Månadens krönika september 2007
Tillbaks på mage!
Månadens krönika vill belysa vikten av magläget. Att spädbarnen får ligga på mage är förutsättningen för att de ska kunna åla och krypa. Dessa båda utvecklingsstadier, ålning och krypning, är av oerhörd betydelse för hjärnans utveckling.
Tack, Hege, som här för sin kunniga talan!
(Hege referar med IAHP till The Institutes for the Achievement of Human Potential, www.iahp.org.)
Ett litet barns krypande på alla fyra beskriver något mycket viktigare och mer än bara förstadiet till att kunna gå.
Någon har lätt för att läsa och skriva. Andra jobbar sig blå i sina ansträngningar att lyckas. Varför är det så?
IAHP menar att förklaringen kan ligga i de olika stegen i spädbarnets neurologiska utveckling. Förlöper stegen som de ska, går också utvecklingen som den ska. Hoppar man över något steg i utvecklingsprocessen, ja, då blir det inte lika bra.
Jag har mött människor vars mödrar påstår att de aldrig kröp som barn, och de ser ut till att ha klarat sig bra här i livet. De började gå tidigt, och de kan läsa; de ser inte ut att ”fattas” något. Vad de haft för eventuella svårigheter på vägen vet jag förstås inte.
Något jag däremot vet, eftersom jag frågat, är att dessa människor inte läser böcker. De tycker inte om det, de blir trötta, de klarar inte av att koncentrera sig, de kommer inte ihåg vad de läst. Några av dem har aldrig läst en bok i hela sitt liv. De har yrken som inte kräver någon högre utbildning. Ingen av dem har läst vid högskola eller universitet.
Detta skrämmer mig rejält. För dessa människor har inte lässvårigheter i vanlig mening. De har ingen dyslexi; de kan läsa både ord och meningar utan problem. Problemen uppstår när läsandet sträcker sig över mer än 15 minuter. Då ger de upp.
För att man ska kunna bli en bra läsare måste ögonen samarbeta. Och det samarbetet måste vara perfekt. Ett perfekt samseende får man först när de två hjärnhalvorna, som styr varsitt öga, samarbetar perfekt. Som bekant läser man inte med ögonen utan med hjärnan. Eller, om man så vill, med de två hjärnorna. Man har ju en högerhjärna och en vänsterhjärna. Dessa två hjärnor styr varsin halvsida av kroppen. De måste samköras och samorganiseras. Något sådant organiserat samspel finns inte på plats när barnet föds. Under barnets första levnadsår pågår en rasande snabb hjärnutveckling, som bland annat innefattar just koordination av de två hjärnhalvorna – om barnet nu inte på något sätt
blir hindrat i denna utveckling.
Det är här ålning och krypning kommer in i bilden. Vid det korsvisa ålandet och krypandet organiserar sig de två hjärnhalvorna, så att de båda halvsidorna av kroppen kan fungera i perfekt samspel. Betänk till exempel våra ögon och öron. Vi har ju två av vardera. Syn- och hörselupplevelser kan bli mycket kaotiska, om inte samspelet mellan hjärnhalvorna är perfekt.
IAHP har tusentals barn i sitt arkiv som kommit till dem med både dubbelsyn och fyrdubbel hörsel. Det är barn som ser två olika bilder i sitt huvud i stället för en, därför att ögonen inte samarbetar utan skickar var sin bild till hjärnan, som i sin tur inte klarar av att lägga bilderna perfekt på varandra till en och samma bild. Och det är barn som inte kan sortera ut olika ljud utan hör alla lika mycket. Varken filter eller volymknapp fungerar i den hjärna som inte är organiserad nog att handskas med vår moderna ljudbild. Den som undrar hur det känns, behöver bara gå in i vardagsrummet och skruva på alla ljudkällor som finns: TV, radio, DVD, dator, samtidigt. Plus det som finns i köket: diskmaskin, mixer, elvisp, micro, radion som står där. Detta är den ljudbild som bombarderar alla bebisar, men någon gång mellan åtta och 12 månader utvecklas hörseln så att de börjar höra som folk – dvs. får förmågan att koncentrera sig på ett ljud i taget och kan stänga ute andra ljud som stör. Blev de inte i stånd till det, skulle deras hjärna inte stå ut. Den skulle bli mycket trött redan tidigt på dagen.
