Marie och Samuel, 5 v – 2,5 mån. En mailkorrespondens
5 januari 2004
Kära Anna,
Hur är det med den där fria amningen egentligen? Är det meningen att man ska amma 23 timmar per dygn?
De säger ju att man ska kunna se något slags mönster i diandet efter 1-2 månader, men jag har inte sett ett spår av det än så länge.
Lille Samuel är inne på slutet av sin femte levnadsvecka och har haft en otrolig aptit sedan han kom till världen. Det känns som om jag ammar honom konstant men på nätterna kan han ibland sova två timmar i sträck till min stora lycka. Det som har börjat bekymra mig nu under tiden är att han blir så orolig när jag ammar. Han kråmar sig och sliter ut bröstvårtan och blir samtidigt jätteledsen över att titten försvann. Det här brukar oftast inträffa mot slutet av amningen och inte i början, då han brukar äta koncentrerat. Nu börjar jag tro att han har ont i magen och kanske kolik. Vet du något jag kan göra för att hjälpa honom? Håller mig ifrån mjölk och annat som kan påverka min (och hans) mage negativt.
En annan sak också är att han verkar föredra att lägga huvudet åt höger. Har du någon erfarenhet av det?
Nu måste jag gå och rädda Samuel från jordens undergång!
Med vänlig hälsning
Marie
5 januari 2004
Kära Marie,
Nej, det är inte meningen att du ska amma 23 timmar om dygnet!
”Smekmånaden” är över nu och det är dags att strukturera upp dagarna lite. Du kan inte sitta och amma jämt. Han lär sig nu gradvis att äta mer åt gången och mer sällan, och så ska det vara.
Min s k Standardmodell ser ut så här: 1,5 tim mål – omfattande allting, mat med påfyllning, byte, umgänge med prat och ”underhållning” samt påfyllning från andra bröstet – följt av 2,5 tim sömn. Det är principen.
Nu orkar han förmodligen vara vaken bortåt två timmar i stöten, åtminstone ibland, och får då alltså sova en aning mindre emellan.
På natten ska han inte sova några två timmar i sträck, bara, utan sex eller sex och en halv, och det klarar han utmärkt om han bara är vaken tillräckligt på dagen och får all mat han behöver!
När han är två månader, ska han – och kan han – sova natt åtta timmar utan mat. När han är tre månader tio timmar, och när han är fyra månader tolv timmar. Där har du principen. Förutsättningarna är 1) ett friskt och fullviktigt barn, 2) föräldrar som tveklöst tar ledningen och hjälper barnet att komma i ro (i sängen, utan att ta upp det).
Så bekymra dig inte för kolik eller några andra konstigheter, för det tror jag inte alls att han lider av. Han är bara inte alls så liten som du kanske tror längre! Ammar du honom väldigt ofta, äter han inte lika ”ordentligt” (som nu när han börjar dia) och då blir det en massa kråmanden och halvsplittrade saker. Det är bara hungern som får honom att koncentrera sig på ätandet. Så strukturera! Ge honom en chans att bli hungrig mellan målen (sm ska BÖRJA ungefär var fjärde timme). Skriv ett schema och gör klockan till din bästa vän!
Han sover på rygg, förstår jag? Ett personligt tips jag verkligen vill ge är att du skaffar ett andningslarm och lägger honom på mage i stället. Han sover djupare då, ”bättre” – längre. Det gör de allra flesta små barn, och de både behöver och tycker om det.
Huvudet åt höger – ja, det är ungefär lika vanligt som att föräldrar bär sina spädbarn på vänster sida i famnen… Se dig omkring, så märker du! Men vem vet varför? Ja, säg det …
Stor kram!
Anna
7 januari 2004
Kära Anna,
Gud vad glad jag är att du svarade!
Det kändes som om en stor betogklump lättade från mitt bröst (?!) när du skrev att jag skulle börja strukturera upp detta. Stort tack för dina råd!
Ett par frågor:
Min vagn är inte gjord för små barn att ligga på mage i. Är det helt fel att ta upp honom om han är ledsen och försöka vagga honom till sömns i famnen i stället?
Kan du berätta lite mer om Standardmodellen? Och skulle du kunna tänka dig att hjälpa mig med ett schema?
Kram och tack!
Marie
8 januari 2004
Kära Marie,
Ta upp och trösta till sömns är lite vanskligt, eftersom han kommer att tro att han ska äta. Du associerar inte till sömn för honom. Du associerar till mat, vakenhet och ”vara uppe”.
Det vore kanon om du kunde fixa en ordentlig liggvagn! Att ”vagna” är oslagbart (med rätt teknik får man tyst på den mest vrålskrikande unge på mindre än två minuter). Ett knep är annars att lägga barnet på en säng (även dagtid), lägga över en filt, försöka mörka rummet och sitta bredvid och ”buffa”, alltså på något sätt åstadkomma en ”vaggning” där den lilla kroppen rytmiskt förskjuts vid varje regelbunden stöt – inte hårt eller häftigt utan mjukt men bestämt, stadigt. (Man kan träna på sitt eget lår!) Du lär dig snart vad som får honom i ro och bli stilla, och somna. Poängen är att han inte ser dig under tiden (och helst inget annat heller) och att du förstås inte pratar.
Du skulle kunna laborera i huvudet med ett schema som detta:
5 – 6.30 första målet enligt Standardmodellen: mat (utan minsta avbrott), rap när han vägrar mer, påfyllning från samma bröst, sammanlagt ca 20 minuter. Umgänge (då du håller honom emot dig med hans huvud i dina händer och upprättar en kontakt öga mot öga som alltså INTE går ut på att äta – nu är han heller inte hungrig), pratar, ser om han härmar, ser till att ljuset faller på ditt ansikte, försöker bibehålla hans uppmärksamhet – han får absolut inte somna. Så länge det går (med bytet borde du klara ca 45 min). Här kan du förstås också bära omkring på honom och visa honom världen, men det får inte finnas någon ”tröst” över det, och han får inte somna. Kolla lampor, fönster, solen… Färger, blommor… Ja, du vet. När han inte orkar längre, sätter du dig på det vanliga stället där du brukar amma och ger honom andra bröstet; då ska han kvickna till och äta hyfsat bra. Rap (han får fortfarande inte somna, så var inte för ”snäll” när du bankar honom i lilla rumpan) och sedan samma nya bröst en sista gång.”Målet” slut efter en och en halv timme, alltså, då han ska ha varit vaken hela tiden – varning för minsta dåsande!
Somnar han sedan här, vilket han sannolikt gör, är det inget fel än så länge (när han blir lite större – två månader – är det viktigt att han INTE somnar i din famn utan i/på sängen, själv).
Sömn som följer, utan mat, efter ett sådant här mål, allt inklusive: 2,5 tim. Behövs det, får man alltså hjälpa till med att få barnet att somna om, men man tar inte upp det förrän till nästa mål, och då oavsett om han är vaken eller inte.
9 – 10.30 samma som ovan; sova 10.30 – 13.
13 – 14.30 tredje målet, samma som ovan; sova till 17.
17 – 18.30, dito, sova till 21.
21 – 22.30.
Med den här modellen skulle du få natt från halv elva på kvällen till fem på morgonen, alltså sex och en halv timme. Med så pass mycket mat om dagarna (fyra omgångar under varje mål) och så pass mycket vakentid (5 x 1,5 tim= 7,5 tim) skulle han mycket väl klara det (och också behöva det; folk i Samuels ålder behöver mellan 16 och 17,5 timmars sömn per dygn).
Som du ser är det verkligen inte alls meningen att du ska sitta och amma 23 tim/dygn. Kör du igång ett schema som det här t ex, får du själv 4 x 2,5 tim ”ledigt” under dagen, då han sover, och sex och en halv under natten. Det går att leva alldeles utmärkt med! Särskilt efter några veckor när natten blir åtta timmar lång i stället.
Men som du förstår kommer inte Samuel att införa schemat åt dig. Det måste du göra själv. Däremot kommer han tacksamt att anamma det, eftersom små barn – i likhet med alla andra människor – gillar att veta vad som gäller och ha någorlunda fasta rutiner. Men först måste han ju fråga om vad som gäller och få dina svar, och eftersom ord inte förklarar saker och ting särskilt lyckosamt för små spädbarn, måste man svara i handling. Och det lilla barnet som inte är så duktigt på att prata precis, måste fråga i form av skrik. Då gäller det att betrakta skrikandet just som frågande efter vad som gäller, och inte som missnöjesyttringar eller kolik eller tecken på att något är jättefel! För det är det inte. Han vill bara veta. Han är programmerad till det: att lära sig vad som gäller här i världen; ytterst är det en fråga om överlevnad.
