Månadens krönika november 2006
Sova hela natten på Safari
Från första stund på jorden är små barn instinktivt medvetna om att de är chanslösa på egen hand. De kan inte föda sig på egen hand, inte hålla sig varma, inte skydda sig mot vilda djur. Den såkallade Mororeflexen – vid ett högt, skrämmande ljud slår barnet ut med armarna och hela lilla kroppen som i en desperat vädjan: Håll mig! – visar med skärande tydlighet vilken hotbild de lever under. De vet, instinktivt, att om de förlorar greppet om mammas/pappas ”päls” – och små barns grepp är starkt; en nyfödd kan hålla upp hela sin tyngd hängande i händerna! – och faller till marken, så är det ute med dem. Antingen svälter de ihjäl eller också fryser de ihjäl. Eller, innan de ens hinner så långt, kommer vargen och tar dem.
Därför, inom parentes, är det så att allt man gör som motarbetar dessa tre – man håller den nyfödda rejält varm, man ger den nyfödda rejäla mängder mat, man håller vargen stången i alla dess skepnader; inte minst portförbjuder man sin egen oro – har en ofelbart lugnande inverkan på nyfödda barn. Att hålla hårt, att hantera den nyfödda med stadiga, säkra, fasta tag i stället för varliga, nervösa, lösa och försiktiga, ter sig alltså som rena säkerhetsåtgärden för det nyfödda barnet: ”Man släpper mig inte till marken! Jag faller inte!”
Men hur ska nu barnet kunna våga sova lugnt i en så farlig värld?
Också en liten nyfödd som bevisligen aldrig har fallit är livrädd för att falla. Bokstavligen livrädd. Det betyder inte att det är synd om barnet, lika lite som det är synd om oss vuxna när vi bygger oss boningar för att skydda oss mot vilda djur, låser ytterdörren innan vi går och lägger oss för att inga mördare och banditer ska komma och ta oss medan vi sover, blåser ut alla levande ljus och kollar strykjärn och spis innan vi reser bort för att inte huset ska börja brinna, ser oss om innan vi går över gatan för att inte bli överkörda i trafiken osv. Det är inte synd om oss, när vi vidtar alla dessa mått och steg som kallas just säkerhetsåtgärder. Vad vi behöver är inte tröst. Vad vi behöver är trygghet. I den kan vi också sova gott. Utan den vänder John Blund på vår ångestladdade tröskel och springer åt andra hållet.
Små barn vill också sova gott, fredade från alla de faror de inte kan mota undan själva. Lev dig in ett ögonblick:
Tänk dig att du åker på safari! Du gör sådan där fantastisk resa, som du alltid har drömt om. Nu är du där! Du befinner dig långt ute i djungeln, du har en fantastisk guide, ni är ett litet sällskap som brinner för storslagna naturupplevelser. Resan kostar skjortan, men du tycker den verkar vara värd vartenda öre. Redan första dagen nu har ni fått se vilda djur i långa banor, och i morgon ska ni upp i ottan och skåda fåglar. Vilket äventyr!
Det blir kväll efter en god middag vid lägerelden, och du får ett eget tält att sova i därute i djungeln. Guiden förklarar att det är viktigt att du verkligen ligger uppe på britsen. ”Det kan ju finnas skorpioner och spindlar härinne.” Han säger god natt, och du kravlar dig upp på britsen och skulle gärna dra upp fötterna till hakan, om du kunde. Men nu ska du inte vara nervös här. Dagen har varit lång och omtumlande, tusentals intryck har bombarderat din arma skalle och nu är du dödstrött. Det ska bli underbart att sova! Du ligger där och lyssnar till kakafonin av djungelns alla ljud och känner dig fullkomligt trygg.