Det som händer mellan åtta och 12 månader är att ålning och krypning
synkroniserar hjärnhalvorna. Därigenom utvecklas hörseln som den ska. På samma sätt bidrar ålandet och krypandet till att synen, och därmed samsynen, utvecklas som den ska. De båda ögonen måste fungera i perfekt samspel för att de ska kunna rikta sig mot ett objekt som befinner sig på nära håll, till exempel denna text. Den triangel som bildas mellan de båda ögonen och den nära texten är helt avgörande till sin funktion. Bara två hjärnhalvor som är samspelta och organiserade kan bilda denna triangel och hålla kvar den.
Utan denna triangel, och förmågan att hålla kvar den, kan man inte läsa böcker. Eller skriva brev. Eller göra något annat, som kräver att man över längre tid fokuserar på vad som helst, som förefinns mellan nästippen och en armlängds avstånd.
Därför skrämmer det mig ohyggligt när föräldrar nästan tävlar om vems barn som börjar gå först – på bekostnad av krypandet.
Att vara tidig på att gå säger inget mer än att barnet är tidigt på att gå. Det säger inget om detta barns framtida förmåga att gå, och det säger ingenting om huruvida detta barn kommer att utvecklas väl i andra avseenden än i just gåendet.
Ålning och krypning är två av de utvecklingsstadier människan måste igenom för att den neurologiska utvecklingsprocessen ska förlöpa planenligt. Syn och samsyn utvecklas under ålning och krypning, och det är korsmönsterkrypningen som koordinerar de båda hjärnhalvorna. IAHP menar att risken för läs- och skrivsvårigheter för barnet är stor, om korsmönsterkrypandet varit otillräckligt. Försummas korsmönsterkrypandet helt, löper hjärnan mycket stor risk att bli kaotiskt oorganiserad.
IAHP bygger sin behandling av hjärnskadade barn på kunskaper om hur friska barn utvecklas. Med hjälp av bland annat ålnings- och krypningsprogram får man de skadade barnens hjärnor att ta igen förlorad utveckling, så att hjärnutvecklingsprocessen sätter fart. Detta visar, menar jag, att ålning och krypning är utomordentligt viktiga förutsättningar för hjärnans goda utveckling, förutsättningar vi inte har råd att försumma.
Det är tyvärr så att BVC, och andra som ger råd till oss föräldrar med små barn, inte inser hur viktigt krypandet är. Man ser det gärna som en transportfråga, inte som en fråga om hur hjärnan utvecklas. Kunskaperna kommer nog så småningom, men inte i tid för våra små barn. Kanske för våra barns barn…
Fysioterapeuter har länge känt till sambandet mellan försummad krypning och läs- och skrivsvårigheter, men man har haft svårt för att förstå sambandet och därmed bevisa det. Och då kan man ju inte gå ut med någon rekommendation till föräldrarna. Det är förmodligen också därför man varken på BVC eller bland föräldrar talar om ålning och krypning som två av de absolut viktigaste stegen i barnets utvecklingsprocess.
