SOMMARDAGENS LEENDE – 1972

DET ÄR EN UNDERBAR dag, när jag skriver detta. Solen flödar in i det mörka lilla huset, värmer det och värmer mig. Ute öppnar sig blommorna. Luften är het, för första gången sommarhet.

JAG TÄNKER IBLAND att året egentligen borde börja vid sommarens ingång. Allt det gamla, som hörde den tunga vintern till, är borta. Arbete, möda, tjocka kläder och trötthet; det tigande mörkrets svåra dagar; det är avlägset, borta som undanlekt av den milda vinden. Barnen vaknar till nytt liv. Sommarkläderna är för små: plötsligt har allesammans växt, ett helt år. Och deras mor ser dem, som vore det första gången på månader. Rosorna stiger på deras kinder, rösterna blir lätta i solskenet, gungorna gnisslar under äppelträdet och små fötter springer barfota. Ibland är det svindlande, livet – alldeles betagande nära.

OCH JAG FÅR dåligt samvete. För all den tid jag försummat dem,  för alla pratstunder jag inte haft tid att ge – och jag grämer mig över allt jag gått miste om. Det är som om en hög mur rests, mellan mig och min maskin och dem, och allt som hör till dem: Solen och värmen och den ljusa glädjen. De värsta bekymren har jag kanske undanröjt – men allt det andra! Inte log jag till exempel åt orden till den sång fyraåringen sjöng för sin storasyster, när hon hjälpte henne med ett motsträvigt pussel:

”Jag ska hjälpa detta
Som är så svårt för dig
Jag kan nog förstå dig
Jag är så stor och duktig
Stackars lilla du”

Och denna ljuvliga lilla sång, sjungen med förtjusande mildhet och både länge och väl, var det blida svaret på femåringens ”Jävla pussel …!”

Annat ger mig också dåligt samvete. Här har varit alldeles nödvändigt att få dagen att fungera; arbetet med min bok har krävt det. Många stränga ord har kommit från mamma i hennes vädjan om samarbete. Också den lille treåringen har fått tillsägelser att dra sitt strå till stacken: plocka upp efter sig, hjälpa till här och var.

SÅ KOMMER EN LITEN HAND i min, när jag jagad och slut rafsar undan disken för att fortsätta mitt arbete, och han säger: ”Jag vill inte att du ska vara arg på mig… Det får man inte med små pojkar.” Och jag brister i skratt och hela hans lilla ansikte spricker av förtjusning i ett stort och stolt leende. Fastän han inte har en aning om vad som var så roligt.

BEBISEN OCH JAG GÅR ut och gungar.  Sextonåringen hittar en omtöcknad fågel. Vännen bygger ett haltande pingpongbord åt de äldre barnen. Och det är sommar. Det är frid.

ÄNDA TILLS KVÄLLEN kommer, och kvällsbadet. Då hörs ett tjut från badrummet – och treåringen kommer störtande, dyblöt. ”Barnen gör så jag har har drunknat!

Bebisen ser på honom betänksamt och ger honom hushållspapperet.

Författare: Anna Wahlgren