Månadens krönika december 2009
Standardmodellen är barnens egen.
Med Barnaboken behövs ingen kur!
Så går året mot sitt slut, julen står för dörren, nya barn föds som blad på träden och framtiden väntar som den brukar.
För mig, som ända sedan jag var barn själv försökt ge röst åt de små barnen, de som ingen talan har, slutar det gångna året gott. De små barnens röst når ut i världen på allt fler språk och talar till allt fler föräldrar, och där finner de den resonans som redan fanns. Jag, som satt mig före att ge de små barnen deras talan, behöver inte bevisa någonting – de små barnen gör det åt mig. SE PÅ BARNET, är ledstjärnan!
Många av er kära som läser dessa rader känner förstås till de bannbullor som lysts över mig detta gångna år (se kackeltråden Får barnläkarna vräka ur sig vad som helst? Svar Ja). Från högsta ort fördöms nu såkallade sömnmetoder överlag, inklusive – ofta nog – etablissemangets egen, femminutersmetoden eller skrikmetoden, som, jämte medicinering, är vad (usel) hjälp barnavårdscentralerna med sina barnläkare har att erbjuda. Att låta barnet skrika sig till sömns, hysteriskt eller ej, tills det tuppar av, alternativt droga det till sömns med neureoleptika, spädbarn eller ej, är råden som ges förtvivlade föräldrar. Helst ska man inte använda sig av någon ”sömnmetod” alls, heter det nu – särskilt inte SHN, förstås! (Medicineringen är dock inte bannlyst.)
Då vill jag säga att det är mig ett nöje att instämma! Jag håller fullständigt med mina belackare, persona non grata som jag är för dem: sömnmetoder ska man inte använda. Rättare sagt: man ska inte behöva använda sig av några sömnmetoder. Femminutersmetoden tycker jag är gräslig, och jag har ännu aldrig träffat någon spädbarnsförälder som inte tyckt detsamma. Men Sova hela natten-kuren, som jag själv har utvecklat? Och som nu gör sitt segertåg över barnavårdsvärlden, på engelska – A Good Night’s Sleep – på tyska – Das DurschschlafBuch – och nästa år på ryska, finska, italienska och kanske ännu fler språk? Är den gräslig också?
Nej, den är fantastisk, unik, en mirakelkur! Men den är ingen metod. Sova hela natten-kuren är en kur. Ett botemedel. För ett elände som aldrig skulle ha behövt uppkomma. Hade de små barnen skötts efter Barnaboken och Standardmodellen från början, hade ingen människa behövt kura någon liten unge överhuvudtaget. Som aldrig hade kommit i närheten av denna tidens farsot som heter sömnbrist! Så enkelt är det.
Det jag sysslat med under de trettio år jag utvecklat Sova hela natten-kuren, den oslagbara, är städning. SHN reparerar de skador barnavanvårdskartellen ställt till. Den punkterar – till barnens stora lättnad – idiotiska ”fakta” som att små barn inte skulle kunna / vilja / behöva sova på nätterna, sammanhängande, säkert och skönt, i likhet med resten av mänskligheten. Den avslöjar att kejsaren är naken. Den medicinerar enligt naturläkekonst!
Sova hela natten-kuren är och förblir en KUR, som botar den förfärliga åkomma som heter sömnbrist, förorsakad av barnläkarsanktionerad – och tillskyndad – sömndeprivation. Ingen liten unge med Standardmodellen i ryggen och Barnaboken i handen, höll jag på att säga, behöver någonsin kureras för problem som inte uppstår.
*
Just en av dessa dagar döps ett litet mig närstående barn, lilla A. Hon är fyra månader och tre veckor gammal. Sedan hon var tre månader och tre veckor har hon sovit 12 timmar i sträck på nätterna. Och hon formligen älskar sin spjälsäng, där hon nöjt gosar in sig och aldrig säger ett ljud av annat än välbefinnande, om hon nu ”säger” något alls. Har de ömma föräldrarna haft tur? Nej, det har de inte. De har följt Standardmodellen. Och det var alldeles särskilt viktigt med detta lilla barn, som definitivt inte kan sorteras in bland de ”lätta” eller lättskötta små, sådana som, en smula respektlöst uttryckt, kan användas som gosedjur. Lilla A:s temperament går inte av för hackor. Ingen törs tänka på hur tillvaron skulle sett ut om inte lilla A hade fått njuta sin mat och sin sömn enligt konstens – Standardmodellens – alla välsignelsebringande regler.