Det ÄR meningen att man ska åla innan man kryper, och man ska krypa innan man går. Men många barn kryper inte nu för tiden. Det beror förstås främst på det allmänstipulerade ryggläget (från 1992) men också på alla de sittmöbler för bebisar, babygym, gåstolar med mera, som inte hade någon marknad så länge barnen ännu naturligt lades på mage. Och vi har aldrig sett så mycket läs- och skrivsvårigheter som nu. Men fortfarande säger BVC att det inte gör något att barn inte kryper…
BVC pratar förvisso om magträning, men den magträning man åsyftar inte densamma vi talar om här. Tyvärr; jag hade inget hellre önskat än att personalen på BVC fick lära sig, och därmed kunde lära ut, hur viktigt magläget med ålning och krypning är för den neurologiska utvecklingen. I stället talar man om magträning i syfte att gynna den muskulära utvecklingen. Bebisen ska stärka sina eftersatta muskler i nacke och mellan skulderbladen, är meningen, så att han eller hon ska kunna orka ta sig fram så smått sedan. Och detta måste alltså tränas numera, därför att föräldrar lägger sina barn på rygg även när de är vakna.
Jag skulle vilja göra en jämförelse:
Det finns familjer med barn som har sömnproblem. På toppen har de inga rutiner i familjen heller. De väljer att inte göra något åt det. Barnen växer upp, och familjen klarar sig genom vardagen, om än med svårigheter och kaos. De klarar alltså det de måste klara – ändå. Möjligen hade de klarat sig bättre och klarat mer, om de hade praktiserat Sova hela natten-kuren och infört schemalagda rutiner. Detta vet vi inget om, och får heller inte veta.
Andra familjer förebygger kaos med exempelvis Standardmodellen och organiserar sin tid. De sörjer för ett optimalt familjeliv, där saker går på räls, inga problem blir för svåra och vardagsglädjen står i fokus. Man har tid och ork att ta itu med sådant de andra familjerna inte har krafter till. Och man njuter under tiden. Dessa familjer klarar av mycket mer än just det de måste.
På samma sätt blir hjärnan välorganiserad om ålning och krypning inte hindras. Det leder till att syn- och hörselperception går som på räls. Hjärnan behöver inte lägga ner en massa möda på att just syn och hörsel ska fungera som de måste.
Om nu däremot två välorganiserade och samkörda hjärnhalvor inte föreligger, så att syn och hörsel inte utvecklas som de ska, kommer denna hjärna för all framtid att spendera en väldig massa tid och kraft på att försöka kompensera för de syn- och hörselstörningar som hela tiden föreligger. Detta går givetvis ut över andra verksamheter, som hjärnan hade kunnat ägnat sig åt. Exempel från skolvärlden kommer för mig: lösning av matematiska problem – läsning – fokus på det som händer runt en… För inte att tala om hur tröttande detta ständiga krisläge måste vara för hjärnan. Hur trött är man inte efter att ha suttit i en flygkabin i åtta timmar? Försök göra det hela dagen, varje dag! Hur mycket annat skulle man till slut ha klarat av?
Ni föräldrar som är intresserade av detta, här på forumet, ni magtränar inte era barn! Lika lite som ni sovtränar era barn. Barnet har behov av sömn. Därför hjälper ni barnet till att sova gott och tryggt. Det blir en del av det dagliga livet. Och ni vet att barnet har behov av att ligga på mage för att kunna åla, kräla och så småningom krypa. Därför hjälper ni barnet genom att alltid lägga det på mage. Det blir också en del av livet.
När mamma förbereder middagen, till exempel, ligger lillen på golvet i köket och babblar. Det är social delaktighet. Han ligger på golvet i stället för att sitta i en stol eller bäras på armen. Detta är inte magträning, detta är förberedelse för middagen! Om man gör detta med magläget till något som inte förekommer utanför träningspassen, då blir det inget naturligt. Då blir det något man gör för att bli klar med det. Sedan kan man äntligen ta barnet upp från golvet igen…
Ha bebisen med överallt! Ha golven så rena att bebisen kan ligga där. Städa köket och gör maten, sköt tvätten och gör det som måste göras, och ha bebisen med! På mage. På golvet. På så vis blir det ingen ”träning” av det, utan timmarna barnet tillbringar på golvet rullar på.
