Månadens krönika juni 2005
LÖGN, HERR PROFESSOR
Barn ska sova på nätterna. Månadsgamla barn: sex timmar. Två månader: åtta timmar. Tre månader: tio timmar. Fyra månader: tolv timmar. Och sedan tolv timmar ända upp i tioårsåldern.
Jag säger det självklara. Och då blir det ett ramaskri från landets samlade barnläkarkår, med professor Hugo Lagercrantz i spetsen.
Varför?
Därför att jag fortfarande säger det självklara: Späda barn ska sova på mage. De är inte gjorda för att ligga upp och ner. De ska ”sova groda”. Som små barn gjort i alla tider, utom nu (sedan 1992).
Och aldrig har de små västerländska barnen sovit så dåligt som nu, sedan det bestämdes att de skulle ligga på rygg. Aldrig har småbarnsföräldrar gått så på knäna av sömnbrist som nu. Aldrig har skilsmässostatistiken varit så hög bland spädbarnsföräldrar som nu, när hälften av dem går isär innan barnet fyllt två år. Är det verkligen bara jag som ser ett samband? Varför är sömndeprivation ett så effektivt beprövat tortyrmedel?
Vad är det som får den ena barnmorskan och bvc-sköterskan efter den andra – som exempelvis nu under min föreläsningsturné runt om i landet – att komma fram och säga: ”Vi ger fel råd. Vi vet att små barn sover mycket bättre på mage, men DET FÅR VI INTE SÄGA” ?
Över mig bestämmer ingen vad jag ska säga. Ingen och ingenting, utom de små barnen. Det är barnen som varit och är mitt universitet.
Vad är det som ska döljas? Varför är det så viktigt att få tyst på mig, att man inte bara förskönar statistiken utan direkt lögnaktigt fabricerar underlaget för den?
”Det här med att de las på mage, det kom ju efter Koreakriget”, sa professor Lagercrantz i Gomorron Sverige den 27 maj och berättade om soldaterna som stupade; dem la man framstupa så de inte skulle andas in sina egna spyor. Kanske skulle späda barn, som ju också kräks väldigt mycket, också ligga på mage? ”Och sedan så var det bland annat en holländsk läkare som hade varit i USA, och han predikade då för alla familjeläkare i Holland att nu ska barnen ligga på mage. Det här var i början på 70-talet. Sedan var det en holländsk läkare som tittade på det här i slutet av 80-talet, och då såg han att spädbarnsdödligheten hade gått upp precis när den här kampanjen kom.”
Det här är inte särskilt sant, herr professor.
Det är säkert sant att amerikanska militärläkare och holländska manliga doktorer reste hit och dit och stipulerade både det ena och det andra, men mödrarna la barnen på mage. Som de alltid gjort. Fram till 1992, då den formidabla skrämselkampanj tog vid som vi lever under än.
Jag vet, för jag var med. Min mamma var med. Min mormor var med. Mina generationskamrater var med, och redan vi fick våra barn före ”kampanjen” på 70-talet, då den holländske predikanten skulle ha spritt sitt USA-inspirerade maglägesbudskap som enligt Lagercrantz fick spädbarnsdödligheten att skjuta i höjden.
Mitt första barn föddes 1962. Det var inte tal om annat än att små barn skulle ligga på mage. Inför hemgången från BB, när alla små barn undersöktes av barnläkare, frågade jag om det verkligen inte var obehagligt för den lilla nyfödda att ligga på den hiskeliga navelklämman. Nej, hon kunde läggas på mage från början, fick jag veta; man skulle bara ha en kompress kring navelstumpen så att klämman inte låg mot huden. När vi studerade barnet, som låg på mage med näsan i underlaget och visade upp sitt kraftiga storkbett i nacken, försäkrade han mig också om att hon både kunde lyfta och vända på huvudet och fritt ta sig luft. ”Det kan alla nyfödda. Se bara till att hon ligger på slätt underlag.”
