Månadens krönika Januari 2008
Säkerhet är trygghet
Om och när du bestämmer dig för att genomföra Sova hela natten-kuren, kommer du att se att det inte är särskilt svårt att lugna ens ett hysteriskt skrikande spädbarn – när du bara vet hur du ska göra.
När du lyckas med det, då växer självkänslan!
Och då kan du frestas att slå dig till ro, för nu har du ju kommit på knepet. Nu vet du hur man ska göra: inte ta upp barnet, utan lugna det där det ligger. Och titta så bra det går! Du kan!
Ja, det kan du. Men du får inte stanna där, säger jag, glädjedödaren. Du måste gå vidare. Du måste, utöver lugnet, också förmedla säkerheten. Lilla barnet kommer inte att nöja sig med mindre.
Kommer vargen och tar mig nu? frågar sig länge än det lilla barnet. Så även om lilla magen är mätt – och det måste den vara; ja, mer än mätt! – så måste barnet invaggas i en absolut känsla av säkerhet till liv och lem. Det räcker inte med lugn för stunden.
Därför får du inte nöja dig med de första två nätternas i och för sig underbara genombrott, när du med hjälp av verktygen lyckas förmedla lugn till ditt lilla barn, så att hon eller han kan sova. Stannar du där, och tror att saken är klar därför att du nu kan buffa barnet till tystnad eller vagna barnet till ro, kommer redan tredje eller fjärde natten att försätta dig i osäkerhet.
Barnet låter sig visserligen lugnas, så länge du tillämpar verktygen, men vaknar då inte alltmer sällan, som det var tänkt, utan allt oftare – igen. Varpå du buffar igen, vagnar igen, solfjädrar igen och ramsar för allt vad tygen håller … Och innan du vet ordet av finner du dig stående hos barnet halva (eller hela) natten – igen. Barnet har alls inget emot behandlingen, verkar det som, men protesterar så fort du försöker sluta. Barnet sover inte alls hela natten!
Så varför fungerar det inte, frågar du dig, fastän det började så bra? Vad gör jag för fel?
Osäkerheten har slagit klorna i dig – igen. Det är därför det inte fungerar. Osäkerhet är motsatsen till säkerhet.
När du har förstått säkerhetens fundamentala betydelse, och lärt dig förmedla denna absoluta säkerhet på ett sätt som övertygar barnet, då kan du inte misslyckas med Sova hela natten-kuren.
Men skulle inte mitt lilla barn känna sig säkert! utbrister du kanhända, misstroget. Du och din partner vidtar ju hela tiden alla tänkbara åtgärder för att säkra detta lilla liv, som ni fått i er vård och på ert ansvar! Ni ser till att barnet inte utsätts för fara. Ni lämnar aldrig barnet ensamt. Ni sätter inte ut barnvagnen i gatan förrän ni sett er om. Materiellt har ni lagt ner en smärre förmögenhet just på barnets säkerhet. Ni tar inga risker. Så långt det står i mänsklig förmåga garderar ni er – och framför allt ert lilla barn – mot vargen i alla dess skepnader, dag som natt, hemma som borta, inne som ute.
Och det är sant. Du vet att ditt lilla barn är säkert. Det vet din partner också. Men barnet vet det inte.
Upplevde sig ditt lilla barn som säkert, skulle du inte behöva söka dig till Sova hela natten-kuren för hjälp. Då skulle barnet sova på nätterna, ty att sova på nätterna är det naturliga för människan, likaväl som det är det alldeles självklart nödvändiga.
Gud la mörker över jorden om natten och både människor och djur gick till vila; sådan var tanken, och sådan är praktiken.
Och små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna.
Små barn som upplever sig som säkra här i världen, fredade mot vargen i alla dess skepnader, vaknar inte gång på gång nätterna igenom, oavsett om de sover på rygg eller mage, i egen säng i eget rum eller mellan föräldrarna i den äkta sängen, ovanpå mammas bröst eller ståendes på huvudet i garderoben … De sover. Och de sover gott.
Och de sover mer än gärna sina tolv timmar om natten redan från fyra månaders ålder.
