Månadens krönika november 2007
Sakerna anfaller!
Medan jag funderar över dagen går jag då och då ut på min veranda och tittar på vattnet – jag har sjön väldigt nära. Eller på skogen borta på andra sidan sjön. Eller på himlen, som alltid skiftar – det är sällan den är helt igenom molnfri och klarblå… Verandan är stor och jag har ett tungt bord där med två träbänkar. På morgonen har det antingen regnat eller lagt sig dagg – eller frost, för all del – på bänken, och då tar jag kanske med mig en filt och sätter mig på, medan jag glor, som det kallas när jag sitter och tittar och försöker tänka, eller vankar, som det kallas när jag tar mina långpromenader på verandan, fem steg fram och fem tillbaka.
I många år var jag tillsammans med en numera god vän som föll i trans över min stora veranda. Där måste jag ju absolut ha trädgårdsmöbler! Men jag hade ju bordet och bänkarna, tyckte jag. Nej, han menade riktiga trädgårdsmöbler, solstolar med dynor, modell Baden-Baden! Jaha… sa jag. Kunde man inte ligga i gräset och sola? (Fast han fick en så småningom ändå. En. Till honom.)
Sedan kom det små barn genom åren, inte minst små barnbarn. Och jag fick se det vackraste jag vet: små blöjbefriade ett- och tvååringar som tultade nakna över de stora gräsmattorna på väg ner till vattnet, där jag gjort en liten minisandstrand för att de skulle kunna våga sig ut en bit och slippa stenig och lerig insjöbotten. Och på bryggan intill ”beachen” kunde sedan de obetydligt större barnen ligga på magen och titta ner i vattnet, och då inhandlade jag några långa håvar så att de kunde ”fiska” efter yngel. När de blev ännu lite större fick de metspön att försöka fiska med, och de grävde efter mask i den högst naturliga komposten med sina små spadar. Men allra mest, och helst, lekte de i vattnet, förstås.
Plötsligt en sommar dök så en stor plastbassäng upp på min gräsmatta. Den fylldes med vatten från slangen och var rolig en stund – ibland en riktigt lång stund, kanske hela tjugo minuter. Men var den hälften så rolig som den sjö som ett av civilisationen förvildat barnbarn kallade ”stora poolen”? Som kunde vara rolig i timmar?
Nej, det var den inte. Plastbassängen måste fyllas med Saker, inte bara med barn, för att vara rolig. I ett huj var både plastbassäng och gräsmatta belamrade med Saker. Plastbåtar, bollar, bilar, dockor, spadar, vattenkannor, sandkakeformar och plastdjur av alla de slag skulle komplettera vattenleken, där vattnet knappt fick plats till slut för alla Saker. Jag stod förundrad och tittade på allt detta, medan sjön glittrade mindre än ett stenkast därifrån. Och mannen solade i sin Baden-Baden.
Och vad vill jag säga med det här?
Jag har bott i mitt vackra Gastsjön i 22 år. Hela tiden har här funnits barn i alla åldrar, till och från, ofta mycket små barn. Under dessa 22 år har jag fått elva barnbarn, men det är också en väldig massa andra barn som kommit till mig. Och packningen har blivit allt större, prylarna allt fler, Sakerna allt grällare. En familj som hade en enda liten bebis (som jag skulle kura) hade bytt upp sig till en kombi bara för att få plats med allt som detta enda lilla barn, sex månader gammalt, behövde för tre dygn borta hemifrån, från 13 nappar till särskilt babybadkar, en miljon leksaker, mat och tillagningsfaciliteter, ät- och drickserviser, blöjor, salvor och hygientillbehör och naturligtvis en 10.000-kronorsbarnvagn med femtioelva tillbehör. De fick knappt in sin egen lilla packning i bilen.
Småbarnsföräldrar i Sveriges land är den största konsumentgruppen alla kategorier.
Det händer att jag pratar på Öppna Förskolan. Där gäller det att se var man sätter fötterna. Saker, saker, saker. Det är inte små barn på golvet jag är rädd att trampa på. Det är Sakerna. Och det är inte för att jag är rädd om Sakerna. Det är för att jag är rädd FÖR Sakerna. Gamla damer kan lätt göra sig illa på Saker. De ligger bokstavligen i vägen, mellan mig och Barnet, mellan barnet och verkligheten, mellan plastbassängen i Gastsjön och sjön Gastsjön. Liksom mellan barnet och de vuxna. Mellan människa och människa. Mellan liv och ickeliv.