Hennes lilla kusin, lilla S, föddes tre månader efter lilla A och har nu uppnått den vördnadsvärda åldern av sju veckor. Hon sover sju timmar sammanhängande från klockan nio på kvällen till fyra, då hon väcks för ett snabbt och stillsamt nattmål, varefter hon sover vidare till halv åtta. Alldeles snart nu ska hon få sin sammanhängande nattsömn förlängd till åtta och en halv timmar. Påfyllningen vid fyra tar tjugo-tjugofem minuter. Efter det sovs det vidare tre timmar till. Innan hon fyllt fyra månader kommer också hennes sammanhängande nattsömn att sträcka sig över tolv goda timmar, från halv åtta till halv åtta.
Lilla S har kanske inte sitt temperament åt det sprakande hållet, men det förringar inte betydelsen av hennes ömma föräldrars skickliga, lugna, målmedvetna ledning. Jag, min klantskalle, föreslog ett schema vid månadsgränsen där jag bara glömde bort ett sovpass! Barnet reagerade på sömnbristen med tre dagars uttröttat missnöje, vilket föranledde hennes mor att bedriva huvudräkning, hennes far att få en smärre chock och mig att skämmas. Jag hade av misstag snålat ner hennes sömn till blott 15 tim / dygn i stället för 16,5 som hon behövde. Och begärde. Med visserligen inte så stora bokstäver som lilla A tar till när hon någon gång kommer ur spår, men tydligt nog.
De små barnen är våra bästa pedagoger! De talar verkligen om saker – om vi bara lyssnar och vill förstå.
*
Följer man Standardmodellen, som förebyggande tillfredsställer lilla barnets samtliga, allmänmänskliga behov här i världen, behövs ingen Sova hela natten-kur. Sömnproblem uppstår inte. Sönderhackade nätter blir mycket, mycket snart ett minne blott. Det är så enkelt! ”Men hur GÖR ni?” frågar folk i de små barnens omgivning, som inte riktigt vill tro att det är sant att lilla A sover tolv timmar nonstop och lilla S, som inte ens är två månader fyllda, åtta och en halv vareviga natt, plus tre till efter en påfyllning (60-120 g bara).
Och så tror de, som nyblivna föräldrar själva, att de måste kura i stor stil. Gärna ladda med Internationella Sova hela natten-boken redan innan barnet är fött. Ofta nog har de ändå fått Barnaboken i present, men de tror inte att den räcker – de förväntar sig problem, för det har de ju fått höra upprepas från höger och vänster så länge nu att lögnen blivit till sanning: ”Sova – glöm det! Små barn sover inte på nätterna!” MEN, det var inte de små barnen som sa det. Det var andra, gissa vilka!
Små barn sover alldeles utmärkt på nätterna. I likhet med alla andra behöver de bara de gynnsamma omständigheterna för god och obruten nattsömn. Goda förutsättningar är allt man behöver ge dem, så sover de med största välbehag. De behöver aldrig kuras. Ingen som är frisk behöver ju gå till doktorn.
Följer man Barnaboken lugnt och fint – dikterad av de små barnen som den är! – uppstår inga sömnproblem. Inga andra problem heller, som inte föräldrar enkelt kan lösa själva med stöd i den vän att hålla i handen som Barnaboken ska vara och är.
Standardmodellen är enkel och vacker. Små barn ska njutas och njuta själva!
