Månadens krönika februari 2005
SÅ HÄR BÖRJAR DET. LÄGG BARNET PÅ MAGE!
Alla nyfödda och späda barn framlever tillvaron liggande mesta tiden. De ligger i sängar, liggstolar, ”vippstolar”, barnvagnar och liknande, inrättningar som begränsar och hämmar deras naturliga lust och möjlighet att röra sig.
Och de allra flesta ligger uppochned, dvs på rygg.
Nyfödda som ligger på rygg och tittar i taket är uppochnedpåvända. De befinner sig i en helt hjälplös position.
Människan är den enda art som begår detta stora fel. Varken kor, hästar eller grisar gör det. Ingenstans i naturen förekommer det att djur låter sin avkomma ligga med fyra ben i vädret.
Men vi lägger våra nyfödda på rygg och borde ställa oss frågan: Är det verkligen naturligt för en liten människounge att ligga uppochned?
Lägg din nyfödde son på mage, och du får genast se hur hans arm- och benrörelser blir till krälrörelser. Nu ligger han riktigt. Nu är han på rätt spår. Nu beträder han den urgamla vägen mot upprättgående på två ben.
Nyfödda barn är i stånd att röra sig framåt så fort de har kommit till världen. Det vet varje barnmorska, som lagt en nyfödd (på mage) på mammas mage och sett barnet ta sig fram till bröstet för egen maskin.
När ett nyfött barn placeras på en plan, öppen yta som golvet med magen rättvänd, neråt, sätter arm- och benrörelserna omedelbart igång. De är reflexer och ingenting barnet utför medvetet. Medan detta böjande och sträckande av armar och ben, detta rörande av händer och fötter försiggår, registrerar och lär sig den nyfödda hjärnan hur det känns att röra armar och ben mot detta plana underlag. Och medan barnet ligger på golvet, kommer han oavlåtligt att pressa armar och ben mot underlaget.
Under upprepning och övning kommer barnet – utan att veta om det – att arbeta upp dessa arm- och benrörelser till perfektion, och de kommer att bli så pådrivande för honom, i förening med pressen av armarna och benen mot det plana underlaget, att de får honom att röra sig i ena eller andra riktningen. Och eftersom han har ögonen framtill på huvudet, kommer han att upprepa dessa rörelser på ett sådant sätt att de för honom framåt.
Att veta hur det känns att göra någonting, lätt eller svårt, är förutsättningen för att man ska kunna göra det på rätt sätt.
Barnets rörelseförmåga utvecklas utan större avvikelser enligt följande steg:
1. Barnet rör armar och ben utan att röra på kroppen.
2. Barnet ålar sig fram på mage, vilket når sin fulländning i korsvist kravlande, s k korsmönsterkrälande.
3. Barnet kryper på händer och knän, vilket fulländas i korsmönsterkrypande.
4. Barnet går upprätt med stöd av armarnas primära balansfunktion. Oftast hålls de i axelhöjd.
5. Barnet går med armarna lösta från den primära balansfunktionen.
6. Barnet går och springer i fulländat korsmönster.
7. Barnet står på ett ben i kongruens med dominerande hjärnhalva.
Det nyfödda barnet som rör sig framåt har lärt sig en av livets viktigaste lektioner: hur det känns att röra sig framåt. Han har avverkat steg 1 och är klar för steg 2.
En del nyfödda lär sig detta mycket fort och tar sig snabbt igenom steg 1. Dessa nyfödda får en hög mobilitetsintelligens.
Andra nyfödda går igenom denna vitala fas i hjärntillväxten i långsam, återhållen takt. Det som finns att lära här, lär de in dåligt. Dessa nyfödda får en låg mobilitetsintelligens.
Och vad är då skillnaden? Och spelar den skillnaden någon roll?
Hjärnan växer av att användas
Hjärnans växt och utveckling är resultatet av användning.
Det finns fem ingångsvägar till hjärnan. Vägarna in är de fem sinnena. Och det finns tre utgångsvägar från hjärnan. Vägarna ut är kroppsrörelsen, språket och finmotoriken.
Ju mer man tar dessa vägar i bruk, desto större hjärntillväxt äger rum. Hjärnan växer vid användning på samma sätt som en muskel gör det.
Det finns otaliga goda neurofysiologiska undersökningar på djur, som tveklöst bevisar detta.
Det är hur fort det nyfödda barnet kan börja röra armar och ben på ett avsiktligt sätt i stället för ett tillfälligt/slumpmässigt, som avgör hur väl de muskler han behöver använda för att kunna röra sig kommer att utvecklas. Och därmed hur fort och hur väl de sensoriska och motoriska delarna av hans hjärna som kontrollerar dessa funktioner kommer att utvecklas.
Och detta är helt avhängigt av hur ofta det nyfödda barnet får möjlighet att röra sig, på mage, rättvänt, på plan yta. Men som vi konstaterade i början placeras de flesta nyfödda och späda barn numera på rygg i olika anordningar, som obevekligen underminerar deras rörelsefrihet.
