Verktygslådan

Skrattet till go’nattet

Åtminstone ett gott skratt om dagen ska små människor ha. (Och stora också!) Skrattets betydelse är underskattad i vår kultur. Skratt är hälsa.

Troll spricker i solsken. Små barn fruktar vargen i alla dess skepnader (precis som vi). Vargen pallrar sig iväg i skrattet. Den som skrattar är inte rädd. Där har vargen ingenting att hämta.

Om inte annat ska lilla barnet skratta inför läggningen, varje kväll. Här får man ta till alla tricks och metoder man någonsin kan komma på, för skratta ska ungen! Och det ska systematiseras. Det är lika viktigt för lilla älsklingen att läggas glad som det är för oss vuxna att ha lite kul på kvällskulan (åtminstone), så att vi kan somna gott.

Det roliga ska befästas nästa dag, på morgonen. Det ska vara roligt att somna, och det ska vara lika roligt att vakna. Så blir den nya dagen god och trevlig att begå, liksom natten var så skön!

Vi säger att du behöver ställa om klockan ett antal timmar utan att behöva rubba barnets schema. För att sedan ställa om den igen inför hemkomsten till Sverige.
Du kan då välja mellan att förskjuta dygnet en timme i taget, två tim/dygn eller t o m tre timmar för varje dygn, utan att barnet märker det. Börja ett par, tre dygn före resan. På samma sätt påbörjar du omställningen åt andra hållet ett par dygn före hemresan.

Tidsskillnad – marginalkvarten

För en timme/dygn:

Säg att barnets måltider ligger på kl 7, kl 10, kl 2, kl 6 med nattslurk och sova kl 7. Dag ett tar du då upp barnet kvart i 7. Nästa mål serveras med nästa marginalkvart halv 10. Du har nu ”tjänat in” en halvtimme. Tredje målet kvart över 1 – trekvart. Fjärde målet kl 5 – en timme. Nattslurk och sova kl 6. Dag två tar du upp barnet kvart i 6. Nästa mål serveras kl 9. Tredje målet kl halv 1. Fjärde målet kl 4. Nattslurk och sova kl 5. Och så vidare.

För två tim/dygn:

Förutom ”intjänad” marginalkvart vid varje mål nyttjar du marginalkvarten också vid lurarna. För tre dagslurar plus en extrakvart inför natten får du då ihop en timme till över dagen. Då gäller det att komma ihåg att justera måltiderna i sin tur därefter! Här behövs både klocka och papper och penna!

För tre tim/dygn:

Har du riktigt brått kan du utnyttja marginalkvartarna åt båda hållen, så att du ”tjänar in” upp till en halvtimme varje gång. Skulle barnet t ex läggas kl 12 för att sova middag till halv 2 (en och en halv timme), kan du lägga den lilla kvart i 12 och ta upp kl 1 (= en tim och en kvart – men klockan visar på en halvtimme tidigare). Osv.

Under transporterna kan barnet behöva läggas över hit och dit, lyftas och mer eller mindre väckas. Ta då så lite notis som möjligt. Prata inte. Låt ingen pocka på barnets uppmärksamhet. Ge inga extra måltider. Skona barnet så mycket som möjligt från synintryck, när schemat säger sovdags!
Handskas sakligt och snabbt med den lilla med barnets goda, fortsatta sömn för ögonen. Attityden som alltid: den oförtrutet lugna av självklarhet. Då vågar jag lova att din lilla anpassar sig exemplariskt – och njuter fullt ut av resmålet dessutom.

Hur mycket sömn per dygn?

Barnaboken, en erfaren mammas bruksanvisning för god vård och fostran av små och stora barn, beskriver hur den goda sömnen lätt kan etableras från början. Detta förutsatt att barnet under dagen fått så mycket mat vid varje mål som någonsin går ner och alla sina övriga allmänmänskliga behov tillfredsställda. En hjälp till detta är standardmodellen; vilken man kan finna information om bland övriga basbegrepp.

• En månadsgammal baby får då sex timmars sammanhängande sömn per natt.
• Två månader: åtta timmar.
• Tre månader: tio timmar.
• Fyra månader: tolv timmar.