Så tar du ledningen, så gör det utan att darra på manschetten, och ge honom en ”kur” på tre dygn till att börja med där du stenhårt går efter klockan (och ditt schema som du gjort upp). Det ska vara med en kvarts marginal åt båda hållen, inte mer. Då är det alltså du som bestämmer när han ska sova, när han ska vara vaken och när han ska äta. Efter tre dygns konsekvent ”kur” kommer du att se hur fint han svarar, och under veckan därpå, då allting ”sätter” sig, kommer du att märka att han mer och mer börjar bli din klocka.
9 januari 2004
Kära Anna,
Kan man ”buffa” även på sidan eller är det bäst på lilla maggen? Jag prövade magvarianten och det gick bra första gången. Då lyckades jag även vända honom på sidan utan att han vaknade. Det verkar vara ganska uppenbart att han trivs bäst på mage.
Nu har polletten trillat ner och vi har startat! Vi började i går och har genomlidit en natt, och nu ska vi precis börja en ny. Jag har varit konsekvent och inte vikt av från schemat det minsta. Men jag måste säga att det ibland känns lite tungt när han blir ledsen. Försöker med de flesta varianter att få honom att sova, men det är inte lätt. Känner mig barbarisk som inte kan få tyst på honom genast, men jag gör mitt bästa. (Är jag det?) Jag vaggar eller buffar honom i hans säng och håller samtidigt en hand över ryggen. Jag är noga med att han inte ser mig och håller mig helt tyst. Då brukar det funka, men bara en liten stund. Efter några minuter rycker hans små armar till och han vaknar så klart, och sedan kör det hela igång igen. Så där har vi gått igenom några dagspass, och jag hoppas det blir bättre.
Han är alltså gärna vaken när han ska sova och sover när han ska vara vaken. När jag har ammat honom (och under tiden) blir han nästan medvetslös, och jag har verkligen svårt att få fart på honom. Du råkar inte ha några tips på hyllan där?
Natten gick till en början inte alls bra, det var en smått hysterisk Samuel som bara vägrade somna. Vid 1 fick han en liten slurk och han somnade direkt och sov ända till 5, och då fick jag väcka honom!! Kändes ju inte så kul att göra det men jag förstår ju att det måste vara så.
10 januari 2004
Kära Marie,
Kors, har du satt igång på stört…? Det var duktigt! Då måste du vara rejält motiverad! För som du ser är det motigt första dygnen; att införa ordning och reda när sådana djur inte funnits i sinnevärlden tar sina modiga tre dygn, och då gäller det att vara lika orubbligt beslutsam som tveklöst konsekvent! Men hav tröst -lille Samuel kommer mycket snart att börja ”svara”, nöjd och lugn, så fort han anser sig fatta galoppen! Vilken han alltså måste ”fråga” efter några hundra gånger först…
Det verkar som om du börjar hitta ett sätt att vagga/buffa som fungerar. Det är så bra! Vad du än prövar för att få honom i ro (=tyst och avspänd i kroppen) så ha tålamod med dig själv! Så här i början kan du inte genast vänta dig ett ögonblickligt och patentsäkert resultat. Två minuter är dock en ganska lång tid. Ge dig den tiden att envisas, innan du försöker en annan teknik. Han behöver lite tid på sig för att tillåta sig själv att lyssna på och ta till sig ditt budskap, och då kan du inte ändra det för snabbt (eller alls). Det finns alltid en rogivande teknik; det gäller bara att hitta den och att tålmodigt använda sig av den, och du verkar redan vara på kolossalt god väg. Jag blir så stolt över dig!
Lille Samuel vaknade som han gjorde för att ställa en ny (samma) fråga, och det enda man kan göra – vilket du också gjorde (den lilla nattslurken kl 1 lämnar vi därhän!) – är att ge ett nytt (samma) svar: nytt tystande på skriket, nytt rogivande. Vilket då i handling meddelar: ”Du ska sova så gott lite till (dvs tills jag tar upp dig, inte tills du skriker upp dig). Jag bevakar dina intressen. Jag glömmer dig inte. Du kommer inte att svälta ihjäl och inte att överges. Vi finns här och ser till dig hela tiden. Du kan sova lugnt. Ingenting ont kan hända dig. Inga vargar kommer och tar dig. Allt är som det ska vara.”
Man får också komma ihåg att han skrämmer upp sig själv med sitt skrikande. Han har ett skrik i huvudet, och det är illa nog, men han vet inte att det skrik han hör utifrån också kommer från honom. Han kan jaga upp sig bara för att han jagar upp sig! Det är därför det är så oerhört viktigt att snabbt få tyst på honom.
Men du är ingen barbar om du inte lyckas genast. Folk (också små barn) måste få lov att reagera och – faktiskt – vara på dåligt humör ibland. Schemat och allt du gör kommer att hjälpa dig att veta att du har gett honom allt han behöver, under målet med allt vad därtill hör. Precis allt. Om han då muttrar, surar, blir besviken för att han inte genast kommer i ro, är för trött, gnäller helt enkelt, av någon anledning – reagerar – så får han göra det, ett tag. Det är inte farligt eller fel. Det kan man inte förbjuda folk. Men när han skriker ska det inte vara av brist på något, och det undanröjer du nu med hjälp av schemat som låter dig kontinuerligt tillfredsställa hans samtliga behov vid varje mål. Då kommer du också att känna dig betydligt säkrare på handen när du ”kräver” av honom att han ska lugna ner sig och vara tyst, så att han kan sova.
Nästan medvetslös – ja, han är van vid små lurar och små slurkar, i en evig cirkus. Det kan man syssla med under smekmånaden men inte längre. Även under den är det meningen att man ska kunna se hur barnet självmant drar ut på målen (äter mer) och är vaket längre och längre i stöten, respektive sover längre och längre mellan varven. Men alla gör inte det. De fortsätter som Samuel och tror att det ska vara så. Vilket snart åstadkommer elände, eftersom små barn inte orkar med i längden att ha det så, lika lite som deras ömma föräldrar gör det.
Så det gäller alltså att hålla honom vaken med alla tricks och metoder under den där tiden som han ska vara vaken, så att han vänjer sig (och därmed också blir hungrigare till nästa mål och äter bättre, blir piggare för det osv – dvs hamnar i en god cirkel). Du får hålla upp lilla ungen och gå med honom upprätt, inte som en säck potatis över axeln. Lura honom att titta på det ena och det andra, prata högt, envist pocka på hans uppmärksamhet. (Börjar han skrika, pratar du ännu högre – inte tröstande utan glatt och uppfordrande, peppande.)
Du kan lägga honom platt på rygg på hårt underlag – det somnar inga små spädbarn av, möjligen just de medvetslösa … – och tramsa med honom där, ”blubbla” och blåsa magen, kinden, nafsa handen, ”bita” och kittla foten … Hålla på som om du till varje pris skulle ha honom att skratta. Hitta på allt du kan för att väcka hans nyfikenhet: lyssna på och dansa till musik med honom, låt honom se sig själv i spegeln, gör grimaser för honom som han kan imitera, sjung, prata, släck och tänd lampor, svinga honom mjukt i dina armar – allt du kan komma på som roar och förlustar!
Det är en tuff match det där men tro mig, den är snart ett minne blott. Och den försvinner genom att han sover sina två och en halv timmar mellan målen. ”Medvetslösheten” försvinner, och lille Samuel blir idel solsken!
10 januari 2004
Kära Anna,
Kan man vara mera motiverad, när man bara sovit två timmar på raken under sex veckor och resten varit bestående av en halvtimme hit och dit? Tror inte det!
Jag började nog i grevens tid för oss alla tre. Maken var lite misstänksam till en början men har nu insett fördelarna med en utvilad fru. Under sina första sex veckor har inte Samuel gråtit särskilt mycket eftersom han ganska snabbt fick mat, och så var det även under nätterna. Därför tror jag hans pappa tyckte det blev lite väl livat första natten.
I natt sov Samuel från 23 till 4.30! 5,5 timme! Helt otroligt skönt! Det visar att vi är på rätt spår. Efter första dagspasset idag somnade både han och jag ovaggade och sov som stockar i 2 timmar och 15 minuter. Under pass nr 2 var han inte lika lättövertalad men det räckte med att jag nuddade vaggan några gånger så somnade han om igen. Inte ens handpåläggning behövdes. Nu är vi inne på pass 3 och han sover gott fortfarande efter 2 timmar och 20 minuter.
Det här går ju som en dans. Är det inte väldigt bra så säg? Hade förberett mig på något mycket värre faktiskt. Anna, jag kommer att vara dig evigt tacksam för det här.
Nu är det dags att väcka Samuel. (Ombytta roller, förr var det han som väckte mig.)
12 januari 2004
Kära Marie,
Nu är jag vansinnigt nyfiken! Var god rapportera!!
12 januari 2004
Kära Anna,
Det går bra! Natt 3 sov han duktigt i 4 timmar och 45 minuter. Och natten till idag somnade han 10.30 och vaknade 3.30 – och somnade om igen. Han har inte varit hysterisk utan klarat av att somna om alldeles av sig själv. Otroligt men sant!