Inför förlossningen gick jag på mödravårdscentralen som alla andra. Man fick sig en broschyr som hette ”Späda barn i goda händer”, utgiven, vad jag minns, av Socialstyrelsen. I den gavs tipset om ett s k draglakan att ha som kudde. Ett trevikt barnlakan som stoppades ner om kanterna på madrassen låg slätt mot barnets ansikte, och man kunde lätt vika fram en ny sida när barnet saglat eller kräkts. Man fick sig också en mönsterbeskrivning på en liten ärm- och benlös dräkt. Jag sydde upp några stycken i tunn vit frotté. Vitsen med den lilla dräkten var att den var liksidig. Man kunde knyta den fram på större barn, som var uppe längre och vakna mer. På de riktigt små kunde man knyta den bak, så att de inte låg på några knutar (precis som alla knyttröjor knöts bak). Ville man ändå inte lägga barnet på mage, med tanke på såväl navelklämman som den kära fosterställningen, föreslogs sidoläge för den nyfödda. Man skulle då lägga en hoprullad barnfilt bakom barnet som dels hjälpte mamman – här deltog inga fäder i spädbarnsvården; min förste make väckte uppståndelse när han som karl drog barnet i barnvagn! – att minnas på vilken sida barnet legat sist, dels förhindrade att barnet föll över på rygg, något som inte fick ske. Risken för kvävande uppkastningar ansågs farligt stor, och man uppmanades att alltid rapa barnet noga.
På den tiden hörde man sällan talas om små barn som inte sov. Vid en månads ålder skulle de sova över nattmålet, punkt. Gjorde de inte det av sig själva, fick man hjälpa dem på traven genom att vagga och vyssja, i vagn eller vagga. Sex timmars nattsömn skulle de ha vid senast en månads ålder.
Problemet vid den tiden, och senare, hette kolik. Man trodde att kolik framkallades av för mycket mat, och barnen sattes därför på svältkost (90-120 gram var fjärde timme). Sanningen var den motsatta, något jag upptäckte med mitt tredje barn, fött 1967, som krävde och blev upphov till den s k Standardmodellen. Då om inte förr ifrågasatte jag den egen-rytm-metod som blivit på modet och som gäller än (”små barn äter när de vill och sover när de vill”). Men magläget ifrågasatte ingen. Inte ens jag!
Mitt första barn skrek, skrek och skrek. Min mamma, född 1904, fick henne att slockna någon gång genom att vagga henne över knäna fram och tillbaka, på mage. Min mor födde fyra barn. Vi las alla självklart på mage. Min äldste bror var född 1923.
”Barn sov på rygg förr naturligt”, påstod Louise Hallin dagen efter mitt framträdande i TV4 nyhetsmorgon (och gjorde sig skyldig till en annan skrattretande groda: ”Barn på 12 veckor kan inte vända sig från rygg till mage och till rygg igen. Men det kan de när de är tre månader!”). ”Intervjuar man kvinnor i 75-årsåldern”, menade psykoterapeuten Hallin, ”får man höra: ’Vi la ALDRIG våra barn på mage!'”
Psykoterapeuten far med etablerad osanning. Jag bad en bekant (för att ingen skulle veta att det var Anna Wahlgren som undrade) förhöra sig med en handfull mödrar i 70-75-årsåldern. Alla fyra, de som mindes, sa samma sak. Barnen – födda mellan 1945 och 1964 – fick absolut inte ligga på rygg, eftersom de kunde kvävas av sina egna uppkastningar. De skulle ligga på mage eller sida, och de skulle pallas upp av kudde eller liknande så att de INTE ramlade över på rygg.
Och om nu magläget stipulerades först ”i början på 70-talet” (Lagercrantz), borde då inte jag, som redan hade fem barn och fick mitt sjätte barn 1971, ha noterat den nyheten?
Att min då skrikande lilla första unge, född 1962, skulle läggas på rygg föresvävade verkligen ingen. Tanken hade varit absurd. Allt skrikandet – överlevnadsångesten – var nu inte expertisens fel utan vågens, som visade ”falskt”. När jag bytt ut den och fått klart för mig att barnet minskat i vikt i stället för att öka, kastade jag allt vad vågar och svältkosttabeller hette åt fanders och bestämde mig för att gå efter barnets välbefinnande enkom. Det är vad jag gjort sedan dess.
