TVÅÅRINGEN OCH LIVET – 1974

DET ÄR EN DEL MAN HAR att sköta, när man är två år. Det är olika saker som ska blandas, till exempel. Det är juice som ska hållas i gröt, och det är messmör som gott kan diskas i diskmaskinen, bara man häller i sköljmedel först. 

SÅ ÄR DET MÖSSORNA, som ska provas. Man behöver dem med sig i sängen. Och man ska hålla reda på skor. Alla barnen ska ha skor; det är för att de ska begripa att man tänker gå ut. Man har gärna sällskap, när man går ut.  Mamma kan ta sina tofflor. Själv tar man mammas stövlar. Vännen, som är stor och rund och högt däruppe, klär bra i vita högklackade. Sjuttonåringen kan ha träskor, de små vackra blå; man delar gärna med sig av det man tycker om till dem man tycker om.

SÅ KOMMER MAN då ut. Ibland står där en bil. Den måste öppnas och stängas och det är knappar som ska tryckas på; det bästa är vindrutetorkarna, de gnisslar och far över rutan, ända tills storebror fyraåringen kommer och tar bort dem. Jaja, det är mycket som lossnar. Kontakter, till exempel, och knappar på spisen. Är det inte det ena som trillar, så är det det andra. Och det är badvatten som ska sättas på.  Och det rinner och rinner. Sedan har man en del telefonsamtal som ska ringas. Hallå! Och hej då. Det är en evig visa, hallå hel då. Men det ska skötas.

SÅ FINNS DET IGELKOTTAR som går fel och förirrar sig in i gamla uthuset, och dem vill man gärna ta på.  Men dum är man inte. Man låter storebror ta först. Vasst, tydligen. En syster hämtar mjölk på ett fat. Med det eländiga mjölkfatet som skvimpar och skvalpar får man sedan springa benen av sig för att igelkotten ska få något i sig.

TREVLIGT MED DJUR annars. En starfamilj har byggt bo på husgaveln, i plankan där. Folk tror man inte kan klättra på stegar men det kan man visst, det. Det är bara en fråga om att stänga dörren först, så man får vara i fred. Vissa expeditioner måste utföras i ensamhet.

SÅ ÄR DET MATEN. Man har ett bry där. Det räcker inte, det man serveras. Med olika diskreta vinkar försöker man påkalla höga vederbörandes uppmärksamhet. Man släpar fram barnstolen till bordet och sätter sig och väntar. Och väntar och väntar. Inte en människa rar notis. Ja, det blir kylskåpet och självbetjäning. Som vanligt. I skafferiet står det mest en massa tomma vichyvattensflaskor. Det blir att hälla mjölk i dem. Så kan man halsa, i ett soffhörn. Till det en burk leverpastej, en tub kaviar eller en falukorv. Det är i alla fall något. Men inte är det som en riktig middag, inte!

SÅ HAR MAN EN DEL SPINDLAR och maskar som ska uppmärksammas och dem kan man ta hem och ge till mamma. Hon blir glad. Man får också plocka en del blommor, bäst är det att ta själva blomman, men inte skaftet; på det viset får man med sig fler. Ja, så är det grus, som ska forslas hit och dit. Man kan lägga det i skor, på köksgolvet eller i ugnen. Det är olika. Man varierar. Regngrus är bäst. Det är blött.

SÅ ÄR DET FOLK som ska snytas, det blir att knyckla ihop några meter hushållspapper och gå runt. Fräs! Och så ska de pussas allihop. Det är ett evigt pussande.  Och för all del, är man familjens stomme får man göra vissa eftergifter. De ska ha sitt. Själv tar man det man behöver, och står ut med resten.

SÅ KOMMER KVÄLLEN, och man får gå nerför trappan minst tjugo gånger för att se vad de har för sig. Och man blir lagd och blir lagd och blir lagd…  Det är ett mödosamt liv. MEN MED DEN NYA DAGEN kommer ändå alltid en ny frukost!

Författare: Anna Wahlgren