På dagarna har han också varit duktig men på något sätt har han lyckats ställa in väckarklockan på en kvart innan uppvaknande och förekommer mig ofta på så sätt, den lilla busen. Men det är ju inom ”marginalkvarten” så det är väl OK antar jag. Nu känner jag mig även säkrare på att han verkligen sover (och ska sova) när vi åker i väg för att t ex handla. Och sedan känns det bra att veta att han inte är hungrig.
Efter maten har han nu övergått från ett medvetslöst tillstånd till att vara väldigt trött. Kan nog bli en liten förbättring där också, så småningom. Nu har vi precis varit iväg och handlat under hans sovtid, och när vi kom hem la jag över honom i sängen och än så länge har jag inte hört ett knyst. Och då ska du veta att han hade ögonen öppna när jag la ner honom!
6 februari 2004
Kära Anna,
Vill berätta att allt flyter på bra med Samuel. Han är jätteduktig, och jag är verkligen stolt över honom. Har pratat med andra mammor, bland annat en med en son på 9 månader och han vaknar flera gånger per natt och får äta, och en annan är 4 månader och sover inte heller en hel natt utan mat. Då kan jag stolt berätta om min lille Samuel som sover hela 6 timmar varje natt.
Men nu misstänker jag att du tycker att det är hög tid att göra 6 timmar till 8? Om han lägger sig för natten 22.30 och sover 8 timmar tar det oss till 6.30. Men hur fortsätter vi sedan?
En av mammorna sa att hon hade läst din bok och försökt buffa, men det hade tydligen inte gått så bra. Hon sa att det inte fungerade på hennes son. Men jag undrar om inte ”felet” satt hos henne i stället, att hon inte var tillräckligt motiverad. En gång minns jag, jag tror det var andra eller tredje natten – då var jag bara sekunder ifrån att ge upp. Men så tänkte jag på vad jag hade att gå tillbaka till, och då förstod jag att jag inte hade något val. Så det var bara att fortsätta buffa för glatta livet!
9 februari 2004
Kära Marie!
Ja, Samuel är verkligen duktig. Och det är du också. Som tänkte och gjorde alldeles rätt, när du lyssnade till ditt sunda förnuft och tog över ansvaret för hans välbefinnande – det som nu blir din belöning. Jag är så stolt över dig!
Ja, folk läser och säger att det inte fungerar att buffa eller dra vagnen, och ”felet” är precis det du säger. Man måste verkligen vara motiverad. Man kan inte bara pröva och liksom lämpa över ansvaret på barnet: ”Nu vagnar jag en stund, så får vi se … Nehej, han somnar inte, så det funkar inte.” Jag brukar skoja och jämföra med bantning: ”Banandieten, jaha. Nu äter jag en banan, och sedan väger jag mig och ser om jag har blivit smalare. Titta, det funkade inte alls!”
Du får sätta dig ner och göra ett schema. Om du vill behålla läggningen som nu kl 22.30 och ha en åttatimmars natt så hamnar du som du skrev på 6.30. Då ska du fördela fem mål över dagen, då han är vaken minst 1,5 tim, kanske 2. Sover gör han då däremellan, 2,5 tim i stöten eller kanske bara 1,5 – du får planera utifrån de tider och vanor han har nu. Du vet ju t ex när han är tröttare än annars respektive piggare än annars. Det kan t ex bli att du börjar målen kl 6.30, kl 10, kl 14, kl 17.30 och kl 21. Du måste fundera dig fram och sedan bestämma! Tänk efter noga innan du skriver ner tiderna, så att du inte blir frestad att börja ändra i schemat om det är något som strular de första dagarna. Han måste få en (veckas) chans att lära sig allt det nya och hänga med, och han kommer att ”fråga” då och då!
Har du gett honom napp, så släng den! Den behöver han inte alls. Det enda som händer när du slänger och glömmer nappen är att du får ett bekymmer mindre framöver. Själv glömmer han den på en natt.
12 februari 2004
Kära Anna,
Nu har jag snickrat ihop ett nytt schema, och vi började följa det i morse (läs igår). Lilla söta Samuel vaknade klockan fem som vanligt och undrade om det verkligen inte var dags att gå upp. Jag lyckades till slut övertyga honom om att det kan vara riktigt skönt att sova till halv sju.
Det första passet får han sova 2,5 timme och de andra 2 timmar. Han brukar alltid sova som en sten första passet efter natten, och det gjorde han i dag också. Just nu är klockan halv två, och han har snart sovit hela det här passet också. – –
Nu är jag tillbaka en dag senare och allt har gått jättebra hittills. Han sov fint nästan hela natten. Somnade 22.30 och vaknade 5.45, somnade sedan om (själv) och sov till 6.35. Dagpassen har också gått bra.
PS Jag vet inte vad jag ska göra men jag kan inte sluta pussa på honom för han är verkligen ursöt!!
18 februari 2004
Kära Anna,
Så rätt du har. Allting går precis som planerat. Samuel sover och är vaken när han ska. Schemat passar honom fint. Han är alltid glad. Nu har han också hittat en ny underhållande hobby vilket innebär att smaska på sina händer. De är tydligen jättemumsiga.
Vi är på charterresa i värmen, och i förmiddags var vi på stranden igen. Jätteskönt, och Samuel skötte sig perfekt. Däremot såg jag en annan mamma med sina två barn, varav den ena var några månader äldre än Samuel och den andra kanske 2 år. Hon stod upp och vaggade den lilla sidledes till sömns i famnen (det tog en evighet) och la barnet sedan i vagnen. Och sedan tog hon upp det andra, stora barnet, och gjorde likadant!! Stackars rygg, säger jag bara. Själv behövde jag bara rucka vagnen med Samuel i ett par gånger, så sov han som en stock.
Min man såg också detta och sa: ”Vilken tur att du fick kontakt med Anna! Annars skulle vi också stå så där nu.”
Lilla Saga 9 månader – ett korrigerat återfall
Mamma:
Jag har en bekännelse att göra.
Sakta men (väldigt) säkert har vi låtit Sagas sömn gå åt skogen. Du har säkert sett fenomenet förr – det börjar i ena änden med: ”Det var väl inte så farligt att hon somnade vid flaskan ikväll, va?” och slutar (efter många, många månader av långsam SHN-avvänjning) med att man, som vi i natt, får gå upp och ”vagna” spjälsängen (ja herregud – jag hatar mig själv!) MINST 15 gånger, och ungen sover ÄNDÅ inte! Och jag överdriver inte.
Naturligtvis har vi kommit till insikten att vi måste ta tag i detta nu en gång för alla, men jag behöver hjälp från dig. Dessutom är hon ganska snorig, tjejen, är det verkligen en bra idé då? (Men samtidigt, vad är alternativet?)
Och eftersom hon ”glömt” allt vad SHN betyder vid detta laget och kommer att bli rasande, så känner jag att jag måste veta vad man rent allvarligt GÖR om hon kräks eller svimmar? Och eftersom vi absolut fastnat i något slags vagnande, så ska vi väl helt sluta med det, eller hur? Och enbart ramsa?
AW:
Det är verkligen inte första gången jag får en dylik bekännelse! Jag kan bli både förvånad, ledsen och sur när folk inte är RÄDDA om den fina sömnen – men det gick kanske för lätt att införa den?!
Och visst förstår jag. Lilla Saga är första barnet, och det är så mycket man ska fatta – som t ex att små barn växer, att de inte är nyfödda i evighet; att man med jämna mellanrum måste strama upp saker och ting, precis som man ju justerar schemat och allt möjligt, allteftersom saker förändras. Man måste helt enkelt ligga ett steg före och lära sig tänka efter innan. Vart kan saker och ting komma att leda? Den efterklokhet som drabbat dig nu kommer att lära dig att tänka dig för i fortsättningen, och det är det lilla Saga som lär dig det. Tacka för det! Den talangen får du användning för hela hennes uppväxt igenom.
Vagnar ni spjälsängen? Med vyssan lull? Strunt samma; fastnat har ni uppenbarligen och alldeles för länge, så skippa vagningen helt. Börja med att tänka UT, inte IN. Men svimma och kräkas ska hon inte! Har ni inte börjat buffa henne?
Bestäm er för vad ni ska ta till. Jag skulle nog köra tillrättaläggandet, vänligt men bestämt, och sedan buffa, och gå till väga precis så som shn-kuren är beskriven i Lathunden. Buffad KAN hon inte skrika upp sig till hysteri – det går liksom bara inte (om man har någorlunda effektiv teknik). Så kräkningar och svimningar stryker vi ur protokollet!