Men vad nu? Var det inte ett lejon som röt? Hörde du rätt? Precis utanför tältduken? Har du sovit? Det vet du inte. Hjärtat bultar. Du sätter dig käpprak upp i sängen. Absolut var det ett lejon som röt! Hör! Där var det igen! Ett långt, hotfullt rytande, alldeles nära, hur nära som helst … Herregud! Vad ska du göra? Du stirrar skräckslaget mot tältdörren i mörkret. Den är ju alldeles mjuk, bara en vanlig tältdörr, den kan väl ett lejon kasta sig igenom hur lätt som helst … Gode värld, där var rytandet igen! Var det inte ännu närmare nu? Ditt hjärta slår så du knappt kan höra dina egna förskräckta tankar.
Du skriker inte. Du är en vuxen människa. Så även om du väl aldrig har varit så rädd i hela ditt liv, försöker du uppföra dig civiliserat. Du hoar lite försiktigt mot tältöppningen: ”Hoho! Är det någon där? Hoho…?”
Och vilken obeskrivbar lättnad! Där öppnas tältdörren en smula, och i skenet av elden därute ser du en gevärspipa stickas in genom tältöppningen, och det är den härliga, trygga, underbara guiden som håller i bössan! Ingen syn kunde gjort dig gladare. ”Ingen fara”, säger han och ler betryggande mot dig. ”Jag är här. Jag håller vakt. Du kan sova fullkomligt lugnt.” Å, du skulle gärna kasta dig om halsen på honom, så lättad är du! Men så var det ju det här med skorpionerna … Du lägger dig ner igen, hjärtat sjunker tillbaks från halsgropen till sin vanliga plats, och du somnar så gott.
Men – vad nu? Nu är det TRE lejon som ryter! Du har ett på varje sida om tältet och ett bakom dig – det kan du svära på! Herregud! Tre stycken! Deras rytanden omgärdar dig i den svarta djungelnatten. Du hör dem från alla håll. Det här är ju fruktansvärt! Du är livrädd. Vad ska du ta dig till? Hjärtat bultar som en stångjärnshammare. Du försöker lugna dig, du försöker tänka … Guiden sa att han skulle hålla vakt. Han sa att du kunde sova lugnt. Men tänk om han inte är kvar, då? Han måste väl sova någon gång han också? Tänk om han inte hör lejonen? Han kanske ligger och sover hos en dam borta i ett avskilt tält någonstans och har ingen aning om att du svävar i livsfara? Lejonen ryter ohyggligt! Du är övertygad om att ett av dem, eller två, eller alla tre på en gång, kommer att kasta sig över tältet vilket ögonblick som helst. De kommer att ta dig, de kommer att slita dig i stycken!
”Hoho”, kvider du, olyckligt och vettskrämt. Rösten bär knappt. ”Hoho…Är det någon där?”
Och tack, gode Gud! Han är där! Bössan sticks in genom tältöppningen igen, och guidens lugna leende lyser mot dig precis lika betryggande som förra gången. ”Ingen fara”, försäkrar han. ”Jag håller vakt. Du kan sova alldeles lugnt.” Och han övertygar dig verkligen. Han berättar att de är ett helt litet gäng vakter därute. Här sätts inga safarideltagares dyra liv på spel, inte!
Men … Säg nu att han inte alls bär sig åt så där … I stället för att stå skjutklar och beredd, precis där utanför ditt tält, kliver han nu in och sätter ifrån sig bössan innanför tältöppningen och kommer bort till dig. Han tycker synd om dig som är så rädd att tårarna trillar. Så han föreslår tröstande: ”Jag kan ligga en stund hos dig, om du vill! Jag kan ligga hos dig och klappa dig lite!” Hm, tänker du, något förvirrad. Det var väl snällt, men… Skulle det göra dig lugnare? Inte mycket! Lejonen ryter ju där utanför! Tre stycken! Fast han vet väl vad han gör, menar du för dig själv, han är ju guide och allting. Så du föreställer dig vad som kan hända: han ligger ytterst, och då blir det honom det instörtande rytande lejonet tar först. Det innebär ju ett visst skydd för dig. Men det finns ju två lejon till! Du kommer inte undan! Nej, du tycker inte alls det verkar vara någon bra idé.
