Månadens krönika oktober 2008
Barnaboken 25 år: Den hypotetiska berättelsen om Kalle
I samhälle A finns goda daghem tillgängliga för alla barn. Från födseln vårdas Kalle av engagerad och yrkeskunnig personal. Kalles mor motarbetar aktivt hans beroende av henne för att stärka hans självständighet. Kalle omfattar alla sina vårdare på daghemmet och senare fritidshemmet med stor och varm tillgivenhet. Dessa personer finns dock inte tillgängliga privat.
I skolan i samhälle A meddelas Kalle individuell undervisning. Psykologer och kuratorer finns till hands för att uppmärksamma hans problem. Kalle omfattar även alla dessa personer med tillgivenhet. Ingen av dem finns dock tillgänglig privat.
En dag får Kalle för sig att ingen tycker om honom egentligen, utan att människor bara bryr sig om honom inom sina yrkens ramar. Kalles mor, som just är sysselsatt med att politiskt arbeta för a) upplösandet av kärnfamiljen, b) alla barns rätt till natt- och helghem, uppmanar Kalle att stärka sin självständighet samt inrikta sig på en meningsfull utbildning.
Kalle lär sig i samhälle A att:
• människan får sitt värde genom yrkesliv,
• engagemang och ansvar förläggs till arbetstid,
• frihet är detsamma som ekonomiskt och emotionellt oberoende.
När Kalle passerar en döende på gatan, faller det inom någon annans yrkesram. När Kalle bevittnar en värld i svält, är det på någon annans ansvar.
Kalle avslutar sin utbildning och söker tjänst. Han granskas då via sju kilo institutionsrapporter, personundersökningar och tester, varvid arton handläggare lägger ansvaret på varandra. Politiskt arbetar Kalle för höjd lön.
Kärnfamiljen utplånas nu i samhälle A. Kalles emotionella behov tillfredsställs av:
• professionella yrkesutövare (engagemang mot ersättning, känslor som yrke, kärlek till salu),
• konsumtion (mysfåtöljer, märkeskläder, berusningsmedel).
Kalle betalar sig fram genom tillvaron.
Kalles förråd av vänner och hjälpande händer är klent. I samhälle A använder man sig inte av varandra vardagligt-konkret (man är självständig) och inte heller själsligt (det finns expertis). Däremot blir Kalle en god konsument. Han skaffar sig själv allt han anser sig behöva: hus, bil, TV, garderober, tvättmaskin, stereo, gräsklippare, mjuka soffor, trädgård och kastruller.
Efter avslutat yrkesliv, som gav Kalle hans värde, hamnar han i svår ensamhet. Den bryter han genom att:
• leta efter affärer, där någon känner igen honom,
• söka läkare för att få samtala med intresset vänt till sin person.
Som åldring hamnar Kalle på institution. Där blir han föremål för trevlig terapi. Kalle dör diskret på institution. Kalles riktmärken i samhälle A har varit:
• oberoende, kan också kallas ensamhet (prylar och förbrukning som kompensation),
• självständighet, kan också kallas ansvarsfrihet (någon annan har alltid ansvaret),
• offentligt engagemang, kan också kallas personlig likgiltighet (ord kontra handling).
I samhälle B är ansvaret för Kalle föräldrarnas. Kalles föräldrar är skilda. De betraktar ändå Kalles beroende av dem bägge som en självklarhet. De anser sig själva beroende av Kalle. I samhälle B är livets högsta värde liv.
I höghuset där Kalle bor finns bland andra en folkpensionär, som är änkling, en ensamstående hemmamma med tre barn, samt en studerande ung man. Kalles föräldrar ber nu dessa tre att ömsevis se efter Kalle. På dagarna oroar de sig sedan mycket för Kalle. Oron är en sida av ansvaret. Oron är också, anser de, en sida av kärleken.
