”Hur känner du dig nu”, frågar flickan i affären. ”Har du blivit något bättre?”
Och jag står där och fumlar med mitt Aftonblad, djupt inne i det vacuum som en depression skapar. Jag förstår inte varför hon frågar eller vad hon egentligen frågar om, jag minns inte att vi talats vid, det tar mig långa sekunder arr fatta. Så minns jag att jag frågade efter halstabletter, för nära en vecka sedan, och att vi då växlade några ord om vårförkylningar.
Hon mindes det alltså, och inte bara det, hon frågade också efter hur jag mådde och om det blivit bättre, och vi känner inte varandra.
DESSA ENKLA ORD, denna varma, hastiga lilla omsorg, gjorde den dagen lätt för mig.
Jag har upplevt en personlig sorg och människor som vet, säger att det tar en sex eller åtta månader innan man åter kan vända sig mot ett förhoppningsfullt nu och en framtid. Och vartenda ord av värme, varje gest av omtanke och förståelse når djupt in i det mörker där man är förstummad, ur stånd att visa tacksamhet, glädje, uppskattning. Men det når in. Det lägger sig och gror, det finns och växer, det lever och blommar, i mörkret.
Det är ju inte bara jag. Det är ju inte bara mig det gäller. Hur många människor av dem vi möter, på gatan, i bussen, överallt, bär inte på en sorg, en besvikelse, en bitterhet, en rädsla – hur många går inte i ett mörker vars yta är tystnad och ovänlighet, kyla och likgiltighet, vad sm helst – utom just det som finns där inne djupast i mörkret?
VAD ETT UPPMUNTRANDE ORD betyder för barn vet vi, vad ett beröm med varme betyder, en kram med uppskattning, en kyss till tröst på tårade kinder – varje barn måste få det stödet, den hjälpen att gå vidare. Men också vi vuxna är i våra känslor barn. Också vi gråter när vi slår oss, även om vi slår oss i en annan och inre bemärkelse och även om vi lärt oss behärska våra tårar, så att också de går inåt.
Aldrig framträder konflikten mellan känsla och förnuft skarpare än i tider av sorg, depression och mörker.
Det är lätt att känna och visa kärlek, när livet leker och himlen lyser problemfri. Det är lätt att le, när glädjen bubblar i bröstet, det är lätt att vara generös, när livet är generöst mot en själv; det är lätt att förstå, när man själv känner sig förstådd och det är så lätt att ge, när man själv känner sig rik.
Men när mörkret sluter sig om hjärtat, då står man där instängd.
Och sådant är naturligtvis livet, så måste det vara. Liksom natten avlöser dagen, för att sedan låta en ny dag födas, måste varenda en av oss ner i mörkrets vacuum innan vi på nytt kan se ljuset. Vägdalar, kretsgång – och man kan ge upp, och bryta; eller tålmodigt vänta.
TÅLAMOD OCH ÖDMJUKHET. Kanske är det de högsta mänskliga värdena. Någon har sagt att ödmjukhet är förmågan att uthärda det man vet.
Jag var inte vänlig tillbaka mot flickan i kiosken för jag förmådde inte. Ingenting kunde nå ut från det mörker där jag stod. Men hennes ord nådde in.
Vänlighet och värme. Det är bara ett par ord – men med en svindlande betydelsefull innebörd. Just där går vägen till livet. Tillbaka till livet, och vidare i det.
Författare: Anna Wahlgren