Men det är också möjligt att jag skulle bedöma att hon faktiskt VET vad som gäller och hålla mig till tillrättaläggandet med solfjädern efteråt, uppifrån, statiskt, stadigt och länge nog, tills hon blev – ja, du vet vad… sömntung i hela lilla kroppen. Och trycka till, avslutningsvis, och gå ut med ramsan. Jag skulle inte dra mig för att stå i tio minuter, om det behövdes, så här i början – så att hon garanterat hann lugna ner sig, tystna och stillna. När jag gick och började ramsa, skulle hon säkert bli skitförbannad, och då få lov att vara det. Ja, se Lathunden!
Om hon sedan verkligen jobbade upp sig, så att jag tyckte det började verka otrevligt på allvar, skulle jag mycket bestämt storma in och göra om tillrättaläggandet och solfjädern, och inte särskilt gulligt då utan mycket distinkt och mer bestämt än vänligt, fast inte argt eller ovänligt. Skulle hon sedan till slut (efter mitt nogsamma avvaktande) börja låta ledsen och trött och inte stillna på ramsan utan verkligen be om hjälp, skulle hon få den – samma sak fast aningen mjukare, men fortfarande inte gulligt eller tröstande utan sant BETRYGGANDE.
Jag skulle räkna med två rätt tuffa nätter med mycket – men allt kortvarigare – spring. Och arbeta upp ramsan så att den verkligen trängde igenom märg och ben och nådde fram till henne, utan frågetecken – och verkligt tjatigt, så att det hördes långa vägar att jag/den/sovandet INTE var förhandlingsbart.
Jag skulle tänka på – psykologiskt ställa in mig på – att återföra både henne och mig själv till ordningen. Och eftersom ordningen funnits, skulle jag räkna med att den nya ”satsningen” skulle landa i den till slut, och kuren därför gå fortare. Faktiskt.
Fundera, läs på, bestäm dig, bestäm er, och kör! Träna buffning på varandra. Träna ramsa, minst tre tonfall!
Strunta i snuvan; förkylningen blir inte bättre för att hon inte får sova.
Mamma:
När vi genomförde kuren för mer än fyra månader sedan (och som vi långsamt raserade mer och mer i två månaders tid) så kändes allt jättebra efteråt. Men efter ett tag när man vant sig och bakslagen kom, kändes det så enkelt att bara ”svara fel” på hennes frågor – det räckte ju till en början då med bara lite skak på sängen för att hon skulle somna om… Men vi BORDE ju ramsat och stått ut med en timmes (?) skrik i värsta fall. Fast just då kändes det som den svåraste vägen, kortsiktigt i alla fall… Förstår du hur jag tänker?
AW:
Klart jag förstår dig. Kortsiktiga lösningar, visst – de fungerar en gång. Men inte nästa. Eller nästa igen. Barnen berättar det hur tydligt som helst: tar man bara upp lilla ungen en halvtimme för tidigt en morgon, vaknar barnet nästan på slaget en halvtimme tidigare ändå nästa morgon, och vips! är man tillbaka där man började. Det tar inte många nätter.
Så det var det där med schemat klistrat på näsan! Minns shn-kurens enkla grundprincip: barnet ska lugnas där det ligger.
Ni kan så bra, så! Men utgångspunkten får inte vara att hon ska skrika, utan att hon ska FÅ (obs!) sova.
Tisdag 30 nov
Mamma:
Ikväll kör vi. Vi ska ladda upp med bullar och kaffe att ta till i mörkaste natten, när det känns som värst. Det ska bli riktigt ”mysigt”, haha! Ja, en sådan här dag som idag vill jag inte uppleva fler gånger – hopplöshet, vanmakt och förtvivlan är bara förnamnen…
Vad kan man göra eller tänka för att ”ligga steget före”? Är det att helt enkelt ställa in sig på att hon faktiskt får skrika lite vid läggdags, t ex? (Jo, så måste det nog vara, eller hur?)
Att hon är väldigt mammig och pappig just nu, och inte gärna vill vara ensam, spelar
det någon roll just nu?
AW:
Nu måste jag nog ändå gräla lite. Du räknar med att hon ska skrika. Varför gör du det?! Din och er uppgift är ju att LUGNA henne – det är det verktygen i kuren är till för!
Att hon inte är lika glad längre beror förstås på det otrevliga vargasällskapet (er oro, er osäkerhet, era dubbla budskap) och på sömnbrist. Hennes är lika allvarlig som din/er. Allt det där går förbi, när hon blir trygg i sig själv igen och får/kan/vågar sova gott på nätterna, vilket allt hänger oupplösligt samman. Så ni har gjort henne svåra björntjänster här…
Mamma:
Som det ser ut nu så verkar det som att din teori om att hon vet vad som gäller sedan innan är den rätta. Vi skrattade sista gången innan tillrättaläggandet 20.02; hon frågade ihärdigt till 20.28 – men ramsan behövde bara sägas två gånger under den tiden, och det var mot slutet när jag skulle bekräfta – och klockan 20.29 tog hon sista bekräftelsen med sig in i den sömn hon fortfarande ägnar sig åt (21.04). Vid det här laget hade vi normalt sett vagnat henne både två och tre gånger.
AW:
Bra, bra! Nu vill jag också höra att ni verkligen har läst på, förstått och begripit, så att ni inte tror att lilla Saga ska ta hand om kuren, sömnen, besluten, svaren, beskeden, nätterna, rutinerna, etc etc, åt er…!
Mamma:
Så! Nu sover hon i alla fall!
Måste försvara mig litegrann, bara! Jag har så väl förstått kuren EGENTLIGEN. Om inte annat så påminner mig den ömme fadern om och om igen… Det jag bara var mest rädd för, om man kan säga så, är ju det faktum att vi fastnat i ALLT förra gången. Var det inte vagning så var det buffning och sedan ramsning – men fastnade, det gjorde vi, hela tiden! Vad vi än försökte.
Det är ju vetskapen om detta – att jag måste sluta abrupt med allt detta överdrivna användande av verktygen – som har ”skrämt” mig. Jag har tänkt: ”Vad har jag då kvar?” Men jag har insett att det jag har kvar är just KUREN! Som den ska göras, och inget annat. Inga halvmesyrer eller kansken eller omifallatt… Utan bara kuren så som Anna Wahlgren beskrivit den! Jag skäms över att erkänna att vi faktiskt införde kuren förut utan skrattet-till-go’nattet, t ex. Jag har alltså insett att det inte var SHN-kuren vi införde. Gud vet vad vi sysslade med egentligen!
AW:
Hon svarade tydligen lättat och fint den gången, och ni behövde inte jobba så hårt. Kanske tog ramsan aldrig över som den ska (så att den ensam räcker för att utlösa den betingade reflex, som får barnet att somna om eller åtminstone lägga sig ner tyst). Sedan har ni börjat springa in och ut (vilket man ju bör göra först efteråt, när barnet sovit i tio min, för att stoppa om, kolla, etc). Med ert spring har ni stört, och snart har trafiken väckt oro. Då har ni släppt in vargen. Det är ju som den där vakten jag pratar om – han måste spana utåt fjärran och bortåt horisonten för att upptäcka eventuell fara; han ska inte springa omkring mitt bland dem som sover, eller försöker sova, och stirra oroligt på dem, de som skulle få sova lugnt just för att han höll vakten!
Hm, har lilla mamma inte förstått kuren? Principerna för den? Varför den fungerar? Då är det hög tid att ni läser på, bägge två, för om man inte förstår VARFÖR sova-hela-natten-kuren fungerar, då blir man ett lätt rov för tvivel, när man ska försöka förstå HUR den fungerar.
Mamma:
Jag frågade Mammut Maria om jag skulle gå in och lägga ner Saga, när hon ställde sig upp i sängen. Hon sa till mig: ”Låt henne ställa sig upp! Hon lägger sig ner själv till sist.” Jag vet inte varför jag inte kunde ha den tilltron till min smarta Saga?? För naturligtvis var det ju precis det hon gjorde nu ikväll…
Dessutom sa hon: ”Sluta med ALLT du gör, och ramsa bara de gångerna du är sugen på att ta upp henne för att du tror hon ska bli hysterisk!” Det gjorde mig rädd DÅ… Allt detta plus allmän sömnbristförvirring … Kanske låter jag osäker på principerna och allt det där, men det är jag ju inte egentligen. Jag vet precis hur kuren ska gå till, och det är INTE som vi gjort förut!
Onsdag 1 dec
Mamma:
Måste bara snabbt berätta att hon nu – kvart i åtta – fortfarande sover sött! Detta ska inte bli några problem, känner jag. Visst vaknade hon och var vrålförbannad tio gånger innan midnatt, men sedan inte mer! Och den längsta omgången varade i 12 minuter. Vad är det, liksom? Och hon ”krävde” faktiskt inte en enda ramsa efter hon somnat! (Frågan är hur den ska kunna utlösa någon betingad reflex, om vi aldrig behöver använda den? Hon fixar det ju själv till sist!)
