”JAG LÄNGTAR tills jag blir stor”, säger han, ”då ska jag gå till jobbet hela dan, och det gör ingenting om farbrorna är sura, jag blir inte ledsen.”
”Vilka farbröder?” frågar jag, något konsternerad över dessa framtidsvyer.
Gossen är bara fyra år, men vet redan en del om livet: ”Jo, det finns farbröder som är sura på jobben. Som han som gjorde hål på biljetten när vi åkte tåg, han var sur.”
Jag förhör mig närmare; definitionsfrågor är ofta en vansklig sak: ”Hur är man när man är sur?” Och får det sublima svaret: ”Det är när man inte vill titta.”
Nej, det är nog så: Det är när man inte vill titta, som man är sur. Och den man inte vill titta på, den blir ledsen. Såvida man inte är särdeles storsint, som en gosse på fyra år.
På Systembolaget händer det ibland att det finns människor som inte vill titta. Om det kommer in en synnerligen trött figur, som har sett sina bästa dagar och som bär en överrock som på intet vis lämpar sig för den svenska vintern och som har ett ansikte som förlorat både ungdom, fräschör och frimodighet – så kan det hända, att damen eller herrn bakom disken inte tittar. Annat än i spärrlistan.
Men jag vill berätta en sak, som jag fick höra i en annan systembolagsbutik – och som kanske inte har så mycket med den lille gossen och hans framtidsplaner att göra men som kanske har det ändå – för gränserna är så vaga, och avstånden mellan den luggslitne olycklige och hans välkonfektionerade inköpskollega längre bort i kön är kanhända inte större än det är i butiken. Vad vet man om morgondagen?
Och den sanna berättelsen är denna:
Det var en herre som kom och handlade, allt oftare och allt mer och allt enklare vara. Gradvis kunde expediten se hur hans från början nobla och rakryggade gestalt bokstavligen sjönk samman. Hans ansikte förlorade sin friskhet. Ljuset i hans ögon slocknade. De talades inte vid; man växlar ju inte många ord på sådana ställen. Men expediten såg. Och hon led av vad hon såg.
”Snälla ni”, utbrast hon en dag, ”drick inte mer!”
Hon hade ingen rätt att säga det. Hon hade ingen rätt att lägga sig i alls, så länge han inte stod på någon spärrlista. Hon sa det ändå.
Han såg klentroget på henne.
”Bryr ni er om det?” frågade han. ”Bryr ni er om ifall jag dricker eller inte?”
Hon brydde sig om det.
Efter det fick hon i sin butik lyssna till många förtroenden från mannen. Han fick höra många och tidsödande berättelser om ensamhet, om övergivenhet, om en tillvaro som plötsligt blivit meningslös. Men hon lyssnade. Hon brydde sig om – utan något förnuftigt skäl alls.
Den mannen lyckades klara sig från den faran.
Vad litet det behövs – vad kort steget är! Det kostar kanske, för den som ser och vill lyssna: Det kostar tid och ett varmt hjärta, som ger känslorna röst utan att fördöma. Men hur stort är inte resultatet!
Författare: Anna Wahlgren