Sakerna invaderar! Varning, varning! vill jag skrika. Gör jag förstås inte. Jag iakttar, med stigande förskräckelse.
Nu är mycket riktigt det stora bekymret för dagen hur alla dessa små, och inte så små, barn ska läras hantera Saker. (Varje förskolebarn i Sverige har i genomsnitt 537 Saker – och då räknas Lego med miljoner bitar som en Sak; Barbie med sjutusen kläder som en Sak.) Hur ska de små barnen leka med Sakerna på rätt sätt? Hur ska de läras att leka med Rätt Sak, Min Sak och inte någon Annans Sak utan att fråga först? Hur ska de förmås begripa att även Allmän Sak sorterar under turordning med förkörsrätt? Han hade Saken FÖRST! Hon får ha Saken SEN! Det är inte din TUR, du får inte HA Saken! Fy fy, aj aj, lämna genast tillbaka Saken, säg Förlåt!
Och medan vi grubblar över Sakerna, de som skulle göra de små barnen så lyckliga för dyra pengar men som ställer till så mycket problem för både ekonomin, hierarkin och empatin, ser vi kanhända inte skogen för bara trän – för bara Saker.
För det är två ting som inte springer bort här i världen: kompisar – det vill säga andra barn – och Saker, det vill säga prylar. Annat springer bort. Jag tror inte jag behöver tjata just här och nu om vad.
Men nej, så fort Sakerna anfaller ska små barn lära sig – från den stund de kan gripa – att inte använda Sakerna som tillhyggen utan som tillgångar, som tillvarons Väsentligheter (på delad förstaplats med Kompisarna), och dessutom tillgångar med vidhäftande äganderätt, som ska respekteras. MIN Sak och DIN Sak – VÅR Sak finns inte (längre).
Inte heller i större bemärkelse. Vad du ska bli, lilla barn, är Ägare av Saker, det vill säga konsument; om åtta år får du byta mobil en gång i veckan. Dem du ska leva med och för, lilla barn, är Kompisarna (på delad förstaplats med Sakerna); ingenting annat är viktigare än de – inte ditt hem, inte din familj, inte ditt lärlingsarbete, inte ditt skolarbete, inte din utbildning, inte din bildning, inte din kamp för tillvaron där du kunde göra någon nytta för andra, inte någon Vår Sak, inte mänsklighetens utveckling, inte några högre värden, inte din andlighets näring, din kultur eller din Gud; din Gud stavas Kompis, om han nu inte stavas Sak.
Möjligen tycker någon att jag är helt ute och seglar, och då får ju någon tycka det. Jag är inte ensam i dessa mina farhågor, har jag till min stora lättnad kunnat konstatera på olika symposier och seminarier runtom i världen – dock inte i Sverige! Och det bekymrar mig stort. Här lever vi verkligen i en Sakernas Kompiskultur som överkuggar allt annat. Jag anser inte den är värd att betitlas kultur. Kult, kanske. Eller sekt!
Hört talas om Djungelns Lag? Den starkaste vinner? Inte det? Det har barnen. De lever i den.
Och snabbt som ögat ska de små barnen skyfflas in i denna ”kultur”. In, bokstavligen. Ty inomhus pågår alltsammans. Inomhus härskar Sakerna – när de inte någon enstaka gång kryper ut i vackert väder (och jösses, vad jag fick städa Saker för att kunna klippa gräset till slut), och förlägger äganderätts- och tillhyggeskampen om sig dit i stället.
Ser ni inte hur Sakerna låser barnen? vill jag skrika. Vad är det ni fostrar? Pryldårar? Det kan man tycka, och det har många tyckt före mig. Men det är allvarligare än så! Det är verkligheten som ersätts, eller som ska ersättas – precis som vänskap, kommunikation, t o m kärleksförbindelser för att inte tala om sex, alltmer börjar sortera under den lilla styrning som kallas nätet. Verkligheten – min vackra, fullkomligt fantastiska sjö med riktig liten sandstrand – ersätts med en plastbassäng i grälla färger med tillhörande miljoner plastprylar att leka med (och bråka om). Sakerna anfaller! Sakerna utplånar verkligheten! Sakerna dödar!
Var det miljön vi skulle tala om?