Min erfarenhet grundar sig på över fyrtio år av liv och vardag med små barn dag och natt. Den omfattar hundratals och åter hundratals spädbarn, som lärt mig utarbeta Sova hela natten-kuren i sådan förfinad detalj att den låter sig tillämpas på de mest problematiska små sömnbristbarn. Förutsättningen för att man effektivt ska kunna hjälpa små barn i ro, så att de kan somna och sova så gott, är att de ligger på mage. En stor välsignelse, som inte fanns på min tid, är andningslarmet, som likt brandlarmet varnar i tid, innan det hemskaste av det hemska hunnit ske.
Och vad händer när de små barnen, som sover på mage med larm, äntligen får sitt stora sömnbehov fyllt? De slår ut som blommor. De blir friskare, starkare, gladare. De får god aptit och måste inte blodsockerhöjas med sötad föda (som den av bvc rekommenderade snaskpulvergröten). Deras motoriska utveckling liksom deras allmänna livsglädje formligen exploderar. Och deras föräldrar, som också de äntligen får sova, får ett liv värt namnet. De går inte isär utan tillverkar tvärtom ofta ett nytt litet barn! De kommer underfund med den djupa sanningen i det jag ständigt predikar: små barn ska njutas – och njuta själva.
Så vad är det som ska döljas? Att deprivationen på lugn och god nattsömn håller på att göra folk galna?
”Min erfarenhet är inte att barnen sover sämre på rygg. Jag har inte hört de här klagomålen, faktiskt”, säger Hugo Lagercrantz. Vad lever professorn i för värld? Finns det någon människa i det här landet som inte antingen själv har, eller har en släkting eller bekant som har, barn som inte sover? Finns det någon nybliven pappa som inte första dagen på jobbet möts av frågan: ”Får du sova?” Finns det någon generationskamrat till mig som inte har klart för sig, och förundrar sig över, att små barn inte sover om nätterna längre?
Vad är det som ska döljas här? Vad är det för prestige som ska försvaras? Till vilken ände understår man sig att förfalska statistikunderlaget för PSD?
Jag vill veta. Jag vill se den sanna statistiken, den från hela 1900-talet. (Min mamma var född 1904, alltid lagd på mage av både mormor och barnsköterska.) Det som förr kallades oförklarlig spädbarnsdöd har funnits lika länge som det funnits spädbarn.
Varför ska föräldrar skrämmas till att tro att de riskerar livet på sina spädbarn om de lägger dem på mage? Varför ska de med samma våldsamma skrämselpropaganda invaggas i den falska tryggheten att faran för PSD är undanröjd om de lägger barnen på rygg? Det är den inte. Risken för PSD, som beror på fallerande andningsautomatik, kvarstår långt efter det att barnet börjat vända sig på mage för egen maskin. (Varför ligger inte sköldpaddan stillsamt kvar på sitt skal?)
Barn dör inte för att de ligger på mage. De dör inte för att de ligger på rygg heller. Och hur många av de 30 eller 20 barn på som enligt landets samlade barnläkarkår – uppgifterna varierar – faktiskt dör i PSD, av 100.000 barn, låg på mage med larm? Hur många låg på rygg, nu när ingen människa vågar lägga sitt barn på annat än rygg? Kan jag få se den statistiken?
Barn dör i PSD för att de ”glömmer” att dra efter andan igen efter ett av dessa långa andningsuppehåll som alla nyfödda gör, flera gånger om dygnet, på upp till 40 sekunder (något få vuxna skulle klara av). Andningen går inte automatiskt från livets början. Nyfödda små människor har aldrig andats förr. Det är därför andningslarmet, som varnar efter redan 12 sekunder, är en sådan välsignelse. Man hinner i lugn och ro ”påminna” barnet om att dra efter andan igen genom att vända det just på rygg och förytliga sömnen.
Risken för PSD nedbringas naturligtvis väsentligt ju sämre, dvs ytligare, barnet sover. Det är inte svårt att förstå. Nolltolerans skulle man kunna realisera genom att förvägra de små barnen att sova alls. (”Och där är vi väl snart”, som en mamma lakoniskt konstaterade under min föreläsningsturné.)