BVC talade om magträning 15 minuter om dagen, då min femåring var bebis. Det är alldeles för lite. En svala gör ingen sommar. Jag brukar säga att om jag flyttade till Japan med mina små barn, skulle de ju bli utsatta för japanska, vare sig jag ville eller ej. Med den följd att de skulle lära sig förstå och tala japanska.
Mitt tveklösa råd till alla spädbarnsföräldrar är: utsätt era bebisar för golvet!
Ett spädbarn som från första början blir ”utsatt” för magläge på golvet, kommer – vare sig ni vill det eller ej, och utan att ni kan förhindra det – att börja åla och krypa långt före sina jämnåriga, som bara får ligga på rygg.
Vad som händer i bebisens hjärna när hon eller han ålar och kryper har jag redan berört. Tumregeln är: ju tidigare ålandet och krypandet börjar, desto mindre ålande och krypande behövs.
Hjärnan är i en så aktiv period när barnet är riktigt litet. Utvecklingen av hjärnan går i rasande fart just mellan födelsen och ett år. Uppmuntra denna period på ett klokt sätt, och det som är billigast, lättast och har mest effekt är just: magläget! Ni kan inte se det, men varje timme på golvet på mage är en magnifik investering i bebisens hjärna. Ni kommer att se det sedan, när era barn visar sig bli både kloka och smarta och ligger före sina jämnåriga i neurologisk utveckling.
IAHP har tusentals sådana barn i sina arkiv. Och jag har en egen här hemma. Mitt barn hade inget samseende. Efter ett halvårs krypande, långt efter det hon börjat gå, hade hennes syn förbättrats otroligt. I dag är hon bäst i klassen på att läsa, och hon klarar att läsa långa stunder i taget. I sommar har hon slukat mer än 15 barnböcker. Hon fyllde nyss nio.
Som tur är går det alltså utmärkt att backa bandet. Den ålning och krypning man hoppat över kan man ta igen.
Barnets krypande pågår under en så kort tid, att man måste försöka få ut mesta möjliga av den innan barnet börjar gå. Därefter blir det genast svårare att få ner barnet på mage igen. Om jag får komma med några tips, så skulle det vara dessa:
Punkt ett: Av med strumporna! De små tårna måste få fäste när man ska få fart framåt.
Punkt två: Varmt och rent golv som är trevligt att vistas på.
Punkt tre: Föräldrar som visar med hela sig att magläge på golvet är helt i sin ordning, ja faktiskt att föredra. Ta med tidningen ner på golvet, spendera lite tid där nere!
Punkt fyra: Ge lite hjälp. Sätt dig bakom barnet, stöd fötterna – en i taget – så att barnet kan ”sparka” ifrån och få uppleva hur det känns att röra sig framåt. Visa hur barnet ska ha tårna för att få fäste. Pris och beröm för varje centimeter! Det ska vara så roligt att åstadkomma en liten bit förflyttning, att man genast blir sugen på att försöka igen.
Punkt fem: Ordning och reda: om barnet inte ålar, måste ålning till före krypning.
En hoppgunga kan vara en rolig belöning för ålningen. Ålar barnet bort till den, kan hon eller han få hoppa några minuter. Inte för länge;
håll barnet lite ”hungrigt” på hoppgungan! Hoppgungan stimulerar balanssinnet i hjärnan och är en bra inrättning. Gåstol, däremot… inte något jag rekommenderar.
Punkt sex: Rädda inte barnet från golvet! Ett gråtande, ledset barn ska lugnas där det ligger. Ett gråtande, ilsket barn, däremot, ska få använda sin ilska för att ta sig framåt. Det skadar inte med lite frustration ibland. Dessutom åstadkommer ilskan en mycket bra respiration, dvs. rejäl andningsverksamhet. Det krävs syre för att man ska kunna förflytta sig; det vet alla som gått i trappor. Så fall inte för frestelsen att genast ta upp ett gråtande barn! Är gråten ledsen, avled barnet tills det blir några sekunders tystnad. Då kan man snabbt avluta golvpasset för tillfället och ta upp barnet till något annat frestande.