”Vi kan dansa lite”, föreslår han då och brer ut armarna för att ta dig i famn i en sakta vals. ”Blir inte det skönt?” Nja, det vet du ju inte riktigt om du tror. Du har ingen större lust att sätta ner fötterna på marken bland spindlar och skorpioner för att dansa med honom, och dessutom förstår du inte hur ni två dansandes omkring i tältet skulle avhålla de vrålande lejonen från att gå till livsfarlig attack vilket ögonblick som helst. Han håller ju inte ens i bössan!
”Men ska vi ta en kopp te, då?” tycker guiden. ”En liten möggås, kanse?” Nu börjar han tala babyspråk också. ”Kulle det inte maka gott med lite te och möggås?” Han ler så rart och lägger huvudet på sned. Han vill verkligen göra allt för att du ska ha det riktigt trevligt där i tältet. I djungeln. I natten. Med lejonen rytande utanför.
Då är det något som brister inom dig. Du känner att du snart inte kan vara så väldigt civiliserad längre. Du har betalat dyra pengar för den här resan och vill vara garanterad den säkerhet du blivit utlovad. Dessutom ska du upp klockan sex i morgon bitti och skåda fåglar. Du behöver sova! Och du behöver kunna sova lugnt! Är det inte hans jobb att hålla vakt, så att du kan göra det? Så nu rinner tålamodet på dig och du säger ifrån med rejält stora bokstäver. ”Ta bössan och ställ dig på din post! Spring inte här och stör mig! Jag vill sova! Du ska bara precis sköta ditt jobb! Se till att jag kan sova lugnt och låt mig vara i fred!”
Vad gör nu vakten? Börjar gråta? ”Tycker du inte om mig längre? Jag trodde du tyckte om mig …”
Kanske det … I alla händelser tystnade lejonen…
*
Grundprincipen för Sova hela natten-kuren är att de små barnen ska lugnas där de ligger. Deras skrik är frågor: ”Kommer vargen och tar mig nu?” Svaret, i ögonblicklig handling, ska vara betryggande: ”Jag bevakar dina intressen. Jag ser till att vargen inte kommer åt dig. Du kan sova lugnt. Du kan känna dig fullkomligt säker. Jag står emellan dig och vargen.”
Den som i stället tar upp barnet för att skydda det med sin kropp, bärande och tröstande, lugnar visserligen den lilla för stunden men bekräftar också i handling barnets värsta farhågor: ”Här kan du inte ligga! Vargen kommer och tar dig när som helst! Här är det livsfarligt att vara, vi måste genast sätta dig i säkerhet!”
Det svaret är inte särskilt betryggande. Dessutom är det inte sant – sängen är inte farlig, vargen är inte där. Och barnet accepterar heller inte det oriktiga svaret. Ty ingen människa, stor eller liten, orkar gå i ständig oro för livhanken. Ingen människa sover särskilt gott som fruktar för sin överlevnad. Därför fortsätter barnet vakna / skrika / fråga, natt ut och natt in, i hopp om ett i ordets sanna mening betryggande svar.
Vargen finns. Den kan inte förnekas eller tröstas bort. Den måste hållas stången, förebyggande och kontinuerligt, och vi gör det hela tiden, vi som kan. Varje dag, liksom varje natt, vidtar både du och jag och alla andra människor en mängd olika åtgärder för att inte falla offer för vargen i någon av dess skepnader.
Barnet vill förvissas om att vargen inte kommer. Barnet vill sova lika lugnt som du, när du släckt de levande ljusen och låst din ytterdörr. Du vill inte frukta för att huset ska börja brinna medan du sover eller att någon ska komma insmygande i nattens mörker och hota dig till livet. Du vill kunna sova lugnt. Det vill barnet också. Men barnet kan inte vidta några som helst skyddsåtgärder. Barnet kan inte stänga vargen ute. Det kan bara du, som är vuxen, kapabel och överlevnadskompetent, och du måste göra det åt barnet.
Liksom du vill ditt lilla barn befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den!