Späda barns sammanlagda sömnbehov uppgår till följande:

• En månadsgammal baby: ca 16,5 tim/dygn.
• Två månader: ca 16 tim/dygn.
• Tre och fyra månader: ca 15,5 tim/dygn.
• Fem och sex månader: ca 15 tim/dygn.
• Sju och åtta månader: ca 14,5 tim/dygn.
• Nio, tio och elva månader: ca 14 tim/dygn.
• Tolv månader och hela andra levnadsåret: ca 13,5 tim/dygn.

Sova-hela-natten-kuren är utarbetad till hjälp för de små barn vilkas föräldrar i missriktad välvilja utsatt dem för svår och farlig sömnbrist.

Sova på mage – PSD?

Plötslig spädbarnsdöd kallar hem två eller tre barn på tusen från jordelivet per år. Genom århundraden har vetenskapen försökt förstå orsakerna till denna tragedi. Barnen slutar andas under sömnen och dör. Inga fel kan upptäckas vid obduktion. PSD kallades tidigare oförklarlig spädbarnsdöd.

Min teori är enkel Exclamation Andningen fungerar bevisligen inte automatiskt från första stund. I livmodern behövde barnet aldrig ta sina lungor i bruk. Flera gånger om dygnet gör nyfödda barn andningsuppehåll så länge som 40 sekunder, något få vuxna skulle klara av. Det är inte svårt att tänka sig att den ännu outvecklade andningsautomatiken kan fallera under djup sömn. Spädbarnen sover djupt och gott, ”glömmer” att dra efter andan igen och dör, fridfullt. Det tar inte mer än ett par minuter.

Sedan urminnes tider har föräldrar varit medvetna om att detta kan hända. Oroligt har de kontrollerat barnets andning som ömsom varit flämtande, som om barnet kippade efter luft, ömsom tillsynes obefintlig (eller just obefintlig, för tillfället). De har hållit en spegel vid barnets mun och näsa och spanat efter imma. De har rört vid barnets hand eller fot för att få en reflexrörelse till svar. Lyckligt nog finns i dessa tider s k andningslarm att hyra eller köpa. En sensorplatta under madrassen avläser barnets andning, och en liten lampa blinkar betryggande. Vid andningsuppehåll går larmet redan efter 12 sekunder, och föräldrarna uppmärksammas på vad som skulle kunna hända, innan det är för sent.

I alla tider, fram till 1992, har även Västerlandets mödrar lagt sina spädbarn att sova på mage (senast från och med den egentliga födelsen vid 2-3 veckors ålder; dessförinnan lades de mer eller mindre lindade barnen ofta på sidan i fosterställning). Man har instinktivt vetat dels att barnen sover bättre på mage dels att magläget är nödvändigt för motoriken. Utvecklingen av de fem sinnena – av syn-, hörsel-, lukt-, smak- och känselorganen – hänger intimt samman med denna.

Manliga forskare har kunnat visa att risken för SIDS nedbringas väsentligt, om barnet läggs att sova på rygg i stället för mage. Statistiken sägs uppvisa en minskning av antalet dödsfall med 50%. Statistiken säger dock ingenting om de barn som faktiskt dör både på rygg och på sida, inte heller om de kvävningsfall som ingen aldrig så förfinad obduktion kan skilja från SIDS.

Som jag förstår det härrör den vackra statistiken ur det faktum att spädbarn sover sämre på rygg. De sover ytligare. De ”kommer ihåg” att andas. De hamnar inte lika lätt i den goda djupsömn, där andningsuppehållen kan bli ett för mycket och för långt.

Naturligtvis ska livet prioriteras i alla lägen, men ska en vacker statistik verkligen bekräftas på bekostnad av de små barnens goda sömn?

Ett spädbarn på rygg är som en sköldpadda på sitt skal. Rörelsefriheten är strypt. Spädbarnen kan sprattla med armar och ben – och måste kanske lindas för att inte väcka sig själva – men längre kommer de inte, förrän de kan vända sig över på mage för egen maskin. Det sägs på sina håll att risken för SIDS därmed skulle vara över. Det är den inte. Den är inte över förrän andningen går automatiskt, och det kan, i exceptionella fall, dröja till 1,5 års ålder.

Varför vänder sig små barn på mage, fastän de lagts att sova på rygg? Har de samma intuitiva vetskap som forna tiders mödrar alltid haft (och alltjämt har i övriga världen)? Följer de instinktivt utvecklingens imperativ, som säger att motoriken ska jobba för full maskin och de fem sinnena med den? Varför ligger inte sköldpaddan stillsamt kvar på sitt skal?