Ja, idag är jag lycklig, lycklig, och det tror jag Saga också är, när hon väl blir väckt av pappa klockan 8!
AW:
Strålande jobbat! Nu blev jag riktigt glad! Och ingen vargtimme ens – då ”sitter” det hur fint som helst alldeles snart, när före-midnattstjafset krymper undan, säkert redan i natt.
Försök ändå låta ramsan få sista ordet alla gånger det är läge (dvs varje gång hon möjligen skrikit, inte när hon vaknat, pratat/låtit lite – utan skrik – och somnar om själv).
Torsdag 2 dec
Mamma:
Inatt gick det kanon! Hon frågade i 8 minuter vid läggdags, sen vaknade hon till två gånger om vardera 1 minut efter en timme, och sen sov hon tills vi väckte henne!
Däremot: till första dagsluren skrek hon i 8 minuter igen, sedan sov hon i 35 minuter, och sedan fick vi både ramsa lite och lägga tillrätta en gång, för hon var jättearg/ledsen, ända tills vi tog upp henne en marginalkvart innan hon var klar. Hon skulle sova i 1,5 timme. Alltså ”grät” hon i ca 45 minuter… Och är just nu, en timme och en kvart senare, grundligt trött. Och så en ordentlig förkylning ovanpå alltihop. Du kan kanske tänka dig på vad för humör hon är på? Och hon ska inte sova nästa gång förrän om tre timmar. Bläää… Känns inte bra.
Jag vet att vi förra gången också kunde ha svårt med dagslurarna, när hon vaknade för tidigt. Hon somnade aldrig om. Så vi införde att hon fick ”byta” 45-minutaren mot 1,5-timmesluren de dagar det inträffade. Det gick alltid jämnt upp på det sättet. Men så är väl helt fel att göra?!
AW:
Härligt!
Ack ja, nu får du ”kura” efter konstens alla regler på dagarna, eftersom du/ni inte gjorde det ordentligt förut. Alltså landar inte dagslurarna I något som gällde tidigare. Så det är bara att köra på, från början. Håll schemat klistrat på näsan! Ge henne förutsättningarna och räkna med att hon tar vara på dem (till slut).
Du har alltid en femminuters att lägga in vid kris. Vagna inte, lägg tillrätta och ramsa, i korta, effektiva stötar, och GÅ, varje gång!
Söndag 5 dec
Mamma:
Det hela går bra överlag. Hon har visserligen varit vaken två timmar i två nätter nu, men det går framåt!
Vid läggningen frågar hon i runt 8 minuter. Värre är det på dagarna. Det kan ta upp till 20 minuter innan hon sover. Men hon somnar åtminstone själv! DET är jag glad för. Och ramsa behöver vi knappt göra – hon är mest förbannad, aldrig ledsen.
Däremot har jag väldigt svårt att få den humorfria ligisten att skratta. Hon är ju inte kittlig! Flyga flygplan ner i sängen fick jag rådet av Maria att prova, men Saga har inte samma humor som vi, tydligen… Hon börjar gråta ilsket så fort vi kommer in i rummet och hon fattar att det är läggdags. Så förstår jag att det inte ska vara! Vad tror du?
AW:
Bra att hon är förbannad. Det får hon vara. Odla ramsan bara, det besvär jag dig! Den ska utlösa sin betingade reflex till slut, och man får inte ge sig. Tjata på! Skicka med henne en bekräftelse, hur sur hon än blir! Det går förbi!
Trist typ som inte låter sig kittlas?! Men humor MÅSTE hon ha, det har alla barn. Pröva med att spela pajas, själva! Tittut, ”ramla”, snubbla, kittla den ömme fadern (det känner du väl för? Trött, vadå?)! Vänd henne uppochner och låt henne titta i spegeln och vrålskratta själva… Fantasi… Du vet! Ilskna gråten HÖR ni bara inte. Var upptagna med varandra och lägg henne bara liksom i förbigående och fortsätt garva inbördes, utan att ägna henne någon större (tillsynes) uppmärksamhet eller uppmärksamhet alls, förrän hon VILL skratta med (det kommer). Hon får så gärna tro att ni inte är kloka, bara hon tröttnar på att vara ilsken/sur, och det GÖR hon till slut!
Torsdag 9 dec
Mamma:
Ja, Saga sover precis som hon ska, mellan 20.00 -08.00. Igår kväll tog det tre (!!!) minuter innan hon fick en bekräftelse, och den tog hon utan snack!
På dagarna tar hon fyra-fem minuter på sig att somna, men sedan sover hon tills hon vaknar exakt på klockslaget. Och hon är glad och pigg på dagarna – och en riktig tuffing, som tog sina första steg för en vecka sedan!
Nu sover vi så gott allihop. Jag hade glömt hur skönt det var… Very Happy
Liten ”epilog” i januari 2005
Mamma till AW:
En grej bara som jag känner att jag måste berätta! Vem skulle annars glädjas och riktigt ärligt förstå i mitt ”sömnsnack”? Nu när jag var iväg i helgen, så hade Saga varit på så bra humör och sovit så bra och somnat snabbt utan för mycket frågor! (Hon skriker ju fortfarande ett tag om dagarna, men på kvällarna är det knappt att hon gruffar längre -TROTS att hon inte direkt asgarvar ännu!)
Men vet du vad som hände ikväll, när den ömme fadern var borta och jag var ensam och som vanligt lite rädd att ta en ensam ”fight” (hehe)? Hon sträcker sig ivrigt ner mot sängen (varpå jag fick för mig att det var för hon ”tappade balansen”), och när jag lägger henne i sängen så gör hon några glädjetjut och skuffar rundor med näsan i madrassen! Och somnar två minuter senare!
Detta trodde jag nog egentligen aldrig skulle inträffa – att hon ivrigt skulle sträcka sig mot sängen och se fram mot sin skönhetssömn!
Ville bara dela med mig och berätta det, för jag är så lycklig, så lycklig! Och förresten har hon fått sin sjunde tand i dagarna och varit gladare än någonsin ändå! (Femman, sexan och sjuan har också kommit upp utan rabalder eftersom det var sedan vi kurade om henne! Tänk att det OCKSÅ stämde, hehe!
Lille Ludvig 3.5 månader
Mailväxling mellan mig och mamma till Ludvig 3,5 månader:
Eftersom osäkerheten kan slå till ibland (inte bra!) vill vi kolla med dig att vi tänkt rätt, så att vi inte bara ”prövar” nya sovvanor utan går in för att verkligen genomföra dem. Lille Ludvig, 3,5 mån, ska flytta till spjälsäng och börja sova hel natt. Det känns bäst att kolla direkt med dig (så att vi inte börjar ställa frågor åt Ludvig). Andningslarmet kom på posten idag.
Så här ser lilla Ludvigs schema ut:
kl 6 Mat (x2), morgontvätt, morgonstök (med pappa)
kl 7.30 Extraslurk och sova
kl 9 Mat (x2), blöjbyte, ensamlek, morgonsysslor (med mamma)
kl 11 Extraslurk och sova ute
kl 13 Mat (x2), blöjbyte, sysslor (diska, koka eller läsa)
kl 15 Extraslurk och sova ute
kl 17 Mat (x2), blöjbyte, sysslor
kl 18.45 Extraslurk och sova
kl 19-19.30 Vakna, umgås
kl 20 Mat (x2) och kvällstvätt
kl 21-21.30 Extraslurk och läggdags
Det här har vi följt ca en månad. Ludvig är alltså vaken ca nio timmar per dygn. Jag erbjuder alltid mat två gånger + extraslurken. Ludvig har nästan slutat ta mat den andra gången. Borde jag försöka sluta med extraslurken istället? Målet kl 20/21 har börjat krångla ibland också. Han är inte intresserad av mat, vänder bort huvudet och börjar ibland gråta. Vår lilla stora (7,5 kg) krabat får ingen annan mat än bröstmjölk ännu.
Och sedan till sovandet. Vi har hittills ”vagnat” honom till sömns. Och fortsatt och vagnat då han vaknat på nätterna. De gånger då han skrikit/frågat mycket har vi tagit upp honom (hmm, då var vargen där!). De senaste nätterna har vi vagnat honom till sömns ca 1/2 timme och sedan vagnat flera, flera gånger under vargtimmen.
Så här har vi tänkt göra nu:
Bädda med draglakan.
Vi har fått låna en spjälsäng. Ludvig har inte sovit i den förut. Tror du det är bra att vi tar den i bruk samma natt som vi inför magsovandet (och upphör med vagnandet)? Eller blir det för mycket nytt? Vår vagn känns så trång och smal att sova på mage i. Kvällstvätta och ha skoj från kl 20.Med både mamma och pappa
Mata honom strax före kl 21.