Ju yngre ett barn är, som får möjligheten att röra sig i en så att säga neurologiskt riktig miljö, ju färre gånger behöver han göra det för att uppnå just den tillväxt och utveckling av hjärnan som krävs för nästa steg i utvecklingen.
Detta har blivit mycket tragiskt tydliggjort i sammanhang där barn varit kraftigt understimulerade motoriskt, vare sig det rört sig om galna föräldrar som låst in sitt barn i ett skåp eller underbemannade barnhem i fd Östeuropa, där man i princip haft barnen i bur. Dessa barn har legat på en utvecklingsnivå långt under den kronologiska ålderns relevans. De har varit svårt underutvecklade till såväl motoriken som språket och växten.
Hjärnan växer med ilsnabb hastighet från tillblivelsen till födseln, med otrolig fart från födseln till 30 månader, med hög fart från 30 månader till sex år, och mycket, mycket sakta därefter.
Det säger sig självt att de första månaderna, veckorna, ja, dagarna, är de viktigaste.
Hur snabbt en nyfödd människounge förmår fullfjädra arm- och benrörelserna för att kunna gå vidare till nästa steg i mobilitetsutvecklingen, är direkt beroende av hur ofta det nyfödda barnet får röra sig fritt, på mage, rättvänt, på öppen, plan yta.
Med andra ord, om vi ökar det antal timmar det nyfödda barnet ligger på mage på golvet, minskar vi antalet dagar han ligger på golvet som baby.
Och viktigare – vi sätter fart på hjärntillväxten och utvecklingen, när vi gör det.
Ju mer sällan barnet ligger på mage, desto svårare blir det för honom att röra sig. Och detta hänger förstås samman med det nyfödda barnets galopperande viktökning.
Man ska hålla i minnet att det nyfödda barnet har rört på armar och ben inne i livmodern och ”tränat” på att kravla/kräla i närmare sju månader. Människobarnet har allt som behövs redan vid födseln. Så för varje dag som går som barnet hålls på rygg och förvägras följa sitt naturliga behov av att kräla, kommer det att ta allt längre tid och bli allt svårare för honom att till slut klara det.
Fantastiskt nog – när det sker – och tragiskt nog, när det inte sker – står hjärnans utveckling och växt i direkt proportion till dess användning.
Och detta gäller inte bara rörelseförmågan. Det gäller längs alla utvecklingsstigarna: de fem sinnena, språket och finmotoriken.
Vad mer händer när spädbarnet ligger på mage på golvet?
Den ryske neurokirurgen Boris Klosovskij utförde en gång ett försök med nyfödda kattungar och hundvalpar. Med lika många djur från varje kull delade han in dem i två grupper vardera, en experimentgrupp och en kontrollgrupp. Djuren i kontrollgruppen fick lov att växa upp på vanligt vis, medan experimentgruppen fick framleva sin tillvaro på en långsamt roterande drejskiva. Där levde de genom hela experimentet. Skillnaden mellan de två grupperna var alltså att den ena såg världen i rörelse, medan den andra såg den på nyfödda kattungars och hundvalpars vanliga vis.
Efter tio dagar började Klosovskij offra ett djur från varje grupp och ta hand om deras hjärnor. De sista djuren offrade han efter nitton dagar.
Och detta är vad han fann: Experimentdjuren uppvisade från 22% till 35 % mera tillväxt i hjärnans hålrum än djuren i kontrollgruppen gjorde.
Alltså: Genom att under nitton dagar ha sett en värld i rörelse hade den experimentella gruppen djur utvecklat nästan en tredjedel större tillväxt i hjärnans balansområden än deras bröder och systrar, som inte hade sett världen i rörelse.
Och det är ju högst förunderligt, när man betänker vilken ynka liten varelse en nittondagars kattunge är!
Vad betyder då större tillväxt? Hade han sett fler hjärnceller? Nej, han hade sett samma antal hjärnceller. Men de var hela tredjedelen större än kontrollgruppens, och de var en tredjedel mognare.
Den amerikanske forskaren David Krech experimenterade också med djur. Han hade råttor som arbetsmaterial. Han lät en grupp råttor leva i en sensoriskt utarmad miljö, dvs en miljö där det inte fanns mycket att se, höra eller känna. Kontrollråttorna fick växa upp i en miljö som var sensoriskt rik, dvs där det fanns mycket att se, höra och känna.
Krech prövar råttornas intelligens genom att bl a lägga ut mat i labyrinter. De sensoriskt understimulerade råttorna kan antingen inte hitta maten eller finner den först efter stora svårigheter. Råttorna som vuxit upp i sensoriskt berikad miljö finner maten lätt och snabbt.
Därefter offrar han råttorna och undersöker deras hjärnor.
”Råttor som växer upp under sensorisk deprivation”, konstaterar han, ”har små, dumma, underutvecklade hjärnor, medan råttor som växer upp under berikande sensorisk stimulans har stora, intelligenta, högt utvecklade hjärnor.”