Små barn som däremot inte upplever sig som säkra, som inte låtit sig övertygas om att de är fredade för vargen i alla dess skepnader, fortsätter vakna. Gång på gång vaknar de efter sovstunder – både natt och dag – som varit inte bara alldeles för korta utan också oroliga. Gång på gång griper dem överlevnadsångesten. Gång på gång ställer de samma förfärat oroliga fråga: Kommer vargen och tar mig nu?
Det blir din uppgift – om och när du bestämmer dig att genomföra Sova hela natten-kuren – att besvara den frågan på ett för barnet nöjaktigt sätt.
Människan är ett klent konstituerat djur. Utomhus överlever vi inte en enda natt av köld. Vi har inga klor, inga huggtänder, ingen päls på kroppen. Vi kan inte springa särskilt fort, när det gäller att undkomma faran. Vår muskelstyrka är så föga imponerande, att vi måste ta till vapen för att bekämpa fienden eller försvara livhanken. Vi är ömtåliga och lättintagliga för allsköns ”vargar”, blir lätt sjuka, tål inte mycket till påfrestning över huvud taget och överlever inte ensamma.
Denna sköra komposition, som kallas människa, är vad som lagt under sig jorden.
Inte undra på att hon då först och främst måste trygga sin fysiska och faktiska säkerhet, när vargen i alla dess skepnader lurar i vartenda snår och hotar att förgöra henne hur lätt som helst!
Och här har du nu ett litet barn, som nedärvt sedan årmiljoner vet med sig att hon eller han inte har en chans att ens själv få tag på mat för dagen. Den varg som heter överlevnadsångest började gläfsa efter barnet redan inne i livmodern, när närings- och syretillförseln ströps. Den tvingade ut barnet; barnet måste ut för att överleva – och för att konfronteras med denna samma varg.
Du vet att ditt hus är säkert som ett kassaskåp. Du vet att det liv du kan ge ditt barn, i fredstid, i en värld av ännu praktiskt taget obegränsade materiella tillgångar, är ett gott liv, ett tryggt och just säkert liv, där ingen egentligen behöver vara rädd för någonting.
Ändå vidtar du själv dagligen och stundligen en mängd förebyggande åtgärder, som ska hålla vargen stången. Du ser dig om innan du går över gatan. Du sköter dina räkningar för att inte kronofogden ska ta huset ifrån dig. Du aktar dig för att äta skadliga saker och håller dig undan smitta för att inte bli sjuk eller rentav dö. Inte minst inför natten, då du måste släppa taget om din uppmärksamhet för att förlora dig i sömnen, är du vaksam. Du låser din ytterdörr noga. Du reglar fönstren, så att inga mördare och banditer ska kunna ta sig in. Du aktiverar det tjuvlarm du kanske har. Kanske håller du dig med en vakthund, som varnar för oväntade besökare. Du släcker de levande ljusen, kontrollerar att spis och styrkjärn är avstängda ordentligt och kastar en blick på brandlarmet, som ju ska blinka betryggande när det fungerar. Förmodligen går du en runda genom hela huset eller lägenheten, innan du går till sängs, för att försäkra dig om att allt är som det ska.
Och det sista du tittar till är antagligen barnet – än en gång.
Det var för att skydda sig mot vilda djur som människan byggde sig boningar. Ju säkrare dessa boningar var och är, desto tryggare kan hon överlämna sig åt den livsnödvändiga sömnen.
Känner hon sig inte säker på att hon är fredad för ”vargen” – i krigstider, till sjöss, på safari ute i bushen – måste hon antingen själv hålla vakt eller förlita sig på att andra gör det för hennes räkning.
I dag finns måhända mera sofistikerade övervakningsmetoder än sådana som bärs av individuellt och personligt ansvar, men vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att minnas soldaten i fält, sjömannen i sin lejdare eller, för all del, vakten på safarin ute i bushen där vi tänker oss att du var, som turist.