Under dygnets andra måltider somnar han oftast direkt efter extraslurken, men det är sällan han gör det efter kl 21-målet. Ibland tycker jag att han är för pigg och ibland övertrött. Lägga honom på mage
Lägga till rätta, hålla båda händerna på lilla ryggen, trycka till lite och gå med en godnattramsa. En på sängkanten, en på väg ut och två till i dörröppningen.
Nu kommer vi till biten där vi känner oss litet osäkra, när och hur vi ska ingripa.
1. Om han börjar böka med huvudet i madrassen och fråga en massa väntar vi en stund och kör sedan en ramsa till i dörröppningen, då Ludvig är tyst men inte sover.
2. Om han börjar skrika upp sig ramsar vi först, lägger till rätta sen och buffar så många gånger det behövs ända tills han tystnar men inte sover. Då ramsar vi på nytt. Vaknar han då igen börjar vi om från början.
3. Om han vill ha svar på frågor mitt i natten, ramsar jag direkt han vaknar. Om inte det hjälper buffar vi på nytt och avslutar med ramsa.
4. Om han vaknar andra och tredje natten räcker det förhoppningsvis med ramsan. Om han börjar skrika upp sig lägger vi tillrätta och buffar (i nödfall).
Till sist några detaljfrågor:
Hur länge och mycket ska han illvråla innan man går in och buffar?
Hur ska man veta när man skall sätta punkt för ramsan och buffandet så att man inte fastnar?
Ska jag i fortsättningen ramsa så fort jag hör att han vaknar till?
När ska vi släcka lampan, före eller efter man lagt honom tillrätta?
Hur länge bör man ha andningslarm?
Om han lyfter huvudet då man ska lägga honom tillrätta, kan man försiktigt hålla huvudet nere då?
Vi verkar kanske en aning osäkra nu, men vi tror fullt och fast på att vi ska lyckas visa vår son hur han skall komma till ro och sova lugnt. Vi har ju infört en av dina ”kurer”, Standarmodellen, med mycket lyckat resultat tidigare, så! Den dagen vi började med Standardmodellen kommer jag inte att glömma. Efter första målet sov Ludvig djupt och skönt. (Tidigare vaknade han alltid då jag lyfte honom till vagnen.) Tänk att det var så enkelt, att jag som älskar att läsa böcker kunde läsa mig till hur vi skulle lyckas ge Ludvig den välbehövliga sömnen! Tack än en gång för Barnaboken! .
——————————-
Ni verkar vara underbart motiverade och beslutsamma, och då är jag säker på att det hela ska gå hur bra som helst! Bara man är medveten om att sova-hela-natten-kuren inte går absolut klockrent på räls – det kan vara fem steg fram och två tillbaka. Men då vet man vad man ska göra, och blir inte orolig!
Ja, du bör slopa extraslurken nu – han är så pass stor att han bör äta under en och samma timme åt gången, inte mer. Han ska ju också börja somna själv, inte av någon ”knockout-slurk” längre. Så försök truga i honom allt du kan under två omgångar, eller tre om du vill, men inom en timme! Som det är nu, enligt schemat, äter han i praktiken var 90:e minut hela dagen igenom – det blir faktiskt tio mål om dagen! – och det behöver han verkligen inte längre. Han behöver glesa ut måltiderna och får då, i kombination med nattsömnen, betydligt bättre aptit ”per gång”. Det kommer i sin tur, tillsynes paradoxalt, att innebära att han inte fortsätter öka fullt lika kraftigt i vikt.
På kvällen däremot kan han få en sista slurk innan skrattet-till-go´nattet och läggningen. Då bör det ha gått en timme sedan han avslutade förra målet.
Han läggs lite väl sent. (Härlig social delaktighet på schemat!!) Ska han upp sex, skulle han kunna läggas åtta, och ni skulle kunna sikta på tio timmars natt. (Om bara ca två veckor är han ju mogen för tolv timmar.) Så fundera på det, innan ni ”spikar” schemat! Sista målet krånglar nu förmodligen för att han helt enkelt är för trött så sent. Och ibland går han då igång igen och blir ”pigg” respektive övertrött. Det är inte riktigt meningen. Det orkar han inte i längden.
Du skulle kunna tänka på tider som dessa (bara som förslag):
6-7 äta (med de andra ”programpunkterna” under och efter)
8.30-10 sova 1,5 tim
10-11 äta
12-2 sova middag 2 tim
2-3 äta
4-5.30 sova 1,5 tim
5.30-6.30 äta
bad 7
nattslurk 7.30
skratt och sova 8
Fundera på det! Som du ser äter han här direkt efter varje lur och lär sig somna själv inför lurarna (med lite hjälp när det behövs) efter den sociala delaktigheten, utan att äta det sista han gör.
Det här schemaförslaget ger också 15 tim sömn/dygn, precis som ditt ovan. Det är möjligt att han tar sig en halvtimme till, om han får chansen (kanske med hjälp av ett par s.k. marginalkvartar, som man ju alltid kan bjuda på om han inte vill vakna direkt på slaget.) Marginalkvarten åt båda hållen ger lyhördhet för barnet utan att störa de fasta rutinerna.
Ja, börja rakt av med alla nyheter på en gång! Först blir det lite förvirring, men redan natt två börjar han tro att det ”alltid” varit så! (Du har inte napp, väl? Ta i så fall bort den också i samma svep. Han glömmer den på en natt.)
Ni kommer att få börja med att buffa. Det kommer ni inte ifrån, när ni vagnat förut. Då måste lilla kroppen få röra sig lite med de där ”skjutsarna”. Öva upp buffningen på varandra först och studera instruktionerna i Lathunden! Den som föreställer barnet kan gärna krångla lite, för övningens skull.
Alltså: Lägg distinkt tillrätta och börja genast buffa, under tystnad. Räkna med att allra första gången kan ta vad som helst mellan 20 och 45 minuter. Men så lång tid tar det aldrig mer! När han slappnar av och tystnar, gå ut med ramsan utan att dröja. Helst ska den (sakligaste) av er som tar de första två nätterna hinna ut genom dörren på första ”versen”. Den ska alltså INTE vara vid sängkanten. Resten ska inte vara i dörröppningen utan utanför dörren, som står på glänt med bara en liten springa.
1. Ja, mycket viktigt att ramsa DIREKT som svar, så fort han vaknar och frågar, alltså innan han ens kommer i närheten av att skrika upp sig. Lika viktigt att lyssna av sedan med tålamod och inte ha för bråttom med nästa ramsa. Regeln första natten är att INTE ramsa mer än man ramsar. Förstår du? Ramsar du direkt x4 eller kanske x6 eller t o m någon gång x8, i ett svep, i väntan på att ramsan ska ”ta” (vilket den inte gör i första början), tar det kanske en halv minut. Då ska du INTE ramsa under minst en minut. Första natten alltså, när förvirringen är total!
Sedan ska det gradvis bli mer och mer sällan, alltså gå längre och längre tid mellan ramsorna.
2. Skriker han verkligen upp sig trots ramsandet, så att han måste få hjälp med att komma i ro, lägger du tillrätta snabbt och distinkt och tyst och buffar sedan igen, tills han är avslappnad och tyst, men då gäller det att gå ögonblickligen och inte dröja. Man kan avsluta med ett litet tryck över lilla ryggen här, resa sig och sikta på dörren – och börja ramsa när man är på väg ut. Det gäller att pricka in bekräftelseramsan också – den ska han ha med sig i sömnen. Protesterar han mot den (vilket han säkerligen gör första natten av och till) börjar man om med påminnelsen – efter en stund, inte genast! – och avvaktar rätt tidpunkt igen för bekräftelsen. Osv, tills bekräftelseramsan får sista ordet.
3. Ja. Plus bekräftelse.
4. Ja, då ska ramsan ta över gradvis helt och han ska också ges chansen att somna om själv efter muttrande, gnyende etc – så man är inte lika ilsnabb med ramsan längre. Buffandet försvinner och vid kris tar man till tillrättaläggandet bara, plus ramsa. Buffandet kan man sedan ha som markering när man lägger barnet för natten, bara några tag som litet besked, om man tycker det känns bra i stället för att bara lägga tillrätta. (Och även förstås, om man absolut måste lägga tillrätta under natten – men högst en gång per ”omgång”! – kan man buffa ett par tag bara som markering, innan man trycker till lite och går ut.)
Han SKA inte illvråla, men det kommer han att göra allra först. Då gäller det att ha hög volym på ramsan! Plötsligt märker ni hur den ”tar”, och då är det bara att ropa Amen! Han kommer snart att bli ilsken i skrikandet, i stället för förvirrad och ledsen (om inte förr så andra natten), och det är ett hälsotecken!
Man måste sätta punkt så fort man någonsin kan. Man ska hela tiden tänka UT. I köket har man lämpligen papper och penna och klocka, och där ska man skriva upp hela tiden vad som händer, så inne hos barnet kan man verkligen inte stå och hänga… Så FORT han slappnar av och tystnar (helt första natten, behöver inte vara alldeles heltyst andra natten) ska man ut därifrån. Tänker man UT i stället för in, gör barnet snart det också och skriker en inte TILL sig utan ifrån sig, och man kan återgå till att hålla vargen stången utanför barnets rum, inte inne i det, vilket är störande.
