”Det finns inte mörker nog i hela världen för att dölja ett enda litet ljus.”
Så fint skrev en läsare. Ett irländskt ordspråk lyder så.
Och vad finns då ljusare än barn, små och stora, med ljus i ögonen och leenden? Vad vi är blinda, vi vuxna, som låter mörkret bli så djupt att vi kan förneka ljuset!
”Jag älskar dig mer än du tror”, säger den lilla flickan på nyfyllda åtta. Och det är som om kärleken själv, den makt som genomsyrar alla väsen, rör vid sjukt och ont och lyfter bort det.
”Här mår man gott!” utbrast den lille gossen på sex, när han bänkat sig vid restaurangbordet; när han inte orkade äta upp sin mat erbjöd han mig resterna: ”Vill du ha lite mefläsk?” Det hette ju bruna bönor med fläsk, det som serverades.
Omsorger, kärleksfullhet, oavsiktliga små lustigheter trillar ur dessa barnamunnar, strålar ur klara ögon. Så är det en förbindelse att inte kunna se, inte ta emot. Men ibland går det. Ibland kan man ta emot och skratta som om tillvaron alltid spelade och log!
En liten flicka ska fylla sju och vi är bortresta. Hennes storasyster frågar henne om det gör något ifall vi skjuter på födelsedagen lite, så att vi kan fira den när vi kommer hem igen? ”Nej då”, svarar det tindrande födelsedagsbarnet, ”det gör ingenting, bara ni inte skjuter mej!”
Och när älvorna dansar över ängen en tidig sommarmorgon, när vi kör bil genom en bit av Sverige, berättar jag för dem om älvan som grät så bittert när de andra lämnat henne ensam just i soluppgångens timme, när alla älvor måste hem. Tre par ögon blir stora där i baksätet och frågorna avlöser varandra, i medkänsla och poesi. Och de två stora barnen sitter överlägset flinande men tiger, och minns hustomten som de trodde på när de var små. Hustomten, det är han som gör att man inte bränner sig på spisen, att det inte blir översvämning eller eldsvåda eller för kallt, att man inte blir sjuk och att bokhyllan inte faller ner från väggen.
”Sagor”, säger de, realisterna. Men jag hotar och besvär: Den som säger något och avslöjar trista sanningar, den får sina fiskar varma! Tids nog kommer världen ifatt.
Tids nog är inga små barn små längre – tids nog blir dimman dimma i stället för älvadans och tids nog djupnar mörkret; tids nog ställs också de inför frågor de inte får svar på, varken vackra eller poetiska, varken tydliga eller förklarande; inga svar alls. Tids nog lägger sig tystnadens mörker över det de helst vill veta.
Då skulle jag vilja finnas där och säga: ”Det finns inte mörker nog i hela världen att dölja ett enda litet ljus.”
För alla borde finnas barnahänder, lätta, lekande, över panna och kinder, när man ligger tung och trött på en säng som inte ger mycket vila. För alla borde finnas barnaröster, som resonerar och spekulerar, om kärleken, livet och döden, om ifall månen är syskon till solen och vad för sorts musik Jesus kan tänkas tycka bäst om, och ifall han dansar. Kring alla borde finnas flygande lätta spring av nakna barnafötter – som det heter: ”barnfota”.
Författare: Anna Wahlgren