Naturligtvis kan vi inte dra slutsatsen att eftersom detta är gällande sanning för råttor, är det också gällande sanning för människor. Men vore det inte snudd på samhällskriminellt att konkludera att det inte är sant för människor?
Krech har det problemet att han inte kan göra råttorna till människor och därmed bevisa att också människans hjärna växer under sensoriskt berikande förutsättningar.
Och amerikanska IAHP, The Institutes for the Achievement of Human Potential – ”Institutet för uppnåendet av den mänskliga potentialen”, som under pionjären Glenn Doman i 50 års tid har hjälpt hjärnskadade barn till ett friskare liv – har samma problem. IAHP kan inte göra om sina barn till råttor och offra dem för att bevisa vad som har skett i deras hjärnor.
För på IAHP låter man nyfödda barn växa upp i sensoriskt berikande miljöer. Man lär föräldrarna hur de ska åstadkomma detta. Det är löjligt enkelt. Lägg det nyfödda barnet på mage!
Vad är det som händer?
Ett nyfött barn som läggs på rygg i en vagn utsätts för sensorisk deprivation. Han ser taket och vagnens väggar. Av och till kan hans händer hamna i synfältet, men det bestämmer slumpen. Och av och till kan han se en människa gå förbi, men det bestämmer också slumpen. Det finns inte mycket att se och inte mycket att känna. Man får hoppas att han inte ligger på ett ställe där det är tyst också; i så fall finns inte mycket att höra heller.
Men ta upp honom ur vagnen och lägg honom på mage på golvet! Nu befinner han sig plötsligt i en sensoriskt berikande miljö, med mängder av saker att se på, både nära och på långt håll. Han känner golvet under kinden och med sina händer, armar, knän och fötter. Han ser rörelse. Föräldrar och syskon rör sig; på TV:n rör det sig. Och han kommer att sträva efter att följa med i det som händer. Han hör ljud på flera sätt, därför att golvet transporterar ljud. Han rör på sina armar och ben och lär sig att det som sticker ut från hans kropp är hans armar och ben, och det lär han sig därför att han kan känna dem där han ligger, på mage, rättvänd, mot plan, fri yta.
Pröva själv, så märker du den stora sensoriska skillnaden mellan att ligga på mage och att ligga på rygg!
Krypandets betydelse
Det händer numera att små barn inte kryper, innan de börjar stå och gå.
Att följa ett litet barns motoriska utveckling, via de sju stegen ovan, betyder att följa hela mänsklighetens utveckling. Från början var vi små fiskliknande varelser i havet. Via vårt uppkravlande på land, likt ödlor, blev vi något som liknade apor, innan vi till sist blev det vi är i dag, upprättgående människor på två ben.
Neurologiskt är det av allra största betydelse att utvecklingen får framskrida så som den är danad och i den ordning den är inprogrammerad i oss. Ty vart och ett av stegen bär med sig viktiga förutsättningar för nästa steg i den neurologiska utvecklingen.
Avgörande steg på den vägen är ålande/kravlande/krälande på mage och krypande på alla fyra.
Hjärnan behöver inte bara sensorisk stimulans i största allmänhet. Den behöver sensorisk stimulans av det slag som organiserar hjärnan. Sådana stimuli ernås genom krälande, krypande, gång och löpning – allt i till sist precist korsmönster. Det är dessa korsmönsterrörelser som koordinerar de två hjärnhalvorna, så att de kan verka i perfekt samspel med varandra. Och detta är oefterrättligt viktigt för människans utveckling. Det är inte för ingenting som Moder Natur låter de små barnen krypa och krypa allt vad tygen håller medan de är små. När de lär sig att gå, så går de och går och går – och detsamma sker när de lär sig springa. Barn sitter inte still i soffan, gudskelov, med händerna stilla i knät. De jobbar på sin neurologiska utveckling.
Barn mognar i olika takt. Det är inte omöjligt att mognaden kan relateras till antalet meter krypning.
Motorisk klumpighet betyder med största sannolikhet icke välkoordinerade hjärnhalvor.
Idag har åtskilliga barn stora läs- och skrivsvårigheter. Det är kanske inte så förvånande, eftersom förmågan att använda båda ögonen i samspel med varandra står och faller med koordinationen av de båda hjärnhalvorna. Frågar man en mamma till ett dyslektiskt barn om han eller hon kröp mycket som spädbarn, får man nästan alltid ett nekande svar.
På IAHP hjälper man barn med sådana mildare funktionshinder genom ett neurologiskt träningsprogram, som innebär över två kilometers krypande om dagen. Resultatet är slående. Hjärnan är bevisligen i stånd att backa bandet, gå tillbaka till start och bygga upp förlorad utveckling!
Vår föresats nu måste ju vara att undvika att barnen får sådana funktionshämningar. Vi måste ge dem förutsättningarna för deras naturliga utveckling. Vi kan inte fortsätta hålla nyfödda och späda barn hjälplösa på rygg, medan vi ignorerar och därmed förnekar den lagbundna utvecklingens nedärvda imperativ.
LÄGG BARNEN PÅ MAGE!