TRÖST
Han kommer lullande, mer sovande än vaken. Ögonen är små, smala springor. Han hissar upp ögonbrynen, så mycket han orkar, för att hålla uppe de tunga, sömniga ögonlocken. Kring ett, halv två kommer han. Han är på väg till mammas säng, och han rör sig som en datastyrd robot. Står det någonting i vägen, som en golvlampa eller en stol eller ett bord, törnar han ofelbart emot och välter omkull det, med ett brak som borde gjort i synnerhet honom själv klarvaken.
MEN DEN SOM VAKNAR är bara jag.
OCH JAG FÅR EN LITEN NATTVARM figur intill mig, tjockt om baken, rosig om kinderna och med en liten generös arm, som lindar sig kring min hals. Och sedan sover han.
JAG BRUKAR BÄRA IN honom igen och bädda ner honom och säga mig att det ju inte är rätt att han vänjer sig vid att sova i min säng. Det som är rart och rörande en gång kan snart nog utvecklas till en krävande vana, och han behöver vara trygg i sig själv om natten.
MEN DET HÄNDER OCKSÅ att jag själv går och hämtar honom, utan att han märker det. För jag behöver, jag med. Jag behöver lika mycket som han. Jag är inte starkare än han, även om det ser så ut, i dagsljus. När den ensamma, mörka kvällen kommer, när tystnaden blir hotfull, när frågorna stiger och problemen hopar sig och morgondagen tornar upp sig som ett berg av oöverstigligt motstånd – då bryr jag mig inte om att jag gör fel. Jag hämtar honom ändå. Och lindar den där lilla armen om halsen, och kan sova.
JAG KAN INTE LÅTA BLI att önska att vi i vuxenvärlden kunde behandla varandra litegrann så som de små barnen beter sig mot oss – så alldeles spontant och nära! Om jag är ledsen, behöver jag inte svara på frågor: det bara kommer en liten hand, klappar mig på kinden, stryker bort tårarna; ett par ögon tittar stort och trösterikt och de praktiska råden är enkla: ”Du ska nog dricka kaffe.” Eller: ”Jag ska hämta en kudde till dej.” Eller: ”Har du ont någonstans, så jag kan blåsa?”
MAN KAN KNAPPT SÄGA annat än att man har ont, och förevisa en prick någonstans, och bli blåst på. Och rapporten går genast genom rummen: ”Mamma är lessen för hon har slagit sej, och jag har blåst.”
INTE MÅNGA BEKYMMER orkar framhärda i den trösten.
OM HÄLFTEN av allt det som upptar ens tankar kunde försvinna – hälften av all oro, alla problem, alla obesvarade frågor! Hälften av allt man måste, allt som ska uträttas, allt som ska kommas ihåg, hälften av all brådska… hälften av alla ambitioner!
FÖR VAD SOM ÄN händer, som inte blir gjort och inte löper som det ska – så är det ju egentligen, på sikt, ingen katastrof.
MEN ATT FÖRLORA värmen från dem man håller av, det är en katastrof.
Författare: Anna Wahlgren