Barnaboken är chockfull av goda råd, och har mängder av ”single most important” råd, så många att det skulle vara svårt att göra en topp-tio lista.
Men ett råd som jag aldrig läst någon annanstans har blivit ett av de viktigaste för mig och min familj. Och det rådet är; Se det barnet inte själv kan överblicka. Och våga vara den vuxna som sedan tar beslutet som leder till något bra för barnet.
Nu är mina barn 17 och 19, och fortfarande klingar detta briljanta råd i min hjärna. Det är, och har i alla år varit, SÅ LÄTT att i bland ta impopulära beslut. För jag har överblickat, och jag har kunnat se de nästa två-tre stegen. De som barnet inte kan se.
Nu har det hänt inte mindre än två gånger på en vecka.
Förra lördagen satt deras mor i svår sits, hotellet som far driver och där mor är en av ledarna, hade plötsligt hamnat i situationen: För många gäster och för få städare. Vad göra? Jo, mor meddelar att hon kommer ta med döttrarna, och så hjälps vi åt. Ja, men vill döttrarna det då? löd frågan från kollegorna. Vill? frågade mor. Det är inte viktigt om de vill, här behövs det ju hjälp! Givetvis ville döttrarna inte, men deras mors röstläge lämnade inte rum för förhandling. De hade inget annat inplanerad för dagen, de lät mor förstå att de följde med ofrivilligt och de gjorde det under protest. Med sammanbitna tänder städade och bäddade de i sex långa timmar, och precis innan garanterad incheckningstid var rummen klara för de nyanlände gästerna. Döttrarna som under dagen hade sett vilken kris det var i städavdelningen, och också fattat hur oumbärlig deras hjälp var, sträckte nu på sig och meddelade att ja, här hade ni minsann klarat er sämre utan oss!
Mor log i smyg, och skickade en varm tanke till Anna. Den känslan som döttrarna nu åkte hem med hade de aldrig fått känna om inte rådet: Se det barnen inte själva kan överblicka! hade landat i mig efter att jag läst Barnaboken.
En vecka efter var det dags igen! Äldsta dottern var nästan sönder av nervositet, hon skulle hålla tal på sin pappas 50-års dag, och hälften av gästerna visste hon inte ens vem var. Hon ville gärna komma ur löftet om att hålla det talet. Jag är ledsen, sa mor, men det finns några saker man måste göra i livet, och hålla tal på sin pappas 50-årsdag är en av dem. Men jag ska hjälpa dig! Tillsammans förberedde vi ett tal på PowerPoint, där hon inte behövde säga ett ord, bara klicka fram sitt tal med bilder och meningar. Fast hon inte skulle säga något behövde hon ju stå framför publiken, och hon var så nervös att hon skakade.
Talet drog både skratt och gråt, och efteråt reste sig publiken och applåderade och busvisslade. Dottern hade gjort fenomenal success, och nu stod hon och sträckte på sig och tog emot beröm.
Mor torkade en tår, och skickade tusen varma tankar till Anna. Detta hade aldrig hänt utan hennes goda råd, och hennes ständiga Råg i ryggen!! till mig som förälder, som landade i mig när jag läste Barnaboken.
All kärlek, Anna!
Barnaboken har varit och är fortfarande en vän att hålla i handen! 
//Skribent: Hege