MÄNNISKANS ENDA PLIKT. 1976

MED NATTEN kommer tystanden. Med tystanden kommer frågorna, och oron talar så tydligt. Över dagen som gått och dagarna dessförinnan, veckorna, månaderna, åren, lägger sig oron som en enda stor obesvarad fråga. Perspektivet bakåt är förvirrat, fyllt av längtan, ånger, oförstående. Perspektivet framåt skuggas av oro, trötthet och en känsla av otillräcklighet. Otillräcklighet, det är väl inget annat än oförmåga – man kan inte, har inte kunnat och kommer inte att kunna.

Kunna vad?

Kunna leva – kunna vara den man vill vara, kunna ge de människor som står en nära det man så gärna vill ge men inte kan!

I MIG mig ligger den oron som den legat i alla människor i alla tider, och ingen har funnit en lösning giltig för annat än henne själv. Gång på gång får man det bekräftat: Det finns inga patentlösningar, ingenting svart eller vitt, inga bruksanvisningar för ett riktigt liv. Tungt är det svarta molnet som talar om förspillda dagar, fåfängligheter, förödd tid. Vad gör vi, vad lever vi för sorts liv, vi människor som inte kan hålla ens den mest livsnödvändiga, mest älskade närhet fri från strider och konflikter?

”Om människor gick omkring och vore lyckliga jämt, vore livet bra tråkigt”, lyder ett motargument, ett slags försvar för den komplicerade härva vår tillvaro är. Men det är ju inte sant! Varför skulle det vara tråkigt? Inte är lyckan odräglig och självtillräcklig, är hon inte i stället den enda möjliga grogrunden för konstruktiva handlingar, för godhet och generositet? Är inte glädjen och kärleken de enda verkligt stora krafterna, de som bär framåt, som inte förstör och river ner?

”MÄNNISKANS ENDA PLIKT är att vara lycklig”, sa Albert Camus. Plikt, ja, skyldighet – en kamp, ett mål all sträva till och uppnå. Och jag tror på det. Det är ju bara den lyckliga människan som inte har något intresse av att tillfoga andra skada, som överhuvudtaget inte kan förmås till det – det är hon, som har råd att arbeta för allt levande, det är hon som är sant lycklig, som vill att också andra ska vara det! 

Vi strävar dit. Vi längtar dit. Under tiden gör vi varandra illa.

DEN SOM HAR barn i sin vård – barn som sover i natten efter en dag av alltför hårda ord, alltför irriterande förmaningar – vet vilken vånda jag försöker beskriva, vet tydligare än den som rör sig bland bara vuxna. Vad är det man förmanar barnen till, vad är det för sorts liv man orienterar dem i, vad är det man lär dem för slags levnadskonst, för insikt?

Och barnen, som är det käraste, det tveklöst mest älskade i ens liv, dem kan man alltså inte ge den viljan och den ron man söker själv. Hur skulle man kunna det?

Men varför är det så?  Varför är vi inte lika gärna skapta på ett annat sätt, fria från stridigheter inom oss och inbördes, gentemot varandra?

DET ÄR VÄL naivt, antar jag. Människans psyke kan inte gärna vara mindre komplicerat än hennes fysik – det är övermäktigt att försöka förstå mer än bråkdelar av hennes invecklade mekanism.

Torftigt oförstående brottas man vidare med tystnaden. Vad är det jag gör med mitt liv?

Författare: Anna Wahlgren