Under nyföddhetsperioden – smekmånaden, de första tre levnadsveckorna – fick lilla A och lilla S överlevnadsångesten lindrad först och främst. Med mat, mycket mat, mera mat och ännu mera mat övertygades de om att de skulle klara livhanken akut. Förrätt, varmrätt, dessert och kaffe med kaka serverades till varje bröstmål – fyra ”rätter” under en och en halv timme i stöten. På det följde två och en halv timmes sömn. Med marginal på en halvtimme både hit och dit, ibland dubbelt upp. Standardmodellen är en modell, inget regelverk.
I samband med den egentliga födelsen – se Barnaboken; om den egentliga födelsen står inte att läsa någon annanstans – fick de sakteliga vakentiden förlängd en smula och dagslurarna förkortade därefter. Nu var inte ”principen” längre 1,5 tim mål och 2,5 tim sömn utan 2-2. En halvtimmes marginal fick vara just en halvtimmes marginal, inte mer. Åt sina fyra rätter gjorde de fortfarande inom en och en halv timme, men inte längre det sista de gjorde innan de slocknade för tvåtimmarsluren. De somnade själva som den naturligaste sak i världen. Vilket det är.
Inför månadsgränsen fick de sin första lilla nattordning införd: sex timmars obruten sömn. Standardmodellens dagar ger enkla nätter som barnen (ja, ALLA barn!) tacksamt tar emot, ty att sova på natten är det naturliga för människan, även för mycket små människor. Varken lilla A eller lilla S behövde någon hjälp på traven – bara precis de gynnsamma omständigheterna, de goda, sömnbefrämjande förutsättningarna. Lilla S för sin del halkade raskt in på sju timmar. Båda fick nattmål klockan fyra och klämde sedan tre timmar till i sköna sängen. På mage. Med larm. När dagen börjat förlöpte den efter ”principen” 2-2, nu med mindre än en halvtimmes marginal. De fyra rätterna avverkades nu på mindre än en och en halv timme. Nattmålet var kort och koncist och efter bara några dygn av den nya ordningen fick båda de små damerna väckas till det!
Lilla A fick i god tid före tvåmånadersgränsen sina åtta timmar obruten sömn mellan åtta på kvällen och fyra på morgonen plus tre timmar till, och kunde knappt vänta. Hon var stuptrött redan klockan sju. Men lite fick hon allt vänta på så tidiga kvällar. Nattmålet rök först, det hon måste både väckas och trugas till. Hon var blott två månader och tre veckor när hon fick sova elva timmar på raken. Mindre än en månad senare var hon uppe i tolv timmars obruten nattsömn och där är hon nu – kvällstrött, morgonpigg, en trygg och säker liten sovare som ingenting skönare vet än att bli lagd i sin säng klockan sju och helst lite tidigare ändå… Prick klockan sju börjar hon dagen med en sång. Eller får väckas till en!
Lilla S som är aningens kvällspiggare och därmed morgontröttare får sin tolvtimmarsnatt halv åtta till halv åtta, när den dagen kommer. Och det gör den i god tid innan hon fyller fyra månader, skulle jag tro..
Sådan är ”principen”: vid en månad, sex timmars sammanhängande nattsömn. Vid två månader åtta timmar. Vid tre månader tio timmar. Vid fyra månader tolv timmar. Standardmodellen ger de enkla, sömnbefrämjande förutsättningarna, och de små barnen tar tacksamt emot. För det var precis det de ville och behövde: få sova så gott på nätterna. Ostört, obrutet, sammanhängande, säkert och skönt. Just som vi alla.
Det var mina egna barn som en efter en lärde mig vad som är normalt, friskt, sunt och gott för små barn, liksom för oss alla.
De goda barnläkarna med sina bannbullor borde följa mitt exempel. Om de nu alls ska försöka idka rådgivning om det de uppenbarligen inte vet så särdeles mycket om, i stället för att bli vid sin läst och hålla sig till uppgiften att bota sjuka, borde de gå några vändor vid mitt universitet, som heter SE PÅ BARNET.
De borde lära sig av de små barnen. Och barnen återfinns i levande livets verklighet, inte bakom skrivbordens stängda dörr.
Så God Jul omsider och Gott Nytt Sovarår, lilla A och lilla S och alla andra välmående små barn!