Nu blänker gatorna i natten, regnvåta, höstsvarta. Bilarna smyger förbi nedanför fönstren med det speciella susande ljud som kommer av däck mot våt asfalt. I husen lyser det; natten är tidig än.
DET FINNS IBLAND POESI i det här tysta, tunga höstvintermörkret. Också i staden, också där inga skogar finns, inga flammande löv, inga vidder – också här finns poesi. Kanske inte så storslagen, överväldigande, frappant; men mjuk. Stilla.
MAN KAN SE DEN, lyssna till den, just de timmarna när staden vaknar: när ljuset mödosamt arbetar sig fram, svagt, grynigt, medan gatlyktorna ännu lyser, tyngda av dis. Luften är våt, vattnet skimrar svagt vibrerande, becksvart på djupet men med ytan grå, som upplöst i diset, som om den andades. Och de bänkar som ännu står kvar är överdragna med pärlor.
Inte många fåglar sjunger, men någon, någon ensam, gör det. Och gatorna är förfärande ödsliga, breda som hav. Till och med gnisslet från de första morgoncyklarna hörs tydligt, i tystnaden. Trafikljusen blinkar för människor och bilar som inte finns – och dagern stiger, medan himlen öppnar sig; lyfter, sakta.
DET FÖRUNDERLIGA med staden, som vaknar så mjukt och som sänker sin natt i så rofyllt lugn, är bara att den lyckas stjäla från oss just förmågan att se, att uppleva, njuta dess skönhet. Vi har så lite tid! Och vi har så fasta mönster: dit måste vi, det ska vi, det här ska vi hinna, det där får vi inte försumma. Så snubblar vi förbi gryningarna, morgnarna, de svala tysta nätterna; staden blir en hektisk mötesplats för korsande aktiviteter och fjärran, oändligt fjärran poesi.
BLEV VI INTE LURADE någonstans, på något sätt – av stadens alla utbud? – att tro att vi alltid måste ha ett särskilt mål, så fort vi går utanför dörren… Kanske sitter det i från när man var ung: ”Vart ska du?” – ”Ut.” – ”Vart då ut?” – ”Bara ut.” – ”Man går väl inte bara ut, man ska väl någonstans!” – ”Jag ska ingen särskild stans. Jag ska bara ut!” (Misstänksam tystnad.) Nej, man skulle ingen särskild stans. Man skulle ”träffa någon”, i bästa fall. Målet var varken stad eller poesi – utan människa.
SÅ HAR MAN BLIVIT äldre, borde fått ro i själen, borde fått tid att med alla sinnen se och känna den stad som skulle vara ens hem – inte ens motstånd, ens tidsbrist, ens hinder i vägen. Men så hinner man inte. Hinner inte och ser knappt skäl. Poesin blir höstrusk; vintern ett tungt elände att gömma sig undan.
OCH STÄDERNA förändrar också ansikte. Tigande kontorsskrapor och parkeringshus kan knappast njuta av gryningen, som trevande speglar sig i vattnen. Affärernas bländande skyltfönster kan inte känna doften av parkernas höstvåta luft. Till de ensamma, första människorna som stretar iväg på öde gator till sina arbeten smyger inte mycket poesi; det tvungna är inte rofyllt. Så blir det mest mörker och tristess, och de skälvande gryningstimmarna förrinner.
OM DEN STAD, som tog ifrån oss vår ro, ville ge oss den tillbaka! Åtminstone för något enda dygn, fyllt av ingenting alls…
Författare: Anna Wahlgren