Hos pensionären får Kalle höra berättas om gamla tider, se på foton, gå promenader och besöka sjuka tanter. I övrigt får Kalle under tillsyn själv finna sysselsättning inomhus och ute. Hos hemmafrun leker Kalle med barnen, lär sig diska, laga mat och sköta spädbarnet. Ofta har barnen inga leksaker. Då uppfinner de lekar, ramsor, tävlingar och sånger. Hos studenten får Kalle dels rita och läsa under tystnad, dels härja med vilda lekar. Han träffar ungdomar, springer i skogen, hänger på fik och lyssnar till debatter. Alla vuxna i Kalles värld finns tillgängliga privat. Kalle är tillgänglig för dem.
I samhälle B förekommer inga pengar i hanteringen med barn. Kalles föräldrar betalar därför med gentjänster åt de tre. För pensionären fungerar Kalles far som färdtjänst. Kalles mor bjuder på söndagsmiddag, och till storhelgerna städar hon åt pensionären tillsammans med Kalle. Åt studenten tvättar Kalles mor, och hans far lånar ut bilen. Båda bisträcker med mat och prat. För hemmamamman fungerar Kalles föräldrar som barnvakter kvällar och helger, och när hon far på kurs eller reser på semester, bor barnen hos Kalle.
Kalle lär sig i samhälle B att:
• samarbete står över profit,
• ensamhet är självvald,
• ansvar och engagemang är personligt angelägna, privat, socialt och globalt.
I samhälle B är skolan en läroanstalt. Man anser att kunskap är makt. Föräldrar och vänkrets tilltros ombesörja Kalles psykiska välbefinnande.
I samhälle B betraktas:
• arbetet som en nödvändighet och en glädje men ingen ensam livsuppgift,
• profithungern som en svulst i människosjäl och samhällskropp,
• barnen som det käraste.
Kalle blir en dålig konsument. Han använder sig av grannar och vänner i stället för att köpa. Han lånar stolar när han ska ha fest, han delar bil med fyra andra, han byter lägenhet utan pengar till semestern, han delar maten med tio till och ser på TV med femton. Kalle blir förmodligen också en dålig kapitalist, övertygad som han är om att alla människor är alla människors personliga och privata angelägenhet med möjlighet för alla människor att göra profitlösa insatser för alla behov och för all nöd.
*
Kalle, min Kalle (”Sagor för stora barn” i Barnaboken), såg dagens ljus i Aftonbladet 1977 som en av de famösa daghemskolumner jag skrev för den då socialdemokratiska tidningen. Kalle fick journalistklubben att skrika på censur och chefredaktören att på ledarplats kalla mig en politiskt förvirrad höna.
När Barnaboken sedan kommit ut 1983 drog Kalle land och rike runt. Han väckte blandade reaktioner. Kalle i samhälle A var tydligen inte alldeles otänkbar som framtidsvision. Människor kände igen honom och rös inför honom. Ingen ville ha honom; ingen ville därför tro att han fostras via dagis. Det påstod jag inte heller, men institutionssamhället fostrar honom.
Kalle i samhälle B skapades ur ett tänkt nuläge för en enstaka, splittrad familj. Han tänktes möjlig att förverkliga här och nu.
Prioriteringar:
• Mamma och pappa jobbar heltid och fortsätter med det,
• Kalle ska inte vara på dagis (några daghem finns inte i samhälle B),
• Kalle ska inte tas om hand mot betalning utan mot gentjänster.
Poängen med det sistnämnda är att Kalle blir icke utbytbar. Tvärtom blir han en nyckelfigur och som sådan behövd. De tre som tar hand om honom har personliga intressen i honom. Det är önskvärt för dem själva att han trivs och har det bra hos dem, annars går de miste om något de själva behöver. De vuxnas personliga intresse i Kalle är en långt mer förnämlig garanti för god vård än en aldrig så mångårig, avancerad teoretisk utbildning hos någon som är avlönad för uppgiften.