En veritabel skräckpropaganda har följt i den vackra statistikens spår. Det heter numera att man utmanar ödet, om man lägger sitt barn på mage. Barnet kan inte andas. Luftvägarna blockeras. Man riskerar i princip barnets liv… Naturligtvis är detta inte sant. Också en helt nyfödd människounge kan lyfta och vända på huvudet. Också helt nyfödda barn idkar kryprörelser (om de får chansen). För att inte föräldrarna ska förlita sig på sina instinkter och sitt sunda förnuft får de dessutom, till värn för forskarprestigen, höra att de inte ska skaffa andningslarm. Då blir de bara ”oroliga”. Sanningen är givetvis den motsatta. Larmet garanterar inte att barnet inte dör, lika lite som ett brandlarm garanterar att huset inte brinner ner. Men man hinner ingripa. Man hinner släcka elden, förhoppningsvis. Man hinner – i varsam handling – förytliga barnets sömn och därmed påminna det om att andas.

Det numera allmänt stipulerade ryggläget för med sig fler problem än plattskallen (som inte går tillbaka efter sex månader). En liten unge som inte får ta sig sin naturnödvändiga motoriska träning dag och natt kommer att rulla med kroppen i stället för att krypa, åla på rygg med hälarna i golvet och snurra runt, stumt, på samma fläck, etc. Så har inga levande varelser någonsin uppfört sig genom evolutionen. Konsekvenserna är oöverskådliga. Tro mig, inom tjugo-trettio år går det ett skri genom även den prestigefyllda forskarvärlden: Tillbaks på mage!

Ramsan

Ramsan är en godnattramsa, som upprepas fyra gånger efter varandra med ytterst kort paus emellan, ungefär som ett fyrfaldigt leve.

En ramsa består alltså av fyra ”verser” (ibland, när man tycker det behövs, sex; någon gång t o m åtta). Ordalydelsen ska vara densamma hela tiden – min är helt enkelt: ”Go’natti med sig, sov så gott! ” – medan tonfall och röststyrka varierar efter barnets ”svar”, där även tystnaden är ett svar så gott som något. Sista ramsan, ”versen”, går ner i tonfallet och sätter punkt. Hur den kan låta initialt har Mammut Maria beskrivit som pangramsa!

Ramsan bygger till sin effekt på ryssen Pavlovs princip om betingade reflexer (ring i klockan, så dreglar hunden efter mat – därför att maten brukade serveras till ljudet av klockan). För barnet associerar ramsan mycket snart till ligga stilla-sova-somna om, därför att den brukade avsluta tillrättaläggandet, buffandet, solfjädern eller vagnandet – vilket/vilka av kurens rogivande verktyg som alltså föregick den. Mycket snart räcker det med att man ramsar i förbigående, bokstavligen en passant, eller från sin egen säng för att barnet ska lägga sig platt på mage och somna om.

Redan under andra natten av sova-hela-natten-kuren låter man ramsan ta över mer och mer, helst helt! Buffandet liksom tillrättaläggandet med s k solfjäder blir då enbart kristilldelning. För att ramsan ska kunna tränga igenom barnets frågor, reaktioner och protester innan den s k polletten har trillat ner, krävs att man energiskt övar upp den innan, före kuren. Det duger inte att själv ”fråga” barnet med oro och osäkerhet i rösten. Man väljer dess lydelse och ser till att den blir rytmisk, nästan sjungande. Den ska frammatas med energiskt magstöd! Den ska kunna låta bestämd, hurtig, superglad, jättegullig, småarg, punktsättande – överlag i ordets rätta mening betryggande. Under andra natten, kanske redan under första – säkert under tredje (annars får man öva upp sig betydligt bättre!) ska man kunna erfara en dialog med barnet. Man hör och/eller känner hur och när ramsan ”tar” och avpassar tonfall och röststyrka därefter. Det blir då alldeles tydligt att shn-kuren är en process. Det går alltså inte att en gång för alla hitta ett och samma sätt att säga/sjunga ramsan som i alla lägen alltid fungerar, alltid och oförändrat likadant. Här talar vi kommunikation!

Ramsan måste vara tillräckligt hög och kunna tränga fram till barnet också av den anledningen att små barn blir vettskrämda av sitt eget skrikande. Inte förrän i åtta-nio-månadersåldern, när barnet fötts till ett jag (se Barnaboken om åttamånadersångesten) förstår den lilla att också skriket – faktiskt – är MITT, även det som så att säga kommer utifrån, genom hörseln, och inte ”bara” inifrån huvudet.