Ja, håll huvudet nere. När du distinkt lagt tillrätta med huvudet åt höger kan du hålla det på plats med lillfingret på ”rygghanden”. Reser han ändå upp det kan du lägga tillrätta en gång till, för då har han förmodligen dragit upp benen också och dragit ner en arm eller båda. Det är bara att upprepa tillrättaläggandet, snabbt, och fortsätta buffa. Det metodiska, tydliga tillrättaläggandet signalerar aktivitet-upphör till lilla barnahjärnan.
Släck lampan med lille Ludvig på armen innan, säg gärna godnatt åt den utan att titta på honom, lampan är en kompis som ni träffar igen i morgon! Glada, glada! Natta honom bägge två – skratt, skratt – och så går den ena ut och drar igen dörren utan att stänga helt, medan den andra lägger tillrätta etc. Båda två på morgonen gärna också, med stor glad show. Störta in i ett ögonblick – inom marginalkvarten – när han sover eller åtminstone är tyst och nöjd!
Larmet skulle jag behålla till tio, elva månaders ålder för säkerhets skull. Har du två sensorplattor? Hyr annars en till sedan, när han rör sig mer i sängen och lätt kan hamna utanför plattan! Då går larmet igång, och man får slag… (Slit aldrig upp barnet om larmet går utan stäng av det och kolla att barnet andas! Vänd annars lugnt över barnet på rygg, så ska du se att andningen kommer igång igen.) Glöm inte att sätta på larmet igen när du lagt sensorplattan – och barnet – rätt.
Nu i början kan du begränsa utrymmet i spjälsängen med en hårt hoprullad barnfilt eller två och ”boa” in honom lite. Inget alltför mjukt, dock. Spjälskydd är alltid trevligt, även om det kanske inte längre är nödvändigt (beror förstås på avståndet mellan spjälorna).
Underbart att du har den inställningen att om ena ”metoden” funkade så elegant så ska väl den andra också göra det! Och det ska den! Med attityden av tveklös självklarhet, som är A och O i all barnavård, kommer ni snart att ha härligt sköna nätter allihop!
Minns bara att sova-hela-natten-kuren är en process – det är därför det är så kul och nyttigt att skriva ner förloppet. Man kan alltså inte göra exakt likadant natt för natt (som du såg ovan med ramsandet t.ex.) och inte säga exakta tidsrymder som barnet ”får” skrika innan man ramsar nästa gång, osv. (För mig får barnet inte skrika alls, annat än allra första gången jag buffar, första natten. Det är jag som ska kunna få slut på skrikandet med tillräckligt betryggande besked. Barnet gör det inte åt mig.) Det händer nya saker varje natt, barnet frågar annorlunda, man svarar annorlunda, ibland svarar man inte alls, ibland svarar barnet självt… Det är ett fantastiskt spännande äventyr! Du kommer att bli så skicklig på att lyssna av och veta exakt vad du ska göra – och vad du inte ska göra!
Och ni får absolut inte stirra er blinda på hur det ”ska” vara, för det är så mycket som spelar in. Man tar ett delmål i taget. Först ska lille Ludvig lära sig fatta galoppen – att det inte är farligt att somna själv. När han har gjort det – ja, då blir ”dialogen” annorlunda. Det kommer att kännas så härligt! Då blir ni säkra på handen och kan dra er tillbaka alltmer och överlåta alltmer åt honom i själv, i takt med att ni ser att han både förstår och KAN (och snart verkligen VILL).
Men första natten, och ofta också andra, innan lilla älsklingen verkligen börjar förstå vad det hela handlar om, ÄR jobbiga med en hel del springande. Det kommer man inte ifrån. Det är därför jag försöker förbereda föräldrarna på att verkligen ställa in sig på två hela vaknätter, så att den som har ”vakten” inte räknar med att kunna gå och lägga sig utan är beredd att svara barnet DIREKT. Tredje natten brukar man kunna få sova åtminstone av och till – inte sällan många timmar i sträck.
Slutligen: Sova-hela-natten-kuren omfattar inte bara fyra nätter utan också en lugn och metodisk uppföljningsvecka. De flesta små älsklingar brukar börja sova hel natt först under den. Dessförinnan börjar de dock allt oftare somna om själva, när de vaknar till – och det var det vi ville, eller hur! Då är ingen rädder för vargen där!
Så ha tålamod, visa förtroende för barnet, dra er tillbaka mer och mer, stör aldrig någonsin barnet i onödan – kom ihåg att det övergripande budskapet är: PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING.
En bild i huvudet av soldaten på vakt som håller geväret laddat mot fiendeland, eller sjömannen på lejdaren som spanar efter isberg, kan kanske hjälpa: Vakten finns där för att de andra ska kunna sova lugnt. Han spanar utåt och bortåt för att genast uppmärksamma eventuell fara. Han fungerar som en sköld av trygghet för de sovande, mellan dem och faran, Vargen. Men han kliver inte omkring bland dem som ligger och sover eller försöker sova och stör dem. Då skulle de spritta upp illvakna och tro att det verkligen var fara på färde!
-Anna Wahlgren
——————————–
Vi har nu genomfört kuren och uppföljningsveckan plus några dagar till. Det har för det mesta gått bra. Här kommer en del av anteckningarna:
Natt 1
Kl 20.15 Den blivande sjusovaren lades tillrätta på mage och började genast fråga (allt fler frågor och på högre volym). Jag buffade i 25 minuter tills han var helt lugn i kroppen men fortfarande vaken. (Jag tänkte hela tiden: Det här går fortare nästa gång, det här går fortare nästa gång…) Då var det hastiga tag ut, på samma gång som jag levererade ramsan.
Han vaknade till på nytt, men då avvaktade jag en stund, och då lugnade han sig faktiskt så småningom! Då var det dags för bekräftelseramsa, och sedan sov (!) han.
Kl 23.55 Vaknade. Jag ramsade direkt, lyssnade av, protesterna stegrade sig så jag gick in och buffade. Ramsade igen. Buffade igen. Ramsade igen. (Tog ca 10 minuter.)
Kl 01.50 Ramsade. Buffade. Ramsade. Buffade. Ramsade. Buffade. Ramsade = för många gånger. Tror att jag ingrep för snabbt (var rädd för att grannarnas nattsömn var i farozonen).
Kl 04.30-6.00 Vaknade flera gånger, skrattade i sömnen, sög på tummen. Jag ramsade en gång (kl 05.00) och fick ett tyst svar.
Kl 06.00 Super(lativ) morgon.
Vi försökte leva enligt ”ladda bössan i hallen”-teorin, d.v.s. ut så fort som möjligt. De här raderna antecknade jag andra natten kl 00.55:
Känns som att vara med i tv-programmet Fångarna på fortet. Gå in i cellen laddad, stadig på hand, målmedveten och gör ditt absolut bästa. Tänk att 17 andra bebisar skriker ”kom ut” (som lagmedlemmarna gör i tv-programmet). Ibland lyckas du riktigt bra inne i cellen och då får du en nyckel. Ibland lyckas du inte, men då är det att samla nya krafter och försöka på nytt. Då du samlat tillräckligt antal nycklar kan du öppna dörren till skattkammaren (= ge ditt barn alla förutsättningar för en god nattsömn).
Natt två och tre förlöpte bra. Han vaknade till ett par gånger, men somnade för det mesta om själv.
Natt 4-6 var helt fantastiska. Han sov nästan hela nätterna. Då han vaknade pratade han litet, busade runt i sängen och drog sen en djup suck och tycktes tänka: ”Lika bra att somna om, här händer ju ändå ingenting!”
Just nu känns det som om det håller på att bli sämre med nattsömnen igen. Han vaknar flera gånger per natt. Senaste natten ramsade jag. Det har jag inte behövt göra på många nätter. Ibland kan han t.o.m. gråta. Vet inte vad vi har gjort för fel…?!
Dagsovandet fungerar inte bra ännu. Han sover sällan mer än 45 minuter då han egentligen borde sova 1,5 timmar. Speciellt luren mellan kl 16-17.30 är krånglig. Utomhus går det bättre, men inomhus är det svårt att få honom att somna (och somna om) dagtid. Kanske dagslurarna börjar fungera då schemat riktigt lagt sig om ett par veckor?!
Polletten har alltså inte trillat ner helt och hållet ännu, men med litet tid och tålamod hoppas vi att den kommer att göra det så småningom.
Då kompisarna pratar om fem-minuters metoden, känns det så bra att veta att vi inte föll i fällan och använde den enkla och hemska utvägen. Istället har vi använt din metod som kräver energi, tillit, kärlek, tid och engagemang. Det känns som om vi gett vår son något som han har nytta av hela livet.