Soldaten i fält avdelades att gå vakt medan kamraterna sov. Klarvaken och uppmärksam skulle han spana mot fiendeland, utåt och bortåt i natten, ända tills han blev avlöst och kunde gå till vila själv. Vid minsta misstanke om fiendens framryckning skulle han underrätta befäl och kompani, så att alla omedelbart kunde göra sig stridsberedda. Hans uppgift var inte att tassa omkring bland kamraterna och se om de sov så gott, låg bra och trivdes med lössen. Hade han gjort det, hade de förmodligen spritt upp förskräckta. Var det fara på färde? Kom nu den lede Fi?
Sjömannen på sin lejdare fick sitta där högt över besättningen som sov och spana efter isberg, fientliga skepp, förlupna fartyg som höll farligt fel kurs; vadhelst som kunde innebära fara. Också hans uppgift var att omedelbart rapportera till kapten och manskap om något misstänkt förelåg. Hans uppgift var inte att sitta i kaptenens hytt och hålla honom i handen, och hade han fått för sig att störa kamraterna medan de sov, hade han väl löpt risk att bli lynchad.
Din guide eller vakt på safarin säkrade din nattsömn, som du dyrt åtrådde eftersom du skulle upp tidigt i gryningen och skåda fåglar (tänker vi oss). Han höll vakt utanför tältet. Han sprang inte inne hos dig och sköljde över dig sin egen, ängsliga oro och osäkerhet. Inte heller prackade han sig på dig med något eget, personligt behov av mysig samvaro i natten. Han och hans medhjälpare vakade över er alla, så att ni kunde sova lugnt i era tält. Och somna om, även om lejonen röt i natten.
Vakten respekterade ditt behov av sömn. Säker sömn. ”Det finns inga lejon som vågar sig hit”, försäkrade han dig, när du hoat lite diskret i natten med bultande hjärta för att höra om någon var där. ”Och skulle några lejon komma på den idén, tar jag hand om dem. Var så säker!”
Exakt samma budskap är vad du ska förmedla till ditt lilla barn. ”Du kan sova lugnt. Vi vakar över dig. Vi känner faran och håller den borta från dig. Din överlevnad är säkrad.”
När du har förstått säkerhetens fundamentala betydelse, och när du har lärt dig förmedla denna absoluta säkerhet på ett för barnet övertygande sätt, då kan du inte misslyckas med Sova hela natten-kuren!
Brutalt ska vi emellertid också se hur man gör för att misslyckas. Jag vill uppmärksamma dig på de vargar som lurar i snåren, så att du garanterat kan undvika dem!
• Man avslöjar sin osäkerhet för barnet.
• Man lägger ledningen på barnet i stället för att ta den själv.
• Man upprätthåller konstant krisläge.
* Man avslöjar sin osäkerhet för barnet
Det är inte svårt. Man är ju osäker. Det ligger i sakens natur.
Vore du en rutinerad barnsköterska av den gamla stammen eller hade fått åtta ungar förut, skulle du veta i ryggmärgen hur man hanterar det ena och det andra som dyker upp. För dyker upp gör det. Och nu är du ingen gammal rutinerad barnsköterska. Allt som sker – om och när du nu beslutar dig för att genomföra Sova hela natten-kuren – är nytt och för första gången, för både dig och barnet.
Sova hela natten-kuren är en process. Den bryter sig ny mark. Den trampar inte runt i gamla spår. Den är ingen statisk metod, där det enkla lugnandet, som du börjar med, är tillräckligt för det resultat du slutligen vill uppnå: njutningen!
De första två, tre nätterna av Sova hela natten-kuren brukar gå alldeles utmärkt, även om särskilt den första, när det gamla mönstret ska brytas till barnets stora förvirring, med mer eller mindre våldsamma protester till följd, tar sin tribut av intensivt och målmedvetet arbete. När lugnet inträtt på arenan, vilket brukar börja ske under andra natten, då den såkallade ramsan tar över mer och mer (för att snart ta över helt), ställer barnet nya frågor. Och visar prov på nya reaktioner. Det är nu du till din häpnad kan få höra något som inte gärna kan kallas annat än ilskna svordomar.
Du kan också få höra en gråt av ett slag du aldrig hört förut. Vad betyder den? Hur ska du svara på den? Hon är ledsen! Han är olycklig! Jag måste gå in och trösta!