Den ramsa du väljer bör inte vara för kort. Min t ex kan sägas väääldigt låååångsamt och utdraget men också hurtigt och snabbt. På första ”versen” är man redan på väg ut, bort från barnets säng och med siktet inställt på dörren; på andra är man igenom dörren och utanför, på tredje och fjärde är man osedd utanför dörren (med den på glänt) och på väg bort från den, allt längre. Ramsan ska aldrig ges inne vid barnets säng eller medan man dröjer sig kvar i rummet – lika lite som klockan ringde synlig ovanför hundens matskål; den hördes i bakgrunden i samband med ätandet men den störde inte. På samma sätt hör barnet ramsan i bakgrunden i samband med sovandet/insomnandet. När du i början tycker att ramsan stör mer än den lugnar, är det för att barnet fortfarande ”ser” till din närvaro och person i stället för att lyssna till det ingen-rädder-för-vargen-här-budskap som du envist försöker förmedla. Så envisas! – tålmodigt, betryggande, högt och länge nog!

Ni båda ömma föräldrar kan ha varsin ramsa, konsekvent så. Också på dagen kan ni ramsa men väljer då en ramsa utan ordet natt – också den konsekvent likadan. Utomhus med barnet i vagn behöver man inte ramsa. Barn under tre och en halv månad/fyra månader kan ”bekräftelseramsas” mer eller mindre sovande. Mycket små barn, under tre månader, söker bara ansiktet till rösten, blir förvirrade och ska inte ramsas! De ska i stället vänjas vid omväxlande ”icke-personliga” ljud och tystnad.

Bekräftelseramsan

Det är ramsan igen, men mjuk och fin och bekräftande. Den avslutar hela ”diskussionen”. Den ger bokstavligen sista ordet. ”Just så ska det vara. Just så gör man när man somnar så gott. Jättebra. ” I början sparkar bekräftelseramsan liv i de flesta i stället för att alls bekräfta lugnet. Det är frestande att skippa den, men den är superviktig!

Ge dig inte förrän barnet har tagit emot den och är fortsatt tyst, även om det tar tio omgångar! (Med påminnelseramsa emellan, kanske.) Den ska vara det sista som följer med barnet in i sömnen (så var hellre ute för tidigt än för sent med den). Den hjälper barnet att snart kunna somna om själv nästa gång Exclamation Är däremot skrikandet det sista, innan barnet tystnar och somnar, kommer den lilla älsklingen att börja med att skrika nästa gång hon eller han vaknar.

Tillrättaläggandet

Tillrättaläggandet signalerar till lilla barnahjärnan att all aktivitet upphör.

Lägg/lyft det lilla barnet på plats på mage. Bäddens huvudände på din vänstra sida. Lägg upp de små armarna på sidorna om huvudet i ett tydligt grepp med båda dina händer samtidigt. Tryck till en liten aning, avslutande men snabbt. Greppa om de små låren och knäna och räta ut båda små benen samtidigt. Tryck till avslutande. Greppa om huvudet med båda händerna och lägg det mjukt men distinkt ner på det släta (drag)lakanet vänt åt höger, bort från dig. Tryck inte till här utan bred bara ut din vänstra hand över lilla ryggen och låt lillfingret hålla huvudet på plats, medan du börjar buffa med den andra eller bara ger ett avslutande tryck över hela lilla kroppen med båda händerna (”solfjädern”). Innan du trycker till och går ut lägger du över filten.

Tillrättaläggandet ger besked om att det är dags att ligga ner så skönt och sova. Det betyder inte att barnet inte får ändra ställning! Den lilla vänder snart huvudet åt andra hållet eller lägger det rakt ner i lakanet en stund, drar upp benen, drar ner armarna, bucklar upp lilla blöjbaken och ligger groda – dvs knögglar lite, precis som vi vuxna gör innan vi hittar vår sköna sovställning. När barnet sovit i tio minuter (inte tjugo) kan du gå in, lyfta barnet rätt och stoppa om, tyst och sakligt, utan att barnet märker det.

Tillrättaläggandet tillämpar du lämpligen varje gång lilla barnet ska sova. Gör det tyst, snabbt och distinkt. Du kommer då snart att få se hur lilla älsklingen själv rätar ut benen när du lagt upp de små armarna, varpå pang! huvudet läggs ner och till höger. Beskedet har gått in: det är dags att sova så gott, och för att man ska kunna sova så gott krävs att man har de lugna förutsättningarna.