Vi följer schemat:
6-7 äta (mm, mm)
8-9.30 sova 1,5 tim
9.30-10.30 äta
12-2 sova middag 2 tim
2-3 äta
4-5.30 sova 1,5 tim
5.30-6.30 äta
bad 7
nattslurk 7.30
skratt och sova 8.
————————————
Du är ju för duktig. Och lille Ludde också. Vilket SMART barn, får jag säga! Alla små älsklingar fattar sannerligen inte galoppen så snabbt som han, men det kan ju å andra sidan bero på att deras ömma föräldrar möjligen släpper in vargen mellan benen ibland. De har väl inte sett Fångarna på Fortet, ha!
Det har som sagt gått kolossalt bra, och jag är så stolt över dig och er alla tre! Nu gäller det bara att fortsätta, utan att se vare sig bakåt eller åt sidorna. Bara framåt. Detta att han nu vaknat till lite mer och t.o.m. gråtit är visserligen inte kul men ingenting ovanligt alls, och det går förbi.
För det första sover han ju så enormt mycket mer nu än förut och tror att han är utsövd, vilket han inte är (märks kanske tydligast på dagarna än så länge – det går också förbi).
För det andra hör ett eller annat återfall till bilden. Man – barnet – kan ta det under en enda genomgräslig natt – eller droppa ut det lite på några stycken. Det tycks som om de små barnen måste göra en sista djupdykning i den förvirring och osäkerhet som rådde förut, för att sedan slutgiltigt lämna det bakom sig och bestämma sig för att allt är lugnt – vargen kommer inte.
Sova-hela-natten-kuren kräver sin tid, och det är i regel först under uppföljningsveckan som vi kan börja tala om någorlunda stabilitet. Tiden lägger erfarenhet till erfarenhet för barnet. Han måste helt enkelt själv få konstatera att faktiskt – det händer ingenting! Jag kan sova lugnt! Det händer ingenting NU HELLER! Och den egna, pålitliga erfarenheten kan ingen människa tillskansa sig annat än med just tiden. Så tro föralldel inte att ”något börjar hända” som skulle vara fel. Det här är precis som det brukar vara! Håll stilen, läs på igen om du behöver så att du vet exakt vad du gör och varför, och tillåt inte en gnutta oro (=vargen).
Du har alltså infört mitt schemaförslag? (Rodnar av stolthet.) Gjorde du det på en gång, alltså för ca två veckor sedan, borde det sitta snart rätt bra tycker jag, men dagslurarna krånglar alltså fortfarande. 45 min är en klassiker; ett naturligt sömnrytmspass, så att säga. Låt honom vara i det längsta när han vaknar till och ramsa så lite som möjligt, typ bekräftelseramsa när han bestämmer sig för att somna om och en rejäl påminnelse om och när han slutligen har för sig att han INTE ska sova mer. Det viktiga är nu inte att han sover varje minut han ”ska” sova utan att han har förutsättningarna. Så ge honom dem, och håll fast vid dem!
Och var konsekvent med placeringen, tills allting sitter: ska han sova i vagnen så låt honom göra det vid samma lur varje dag; motsvarande med sängen inne. Håll tiden med marginalkvarten, envisas fromt och metodiskt och stör så lite som möjligt!
Det här klarar du galant, och det kommer att gå vägen!
Eller också inte – d.v.s. det KAN hända att den där sista luren måste skäras ner till 45 min just, om han lika envist varenda dag i en hel vecka framöver demonstrerar att han har klara problem med att fixa 1,5 timme där, och du inte lyckas få honom till det. Så ge honom en vecka till, och revidera sedan schemat om det behövs.
Tack för dina varma och tänkvärda ord på slutet. Ja, sova-hela-natten-kuren står för mer än en ”metod” eller en banal teknik. Den är en livsfilosofi – ett förhållningssätt till såväl barnet som föräldraskapet.
Anledningen till att 5mm – som inte alls är någon svensk ”uppfinning” utan högst kontinental med rötter i 1940-talet, då spädbarnen generellt fick skrika sig till sömns (de behövde ”vädra lungorna”, hette det) – vunnit sådan mark, är att den står för ett förhållningssätt som är betydligt enklare än sova-hela-natten-kurens (som du skriver: enkel och hemsk). Detta förhållningssätt speglas i hela den nutida västerländska samhällssynen på små barn. Man lägger ansvaret på barnen: ”Små barn tar sig själva den sömn de behöver. ” (Det gör de inte alls, lika lite som de själva tar sig den mat de behöver. De måste matas.) Föräldrarna manipuleras att avsäga sig sitt ledande, hjälpande, stödjande och därmed – vilket är summan av kardemumman – personliga ansvar. Barnen förväntas av sig själva och på egen hand veta och känna sina behov. Helst ska de också själva fylla dem! Deras frågor studsas tillbaka till dem. Deras frågor möter frågor i retur, vilket obönhörligen leder till vanmakt. Vanmakt är det farligaste och mest destruktiva av alla mänskliga sinnestillstånd.
I den totala, klart svekfulla förvirring små barn får växa upp i i dag, uppvisar de alldeles självklart reaktioner på all denna vanmakt, som de känner både från sig själva och från sina föräldrar – och från Mamma Samhället, förstås, som aldrig, historien igenom, varit någon särskilt bra mamma (just p.g.a det bristande personliga ansvaret). Mot vanmakten finns egentligen bara ett akut fungerande skydd, och det är aggressivitet. Barnen måste hätskt visa ifrån sig det de inte kan acceptera (om de nu inte väljer att tystna i apati). Det vi ser i dag är föräldrar som på fullt och uppgivet allvar kallar sina små barn för monster.
Barn ska ha kärlek, som vill deras frihet och kraft! De ska inte slås ner med vanmakt, aggressioner och skuld.
-Anna Wahlgren
————————————-
Polletten har börjat trilla allt längre ner! Livet med en bebis känns just nu fantastiskt.
Under den gångna veckan har Ludvigs nattsömn blivit bättre och stabilare. De tre senaste nätterna har han knappt vaknat alls. Ibland busar han om litet i sängen men somnar om ganska snabbt. Senaste natten drömde han säkert något läskigt (stackarn) och grät till litet.
Vargtimmen kl 4-6 höll i sig ca 2,5 veckor. Nu har vi som sagt tagit MÅNGA steg framåt. Skulle någon ha sagt åt mig för en månad sedan att då Ludvig är fyra månader kommer han att sova 10 timmar per natt, och dessutom somna själv, hade jag nog aldrig trott på det.
Tålamod och tillit är två viktiga ingredienser i sova-hela-natten-kuren, tycker vi.
Ludvig är så glad och framåt nu. Allt är bara kul. En av våra bekanta konstaterade förtjust: ”Han verkar ju vara en glad skit!”
Men, just det, en sak måste jag berätta… Det är som du skriver någonstans att småttingarna inte kan vara nog försiktiga i sitt val av föräldrar. Det finns korkade typer, mer korkade typer och ÄNNU mer korkade typer. Härom natten tillhörde jag nog den tredje kategorin. Jag vaknade av att Ludvig busade om litet i sängen, så jag antog att det började bli morgon. Tittade på klockan och den var 5.45. Sträckte på mig i sängen, tände sedan lampan och började med mitt glada morgonspråk. Ludvig vaknade. Plötsligt fick jag en känsla av att något var fel. Både Ludvig och min man såg så sömniga ut. Då säger min man: ”Vad sysslar du med?! Klockan är ju bara tre!”
Dagslurarna har också börjat fungera bättre. Han har faktiskt sovit 1,5 timmar mellan 16 och 17.30 flera gånger nu. Många gånger vaknar han nog efter 45 minuter, men somnar oftast om. Schemat tycker jag fungerar bra. Han verkar ha vant sig vid tiderna. Man känner sig som en riktig förrädare om man måste avvika från schemat. Igår var vi tvungna då vi hade en läkartid.
Jag var på en föreläsning igår kväll om spädbarn och beröring. Föreläsaren sa att vi ska bära våra barn och ha dem i famnen så mycket som möjligt. Då blir de självständiga vuxna!? Jag tänkte: Hur ska de lära sig krypa, gå, springa om de ska klämmas fast i famnen hela sin vakna tid? Och hur ska de tas om hand då deras mammor måste åka på rehabilitering för ryggskador, då de burit runt på sina klimpar dagarna i ända?
Utan dig och Barnaboken hade jag säkert blivit en sådan mamma som sagt: ”Det är så jobbigt att ha barn. Vår Ludvig sover dåligt på nätterna och gnäller på dagarna…” Bla, bla. En bokhandlare jag känner uttryckte sig så här om Barnaboken: ”Den här boken borde alla föräldrar ha. Man får mycket stöd och hjälp från den, samtidigt som den hjälper en att tänka själv.”