Och så går du kanske in och lugnar, så som du har lärt dig och som fungerar så bra, trots att det ju faktiskt var meningen att ramsan skulle ha tagit över nu. Men då lugnar du inte för att lugna i bemärkelsen övertyga barnet om att allt är som det ska. Då lugnar du för att trösta.
Och det kan man göra; det går att begripa på alla sätt och vis. Men tyvärr – tröst hjälper inte ett barn som frågar efter säkerhet.
Du därute i bushen, där vi tänker oss att du var på safari, var rädd, där du låg och lyssnade till (de verkliga eller inbillade) lejonen som röt. Men det du behövde var inte tröst. Du var inte ledsen eller olycklig. Det var kanske synd om dig som var så rädd att du skallrade tänder, men boten för din rädsla hette inte medlidande. Den hette säkerhet.
Det är Attityden av Självklarhet – ett av de allra viktigaste verktygen i Sova hela natten-kuren – som bättre än något annat förmedlar vetskapen om absolut säkerhet till ditt lilla barn.
* Man lägger ledningen på barnet i stället för att ta den själv
Det är inte heller svårt i dessa tider, där spädbarnsföräldrar från alla håll får lära sig att det är barnet som bestämmer. Men små barn kan inte bestämma. De har ingen aning om vad det är som gäller på ett ställe där de aldrig varit förut.
Det hade inte du på safarin heller. Inte för att du var orolig, men du ville gärna veta vad som gällde. Du och dina reskamrater frågade er hur den här safarin var organiserad.
Och guiden mötte upp på flygplatsen med sina medhjälpare. Nogsamt informerade han er om allt. Du fick genast förtroende för honom. Det var tydligt att han hade varit med förr. Från första stund kände du dig betryggande professionellt omhändertagen.
Du hade ju inte rest på safari för att jaga mat för överlevnaden, precis! Inte heller för att ligga sömnlös på nätterna med bultande hjärta. Du ville kunna ägna dig till hundra procent åt att njuta av det fantastiska äventyr som väntade.
Detsamma gäller för små barn.
Säg nu att guiden, där han mötte upp på flygplatsen med sina medhjälpare, inte alls presenterade något organiserat upplägg. I stället sa han: ”Jag är ledsen, kompisar, men jag har faktiskt ingen aning om någonting. Vi får väl se hur det går. Ni har ju rest hit, så ni får väl bestämma hur saker och ting ska vara. Jag vet inte. Jag har aldrig lett någon safari förut.”
Hur hade du reagerat på det? Du och dina reskamrater hade antagligen tittat förbryllat på varandra. Visste inte guiden vad han gjorde? Var han ingen ledare? Skulle ni, som aldrig hade satt foten på någon savann förut, ta hand om safarin?! Er spontana reaktion hade varit osäkerhet.
Osäkerhet är motsatsen till säkerhet.
Små barn är vanedjur.
Det är mycket lätt att införa rutiner för ett litet barn. Och det är mycket populärt. Redan kring två månaders ålder tar små barn tacksamt emot – och förväntar sig! – den säkra ledning fasta tider och rutiner innebär.
Själv är du kanske också ett vanedjur. Det skulle inte förvåna mig, för det är de flesta människor av kött och blod. Jag tycker mig ana att du är klart beroende av två koppar kaffe på morgonen, vill ha en stadig frukost senast klockan nio, äta lunch klockan ett, få fika på eftermiddagen och ha middag vid sju-åtta, kanhända.
Men vad sysslar du med vid middagen, om jag får fråga? Äter du verkligen bara precis vad du behöver för att hålla dig vid liv? Eller smörjer du kråset med både förrätt och efterrätt runt huvudrätten? Och det goda vinet till maten, behöver du det?
Nej då, det behöver du inte alls, rättfärdigar du dig. Du kan minsann överleva på 800 kalorier om dagen!
Det kan du säkert. Allt det där goda lilla extra som du äter och dricker, som alls inte är nödvändigt för att du ska överleva, det inmundigar du ju för ditt välbefinnandes skull.
Du njuter av mat och dryck. Du tycker inte det är någon påfrestning att äta. Det är inte synd om dig som måste äta. På samma sätt njuter du din goda sömn, den du förhoppningsvis ska återfå. Du tycker inte det är någon påfrestning att sova. Det är inte synd om dig som måste sova.