Små barn måste få sova. De ska sova gott, djupt och länge, på mage med larm. Och sova riktigt djupt kan de i undantagsfall göra även på rygg. Med sorg i hjärtat tänker jag på en liten femmånaders baby, som här i Jämtland drogs på pulka i det ljuvliga vårvädret över gnistrande snö efter sina längdskidåkande föräldrar, som var på tur i solen. Barnet sov gott i den friska luften, nedbäddat i fårskinnsfällar. Det lilla barnet sov så djupt att det slutade andas. På rygg.
Vad är det som ska döljas, herrar (och damer) statistikförfalskare? Varför låter ni en mor bära skuld för livet och tro att ”jag hade dödat mitt eget barn, för det var ju jag som hade lagt honom på mage. Om jag ändå hade lagt honom på rygg, då hade han inte dött!” (DN 24 maj.) Varför skrämmer ni vettet ur förtroendefulla föräldrar?
Varför ljuger ni? Varför skjuter ni budbäraren?
”Wahlgrens råd är livsfarliga” (barnläkaren Bernt Alm, Metro 18 maj). ”Anna Wahlgren är ansvarslös. Om hon tycker det (att barn ska sova på mage) saknar hon ansvar och är inte riktigt klok” (barnhälsovårdsöverläkaren Thomas Arvidsson, Göteborgs-Posten 26 maj). ”Om barn läggs på mage kan vi inte ta det på vårt ansvar. Vi använder själva apnélarm, och föräldrar som fått dessa kan berätta hur jobbigt det är och hur mycket falsklarm det är” (barnhälsovårdsöverläkaren Anders Berner, Värmlands Folkblad 26 maj).” Visst sover barnen bättre och längre på mage. En del sover så bra att de aldrig vaknar igen” (Bernt Alm, DN 22 maj). ”Anna W – du måste samla in alla fåren ibland!” (feministen Belinda Olsson, Aftonbladet 17 maj). ”Anna Wahlgrens budskap kan döda 100 barn om året” (barnhälsoöverläkaren Boel Andersson Gäre, Jönköpings-Posten 28 maj). ”Småbarnsföräldrar ska absolut inte följa Anna Wahlgrens råd. Om jag ska vara riktigt ärlig är det hon sysslar med direkt ansvarslöst. De ska följa de råd de får på sina barnavårdscentraler” (Thomas Arvidsson, Göteborgs-Posten 26 maj). Etc, etc.
Jag kan alltså döda 100 barn om året? Hör ni vad ni säger?
Vad är det som ska döljas? Vad är det ni inte säger?
Ni säger inte att späda barn ska ha andningslarm hur de än ligger, eftersom de gör sina långa andningsuppehåll hur de än ligger. Det är det jag som säger.
Ni säger tvärtom att andningslarm är ”helt fel” (professor Hugo Lagercrantz, Expressen 25 maj). Och länge var apnélarm förbehållet barnsjukhusen. Nu är de tillgängliga för vanligt folk, Gud ske lov. Ni säger att andningslarmet är otillförlitligt, men ni använder det själva. Ni skickar med föräldrar som förlorat ett barn i PSD ett andningslarm hem till nästa. (Mitt hus måste alltså brinna ner först, innan jag får lov att installera brandlarm?)
Jag undrar över vad ni döljer här. Jag undrar över prestigerytteriet. Högst banalt går jag efter de små barnens välbefinnande och deras, liksom deras föräldrars, rörelsefrihet. Vad är det som är så hotfullt? Ska folk inte må bra? Ska människor inte få sova? Ska de hållas på mattan – ”lägga sig på rygg”, som uttrycket lyder för uppgivenhet och underkastelse? Är det makt och kontroll vi talar om? Makten har alltid velat bakbinda friheten.
Det ryggläge för spädbarn som beordrades 1992 förde med sig fler följdverkningar än försämrad sömn med djupsömnsdeprivation. En synlig och därmed pinsam biverkning blev plattskallen, som inte går tillbaka efter sex månader. I USA säljs numera speciella hjälmar, som ska pressa tillbaka den runda huvudformen. Men det är för sent.