Om jag köper mig ett alldeles för dyrt hus, kan jag finansiera det med ”svarta” dagbarn, som jag tar hand om mot ansenlig betalning. Eftersom jag är rädd om det dyra huset, håller jag barnen i köket och korridoren. Någon annanstans får de inte vara. Någon klagar. Någons föräldrar tar sitt barn därifrån. Än sedan? Passar det inte, tar jag en ny unge. Pengarna är desamma. Barnen är utbytbara.
Om mitt fina hus däremot hade byggts av dagbarnens föräldrar, eller dessa på annat sätt gav mig tjänster som möjliggjorde mitt förnämliga boende i drömvillan, skulle jag ta hand om deras barn med större och varmare – nämligen personlig – ambition. Jag skulle ha ett eget intresse i barnens trivsel. Om inte lilla Olle ville gå till mig om dagarna, skulle Olles pappa sluta mura min spis. Om lilla Kajsa inte trivdes med att vara hos mig, skulle Kajsas mamma inte längre väva trasmattorna åt mig.
Kalle i samhälle B kan bli en nödvändighet endera dagen, och i bittra stunder tänker jag att det vore bäst så. Det är inte alldeles osannolikt att vi tvingas dela på jobben, skära ner på konsumtionen, få mindre pengar i handen och därmed tvingas anlita andra betalningsmedel, enkannerligen gentjänster. Konstruktiva krafter sätts i rörelse av nödvändighet. Vi såg det till exempel under oljekrisen. Människor som bott i samma trappuppgång i tjugo år och aldrig sagt ett ljud till varandra kunde plötsligt både åka bil tillsammans och hjälpas åt i alla möjliga, läs energibesparande, sammanhang.
Kalle i samhälle B får inte bara god, personlig och engagerad omvårdnad genom systemet med gentjänster. Han får också delta i ett fungerande, verkligt vuxenliv. Han slipper framleva sina dagar i en socialt avskuren, tillrättalagd barnvärld. Såväl pensionären som hemmamodern och studenten lever ett liv de skulle levt Kalle förutan. Kalle får vara med. För Kalle betyder detta socialisation.
Invändningarna mot Kalle i samhälle B under debatterna – jag besökte snart sagt varenda tätort i hela Sveriges land – var påfallande lama. Man tog fasta på de könsrollsbetonade gentjänsterna: varför ska just Kalles mamma tvätta åt studenten och Kalles pappa låna ut bilen, varför inte tvärtom? Och det kan man ju fråga sig. Jag utgick från ett gängse nuläge, inte från en likhetsfeministisk önskedröm.
Man invände också att det var synd om Kalles stackars trötta föräldrar, som inte ens får helgerna lediga utan ska slita med gentjänster ovanpå allt annat. Och visst är det enklare att betala för sig, men då betalar man också bort samröret med människor omkring sig.
En alternativ barnomsorg – detta hycklande ord! – uppstår blott alltför sällan av idealism. Den uppstår av nödvändighet. Den dagen Kalles föräldrar inte har råd att betala sig fram genom tillvaron, blir gentjänsterna det enda möjliga. Kanske är deras heltidsjobb den dagen inte heller möjliga – eller ens attraktiva. Kanske ser de om hela sitt hus och tar sig ur ekorrhjulet för egen maskin, innan de kastas ur det.
*
Att ge sig ut i daghemsdebatten i Sverige i slutet av 1970-talet var att angripa en helig ko. Ruttna ägg låg i luften, och inte få av dem landade. Hur hatisk atmosfären var går knappt att föreställa sig i dag. Pensionär som jag hunnit bli, nu trettio år senare, ses jag fortfarande som persona non grata i stora läger, även om folk inte alltid minns eller själva vet varför. Få eller inga debatter handlade om vad saken gällde, nämligen barnen och deras behov under de första tre åren i livet, de tidigaste barndomsåren då hemhörigheten rotas och befäster en grundtillhörighet för livet. Inom fem minuter stod i stället kvinnan och hennes frigörelse i fokus, och den frigörelsen förutsatte barnfrihet.