Detsamma gäller små barn.
De fasta rutinerna lösgör inte bara energi utan också njutning.
Du hade inte rest på safari för att jaga mat för överlevnaden, eller för att själv försöka ta hand om organisationen av det hela. På safarin ville du kunna ägna dig till hundra procent åt att njuta av det fantastiska äventyr som väntade.
Det vill det lilla barnet också.
Små barn ska njutas, och njuta själva!
När du tar ledningen, i stället för att lämpa över den på barnet, är det samma känsla av säkerhet du förmedlar till ditt barn som du själv erfor, när du stod på flygplatsen och fick veta av guiden exakt vad som gällde. Du förstod genast att han och hans medhjälpare kunde sina saker. Även om du inte varit direkt orolig, kände du lättnad nu. Dina världsliga intressen skulle bevakas ända in i frukostkaffet!
För dig var denna första safari terra incognita. Du skulle få möta vilda djur på savannen. Du skulle övernatta i tält i det fria, ensam och vapenlös. Det fanns inte en chans att du själv skulle kunna bevaka dina intressen, vare sig det gällde frukostkaffet eller att undkomma ett blodtörstigt lejon. Du, precis som dina reskamrater, måste lägga ansvaret för både välbefinnande och säkerhet i ledarens händer.
Det måste de små barnen också.
Lika lite som du och dina reskamrater kan små barn själva bevaka sina intressen på sin safari, sin första resa i livet. För såväl välbefinnande som säkerhet förväntar de sig att ledaren – guiden – ska ta ansvaret tillsammans med sina medhjälpare. Precis som för dig på safarin handlar det för små barn om att få all överlevnadsångest undanröjd – och att njuta.
Det senare är inte möjligt, förrän det förra är säkert.
Om och när du beslutar dig för att genomföra Sova hela natten-kuren, blir fasta tider och rutiner det första du planerar. Du upprättar ett schema utifrån lilla barnets behov.
Detta schema, som du följer skrupulöst noga (med högst en kvarts marginal), innebär att du kontinuerligt vidtar förebyggande åtgärder för att hålla vargen stången, precis som du gör i din egen fasta tillvaro. Du blir den ledare barnet förväntar sig att du ska vara.
Med fasta tider och rutiner, där du fortlöpande tillgodoser barnets behov och gör det förebyggande, tar du ledningen på ett sätt som förmedlar just säkerhet. Barnet får veta vad som gäller och kan vila i det, njuta av livet och slippa bekymra sig över hur hon eller han själv ska kunna bevaka sina intressen här i världen. Vilket ju per definition är omöjligt.
Här suckar du måhända. Schema låter så tråkigt! Ska det verkligen vara nödvändigt? Blir inte dagarna ohyggligt låsta? Kan man överhuvudtaget gå utanför dörren, om man har tider att passa stup i kvarten (bokstavligen)?
Det är riktigt. Man kommer inte så väldigt långt utanför dörren under själva kuren, då lugnet ska etableras, och inte kommer man mycket längre under uppföljningsveckan, då säkerheten ska etableras. Ty lugn och säkerhet kräver just lugn och säkerhet, och om att dessa nya storheter nu plötsligt föreligger övertygar du barnet bäst hemma. Du behöver bara se till vad du själv förknippar med ditt hem, din fasta punkt i tillvaron!
Men sedan?
Efter nogsamt genomförd Sova hela natten-kur, som fått sätta sig en vecka till eller två, har du ett litet barn som kan matas av vem som helst, äta var som helst, läggas av vem som helst och sova var som helst. Och som gör det med förtjusning. Bara du håller tiderna.
Som du då kommer att se är rutinerna du infört bundna varken till plats eller till person. De är tidsbundna.
När ditt lilla barn vet sig säkert, är det fritt fram för njutningen. Då har du den allra trevligaste, gladaste och mest flexibla reskamrat du kan önska dig, vart du än styr dina steg i världen!