Barnens rörelsefrihet ströps. Var och en av oss ska igenom hela evolutionen. Vi ska åla, som nyfödda gör som får ta sig till mammas bröst för egen maskin på förlossningsbordet – det för övrigt av män uppfunna, som naturvidrigt la kvinnorna på rygg att föda i strid med både tyngdlag och sunt förnuft – och vi ska kräla och vi ska krypa, innan vi kan resa oss på två ben och bli den upprättgående, självständigt tänkande varelse som kallas människa med balans i kropp och psyke.
”Barn kryper inte längre, de börjar gå direkt!” löd de optimistiska tillropen sedan ryggläget stipulerats 1992. Ett tag. För snart märkte ni att ert allmänt beordrade ryggläge försvårade och försenade den motoriska utvecklingen och de fem sinnenas med den, framför allt synen. Nu ska de små barnen ”magtränas”, säger ni, i fem minuter två gånger om dagen. Nyligen rekommenderades också sidoläget, som skulle få bukt med plattskallen, men professor Lagercrantz spräckte även den ballongen: ”Barn ska sova på rygg och inte heller på sida. Det är rygg som gäller” (Gomorron Sverige 27 maj). Uttalandet framkallade panik i de auktoritetstroende föräldralägren. Plattskalle eller lydnadsbrott? Pest eller kolera?
Varför får inte de små barnen bedriva sin magträning i sängen? Tror ni att spädbarn är orörliga när de sover? Det är de inte. ”Magträningen” pågår, och ska få pågå, vare sig barnen sover eller är vakna. Barnet måste få röra sig, precis som det gjorde i mammas mage. Ett spädbarn på rygg är lika rörelsehindrat som en sköldpadda på sitt skal.
Ni vet att ryggläget äventyrar de små barnens motoriska utveckling och de fem sinnenas med den. Varför säger ni det inte högt? Fysioterapeuterna har vetat det länge. Åtskilliga skolbarn i både Sverige och Norge får krypträna systematiskt för att lära sig se och läsa och skriva bättre!
Jag arbetar sedan fyrtio år med att lära föräldrar hjälpa sina barn att sova gott om natten. För att inte den kunskapen ska försvinna med mig, har mitt familjeförlag gett ut boken SOVA HELA NATTEN, och efterfrågan är enorm. Sömnbristproblemet bland dagens spädbarnsföräldrar är oerhört.
Vad har ni barnläkare och barnavårdscentraler för hjälp att erbjuda?
Jo, små barn ska skrika sig till sömns, är ert obarmhärtiga förslag. Controlled Crying Method, med rötter i 1940-talets USA, är vad ni delar ut papper på till de föräldrar som går på knäna av sömnbrist och ber om hjälp. Enligt skrikmetoden, som här i Sverige bär barnläkaren Eckerberghs märke, ska människor sätta sig över den djupast berörande av alla mänskliga instinkter, den att störta nödställda spädbarn, ridna av överlevnadsångest, till undsättning.
Och klarar inte föräldrarna av att förneka den instinkten, tar ni fram receptblocket. Då ska de små barnen drogas med samma neuroleptikum som används för att avgifta heroinister (med dubbel dos till spädbarnen), vilket är ungefär lika ”rogivande” som narkos. På förpackningen står uttryckligen att Theralen inte ska ges till barn under två år. Ändå skriver många av er ut det åt halvårsgamla spädbarn. Jag slog larm om saken redan 1980 (veckomagasinet Reportage), och det blev uppståndelse i landet. ”Spädbarn drogas” skrek löpsedlarna med krigsbokstäver, och folk trodde inte att det var sant. Blivande sjuksköterskor i Malmö gjorde en undersökning som visade att knappt vart femtonde barn mellan noll och två år ordinerades nervlugnande medicin (253 av 3 863 vid bvc inskrivna barn; Theralen gavs i 91,3 % av fallen. Barnaboken 1983.) Inte mycket tyder på att förskrivningen har minskat. Tvärtom, är troligt.
Så vad är det ni döljer?
Ren och skär barnmisshandel.
Vanvård av späda barn.
”Det finns en skillnad mellan stor erfarenhet och sunt förnuft, och vetenskap”, sa professor Lagercrantz i tv.
Ja, det är tydligt. Sannolikt heter den skillnaden prestige. Och för den prestigen är ni beredda att offra såväl sanningen som de små barnens goda sömn?
Rätta mig gärna, om ni kan.