Små älsklingar som reser huvudet, överkroppen, vinglar runt och kanske lyckas hamna på rygg eller rentav resa sig, läggs tillrätta igen och hålls på plats med solfjädern så länge som behövs tills hela lilla kroppen är sömntung. Tala inte. Gå därifrån i i god tid innan barnet somnat och ramsa utanför. Din attityd ska vara säker och betryggande. Den ska överföra till barnet det du själv skulle vilja ha om du vore övertrött, stressad, het i huvudet av alla tankar och inte visste hur du skulle kunna somna!

Solfjädern

Solfjädern beskriver dina vitt utbredda händer, som du med ett mjukt men stadigt tryck placerar över hela lilla barnakroppen efter det att du lagt barnet tillrätta (se Tillrättaläggandet). Under tystnad, med oförändrat tryck, avvaktar du stillhet, tystnad och lugn, ända tills barnet känns sömntungt. Avsluta med litet extratryck i god tid innan barnet somnar. Gå bort därifrån med ramsan.

Solfjädern ges rakt uppifrån, inte från sidan medan du sitter. Den är stadig, tveklös och statisk. Det är inte fråga om någon försiktig handpåläggning eller något smekande, klappande, strykande eller tröstande. Solfjädern är betryggande. Den får barnet att slappna av och komma i ro, vilket är en förutsättning för att barnet (och vi alla) ska kunna sova!

På barn som ligger på rygg kan solfjädern inte tillämpas, eftersom trycket över bröstkorgen blir besvärande för dem. Barn på sidan kan ”solfjädras” lugnande. Bästa läget är som alltid magläget.

Vagning

Vagning betecknar ett stadigt, nästan brutalt, barnvagnsdragande fram och tillbaka. Också här behöver man öva upp tekniken innan (såvida inte barnet är mycket litet och bara behöver hjälpas i ro helt lätt, dvs innan den lilla dragit på sig sömnproblem). Träna med en tyngd i vagnen som motsvarar barnets vikt!

Dra med långa och snabba, stadiga tag, fram och tillbaka, fram och tillbaka, i högt tempo. Hela din arms fulla längd ska nyttjas när du skjuter vagnen ifrån dig. Det är alltså inte fråga om några små snåla, försiktiga, gulliga rörelser – då får du till slut stå och vagna hela natten. Barnet tycker det är underbart och protesterar/vaknar så fort vagnen står stilla!

Skriker barnet rejält, får du själv ta i rejält. En rejäl knyck ska påbörja varje drag, ungefär som om du högg vagnen i sista sekunden för att hindra den från att trilla nerför ett stup. Effektiv vagning ska få tyst på det mest vrålskrikande barn inom två minuter.

Vagningen föregås alltid av tillrättaläggande, så att barnet vet vad som gäller. Den avslutas i god tid innan barnet somnar, gärna med några snabba små ”skak” i handtaget från sida till sida.

Vagning kan utföras med barnet liggande på rygg, men ögonkontakt och synintryck är i sammanhanget förödande. Med tunt mörkläggningstyg eller något annat luftigt mörkt över vagnen kan du säkra barnets ostörda avskildhet.

Små älsklingar som absolut ska lyfta huvudet eller försöka krångla sig ”krypandes” ur vagnen, läggs tillrätta igen, snabbt och distinkt. Därefter kan man tillgripa tjuvknepet att vid varje vagningsdrag, mot sig eller ifrån sig, lätt trycka till på lilla huvudet under rörelsen – vare sig det behövs eller inte – som markering: dags att ligga ner och sova!

När barnet tystnat och stillnat är det lämpligt att låta den lilla somna i lugn och ro, själv, med vagnen stilla. Efter några minuter kan man sedan börja gå igen.

”Hugg” alltså vagnen bestämt! Börja aldrig dra försiktigt och ängsligt, vilket ofelbart leder till barnets förvirring – för att inte säga förtvivlan 🙁 . Små barn sover gott ute på promenad därför att mamma/pappa i regel är på väg någonstans och tänker på något annat än sin oro för barnet, vilket för barnet betyder betryggande säkerhet hos föräldern/överlevnadsgaranten. Då kan den lilla sova lugnt.