* Man upprätthåller konstant krisläge
Minns du sagan om pojken som varnade byborna för vargen? Han ropade: ”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Alla rustade sig genast för krisläge. Hela byn försatte sig i krisberedskap. Men det kom ingen varg.
Pojken ropade igen: ”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Åter gick byborna i krisberedskap. Med alla sinnen skärpta gick de man ur huse för att avvärja hotet. Men det kom ingen varg den här gången heller.
Pojken fortsatte ropa. ”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Nu började folk misstro hans varningar. Vargen kom ju aldrig. Det var säkert bara som han hittade på, sa folk. Han tyckte väl det var roligt att få hela byn på benen i full krisberedskap. Då hände det saker, och pojken fick känna sig viktig. Men nej, nu tänkte byborna inte låta sig luras längre. De ville lunka på som vanligt i vardagen och fortsätta sova gott på nätterna.
Och så kom då till slut vargen, på riktigt, och hann ställa till en väldig förödelse, sedan pojkens varningsrop klingat ohörda … Men det är en annan historia!
I städerna på Gullivers tid, för att nu fortsätta botanisera bland sagorna, gick en man med lykta kullerstensgata upp och kullerstensgata ner i natten och sjöng med jämna mellanrum: ”All is well! All is well!”
Allt var väl i staden. Medborgarna kunde sova lugnt, var budskapet.
Och medborgarna i staden ville inget hellre, byborna ville inget hellre, du där ute i bushen på safarin ville inget hellre – och små barn vill inget hellre.
Gud la mörker över jorden om natten och både människor och djur gick till vila; sådan var tanken, och sådan är praktiken. Att sova på nätterna är det naturliga för människan.
Och barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna.
Så varför sover inte ditt lilla barn?
Gång på gång vaknar ditt lilla barn efter sovstunder både natt och dag som varit alldeles för korta och dessutom oroliga.
Du frågar mig misstroget: om det nu är så naturligt för människan – även för mycket små människor – att sova på nätterna, hur kommer det sig då att just ditt lilla barn inte sover?
Svaret är: Därför att du och din partner i i missriktad välvilja har försatt det lilla barnet i krisberedskap. Ni har upprätthållit konstant krisläge.
Hur har det gått till?
Barnet har signalerat nöd, som spädbarnsskrik gör: Hjälp! Fara hotar! Och ni har störtat till undsättning. Beskyddarinstinkten vaknar ögonblickligen, när små spädbarn skriker. Vi har den alla. Även mycket små barn har den för barn som är ännu mindre, ännu mer hjälplösa.
Så har ni tagit upp barnet, som skrek i sin nöd, och inlett projekt felsökning. Ni har vidtagit alla tänkbara åtgärder: gett mat, bytt blöja, sjungit, burit och tröstat, tagit tempen, känt på tänderna, gett Alvedon kanhända, åkt bil, gått upp- och nerför trappor, hoppat och dansat, hyschat och klappat, kliat, masserat och smekt … Så har då en av er äntligen fått barnet att somna i famnen. Försiktigt har ni lagt ner barnet i sängen igen. Och där har hon eller han sovit en alldeles för kort stund – eller inte sovit vidare alls, utan börjat skrika igen.
Det är inte så konstigt. Det ligger ju vargar i sängen!
Det man gör när man tar upp små skrikande barn ur sängen, i stället för att lugna dem där de ligger, är att man räddar dem. Man säger i handling: ”Nej, här kan du absolut inte ligga! Det är livsfarligt! Vargen kommer och tar dig när som helst! Vi måste genast ut härifrån och sätta dig i säkerhet!”
Varje gång du räddade barnet för att beskydda henne eller honom med din kropp, bekräftade du faran. Och det lugnade inte barnet. Tvärtom. Det befäste överlevnadsångesten.
För stunden var din räddning lugnande, därför att du erbjöd ditt kroppsliga beskydd, men bara för stunden. Det du gjorde var att agera fysiskt skyddsrum. Kriget kommer! Vargen kommer! Och under tiden hoppade vargen upp i sängen du räddat barnet ifrån. Där la den sig tillrätta och väntade med dreglande käftar på sitt lilla hjälplösa byte. Och därför vaknar barnet igen, så fort du lägger ifrån dig henne eller honom. Därför börjar barnet skrika igen. Det är överlevnadsångesten som slår till – igen.
