Min senaste och sista bok, ’Livstycken. En vänbok’, har just kommit ut. Den är tjock och räcker länge! (615 sidor.) Den är min 34:e bok, och den inleds med en introduktion av Susanne Liljedahl, Opulens, som också finns här på sidan. Första kapitlet i boken heter ’Myrmänniska’ och börjar så här:

Det fanns en tid när jag kunde skriva på datorer. Till och med någon annans dator, om det skulle vara på det viset. Jag kände mig hemmastadd. 

Det var i oskuldens tid, innan alla finesserna kom. 

Det var som att gå i en skog. Man såg några snygga träd och gjorde kanske ett eller två av dem till favoriter att ständigt återvända till. Marken mellan dem var öppen och fri, ibland till och med solig. Trädens lövverk var inte så tätt. Himlen såg jag tydligt. Det var bara att kasta en blick uppåt, så låg den där – spände över hela oändligheten. Som himlar ska, hur de än ser ut nerifrån vårt myrmänniskoperspektiv, klara eller grumliga, grå, vita eller blå. 

Nu lyckades jag förstås ställa till det för mig ändå. Det var så lätt att skriva! För lätt! Man kunde ändra lätt som en plätt i detta program som hette Word. Minsta stavfel kunde åtgärdas ögonblickligen. Hela meningar kunde fixas till en smula, nästan som i förbigående. Halva meningar ska vi inte tala om. De kunde flyttas. Fyllas på. Fyrdubblas till innehåll eller strykas ner till noll, rubb och stubb. De kunde förändras till både färg och form, om de alls hade några dylika, inför min alltmer förvirrade blick. Som avgav rapport till min likaledes alltmer förvirrade hjärna. Kvar blev bokstäver. 

Hur många gånger kan alfabetet möbleras om, och till hur många kombinationer? Femtioelvatusen biljoners triljoner? Då är femtio en god början. Jag ändrade säkert varje halv mening, som jag inte var nöjd med (när är man det?), femtio gånger. Nu ljög kanske pigan. Men, som Oscar Wilde uttryckte saken: 

”Endast genom överdrift kommer man sanningen nära.”

Det kändes mindre pretentiöst att fixa till halva meningar – bisatser – än hela fulla punktsatta. Så jag putsade och ändrade och filade och förbättrade, läs, i regel, försämrade. Tiden rann iväg som en oljad blixt, likt en katt som smiter ut genom fönstret. Och inte kom den tillbaka. Katten. Tiden. 

Jo, Word var jag duktig på. För duktig. Eller Word var för duktigt för mig: rena barnleken. Det var ju bara att ändra där man gick och stod, så att säga, no problem!  

Problem hade jag däremot haft under hela mitt skrivarliv, före datorernas intåg. Och det livet var långt och idogt. 

Jag fick ut mina första böcker – en novellsamling och en barnbok, min enda – samma år, 1968. Sedan fortsatte jag, omöjlig att hejda.  

Skrivkramp fick jag inte förrän inför fjärde boken, den som skulle bli romanen Ge liv, om jag nu någonsin kom så långt, vilket jag betvivlade under ett helt år. Det var tvärstopp. Lilla jag författaren hade väl råd med det; de flesta författare har sina tysta perioder, som kan vara mer eller mindre evighetslånga. Men mamman och familjeförsörjaren jag hade inte råd med det. Jag var tvungen att dra in pengar, som det hette, och en dragkamp var det. Det betalade sig uselt att skriva böcker som fick några hundra läsare, men det blev en inkörsport så småningom till annat som betalade sig bättre. 

Med Veka livet, som kom före Ge liv (med hela tre års mellanrum!) hade jag fått ett slags genombrott. Litterärt, vill säga, inte direkt folkligt. Först. Folket tog ett helt år på sig.  

En lycklig anekdot i sammanhanget: Snäll och stolt som jag var, gav jag bort alla mina friexemplar i tur och ordning, i princip till varenda människa som hade vägarna förbi. Plötsligt stod jag utan bok själv. På en promenad i Malmö med alla barnen – de var fem på det sjätte då – upptäckte jag Veka livet i skyltfönstret till ett antikvariat. Mitt i fönstret, på hedersplats! Jag blev så glad! Den skulle jag köpa. Vi skyndade hem efter pengar, för det hade jag inga med mig. Det kunde väl inte vara så dyrt?… 

Men när vi kom tillbaka, en inte alls lång stund senare, låg den inte kvar i skylten! Jag gick in och framförde mitt ärende. 

”Jo, en bok som heter Veka livet, den låg i fönstret nyss, jag skulle vilja köpa den…” Mannen bakom disken skakade på huvudet. ”Den boken”, sa han, ”den går så fort vi får in den!” 

Efter det smög jag runt ett varv bland stadens bokhandlar – boklådor, som man sa – där den stått osåld i sina två, tre exemplar hela tiden sedan den kom ut, och letade efter den. Nu var den borta överallt! Fanns inte att uppbringa! 

Av detta kunde man lära – och det gjorde jag, när häpnaden tillät mig en tankepaus – att det inte är recensioner som säljer böcker, hur bra de än må vara. Det är djungeltelegrafen.  

ENKLAST införskaffar man boken för en inte alltför dyrbar penning från:
Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789198072730/livstycken/
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/livstycken-9789198072730
Akademibokhandeln: https://www.akademibokhandeln.se/…/livst…/9789198072730/

OMSLAGSBILDEN från 1962 visar lilla Sara Danius, två månader, och hennes mamma majorskan Danius (tro det eller ej), 19 år.
FOTO: min halvbror, framlidne Stig T Karlsson. Som en gång utsågs till en av världens sex bästa fotografer. 

Författare: Anna Wahlgren