Jag skulle göra upp ett schema för hur mycket jag ville att barnet skulle krypa varje dag – säg 400 eller 600 meter (vilket inte är mycket alls med tanke på hur mycket barn, som får chansen från början, kryper om dagarna). Så skulle jag uppmuntra till krypning genom lekar, krypbanor och med-krypande. Om jag då bara lyckades med mina uppsatta meter per dag, vore det lättare för samvetet att ha med barnet på matlagning och annan socialt delaktighet, för då visste jag att barnet fick både och. Och så skulle det vara skönare för barnet att ligga på golvet på sin ”fritid” – bebisen skulle vara nöjdare med att få ligga där i fred.
Här följer par frågor med svar ur IAHP:s rika föräldrakommunikation.
En mor: ”Från det vår pojke var mycket liten satte vi honom i en gåstol, och han lärde sig gå tidigt. Jag minns knappt att han ålade sig fram eller kröp på händer och fötter någon enda gång. Han var uppe och gick och nästan sprang före sin första födelsedag. Då tyckte jag det var bra. Nu är jag inte så säker längre.”
IAHP: ”Dessa tidiga utvecklingsstadier, då barnet krälar och kryper, är oundgängligen nödvändiga för varje litet barns goda neurologiska tillväxt. Dessa stadier bereder inte bara marken för fysisk koordination och balans i senare år, de befrämjar också konvergensens utveckling, vilket resulterar i förmågan till djupseende. Barn som kanske redan som ofödda upplevt viss syrebrist, ges inte alltid möjligheter tillräckligt att kräla och krypa, eller också använder de sig inte effektivt av möjligheterna de har. De kan tillbringa spädbarnstiden med att rulla i stället för att åla och försöka skjuta sig fram i stället för att krypa. De saknar den koordination som skulle tillåta dem utföra dessa mer sofistikerade verksamheter. När vi sedan gör vår specialistbedömning av dessa barn, som åtta-, tio- eller femtonåringar med lässvårigheter och/eller inlärningsproblem, finner vi att fastän de kan gå och även springa bra, kan de inte åla eller krypa korrekt. Otroligt nog är det många av dem som inte kan krypa över huvud taget. De vet inte hur man gör.”
En far: ”Om detta att min son förbigick de tidiga utvecklingsstadierna med ålning och krypning, eller inte ägnade sig tillräckligt åt någotdera – om det förklarar hans nuvarande inlärningssvårigheter, vad ska han då göra nu?”
IAHP: ”Kräla och krypa. Lyckligtvis är hjärnan så konstruerad att det är möjligt att gå tillbaka till de livsviktiga stadier som gick förlorade i utvecklingen och kompensera dem genom att verkställa dem nu, i efterhand. Under de senaste femtio åren har tusentals och åter tusentals skolbarn fått återgå till ålning och krypning. Utrustade med såväl knäskydd som en stark beslutsamhet att bli bra, har de avverkat miltals av ålande och krypande. Därigenom har de starkt förbättrat sin visuella konvergens och lateralitet. Läsförmågan förbättras ofta lika dramatiskt som skrivförmågan. Likaså förändras ofta koordinationen, balansen, talet och finmotoriken markant till det bättre.”
Jag vill rekommendera boken ”How smart is your baby?” av Janet Doman och Glenn Doman. Den beskriver den neurologiska utvecklingen hos små barn under det första levnadsåret. Den visar vad man kan göra för att säkra, uppmuntra och förbättra denna utveckling. Det hela är mycket bra förklarat med bilder och scheman, så att man lätt kan göra sina egna övningar i hemmet. Boken är skriven på engelska, men det är ingen svår engelska. Man behöver inte vara expert!
Mer information om IAHP, The Institutes for the Achievement of Human Potential, och deras neurologiska utvecklingsprogram finns att hämta på föräldraforumet, där Hege också besvarar frågor.
Tack, Hege, för det enastående upplysningsarbete du oförtrutet för!