Barnets skrik var ett rop av överlevnadsångest. Kommer vargen och tar mig nu? Du svarade, i handling: ”Ja, det gör den. Det är ute med dig när som helst. Om inte jag skyddar dig med min kropp, överlever du inte!”
Kanske har du dessutom låtit dig förledas att tro att barnets allmänmänskliga behov av emotionell närhet skulle tillfredsställas av fysisk närhet om nätterna. Fysisk närhet, tycker du, borde väl förmedla allt utom fara?
Men för det första – fysisk närhet är inte detsamma som emotionell närhet. Det vet alla som ägnat sig åt kroppsliga aktiviteter tillsammans med någon utan att känna kärlek. Den emotionella närhet vi alla är livsberoende av är vaken. Den är ömsesidig, klarögd och varm; den är aktiv.
För det andra: din fysiska närvaro om natten borgar inte för barnets säkerhet. På natten agerar du fysiskt skyddsrum, om och när du sover med barnet hos dig, nära dig, i din säng. Att du med din fysiska närvaro agerar skyddsrum, som i krig, förmedlar ingen säkerhet till barnet. Det förmedlar krisläge.
Och det är därför små barn, som läggs att sova i föräldrasängen, förväntar sig att föräldrarna ska ligga där också – hela tiden. De får inte smita därifrån. De ska vara och förbli levande sköldar mot vargen.
I missriktad välvilja, när du velat förmedla lugn och trygghet till ditt barn om nätterna, har du alltså i stället upprätthållit konstant krisläge. ”Vargen kommer! Vargen kommer!” har du både ropat och bekräftat, så fort barnet i ställt sin tärande fråga: Kommer vargen och tar mig nu?
Med din oro och din felsökningsbenägenhet, ivrigt understödd av omgivningen, har du till och med inviterat vargen: Vargen kommer! Nog.
Och ingen människa, varken stor eller liten, orkar befinna sig i konstant krisläge.
Under andra världskriget kunde man förutse nattliga bombanfall och lät flyglarmet tjuta över staden, så att människorna hann sätta sig i säkerhet i skyddsrummen. Där fick de på obestämd tid invänta den efterlängtade signal som betydde faran över.
Hur många nätter i rad, och hur många gånger per natt, orkar en människa avbryta sin sömn för att söka skydd undan ett hotande bombanfall, innan hon kreverar? Hur länge orkar hon psykiskt? Lika länge som hon orkar fysiskt?
Och om det sedan aldrig kom några bombanfall? Om pojkens varningsrop om vargen stammade ur hans lust att göra sig viktig, bara, och inte hade ett dugg med någon verklig varg att göra?
Då byggde ju den anbefallda krisberedskapen på bluff och bedrägeri! Det skulle inte göra folk gladare. Krisberedskap kokar av adrenalin, och med det bränslet på fullvarv i kroppen har folk kunnat mörda för mindre än att få nattron förstörd.
Du har säkert hört grannarna klaga: Vi vill kunna sova på nätterna här! Och nu klagar ditt barn … Med rätta, får man säga. Ty inte nog med att dina ständiga räddningar har upprätthållit konstant krisläge – oavsett vad för vackra namn du har fått lära dig att sätta på dem, som trygghet, närhet, tröst – du har farit med osanning också:
Vargen ÄR inte där.
Sängen ÄR inte farlig.
Vargen kommer INTE och tar barnet!
Det är det som är sanningen. Tills det möjligen inte är det längre, men det är en annan historia.
Det sanna budskapet lyder: Du kan sova lugnt. Vi vakar över dig. Vi känner faran och håller den borta från dig. Din överlevnad är säkrad.
Om och när du bestämmer dig för att genomföra Sova hela natten-kuren, är det detta sanna, betryggande budskap av säkerhet du kommer att förmedla till ditt lilla barn – och det på ett sätt som övertygar barnet.
Och då vågar jag svära på att det enda du kommer att ångra är att du inte genomförde Sova hela natten-kuren långt tidigare! Ty så självklar är den till sitt makalösa, just säkra resultat.