De yrkesarbetande kvinnorna, redan förut belastade med dåligt samvete, kände sig angripna. Vänstern, som tagit patent på daghemsverksamheten som någon sorts radikal samhällsrörelse av vänstermärke, var magsur för att jag behagade använda dess eget språk (det förvånade mig mycket att någon kunde tro att ett kapitalistiskt samhälles institutioner skulle kunna stå i strid med dess eget kapitalistiska system), och förskollärarna kände sig angripna. De senare gick ut i pressen med ett landsomfattande uttalande, där man kallade mitt angrepp på daghemsverksamheten ”en grov förolämpning mot en yrkeskår som i många år argumenterat och kämpat för barns rättigheter”.
Men under tjugo års tid hade luften då haglat av grova förolämpningar mot en annan yrkeskår, som argumenterat och kämpat för barnens rättigheter, nämligen hemmamödrarna; och fortfarande målas bilden av hemmamodern upp som en mindre vetande, förslöad samhällsparasit utan att bli särskilt motsagd.
Svårare var det att bidra till att de yrkesarbetande kvinnorna kände sig ytterligare belastade. Å andra sidan – någon gång måste detta samhällssystem ifrågasättas. Jag tror att kvinnorna, vanliga mödrar som till sist vägrar manssamhällets villkor därför att de är orimliga och omänskliga, kommer att lyckas. Och de har de bästa vapendragare: barnen
*
Barns trygghet, var hämtar man den? Barns gemenskap, var finns den?
Trygghet är ett varsamt, långvarigt och ömt bygge av tillit, tillhörighet och samspel. För små som stora människor gäller att ingen aldrig så hög materiell välfärd förmår ge annat än ett bräckligt skal av yttre trygghet. För små som stora människor gäller att var och en måste få känna att hon behövs, att hon ingår i en gemenskap där just hennes närvaro är önskad och just hennes frånvaro föder oro och saknad. Just jag måste behövas. Just jag måste ha en betydelse och en funktion. Just jag måste få vara delaktig i ett sammanhang som bestäms av personliga relationer med ömsesidiga behov.
Trygghet kan inte nås artificiellt. Trygghet kan, bittert nog, inte köpas för pengar. Trygghet kostar sådant som inte längre finns: tid.
Att främlingskap och avstånd ökar alltmer bland människor som lever tillsammans allt mindre, är ofrånkomligt. Barn blir en belastning när de kräver livsrum och tid. Vi har inte det att ge. Vad lämnar vi för livsvärden i arv? Kommer barnen att växa upp i tron att trygghet är detsamma som socialförsäkringar?
Vi håller en levnadsstandard som ligger mycket högt men som uppvisar en skriande fattigdom hos den enskilda människan. Vårt samhällssystem utestänger och förnekar de fundamentala livsbehoven till förmån för en kortsiktig och globalt tveksam produktion, som till stora delar har blivit sitt eget ändamål och som använder oss som passivt maskinella redskap. Vi skriver snällt under och låter oss avhändas både ansvar och omdöme. Under tiden ställs barnen under ett förtryck, som är rena motsatsen till trygghet. Deras existens betraktas – givetvis inte i ord men förkrossande tydligt i handling – som ett hinder.
Barn förtalas, fördrivs, sviks och överges.
Kvinnans frigörelse kopplas direkt samman med samhällelig barnomsorg. Man orkar inte ens besinna att om barnfrihet, eller barnlöshet, vore förutsättningen för kvinnans frigörelse, skulle mannen sedan länge vara strålande frigjord.
Vi må bygga aldrig så dyrbara och välutrustade daghem, vi må anlägga aldrig så fantastiska, attraktiva lekplatser, vi må arrangera aldrig så pedagogiskt förnämliga fritidsaktiviteter, vi må erbjuda våra barn en aldrig så mångsidig och välutbildad experthjälp – inget av detta skulle behövas, inget av dessa surrogat skulle någonsin komma till användning, om barn fick lov att ta del i ett liv där de något litet behövdes.