Ska Kompisarna vara det som står för mänskligt samröre – Kompisarna med sina Saker – och föräldrarna, som i dag, förledas att tro att det är det som är ”social träning”, då får man inte förvåna sig över att det blir djungelns lag som härskar, när redan de små, och sedan de inte längre så små, barnen överlämnas till varandra (och varandras Saker). Vilket i praktiken betyder just det vi ser i förfärande omfattning i västvärldens samhällen av i dag: mobbing och våld barn emellan; sexism, rasism hela vägen. Kompisarna blir bödlar med Sakerna som vapen.
Vart tog samarbetet vägen? Vart tog Vår Sak vägen?
Men barn behöver ju andra barn! Helst redan i moderlivet! (Banar inte Sakerna sig väg dit in också snart?)
Ja, barn är intresserade av andra barn. Naturligtvis. Folk som litegrann ser ut som jag. Folk som inte är stora och befinner sig högt däruppe och gör saker som jag inte ser, vet eller begriper. Folk som lever på samma ställe som jag, härnere. Folk som kan eller inte kan, så som jag kan eller inte kan. Folk som inte pratar en massa. Folk som tittar, folk som står (eller sitter) still. Folk som inte springer sin väg. Folk som rör på sig, gör saker, petar på saker, lever (inte är Saker, i alla fall inte döda saker). Visst. Det är spännande. Eller just intressant.
Det är lika intressant med en hund, eller en katt, första gången ett litet barn träffar på ett sådant djur. På fyra eller två ben, som sagt.
Men viktigt? Det kan diskuteras. Visst kan ett litet barn ha fantastisk glädje av en liten vovve som älskar ungen och låter sig behandlas både kärleksfullt och inte särskilt kärleksfullt och älskar ungen ändå. Men behöver barnet hunden? Behöver hunden barnet? Det kan diskuteras. Är det synd om alla barn som inte har en egen vovve att kela med? Är det synd om alla hundar som inte älskar små barn? Filosofiska frågor. Kan vi kräva av ett litet barn att det ska ta hänsyn till hunden och sluta dra den i svansen, även om hunden inte tycks ha något emot det utan tycks ha ett alldeles särskilt överseende med just det här lilla barnet? Och om hunden morrar och blir förbannad och hugger efter barnet, ska vi avliva hunden då? Eller kan vi lära hunden att ta hänsyn till det lilla barnet, som ju inte alls vill något illa? Eller vill barnet kanske faktiskt hunden illa? Olösliga problem, eller hur? Vi vill behålla både hund och barn, så hur gör vi? Vem ska läras vad, och tänk om det inte går? Kan då möjligen lösningen vara att inskränka umgänget mellan hund och barn i stället för att hänvisa dem till varandra hela dagarna?
I dagisdebatten hade jag ett av många argument som var lika klargörande som verkningslöst, förstås: Jag klappar en hund. Jag gillar hundar. Alltså behöver jag hundar. Alltså måste jag få tillbringa mina dagar i en hundgård.
Vad jag vill säga med min bild av sjön, den sällsamt vackra Gastsjön som ligger alldeles nedanför min veranda, är TA UT BARNEN. Antingen ska de vara med i verkliga livet under social delaktighet – vara i händelsernas centrum, men inte vara händelsernas centrum – eller också ska de få vara UTE, utan Saker.
Ta dem till skogen. Till havet. Till sjön. Till park utan Saker. Ta ut dem, sätt ner dem, släpp dem fria! Stå tillbaka, göm dig bakom en tidning, håll mun, sitt still, stå tillbaka, vänta, var TYST! Lossa strypsnaran. Befria hunden från kopplet. Befria barnet från Sakerna!
Och se vad som händer.
Det händer, tro mig.
PS. Om någon undrar – en liten unge som bonkar en annan liten unge i skallen med Saken, säger inte i handling: ”JAG HATAR DIG, JAG VILL GÖRA DIG ILLA, JAG HAR INGEN EMPATI, JAG HAR INTE FÅTT TILLRÄCKLIGT MED SOCIAL TRÄNING.” Den ungen säger: ”BORT!”
Den ungen försöker freda sig mot både Kompisar och Saker. Och varför det? För att det helt enkelt har blivit för mycket. Kompisar som Saker – invasionen är total.
Det händer även oss vuxna att vi får för mycket av det ena och det andra. Och vad gör vi då? Värjer oss, som bekant. Skyddar livhanken, den psykiska såväl som den fysiska.
Och då säger jag, i handling, i egenskap av vuxen beskyddare: SKONA BARNET!
Barnen föddes inte till strid. Barnen föddes till frid.