungefär som om du högg vagnen i sista sekunden för att hindra den från att trilla nerför ett stup.

Det tar en stund innan barnet somnar om, eftersom det aldrig hänt förut i hela långa lilla livet att man inte fått mat så fort man bett om det. Förvåningen är större än hungern. Dra på stadigt, rytmiskt! Framhärda. Det skär i hjärtat på dig, men betänk att det spädbarn som inte av sig självt sover över vid månadsskarven sällan gör det senare heller. Nattklubben sträcks ut i det oändliga, därför att barnet kommer att fortsätta att vänta på din hjälp.

Efter ca tjugo minuter, så här allra första gången, sover den lilla igen. Då har du slutat dra vagnen strax innan, dvs så fort den lilla tystnat och blivit stilla. Sluta mjukt, med några små, snabba skakningar i handtaget.

Första natten får du gå upp och dra minst två, antagligen tre gånger. Andra natten får du dra vagnen mist en, antagligen två gånger. Tredje natten får du dra en gång. Eller ingen. Sedan sänker sig friden.

Vid första månadsskiftet är den såkallade paketperioden förbi. Barnet är inte nyfött längre. De första tecknen på barnets strävan till social delaktighet låter sig klart förmärkas och har så gjort någon vecka redan. Och den strävan bör du bemöta.

Hänvisa inte längre den lilla till avskildhet och tystnad, om du nu gjort det förut. Lås inte barnet till ett visst rum eller ännu värre till sin säng. Vidga världen! Sätt barnet utåtvänt i ditt knä, bär barnet utåtvänt i din famn. Låt den lilla ofta, helst alltid, ligga på mage och träna sina aerobics också i vaket tillstånd. Ransonera rörelsehämmande babygym och babysitter hårt! Se till att barnet alltid har något intressant att se på och helst också höra på.

Väck, bemöt och besvara den goda livsglädjen, som nu börjar ta sig så tydliga uttryck! Små barn ska njutas – och njuta själva.

Vid andra månadsskiftet stabiliserar sig det mesta (se ovan). Du ”spikar” ett schema efter den rytm barnet initierat. Nu blir det fyra stora mål, en nattslurk allra sist på kvällskulan (samt lilla nattmålet kl 04 en månad till) och åtta timmars natt.

Med Standardmodellen som förebyggande inrättning vet du när barnet kommer att vakna och kan ta upp den lilla strax innan. Med det säger du i handling: ”Jag vet vad du behöver. Jag bevakar dina intressen. Din överlevnad är garanterad. Aldrig mer behöver du frukta för livhanken! Du kan i lugn och ro ägna dig åt att njuta av livet, utvecklas och växa.” Och när skriken av överlevnadsångest försvinner ur bilden, lovar jag dig att inte blir mycket skrikande kvar – högst fem minuter sammanlagt under ett dygn för en tvåmånaders baby! Och då skriks det av övertrötthet.

När du slopar det andra nattmålet och inför åtta timmars sammanhängande sömn, får du betänka att kvällsmaten ofta är både trött, blaskig och otillräcklig. Den kan behöva kompletteras med mjölk som du pumpat ur tidigare under dagen eller med tillägg. Dr Brown’s nappflaska är sugvänlig som få.

Lika lite som mjölken rinner i en jämn ström under ett och samma mål, lika lite ökar produktionen i jämn takt med efterfrågan. Barnet måste suga fram en rikare produktion när den gamla inte är tillräcklig, och det tar tid. Tre sådana övergångar kan du vänta dig. De kan bli kritiska. Det dröjer några dygn innan brösten fattar galoppen. (Produktionsökningen går INTE fortare av tätare måltider, såkallad snuttamning, eller av någon nytillkommen nattamning.) Känner du av de här övergångarna, tro då inte att du är slut som mor! Låt barnet suga under målen, suga fram, suga mer, suga längre, suga!

Första amningskrisen (som inte måste bli någon kris) brukar infalla en dryg vecka efter födseln, den andra tre-fyra veckor efter födseln och den tredje efter sju-åtta veckor. Klarar du den sista pärsen också, lägrar sig sedan lugnet. Efter två månader håller sig produktionen och efterfrågan på en jämn nivå. Den lilla äter då bortåt 200 gram per mål, alltså sammanlagt bortåt en liter/dygn, och håller sig till samma ranson så länge du ammar.

Du kan också ge modersmjölksersättning helt. Ingen avstår från att amma utan starka skäl, få frivilligt. Den som slutar amma gör det sällan av slöhet, av en nyck eller av likgiltighet, och två månaders amning är bättre än ingen alls. Två veckors också.

Din uppgift är att lindra barnets överlevnadsångest. Långt viktigare än att detta lilla barn får bröstmjölk istället för industrimjölk är att barnet får din säkra ledning som överlevnadsgarant.

Spädbarn ska ha en lugn mamma och en mätt mage. Det är det hela.