MIN SON kommer till mig och meddelar att hans yngre herr bror luktar kräkor. Gossen ser upprörd ut. ”Varför har inte jag fått några kräkor?”
En luttrad föräldrahjärna är van vid att brottas med allsköns absurditeter. Så småningom klarnar det. Det är inte den lille gossen som mår illa, och den äldre som i ett slags överdrivet rättvisenit önskar att även han finge må illa. Det handlar över huvud taget inte om uppkastningar. Det handlar om räkor.
Ett annat barn kom ända upp i skolåldern med gedigen ordförvirring. Bland annat var hon övertygad om att hotell hette tvåtell; i obestämd form etttvåtell. Aldrig glömmer jag den misstro med vilken barnet bemötte min rättelse. ”Hotell! Vilket konstigt ord!”
Och det är klart, jämfört med etttvåtell är det inget vidare…
Om aftonen plägar en annan liten syster syster stundom servera mulijong…
Ibland är de små barnen vandrande upplysningscentraler. En förhoppningsfull liten flicka kan sålunda ringa på dörren och be att leka med någon av de små änglarna. Nehej, förklarar man, av någon anledning går det inte. ”Jamen hon kan väl få komma hem till mej , då ?” Nej , förklarar man, av samma anledning gör det inte, varken det ena eller det andra.
”Förresten får jag inte ta hem någon ”, säger då den lilla flickan, ”min mamma orkar inte med fler barn än ett.” Nehej, tänker man: det kan man ju i och för sig begripa, kanske. Jodå. ”Och min pappa ”, fortsätter barnet oförtrutet, ”han kommer hem och är så trött så han orkar inte bada.” Man harklar sig en smula i ett försök att avvärja fler indiskretioner. ”Han bandar aldrig”, upplyser den lilla flickan vänligt. ”Jag badar jämt”, fortsätter hon. ”Men mamma badar aldrig heller.”
Följande dag ser man den lilla flickan promenera hand i hand med sina båda föräldrar och tänker: Där går de som aldrig badar…
Nej naturligtvis tänker man inte det! Eller gör man?…
En gång vikarierade jag som lärare. Barnen var i nioårsåldern och brukade sova sig igenom praktiskt taget hela förmiddagarna. Jag försökte få reda på varför de var så trötta. ”För att vi ser på TV”, blev svaret. ”Vi ser allting på TV.” Jag förhörde mig: ”Får ni det för era föräldrar, då?” Svaret kom övertygande: ”Jaha. Så klart. Får vi ju!”
Efter en tid hölls föräldramöte. En och en kom föräldrarna fram till mig efteråt. De hade något på hjärtat. De ville jag skulle sluta upp att sanktionera diverse för barnen mindre hälsosamma beteenden. Som t ex exempel det där att de nödvändigtvis skulle se vartenda TV-program kvällarna igenom. ”Det hade fröken sagt att det var bra!” Det hade de små änglarna har haft mage att påstå därhemma.
Alla barn under tio år är poeter, sa en tänkare. Dock kan vi av detta lära att alla poeter inte alltid är helt tillförlitliga…
En annan och klokare skolfröken sände lappar hem vid skolstarten till föräldrarna där det stod: ”Om ni lovar att inte tro på allt barnen säger om mig, så lovar jag att inte tro på allt de säger om er.”